Öbacka hade många invånare, som genom arbetsamhet och duglighet blifvit ganska rika, men lika hastigt som dessa förmögenheter skapades, lika hastigt sopades de bort i tomma intet, och det bildades aldrig i denna stad sådana genom långa tider rika familjer och släkter, som man hör eller läser om från andra håll.
Men i själfva verket var detta alldeles naturligt, och hvar och en människa skall medge, att en sådan man som skeppsredaren Sammel Edin icke gärna kunde bli stamfader till en bestående köpmanssläkt, ty han saknade de flesta af de betingelser, som erfordras för att bli en sådan stamfader; och då i allra främsta rummet en son.
Han hade nämligen bara en dotter.
Förhållandena på den tiden han lefde hade emellertid gjort, att han genom minuthandel och rederirörelse blifvit rik, och vid tidpunkten för den händelse, som nu skall berättas, ägde han nio fartyg i sjön, och det tionde stod på varfvet, färdigt att löpa af stapeln.
Det är kring denna stapellöpning, som historien knyter sig.
Året hade hunnit till slutet af augusti månad, och det fogade sig så, att det var Sammel Edins födelsedag.
Då ansåg han, kanske inte utan skäl, att han borde fira den dubbla högtiden på ett minnesvärdt sätt. Därför beslöt han att ge en stor middag i sitt hus, och middagen skulle vara så stor, att den skulle sluta, först när det redan vara alldeles mörkt.
I mörkret, sen middagen var till ända, skulle så skeppet löpa af stapeln, och inte bara på kullarna ofvan staden skulle, som vid vanliga tillfällen, tjärtunnor brinna, utan dessutom också på Sammel Edins gård och på varfvet. Men ytterligare skulle fartyget ekläreras med facklor och lyktor, så att alla skulle inse betydelsen af att i dag fyllde Sammel Edin sextio år och satte sitt tionde och sista skepp i vattnet.
Till middagen skulle bara fina, rika och bildade människor bjudas, nämligen i första rummet landshöfdingen och landshöfdingskan, vidare af ecklesiastikstaten lektorerna Mossberg, Wikner, Hollsten och Hintze med fruar utom den siste, ty han hade ingen fru, af handelskåren patron Unæus med fru och af skepparna gamle kapten Renmansson med fru.
Som Sammel Edin dessutom önskade, att middagen skulle få en alltigenom förnäm prägel, skulle värdskapet inte utöfvas af honom själf utan af mågen, grosshandlar Dellwik.
När bordet var dukadt och allting klart, stod Sammel Edin vid ett af salsfönstren och såg öfver taket af sina sjöbodar mot varfvet på andra sidan det lilla sundet, och han småputtrade belåtet, när han såg folk klättra i fartygets rigg och fästa lyktor ända på topparna och rånåckarna.
"Napolion" skall hon heta, det är namn, det! sade han för sig själf. Det var karl, det! Anagga den karln, fast han dog i fängelset, sägs det!
Han afbröts i sina behagliga funderingar af mågen, som berörde honom med sin hand.
Sammel Edin vände sig om och kände den parfymerade lukten af mågens kläder, han drog honom till sig, satte näsan in mot tyget och luktade.
Tvy fan! sade han därefter och stötte mågen från sig. Nå, hvad var det?
Grosshandlar Dellwik betraktade lugnt den lille gubben och svarade:
Bäste svärfar, tillåt mig att ge ett par förhållningsorder nu då, innan gästerna komma.
Order! Ger man, hvafan, ger man order åt sin svärfar? Nå?
Först och främst kan ju svärfar låta bli för i dag att spotta vid bordet och si så där vidare. För det andra, svärfar bör i dag tugga på högra sidan, eftersom svärfar har sina ihåliga tänder förnämligast på den vänstra. Uti det fallet behöfver svärfar inte stoppa in hela handen, för att inte säga knytnäfvarna, i mun, och så minskar det på svordomarna, i det hela.
Tvy fan! fräste Sammel Edin.
Emellertid i det hela så skulle jag vilja råda svärfar att inte bena fisken med fingrarna och att inte stoppa pekfingret i glaset, när svärfar skall föra glaset till munnen.
Poh! pustade Sammel Edin.
Uti det fallet att svärfar inte hör, kan ju svärfar i dag säga: hvad befalls eller åtminstone hvafalle i stället för hva! Det låter så förbannadt...
Nu svor du! skrek gubben gladt.
Man svär, svarade Dellwik, men man svär med urskillning, förstår sig!
