- Project Runeberg -  Hernösands Stifts Herdaminne. Bidrag till kännedomen om prästerskap och kyrkliga förhållanden till tiden omkring Luleå stifts utbrytning / Andra delen /
191

(1923-1926) [MARC] [MARC] Author: Leonard Bygdén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NEDER-LULEÄ

igi

trakter beslöt förmyndarregeringen under kon. Magnus Erikssons minderårighet,
hvilken inom sig räknade flere framsynta och handlingskraftiga män, att fritt intill
konungens myndighetsförklaring upplåta landet mellan Skellefteå och Uleå för de
bekännare af kristen tro, som där ville slå sig ned som nybyggare eller köpmän. För
att sätta större fart på kolonisationen fann sig regeringens främste och ledande man,
ärkebiskop Olof Björnsson, kanske ej alldeles fri från tanken på egna materiella
fördelar, föranlåten att tillgripa mera aktiva åtgärder. Med öfriga
regeringsmedlcm-marnes samtycke ingick han 2 febr. 1327 (DS: 4, n. 2606) med fogden öfver Norrland
Johan Ingemarsson och tvänne andra herremän, Nicolaus Fartiegnsson och Petrus
Unge, en öfverenskommelse, hvarigenom de i ofvannämnda syfte sinsemellan fördelade
området kring Lule älf och dess bifloder. Körande de åtgärder, som vidtogos, är
intet vidare bekant, än att intressenterna enligt ett bref 23 maj 1331 för egen del
förbehållit sig vissa fisken i Lule älf (DS: 4, 11. 2850).

Piteå älfdal, som ungefär samtidigt i liknande syfte upplåtits ät riddaren Nils
Abjörnsson (Sparre), torde i kyrkligt afseende fått ett visst försprång. Nyårsdagen
1339 är nämligen den förste kände khden i Piteå, sannolikt à tjänstens vägnar,
närvarande vid kapellet i Luleå, som alltså från början synes ha utgjort annex till
grannförsamlingen i söder, och sätter sitt sigill under en testamentshandling (DS: 5, n.
3409), hvarigenom en bonde Svenald i Rutvik öfverlåter all kvarlåtenskap efter sin
död till Upsala domkyrka. Bland vittnesmännen märkas för öfrigt en snickare och
en skomakare, hvilket äfvenledes tyder på relativt utvecklade samhällsförhållanden.

Redan på 1340-talet synes en ändring i den kyrkliga ställningen inträdt, i det
att Luleå då befinnes utgöra hufvudkyrka med Piteå och Torneå såsom underlydande
kapellförsamlingar. Detta framgår af ett senare tillägg till den gamla
pastoratförteckningen från 1314 (DS 3: n. 1946), hvilket, ehuru för blotta ögat oläsligt, på fotografisk
väg kunnat dechiffreras och befunnits ha följande lydelse: De Lulo cum capellis Pilo
el Toorn XII or. Luleå låter sedan icke tala om sig förr än år 1374 i samband med de
rannsakningar rörande gränsen mellan ärkestiftet och Abo stift, hvilka ärkebiskop
Birger Gregersson anställde under en resa utefter norrländska kusten sensommaren
nämnda är. Genom sin notarie, khden Olof Nilsson i Tillinge, lät ban på åtskilliga
platser anställa förhör med trovärdiga allmogemän. Ett sådant hölls i Luleå
prästgård 21 aug. 1374 ’ Piteå anncxförhållande ägde dä fortfarande bestånd, men
torde ha upphört i början af 1400-talet. Enligt 1413 års jordbok2 omfattade Luleå
socken då 120 rökar, under det att Piteå räknade allenast 30. Afsöndringen af Kalix
socken från Luleå synes försiggått omkring midten af samma århundrade (se
Neder-Kalix).

Den kraftiga utveckling, som Luleå i likhet med öfriga församlingar i öfre
Norrland undergick på 14- och 1500-talen — enl. 1543 års jordebok fanns i socknen 40S
besutne män — nödvändiggjorde redan tidigt en förstärkning af de prästerliga
arbetskrafterna, och ända sedan reformationstidens början synes pastor haft en eller två
kaplaner till sitt förfogande.

Det dröjde emellertid ännu rätt länge, innan utbrytningar af nya pastorat från
den gamla moderförsamlingen kommo till stånd. Närmast i ordningen kom den till
Luleå hörande lappmarken, hvilken afsöndrades till eget pastorat år 1607, men behöll
sin ställning som sådant endast ett tiotal år, hvarpå den indragna khdetjänsten efter

0

1 Peringskiöld, Monumcnta Uplandica 1: p. 3.

2 Styffe, Skand. under Unionstiden, 3 uppl. s. 398.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:35:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hernosandh/2/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free