- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
58

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. VI. Hemmets solsken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Fru W. tyckte äfven, att rummet blifvit fint mot
förr. Hennes gamla gardiner togo sig helt ståtligt ut
mot de klara fönstren, och det rena golfvet beströdt med
finhackadt, doftande granris såg så trefligt och landtligt
ut. Hon ämnade just säga Nina sin tanke härom, då
dörren öppnades och Fina inträdde med en liten korg
på armen, innehållande strutar från kryddboden. Äfven
på hennes bleka ansikte låg en glimt af solsken. Hon
såg nätt och fin ut i sin rena, fastän urblekta
bomullsklädning och det ljusa förklädet. Hennes rika hår var
ordentligt uppfästadt, och den smärta, spensliga gestalten
rörde sig med mera liflighet. Då hon såg, hvad
främmande hon hade, lyste en liten stråle af glädje ur
hennes blå ögon, och hennes hälsning gränsade i dag till
hjärtlighet. Med mjuk och ledig tunga uttryckte hon
sin tacksamhet för fru W—s oförtjänta godhet, och ord
fattades henne icke, då hon i lifliga drag målade «sin
förvåning öfver att finna ett sådant verksamt deltagande
hos ett fruntimmer i fru W—s samhällsställning, då
hennes förra erfarenhet var den, att de högre stånden i
allmänhet betraktade det lägre folket mera som bättre
organiserade arbetsdjur, än som människor. Men nu hade
fru W. visat sig vara ett aktningsvärdt undantag från
denna regel, och därför satte Fina dubbelt värde på
hennes godhet — mera för bevekelsegrunden än själfva
gärningen.« Det såg nästan ut, som Finas spökrädsla
för läsarne fått dödsstöten, sedan hon gjort den
erfarenheten, att de i verkligheten voro glada, vänliga och
varmhjärtade människor, då de förut för hennes fantasi
spökat i de hemskaste skepnader af dysterhet och
kärlekslöshet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:51:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemmetss/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free