Det ska fan ge middag! pustade gubben. Alla förbannade fina fasoner!
Man är skyldig sin ställning nu då, och si så där vidare! sade Dellwik. En skräddare kan... möjligen...
Sammel Edin hade ju börjat som skräddare; han skrek:
Hut! skrek gubben. Tig! Usch då! Fy fan, en sån karl! En sån fähund! Skäms du inte? Karl! Skäms bara! Jag skäms, jag, skäms du också! Inte skall jag väl skämmas ensam...
Nu kommo de första gästerna.
Glöm inte mina order! sade Dellwik och gick.
Sammel Edin torkade sig i pannan efter ansträngningen, och patron Unæus trädde in i salen, en gråhårig jätte med en näsa som en rödbeta. Han klämde Sammel Edins hand och satte in pekfingret i hans handlofve, så att Sammel Edin hoppade på ett ben.
Eftersom jag ingen blomma har som gumman, så trycker jag väl din labb i stället, gamla sillstrypare! sade patron Unæus allvarlig som alltid; men han var den mest kände upptågsmakaren i provinsen.
Och så kom gumman, hon hade ingen näsa alls men runda glasögon, och hon vägde tolf lispund; det hade hon nu också råd till, då hon var patron Unæi hustru.
Jag töckte, jag sulle ge honom en liten blomma, Edin, sade hon, ty hon var från södra Sverige och kunde alltså inte tala riktig svenska som människorna i Öbacka. Så rart då med bordet, man kan ju nästan rapa, innan man har smakat all den goa maten!
Nu kom lektor Mossberg, han var liten och trind, och som ett sigill på hans väldiga mage lyste en medaljong af guld. När han tryckte Sammel Edins hand, skrattade han utan att ha sagt något, men när han började tala, fortsatte han bara, hvad han på vägen samtalat med sig själf.
Bönerna, som sagdt, bror Edin, är af många slag, men den enda lämpliga vid ett festligt tillfälle, i närheten af ett dukadt bord, där det finns många glas, är, som sagdt: Domine, da mihi potum!
Schö! sade med en grymtning lektor Wikner bakom honom. Schö, Mossberg, tala du latin med Sammel Edin? Int begrip han latin; om så var, skräddar-latin!
Knappt voro de orden sagda, då hördes en darrande stämma bakom lektor Wikner, och det var den kringstultande lektor Hollsten, som darrade fram följande ord:
Sermo datur cunctis, animi sapientia paucis!
Tvy fan! utbrast nu Sammel Edin. Jag har bedt herrarna komma hit för att äta och supa sig fulla och sätta mitt tionde skepp i sjön, men ta mig... men, som sagdt, inte för att prata latin och grekiska med en hederlig borgare.
Hedern är det inte så noga med, när man har tio skepp i sjön! sade den darrande rösten. Ty nog vet du väl, käre Edin, att där penningar finnas, dit kommer också allt annat!
Just då kom landshöfdingen, som var en liten dvärg och glittrade af sina ordnar. Och hans gemål hade båda mungiporna nerdragna, på den grund att det gaf ansiktet sken af att äga anor, hvilket hennes namn inte alls gaf.
Det blef alldeles tyst i salen, de gamla herrarna bockade sig, och landshöfdingen sade ett ord till hvar och en; det tillhörde ämbetet.
När så den besynnerlige och förläste lektor Hintze kom, tycktes han virrig, fördold som han var i sitt skägg och hår; men kapten Renmansson var längre än alla andra, och han bar ett smalt hvitt bockskägg på ett ansikte, som liknade en förvriden rot i skogen.
Det var alltså dessa människor, som nu skulle äta och dricka; fina, rika och bildade människor, de bästa man kunde drifva upp på långa vägar. Verkliga prydnader för ett middagsbord!
Under tiden afvaktade man ute i staden den stund, då solen skulle gå ner och mörkret komma.
På lilla torget utanför Sammel Edins fönster hade samlats en skock fiskargummor, och de torkade från näsan den vattendroppe, som man besynnerligt nog måste ha, då man tjänar sitt uppehälle med händerna, och de pekade in i våningen.
Nej si! sade de. Midt på ljusa afton är det tändt med lampor och ljus. Gud, hvad högfärd!
Ty de förstodo inte detta lilla drag af grosshandlar Dellwiks världsvana, hvarigenom vanns, att gästerna omärkligt skulle föras öfver från dag till natt.
