- Project Runeberg -  Hemmen i den Nya Verlden / Första delen /
230

(1853-1854) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

.230

begåfvad och behaglig talare, som tar med sig
publiken och tyckes känna sin makt att röra och elektrisera
den. En ung M:r Qvincy (af en utaf de förnämsta
familjerna i Boston) talade häftigt emot proslavery-folk,
och bland dessa mot sin egen äldsta bror, nu maire i
Boston. Men publiken tyckte icke om- hans utfall,
isynnerhet emot mairen, och hvisslade och stojade
förskräckligt. Desto mer gick herr Qvincy på, spatserande
fram och åter på amfiteatern med händerna i sina
rockskört, med hvilka han fläktade, ocli såg ut just som
0111 han njöt af att låta blåsa på sig af behagliga
ze-firer. Till slut blef larmet och ropen af: »Philipps!
Wendel Philipps!» så öfvermäktiga, att M:r Qvincy
alls icke hördes. Han upphörde slutligen, och vinkade
leende Wendel Philipps att framträda i sitt ställe.
Denne, en blond ung man med behaglig gestalt och
ledig hållning, steg fram och hälsades med en salva
handklappningar, hvarefter det blef djupt tyst. W.
Philipps talade med lugnet och säkerheten af en
talare, viss om sig sjelf och sitt auditorium, och han
tog opp det ämne, som Miss Lucy hade låtit ligga;
han talade för slafvinnan, för moclern, hvars nyfödda
barn tillhör icke henne utan slafegaren och slafveriet.
Han talade härom med vek, innerlig röst och ord,
ömma också, — mäktiga att göra menniskor vilda emot
det förhållande och de handlingar han beskref. Det
var mästerligt. Församlingen hängde vid hans läppar
och upptog hvart ord. En gång midt under ett
argument tilltalade han min följeslagare, M:r Sumner,
sägande: »är det icke så, broder Sumner?!» Denne log
och nickade bifall. Mot slutet af talet sprang en upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hemmeninya/1/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free