Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyratiofjerde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
"Ack, om det blefve i vårt grannskap."
"Åtminstone hoppas jag; att ni om vintern skänka oss
något af ert umgänge."
"Ja, så oändligt gerna; jag tror nog att våra männer
skola komma väl öfverens."
"Det ser ut som en god början dertill vore gjord i
dag; de språka ju jemt med hvarandra."
Så var det också i sjelfva verket. Snart voro
herrarnes titlar försvunna, och innan man visste ordet a£
hade de två familjerna knutit ett vänskapsförbund, som
kom, efter hvad erfarenheten sedan visade, att blifva
varaktigt. Under glam och munterhet, sång och dans
tillbragtes för öfrigt denna eftermiddag, till dess omsider det
blef tid att bryta upp, då Emilia hade månget rörande
afsked att säga, intet dock mera rörande än det för
värdfolket sjelfva.
Tvenne dagar derefter skulle nemligen herrskapet
Bernheims afresa ega rum. Man hade strängt
öfverenskommit, att intet formligt afskedstagande skulle komma i
fråga — de skulle ju återkomma till Forsby om två eller tre
månader och stanna der några veckor, Emilia åtminstone*,
men det gick som det kunde med denna öfverenskommelse.
Dessa sista dagar förde med sig en viss ödslighet och en
viss förstämning hos alla. Agnes släppte knappt sin syster
ett ögonblick ur sigte; hon hade väl förklarat sig nöjd att
under den närmaste tiden vara hos sin nya mamma Julie
och se efter pappa, och sagt att det nog skulle bli bra;
men det oaktadt föll hon vid afskedets stund i den
bittraste gråt, som blott genom Julies ömma och förståndiga
behandling kunde mildras. För öfrigt skedde afresan under
en förstämd tystnad. Wår de resande foro förbi bruket
och dess bostäder, voro alla bruksfolkets barn,
högtidsklädda, ute och kastade blommor på vagnen, ett afsked,
som än ytterligare upprörde Emilias känslor/ Tysta
fortsatte de sedan resan, men tanken på skilsmessan från
fädernehemmet kunde ej annat än framkalla en och annan
tår från Emilias Ögon. Det gjorde äfven Alfred nedstämd;
han hade velat, han ansåg sig skyldig att kyssa bort dessa
tårar, men när han betraktade henne och såg den blick
af fridfull glädje och kärlek, som sköt fram lik en solstråle
genom molnen, blef han lugnad; likväl fortsatte de resan
under en högtidlig tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