Det blåste ute och var ganska svalt, blad ristades ibland från någon orkeslös björk. Den glans, som om aftnarna brukade stiga från fjärdens lugna vatten, den fanns inte i afton, ty fjärden var sträf och mörk i blåsten, och molnen voro vildt formade.
Men Sammel Edin i sin sal redogjorde för sina gäster, hvad fartyget skulle heta.
Jo, hon ska heta "Napolion"! sade han.
Schö, Napolion! sade lektor Wikner. Det var ett underligt namn på ett skepp. Hvarför ska du kalla na för Napolion då, Edin?
För Napolion, han var en sat...
Förlåt, svärfar! sade grosshandlar Dellwik. Hvad var han? Vi hörde inte riktigt!
Sammel Edin tittade förvånadt och tankspridt på sin måg. Men plötsligt började han klå sig med ifver på högra handlofven.
Hvad i helvete är det, som kliar? skrek han, glömsk af allt annat.
Inte går det att få fason på gubben, nu då! sade Dellwik lågt till lektor Mossberg. Han måste ha sin gång! Man får ta honom, som han är, förstår sig!
Men lektor Wikner upprepade:
Schö, Edin, kallar du fartyget för Napolion? Det var ett besynnerligt namn, det!
Då vaknade Sammel Edin igen.
Napolion, sade han lifligt, men återigen flög vänstra handen till högra handlofven.
Hvad i helvete! skrek han, och så tittade han upp under de buskiga ögonbrynen. Han tittade på patron Unæus.
Men lektor Wikner återtog:
Schö, Napolion, du menar väl karln från Corsica, som dom satt handklofvar på till sist?
Sammel Edin pekade på patron Unæus och ropade:
Jag såg väl, att du såg så allvarlig ut, när du tog mig i hand, och så klämde du som bara...
Unæus är mycket stark i det hela, det vet ni ju, svärfar! inföll Dellwik.
Håle, hva du afbryt mig för jämnan! sade Sammel Edin. Hvad hade du på fingret, Unæus?
Patron Unæus tittade på sitt pekfinger.
Nageln, inte annat jag kan se! sade han lugnt, och då brast hela bordet i gapskratt, som ändade i landshöfdingens ord:
Min kära Edin, vi skulle verkligen alla mycket gärna vilja höra, hvarför ni tänker döpa fartyget till Napolion!
Ja, bara klådan gett sig af! svarade Sammel Edin. Jo, si, Napolion, det var en karl, det! Anagga den karln! Slogs gjorde han ju nära på som Karl XII i tiden, fast han inte var svensk, och klådde tjyf-tysken, har jag hört! Si, det tycker jag om'en för! Lefde karln, skulle jag, anagga, kalla skutan Napolion i alla fall, om han så blef högfärdig, ifall han mötte'na på sjön! Men nu är han död, och då, fan i mig, skall skutan heta Napolion, hvarje dag på året. Då blir hon värst i hela kofferdiflottan, och Lomarken på Åbord får gå med långnäsan! Jo, det är namn det! Gör om det namnet, herr landshöfding. Petter och Greta, det kan hvem som helst sätta på en skuta, men si, när Napolion kommer, då blinka dom och säger: ja, Edin i Öbacka, det är karl, det! Det är karl hela dan, det! Skål, landshöfdingen, tyck int han som jag?
Skål, Edin! sade landshöfdingen skrattande. Menar ni, om jag tycker, att Edin i Öbacka är karl hela dan eller att skeppet bör heta Napolion?
Ta bägge frågorna ihop, så skåla vi på saken, eller hvad sägs, landshöfdingen? svarade Sammel Edin.
Gärna det, Edin! sade landshöfdingen och skålade.
Då sträckte Sammel Edin ut handen och sade till hela bordet:
Det är landshöfding, det!
Hvarvid alla återigen brusto i ett rungande skratt.
Det blef emellertid hett i salen, och imman rann af fönsterrutorna; man måste öppna.
Ute brunno redan stjärnorna, och luften var flammig af nattens blånad.
Nu väntade människorna i staden, att gästerna snart skulle komma från middan. De första tjärtunnorna brunno redan på kullarna och varfvet, och den tjocka röken vältrade mot himlen.
Nu kom också månen öfver bergen röd och finnig, glidande på den ishala himlen.
Då skymtade fiskarbåtarnas segel ute på fjärden, när fiskrarna återvände från sina sättningsplatser; det gaf något spöklikt åt det hela, och vågorna plaskade och skvattrade kring sjöbodarna, där lyktor slängde. Roddbåtar drefvo på sundet nedanför varfvet, och några flickor sjöngo.
