Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. VII. Solskenet sprider ljus och värme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ondt är. Gud kan nog bli trött med mindre än så.
Det är inte roligt för en sådan som mig att ligga och
dö?...«
«Här är ingen åtskillnad; allesamman äro vi
syndare och hafva intet att berömma oss af inför Gud«,
invände Johan. «Och låt vara, att jag i det yttre visade
mig mera anständig än du, Adolf, så var dock mitt
hjärta lika fördärfvadt, lika långt borta ifrån Gud, som
ditt.«
«Men du vet icke allt, du Johan! Du vet bara, att
jag drack och slogs och var oregerlig, men att jag i
smyg tog pengar till brännvin ifrån min fattiga mor.
Nej, det trodde du mig inte om, Johan! O, hur skall
det gå med en sådan?«
«Hör, Adolf, hvad den barmhärtige och
sannfärdige Guden säger dig i sitt ord: ’Si jag utstryker dina
missgärningar för min skull; och kommer dina synder
intet mer ihåg’.«
«Men detta är inte allt, nej, det är allt värre än
detta, Johan; hvad skall du säga, när du får veta, att
jag var med...« stönade den döende ångestfull och
gjorde ett häftigt försök att resa sig upp i bädden,
oaktadt skadorna och smärtorna i den sargade kroppen.
— «Ingen annan än de där såg, att jag var med, då,
då Pelle Brand dog... blef ihjälslagen.... Ingen
visste, att min hand«, hväste han, under det kallsvetten
pärlade på den dödsbleka pannan och han tungt nedföll
på kuddarne.
Äfven Johans klara panna vardt blek. Men han
fattade den skälfvande handen mellan sina och sade med
en röst, som vibrerade af sinnesrörelse:
«Om edra synder äro blodröda, så skola de varda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
