- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
119

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. IX. Solen bakom moln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svarade: ’Ja, det finns en Gud, jag vet det — jag känner
det — och att icke allt är slut med detta lifvet, det
känner jag.’ Han frågade henne vidare, om hon var
viss om att komma till himlen, då hon finge sluta detta
lifvet, hvarpå hon till min förvåning och bestörtning
svarade: ’Jag har sökt så godt jag förmått uppfylla mina
plikter i detta lifvet, men nu känner jag, att detta icke
är nog. Jag fruktar, att Herren skall säga till mig, då
jag träder inför hans ansikte: Jag känner dig icke, jag
vet icke, hvadan du är, och detta gör mig fridlös och
ängslig!’ ’Stackars kvinna’, svarade den gamle mannen,
’ni har icke byggt på den rätta grunden, men kom i dag
som en förtappad syndare till Jesus, och han skall taga
syndabördan ifrån er och gifva er frid.’ De samtalade
länge och mycket, som jag ej minns, men jag tyckte,
det var förfärligt att höra detta. Att min egen mamma,
som alltid var så stilla och tålig, så mild och vänlig,
så flitig och omsorgsfull, minns du, Johan, hur ofta hon
förmanade oss att vara snälla och lydiga? — att hon
ändå skulle frukta att blifva bortvisad från Guds ansikte,
och att han, den där mannen, som alls inte kände henne,
skulle säga, att hon byggt på orätt grund och kalla
henne, som var så mycket bättre än alla jag kände, en
förtappad syndare. Då gubben gått, såg mamma glad
och stilla ut, och jag minns, att hon halfhögt yttrade
för sig själf: ’Gud vare lof! jag slipper att blifva
bortvisad, mina synder äro borta, jag får se Guds ansikte’!
Det gjorde mig godt att se min dyra moder vara lugn
och lycklig i sin sista stund, men ack, hur min egen själ
var sargad och söndersliten! Jag kände en förlamande
fruktan, för att äfven jag stod på en osäker grund, och
lika mycket fruktade jag att blifva hulpen på så sätt, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:51:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemmetss/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free