- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
17

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. I. En liten solstråle i mörkret

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spinnande. Därefter lade han sig på hennes arm, med sitt
mjuka hufvud mot hennes kind.

En synlig vän, som med trogen ömhet slöt sig till
henne, ägde dock den lilla ensamma sjuklingen i det
ödsliga hemmet.

«God natt med dig nu, lilla Nina! Vi komma snart
tillbaka! Bed din syster gifva dig ägg och smörgås till
kvällen, och kom ihåg, att Gud är hos dig«, sade lilla
Edith och tog sin korg.

«Och Edith och jag skola bedja Gud, att han
gifver dig ett nytt hjärta, så att du älskar Jesus nästa gång
vi komma hit«, tillade Julius allvarsamt.

Då de båda små missionärerna kommit ut på
förstugutrappan, höllo de på att blifva omkullknuffade af tvenne
pojkar, som stojande och larmande i alla möjliga och
omöjliga tonarter rusade i kapp uppför gångstigen.

Strax nedanför hördes ljudet af tvenne röster, en
manlig och en kvinnlig, hvilka tycktes vara i häftig
ordväxling med hvarandra. Edith och Julius gingo några
steg afsides från vägen för att ej möta de kommande.
De sågo då en mansperson, som med raglande steg
sökte taga sig uppför gångstigen, hvarvid han, under
oupphörliga slingerbultar, på alla sätt bemödade sig att
blifva kvitt en kvinna, som ej släppte sitt tag i honom,
oaktadt de gräsliga eder, han utöste öfver «allt hvad
kvinnfolk hette«.

«Skola vi ej bedja Gud gifva Ninas pappa ett nytt
hjärta också, du Edith?« frågade Julius, då de lyckligt
och obemärkt kommit förbi den rusige mannen och hans
ihärdiga ledsagerska.

«Det finns allt bra många människor här i sta’n,
som behöfva nya hjärtan«, suckade lilla Edith


Hemmets solsken. 2

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:51:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemmetss/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free