- Project Runeberg -  Herrar /
En af de blinde

Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En af de blinde

I

En hög dag i skördetiden kom en fiskarbåt seglande till Åbord öfver fjärdar och sund.

Olof Lomark gick i spetsen för sina drängar och slog hafre.

I båten sutto två män, och den ena af dem kom uppför vägen, då förvandlades han till en ljuslätt yngling med brunbrändt skinn. Han upptäckte från vägen, att Olof Lomark gick i spetsen för drängarna på hafrestycket, och då vek han från vägen in på stycket; han var klädd i grå vadmal och pjäxor, nästan som en lapp.

God dag, sade han, är I Olof Lomark?

Det är jag! svarades.

Då skulle jag fråga, sade ynglingen, om I kunde ge mig hyra ombord i ett af era fartyg, eftersom jag tänkte bli sjöman.

Olof Lomark betraktade honom uppmärksamt och frågade sen:

Hur var namnet?

Åbygge, svarade ynglingen.

Son till Åbygge i Tvärhamn? frågade Olof Lomark, och tillfogade, sen ynglingen bejakat frågan: Gå ner till varfvet och tala med skepparn på fartyget, som du ser där.

Ynglingen gick ner till varfvet, frågade efter skepparn och stod inom en liten stund framför kapten Nordhammare. Äfven denne betraktade honom noga och sade sen:

Hur gammal är du?

Tjugu år, svarade Åbygge.

Hvad heter du i förnamn? frågade kapten Nordhammare vidare.

Isak! svarades.

Du får mönstra in som jungman, sade kapten Nordhammare, och därmed var frågan klar.

Isak Åbygge återvände till båten och åt ur matsäcken i sällskap med brodern, och sen måltiden var slut, steg han i land och gick sin väg, medan brodern hissade segel, stötte ut båten och seglade utåt fjärdarna hem igen.

Isak Åbygge arbetade ombord sen den dagen, och han hade snart blifvit en tjärig sjöman med grå lufva på nacken och en märlspik dinglande i en hysing nerom den pösiga byxstjärten. Hans dag gick ombord på alldeles samma lugna och tystlåtna sätt, som den förut passerat hemma i fiskläget.

En morgon, då allt var klart ombord, lasten stufvad och luckorna skalkade, hifvades ankaret, fartyget gled nerför älfven i solgasset, och med vågorna plaskande och glittrande om sidan försvann det ur sikte.

Den dagen stod Olof Lomark högst upp i kornhässjan och stufvade sädeskärfvarna, och hela landet låg stilla och höstgult kring Åbord.

Ingen människa tänkte den dagen på Isak Åbygge, själf tänkte han på ingenting; lifvet hade sin gång, och allting var, som det skulle.

Men allting här i världen har ju sin förhistoria! Det var inte bara en slump, att denne tjuguårige Isak Åbygge nu dansade i väg på vågen ut till främmande land, det fanns en djupare mening i detta; och det tål, att man vet något närmare, om den saken.

Ja, i själfva verket var det en lång förhistoria, men endast det viktigaste må här beröras.

Namnet Åbygge kan man nämligen följa så långt tillbaka som till 1688, då i Tvärhamn föddes en Zacharias Åbygge, och han är den, som får kallas stamfader. Om honom vet man, att då en ny hamnordning skulle införas under senare hälften af 1700-talet, ställde han till ett så häftigt och oresonligt uppträde mot lagen, att han stämdes inför rätta och straffades. Så oroligt var det Åbyggeska blodet. I två led efter honom var familjen bunden uteslutande till fisket, men hans sonsons son, Erik Åbygge, seglade några år på sjön. Denne Erik Åbygge blef far till Isak Åbygge.

Följer man handlingarna, finner man, att Isak Åbygges förfäder spelat en framstående roll i hamnens historia. De hade alla varit hamnfogdar, de betalade högre skatt än andra, de deltogo i alla vådliga jakter om vintern och i alla stormiga fisken om sommarn och voro ofta nära att bli borta. Men dessutom voro de bekajade med våldsamt lynne, och på den tid, då brännvinsbränningen florerade som starkast, synas de ha supit och left mer än någon annan, och en af dem, Jonas Olof Åbygge, blef till och med inför hamnlaget hotad med fördrifning, om han ej styrde sitt vilda lefverne.

