- Project Runeberg -  Hemmen i den Nya Verlden / Första delen /
157

(1853-1854) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

list, liksom Agasiz, har intresserat mig- genom sina
naturhistoriska anekdoter och sin vänliga uppmärksamhet.

Om aftnarne sent, när jag och mina unga vänner
bli ensamma, läsa vi högt — Maria läser sin mans
skaldestycken förtjusande väl, — eller jag berättar dem
några små romanbitar och kärleks-historier, eller ock
spökhistorier från Sverige; eller begär af dem att
berätta mig sådana. Det gör jag vanligen, så fort
jag-blir husvarm i ett hem. Men den nya verlden är för
ung, och liar för litet af gamla hus ocli gammalt damm
för spöken att trifvas der, och kärleks-historierna tyckas
icke vara märkvärdiga nog att bli historiska, utom i
de liem och de hjertan der de lefva i stillhet. Men
hvart och ett liem, som jag lefvat en tid uti, ger mig
dock sin kärlekshistoria, som dess bästa blomma,
innan jag lemnat det; och det roar mig alltid mycket,
och jag beundrar mångfalden i den blinda (eller
clair-voyanta) gudens upptåg för att af två göra ett.

Hvar dag går jag ut, antingen med mina unga vänner
eller ensam. Med dem besåg jag härom dagen
Mount-Auburn, Bostons stora begrafningsplats, en romantisk,
parklik nejd, med höjder och dalar och sköna träd.
Almarne synas vara Massachusetts älsklingsträd.
Jag-liar ingenstädes sett så stora och så vackra almar som
här. Palmlikt skjuta de i höjden med resliga
stammar, ocli breda så ut sina kronor, böjande qvistarne på
det mest mjuka, graciösa sätt. I dessa grenar, nu
löf-lösa, ser jag ofta hänga, svajande för vinden med dem,
ett litet välbygdt fågelbo. Det är en liten mycket
grann fågel med namn »Oriole» som så bygger sitt bo
till vagga för sina ungar, och dess säng lärer vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hemmeninya/1/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free