Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
mig!» Han syntes blek ocli upprörd, men
fullkomligt god.
Jag hade åkt i en liten vagn, ensam med
Channing, från Brooklyn till NewYork denna afton, och
hade märkt huru lian derunder tycktes vilja förströ
sina tankar och sysselsätta dem med ämnen, alldeles
främmande för föreläsningen. Nu, då han förde mig
tillbaka till vagnen och vi skulle skiljas (han skulle
stanna i NewYork, jag återvända till Brooklyn med
Springs), kunde jag ej hindra mig att säga till honom:
»huru lycklig måtte ni ej ha kännt er i afton!» —
»Ja — åh ja», svarade han med en half suck, »men —
jag har ju sårat H. James!» Sedan räckte lian mig
handen med sitt vänligt strålande leende, i det han
sade: »Farwell! we sliall meet in the morning!» Men
när kommer den morgonen? Yi skiljas nu för lång
tid. Men sannt är, när helst man träffar en ande
såcfffn som Channings, bör det kännas som
morgonens möte.
Ett aftonsällskap lios Springs minnes jag med
särdeles nöje. Der var rum, luft, blommor nog, och
mycket behagliga menniskor. En ädelt vacker, ung
Miss Sedgewick deklamerade ett poem med mycken
pathos i rösten men i öfrigt alldeles stilla. Hon och
hennes vackra syster buro lefvande chrysanthemer i
håret. En allrakäraste ung flicka spelade på fortepiano
sina egna kompositioner, sprittande af täckt lif. Den
unga Crancli sjöng. Man dansade äfven. Det var ett
gladt, behagligt sällskapslif, der alla gjorde sitt till
och alla tycktes njuta af lifvet och af hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
