- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
82

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. VIII. Ljus af hans ljus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

’Då tog synden tillfälle af budordet och uppväckte i mig
all begärelse’ och jag vardt död, jag — inte mer och
inte mindre.«

«Och lyckligt var det för er att få erfara, att det
icke går att blifva kvitt synden i egen kraft....«

«Nej, det gick icke på den vägen. Om morgonen,
innan jag gick till sjös, tänkte jag som så: I dag tar du
inte en enda sup, Bellin! Men, frua! Jag kom aldrig
längre än midt för krogen, förrän satan hviskade inom
mig: En sup gör dig inte till svin, Bellin! Och så tog
jag en, och så kom en kamrat och bjöd mig på den
andra, och så undan för undan, tills jag var storm full.
Men se, Gud hade rört vid Bellins samvete, och nu
orkade det inte tiga längre utan pep och kinkade jämt,
som ett litet sjukt barn, som man vill söfva — jag minns
väl, hur det var med min Nina, när hon var späd, vi
fingo aldrig nattro för henne — och se, då försökte jag
söfva samvetet med det ena glaset efter det andra; och
så gick det utföre med mig dag efter dag en hel vecka.
Till slut trodde jag bestämdt, att det redan var för sent
för den kraken, Henrik Bellin, att bli frälst, och att Gud
ämnade kasta mig i det yttersta mörkret. Och då var
det inte roligt för’n att lefva, må frua tro! Jag önskade
mer än en gång, att ett sådant nöt som jag aldrig blifvit
födt till världen, ja, det gjorde jag!«

«Och er så ståtligt påbörjade tornbyggnad ramlade
ner intill sista stenen«, invände Esther leende. «Det går
nog den vägen, då man arbetar på att omvända sig själf.
’Då budordet kommer, får synden lif.’ Men er son
talade väl vid er under denna tid?«

«Ja, det var det han gjorde, frua! — Gud välsigne
min gosse! - han teg inte. Och då han icke talade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:51:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemmetss/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free