Allt rödare och blodigare stego tjärflammorna i månskenet, och nu tändes den ena lyktan efter den andra i fartygsriggen, som reste sig likt ett jättedjurs benrangel öfver sjöbodtak och den svarta skogskonturen.
Men man hade spart en öfverraskning åt Sammel Edin.
Det fanns i staden en liten mässingssextett, som hette skomakarsextetten, därför att den bestod af bara skomakare.
Nu kom skomakarsextetten upptågande på Sammel Edins gårdsplan, och där stämde den upp en jämmerlig och entusiastisk hyllning.
Månen blänkte i de buckliga hornen, gnistorna dansade från de båda tjärtunnor, som brunno på gården, och de sex skomakarnas skröpliga gestalter stodo inväfda i en rödflammig rök med stänk af månsken, och den glittrande fjärden bakom.
Inne i salen sorlade nu alla, och talgljusen buro långa tjufvar, lamporna fläktade för draget, och alla glas voro fyllda.
Brevis oratio penetrat c¦los
Longa potatio evacuat scyphos!
sade lektor Hintze till lektor Hollsten och lyfte sitt glas, och nu hade han framträdt ur sitt skägg och hår, väckt af vinet.
Lektor Hollstens näsa hängde långt ner. Han förde den vänligt åt sidan med vänstra handen och drack.
Det är godt att dricka, kära bror Hintze, sade han, men glasen äro en smula obekväma!
I samma ögonblick stack en af skomakarna sitt sotiga ansikte in genom fönstret och ropade:
Skutan brinner! Skutan brinner!
Alla rusade upp från bordet utom Sammel Edin.
Si så där, ja! sade han och nickade upp och ner. Är elden lös nu också!
Gästerna trängdes vid fönstren, och därborta i månskenet stod skeppet och brann. Lågorna fladdrade tätt, och riggen liknade ett höstgult träd med praktfullt skinande krona.
Skenet kastades allt starkare och flammade i hemska figurer på röken, som dref bort med kvällens vind; roddbåtarna på sundet framträdde som utskurna ur mörkret; sjöbodarna, magasinen, virkesupplagen lågo i full belysning, och inne i mörkret öfver staden glimmade fönsterrutor och rådstuklockans visare; och alla dallrande blad på träden tycktes lika snöflingor, som drefvo fram öfver taken.
Skomakarna sprungo med sina skinande horn i hand nerför bergknallarna, och öfverallt löpte människor, öfverallt skrek och hojtade man, borta i brandskenet hoppade små figurer omkring, och när man reste upp stegar mot fartyget och kedja bildades, tycktes en massa dvärgar ha kommit fram ur mörkret, och när vattenpytsar slängdes mot fartygssidan, såg det från bergknallarna ut, som om dvärgarna stått i flock och spottat in i elden.
Nu började det klämta i kyrktornet och nu i rådstutornet, det var så hemskt, att alla kände barndomens skräck i blodet, damerna i Sammel Edins sal började gråta och jämra sig.
Men Sammel Edin satt med slutna ögon, ensam vid det sköflade bordet.
Det är Napolions fel! mumlade han. Jag skulle aldrig ha gett skutan det namnet! Karln dog ju i fängelse.
Och han upptändes af en sådan vrede mot den döde, att han grep ett vinglas och slängde vinet öfver axeln ut i salen.
En lushund måtte karln ha varit, det är visst och sant! sade han.
Men hvad menar ni egentligen, min kära Edin? skrek landshöfdingen till, ty han hade fått hela vinskvätten i nacken.
Landshöfdingen hör, hvad jag säger! skrek den förbittrade Sammel Edin tillbaka. En lushund måtte karln ha varit!
Därmed rusade gubben upp, och landshöfdingen sade, nu lika uppretad, äfven han:
Man begär dock lite bättre vett af en man i er ställning, Edin!
Det har inte fan tid att ha vett nu! svarade Sammel Edin och skyndade ut.
Han rullade och hoppade och skrek och fäktade sig nerför bergknallarna och ner i sin sjöbod, men alla hans båtar voro lånade. Slutligen blef han upptagen af en båt på sundet och förd öfver.
Hettan slog honom för ansiktet, gnistorna yrde kring honom, vinden pep i tacklaget, och det puttrade, fräste och sprakade som i en bryggstu.
