- Project Runeberg -  Hemmets solsken : Interiörer ur svenska folklifvet /
151

(1905) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KAP. X. En familjefäst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


«Jag måtte väl vara det, ty det känns så som Herrens
ande vore viken ifrån mig och mitt hjärta blir hårdare«,
svarade Fina med hopplös röst.

«Men, kära hjärtans, det var ju till Simon, som
Petrus sade: ’Bättra dig och bed Gud, att ditt hjärtas
tankar må förlåtas dig!’ Så hade väl aldrig Petrus talat
om han inte trott, att Simon kunde frälsas?«

«Men det står likväl icke, att Simon blef frälst.«

«Icke heller står det, att Jesus kastar ut den, som
kommer till honom, Fina lilla! Han kastade inte ut det
där gamla trollet Johanna, när hon kom.«

«Då måtte jag aldrig hafva kommit, fast jag
hvarenda dag i ett helt år ropat och bedt att få komma«,
yttrade flickan tröstlöst, och nu öppnades tårekällorna
åter och flödade ymnigt.

«Hon har väl inte gjort det, kära barn, ty då skulle
hon redan för ett år tillbaka ha varit sluten i Jesu
kärleksfamn. Men låt bli att stå på afstånd och ropa och
be att få komma, då Jesus för längesen har bjudit henne,
utan kom hon i stället genast, skall hon få se.«

«Det var en gång, vet Johanna, en förbrytare, som
blef satt i lifstidsfängelse, och det hade han förtjänt, det
visste han väl, men han kunde dock icke låta bli att
längta efter ljus och frihet, och han vågade sig till att
inlämna en böneskrift till konungen. Så, efter mycken
väntan, får han se fängelsedörren på glänt; ljuset, det
kära ljuset, kastar en klar stråle in i det mörka fängelset,
och konungen själf synes i dörröppningen. Han bjuder
nu den arme fången med många vänliga ord att få
komma ut i ljuset och friheten, och huru glad reser sig
icke denne för att efterkomma denna ljufliga inbjudning
— men ack, han var bunden i hårda fjättrar, hvarutur
han icke kunde lösa sig — dörren var öppen — ljuset

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 20 22:51:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hemmetss/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free