Af allt detta framgår, att familjen Åbygge i sin hamn bildade kärnan af den s. k. fiskaradeln och tyranniserade de andra lägre fiskrarna.

Isak Åbygge var sålunda född patricier inom sin lilla sfär, och han var van att se på sina medmänniskor med en viss hård öfverlägsenhet.

Nu är att märka, att landskapet var ett enda stort skrofligt berg, och i skrefvorna lågo de små fattiga byarna. I byarna bildades under tidernas lopp dylika skikt af patricier och plebejer, de senare voro bundna till platsen, medan de förra så småningom började sträfva att, då de ej i hembyn hade några att öfvervinna, komma bort till andra orter, där obestämda möjligheter funnos.

En sådan hade Erik Åbygge varit, som blifvit sjöman. Men hans blod var ännu inte nog mättadt med lust att lyfta och kraft att bli borta från släkten och hemmet, det fordrades ännu en generation, för att lusten skulle mäkta öfvervinna allt motstånd.

Erik Åbygge berättade emellertid i hemmet och inför de andra fiskrarna om hvad han upplefvat och skådat, och han tände på detta sätt redan tidigt den unge Isaks begär att få lämna hemmet. Förhållandena fogade dock så, att sonen måste stanna hemma; fadern var nämligen sjuklig och var långa tider bunden vid sängen, bröderna voro för små att kunna bidra till uppehället, och Isak tvangs sålunda att arbeta för familjen. Men inom honom tillväxte just härigenom den oemotståndliga lusten att flyga ut, och han upptogs så fullständigt af denna lust, att han blef, till skillnad från far och förfäder, en ganska tyst och inbunden människa.

När så bröderna en dag voro fullvuxna och kunde sköta arbetet, seglade han bort till den mäktige Olof Lomark på Åbord, och nu var han redan långt från hembygdens kust.

Men det märkliga med honom var, att han längtade icke till någonting visst. Han frågade icke efter hvart fartyget skulle fara. Det brydde han sig icke om. an stod i sina sjöstöflar till rors, han hängde till väders, han vakade om natten på utkik, han låg i sin koj och snarkade, allt med samma orubbliga lugn; utan en önskan, utan en tanke, utan en undran eller en fråga. Han bara löd den oro, som blodet fyllt honom med och som befallde honom att ge sig ut i världen, det var allt, som bildade hans lif.

Där han nu seglade ute på hafvet, medan seglen slogo och dunkade öfver honom och brottsjöarna vräkte öfver däck och skans, var han så bortglömd, så afskuren från allt, så tillfällig, att man kunnat anse det likgiltigt, om han lefde eller ej.

Men - hvem kunde ana, att en hel folksjäl låg och rufvade med hopvuxna ögonlock i denna fiskarpojke? Hvem kunde tro, att det var eviga lagar, som tvingat honom ut på hafvet? Hvem kunde tänka sig, att en människa, utan att själf begripa det ringaste däraf, i alla fall, blott genom att lyda sitt oroliga blod, bidrog till att länka en hel folkstams öden in i nya banor?

Så ovetande och blind började Isak Åbygge sin insats i landskapets historia, och nästan lika ovetande och blind skulle han vara, när han som gammal man slöt sina ögon till evig ro. -


II

Mot denna fond har man alltså att se Isak Åbygge, och bakom honom skymtar det vilda berglandet, hvars människor med tom blick skådade årens gång och ingenting visste om sig själfva, sin forntid och sitt bortglidande lif.

Barbarer.

Det fartyg, Isak Åbygge följde, var destineradt till en liten hamn på Bretagnes norra kust. Där låg vid en flod en half mil in i landet en stad, och i den staden brukade skandinaviska fartyg på den tiden finna god afsättning för sina trävaror.

Detta var alltså den första trakt af världen, som Isak Åbygge skulle få se. En trakt, så vidt olik hans eget land och ändock med något gemensamt.

Där floden mynnade ut i hafvet, hade bildat sig en bukt, skyddad af en kedja skär, och på strandens kullar låg en liten by, enligt sägnerna rester af en urgammal stad. I byn fanns ett litet värdshus, hållet af en änka, och på skylten ofvan dörren lästes: Chez Le Dret on ser à boire et à manger. Änkan hade en dotter, och denna Louise Le Dret var en vacker flicka.