Alla människor stojade och skreko, och det hördes rop:
Slå undan stöttorna! Låt skutan gå i sjön, annars tar det eld i magasinerna!
Och det sprakade i Sammel Edins hjärna. Inför alla dessa människor skulle han visa, hvad karl han var! Han trängde sig fram genom hopen.
Ge plats åt Sammel Edin! skränades. Sammel Edin kommer! lät det.
Och han fick en gata, man betraktade honom med vörnad och fruktan, när han kröp fram vid foten af den brinnande kolossen, hvars flammor och rök syntes kring hela trakten, så att till och med aflägsna berg upplystes.
Slå undan stöttorna! ropade Sammel Edin. Låt hela härligheten gå i sjön!
Slå undan stöttorna, var det! upprepades hans order, och strax tillkännagåfvo dånande hugg, att ordern utfördes.
Nu darrade skrofvet, nu började det glida, lågorna stodo rätt ut i vinden som gula vimplar och röda flaggor och en hel besättnings byxor och tröjor, och prydd af denna fladdrande ståt sköt Napolion ner i vattnet, hvarvid ett jättehväsande upphofs och ett moln af ånga kringhvärfde fartyget, så att elden syntes som tvärs genom en snöstorm.
Bogsera ut henne på fjärden! kommenderade Sammel Edin. Och låt henne brinna ner!
Men då samlades sig alla människor kring den lille gubben.
Sammel Edin är galen, han tänker låta skeppet brinna ner! skrek man.
Håll mun! skrek Sammel Edin tillbaka. Är skutan er? Tror ni, jag är en fattiglapp som ni, som är skyldig mig pengar, hvarenda en? Hva? Tror ni, Sammel Edin vet, hvad han gör, eller inte, hva? Håll mun på er, rackarpack! Fattigstackare! Fattighushjon! Snåljåpar! Ynkryggar! Lathundar! Oduglingar! Fiskarbyke! Slitslasar! Tattare! Oäktingar! Lushundar! Strykare! Fyllrackor! Bondhyflar! Sillstrypare! Lådhuggare! Giftblandare! Lagvrängare! Kyrkskojare! Surströmmingar! Fårtackor! Bocknäckar! Vallackar! Pack!...
Uttröttad sjönk Sammel Edin samman, och Napolion bogserades som en brinnande kyrka ut på fjärden och lyste på stränderna och på Öbacka stad, så att alla fönster tindrade och glödde som kattögon i en källare.
Landshöfdingen, som också var tillstädes, vände sig till lektor Wikner och sade:
Det är, som om de gamla vikingarna ännu lefde i gubben Edin. Af den stammen kan man säkert få goda soldater, men knappast några generaler!
Schö! svarade lektor Wikner. det är med Edin som med allt folket här hos oss, en far som lappen, en byter så hastigt om sinne!
Sanningen af dessa ord kunde man skåda ett par timmar senare, då Napolion kolade ner ute på fjärden och dryckeslaget fortgick i Sammel Edins sal.
Nu ska vi supa och festa och vara glada! skrek han. Hvafan! Ett fartyg! Har jag inte fartyg, som räcker till? Hva? Nå? Femti tusen riksdaler, skulle man inte ha råd att förlora det, när man fyller sexti år? Hva? Tror herrarna, man fyller sexti år så förbannadt ofta, hva? En gång är ingen gång! Sammel Edin har mycket på kistbotten, han! Flera hundra tusen riksdaler! Sammel Edin! Det är en rik karl, det! Anfäkta den karln, hvad han är rik!...
Medan gubben lallade, söpo de andra, men landshöfdingen och kapten Renmansson och alla damerna hade gått sin väg.
Gubbarna dansade med hvarann, när ur den mjölkfärgade rymden det första gryningsskenet bröt fram, och lektor Hintze dansade med en stol i famnen och sjöng:
Lever matin n'est point bonheur,
Boire matin est le meilleur!
Och i en soffa satt lektor Mossberg och sof gapande.
Ännu när stadsborna på morgonsidan stucko ut hufvuna genom sina fönster, låg det sista af Napolion och flöt ute på fjärden som en granruska, men Sammel Edin lutade sitt hufvud öfver sängkanten och jämrade, medan fru Edin höll honom för pannan.
Söta Edin, sade hon, hvarför skall du supa så förfärligt, och till på köpet lät du i fyllan och villan femti tusen riksdaler gå upp i lågor!
Och så jämrade hon, och så jämrade han, och all världen var en jämmer, en jämmer!!
Så grundlägger man ju inga rika dynastier.
