- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
135

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. IX. Solen bakom moln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Dagen för Johans afresa var inne. Afskedsdagar äro
alltid ledsamma dagar. Tungt känns det att vakna till
en sådan dag så väl för den, som för lång tid lämnar
hemmet som för dem, som i hemmet skola sakna den
bortfarne. Men de hafva dock en hälsosam lärdom att
bringa oss, dessa vemodiga afskedsdagar. De påminna
oss, att vi härnere ej hafva någon varaktig stad utan äro
gäster och pilgrimer i ett främmande land, där den
tröttsamma färden ofta förljufvas af kära medvandrares
sällskap, men där det nästan för hvarje steg öppnar sig en
skiljoväg med alltjämt återupprepade smärtsamma afsked,
tårade ögon och blödande hjärtan. Väl dig, du som
vändt ditt ansikte att fara till Jerusalem «de gyllne gators
stad!« Visst får äfven du kännas vid resans vedermödor
och det måhända så kännbart, att du mången gång är
färdig att gifvas upp i vägen. Äfven för dig komma de
smärtsamma afskedsstunderna att lämna efter sig en
tomhet, som ej helt kan fyllas, ett sår, som ej fullt vill läkas,
men du närmar dig dock med hvarje fjät ditt eviga hem,
och blir än vägen besvärligare ju närmare du kommer
målet, så har du dock den glada vissheten, att du snart
är hemma, där du aldrig mer skall behöfva gjuta
afskedets tårar.

Tung i hjärtat vaknade Fina denna morgon, då de
ljusa «solstrålarne« voro förbi. Henrik Bellin hade
förlorat sitt glada leende och kunde icke oaktadt sina många
försök finna reda därpå. Lilla Ninas svarta ögon voro
fulla af sorg, och Johan själf var nedstämd. Småpysarne
visade sig alldeles tröstlösa och kältade oupphörligt på
Johan: «Res inte så snart! Blif kvar en vecka till eller
ett par dagar!« Men den, som gjort sig förtrogen med
småpiltars sorger, känner nog till, att de hvarken pläga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:51:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemmetss/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free