- Project Runeberg -  Hemmen i den Nya Verlden / Första delen /
380

(1853-1854) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

380

Och mången sådan har jag fått och torde ännu få njuta
under min pilgrimsfärd.

Jag har ofta tänkt att det vore godt om man
kunde förlägga de dödas hviloläger vid rinnande
vatten, eller leda detta derförbi; ty symbolen är skön
och påfallande. Här först hade jag sett min önskan
utförd. Floden, som jag här såg, heter »Ocmulgee», ett
indianskt ord för »den sköna». Den har den varma,
rödaktiga färg (lik engelsk sepia, eller lik chokolad,
såsom vi dricka den blandad med mjölk), hvilken lärer
vara egen för nästan alla söderns floder, ifrån Rio
Colorado i Nya Mexico och till Savannah och Pec-Dee
m. fl. i öster, och lärer komma af den rödaktiga
sandjorden, allmän i söderns stater. Denna färg bryter
emellertid särdeles vackert af mot den rika ljusgröna
växtverlden på stränderna. Ocmulgee är dessutom en
strid och vatturik flod, och gör sig på allt vis förtjent
af sitt namn.

Sedan min ande någorlunda skådat sig mätt, tänkte
jag på mina bananas, och gjorde på dem en kostlig
frukost. Denna frukt har blifvit mig mycket kär och är
mig mycket välgörande. Jag kan äta den alla tider
på dagen, och den är mig alltid god. Jag tror att
jag kunde lefva blott af den och bröd, nb. af svenskt
knäckebröd. Jag saknar detta här. En liten ödla,
som såg ut att mycket fundera på mig, var mitt
sällskap på klippan, och vände hit och dit sitt lilla
hufvud, alltid med de glimmande svarta ögonen fästade på
mig. Menniskor eller boningar syntes icke till så långt
jag kunde se. Det var den djupaste enslighet. Denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:32:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hemmeninya/1/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free