Hon lefde fram sitt lif i detta värdshus, där alla byborna passerade dagligen, ty änkan hade också en liten handel. Alla voro de släkt - alldeles som människorna i Tvärhamn - de unga växte upp tillsammans, hade gemensamma minnen från skolan, från de stora kyrkliga festerna, från danserna och från fisket, som lifnärde dem.

I Louise Le Drets bröst fanns ingen oro, ingen längtan bort, ingen förkänsla af att något skulle kunna hända. Hon hörde hvar morgon och hvar afton de skrälliga kapellklockorna ringa angelus rundt slätten och korsade sig därvid, hon gick om söndagarna till kyrkan i byn borta på slätten, hon biktade för prästen synder, som inga synder voro, men förteg de verkliga, och bakom hennes bleka ansikte med dess böjda näsa och mörka, lugna ögon och den smala halsen reste sig ett landskap, grått och fåradt, kalt och fullskrifvet med mystiska tecken som en gubbes hud, och i detta landskap skymtade svarta präster med stora hattar, gamla vaxgula kvinnor med hvita hufvudkläden, magra män med underligt förstelnade ansikten, i hvilka förgångna generationer kvarlämnat spåren af laster och brott.

I denna jord, på denna stam var Louise Le Dret vuxen, och omedvetet tycktes hon bära inom sig det innersta lugn, som stammens blod under seklernas strid förvärfvat; och den aska, som tycktes vara det gamla landets själ, tycktes också vara hennes. Men låt oss medge, att det var en glad aska!

Det var onekligen för åskådaren något sällsynt och säreget vackert att i fantasien låta det bleka, fina ansiktet uppburet af den hvita halsen framträda mot denna landskapets mattgråa fond som en drottnings bild på ett gammalt mynt.

Och denna flicka med askan af förbrända sekler till själ, hon skulle nu - !

Ja, låt oss endast gå vidare i historien!

Fartyget kom, efter en lång och svår resa, till denna plats, kastade ankar i viken, och besättningen släpptes i land.

Där stod Isak Åbygge på främmande jord. Men han fann icke något särskildt besynnerligt omkring sig. Att människorna skulle tala ett annat språk, det visste han, och han hade ju allt från barndomen hört lapparnas rotvälska, från hvilken för öfrigt denna inte skilde sig så mycket; att landet var flackt, kulligt och grått med rutiga ängar som ett stort sticketäcke, nå det var väl vanligt i detta land, att husen voro af sten och lergrå, att människorna voro mörka och fula, att det ringde i kyrkan morgon och kväll, att hafvet på några timmar sjönk undan, så att fartyget låg midt på en åker, att människorna gingo med korgar omkring på denna åker och plockade snäckor, allt detta var ingenting att förvåna sig öfver, det var ju så, och då var det så!

Det enda han kände, var, att själfva luften och solskenet voro något annat. Hemma var luften klar och svalkande, men här var den simmig och besynnerligt het, så att han måste sluta sina svidande ögon och svala af dem på det sättet.

Han följde sina kamrater upp till värdshuset. Där sutto några gummor bredvid en stor säng i ett hörn, och i sängen låg en likblek gumma och mötte hvar inträdande med sina svarta blickar. Ett par karlar med lufvor på hufvut och träskor på fötterna hängde öfver ett naket, aflångt, tjockt bord, sögo sina kritpipor och drucko ur blå spilkumar. De sågo ut som röfvare. En liten eld brann i den öppna spisen, och ett halfnaket barn satt vid elden. Alla de innevarande skreko om hvarann, och hela rummet var svart och inrökt som en lappkåta. I dörren visade sig hvarannan sekund en kvinna med brinnande kolögon och ett barn på armen, hon skrek ett par ord inåt rummet, och de innevarande slängde åt henne några ord tillbaka.

Men innanför disken stod Louise Le Dret. Hon var som den hvita blomman i detta smutsens och rökens och bråkets näste.

När Isak Åbygge trädde in jämte sina kamrater, vände hon hufvut och betraktade dem, och när de, under de innevarandes tystnad, slagit sig ner vid bordet, kom hon fram i sina smällande träskor och stannade framför Isak Åbygge.

Hon såg på honom med öppna, klara, lugna och svarta ögon, som inte darrade, inte tvekade, inte blygdes, inte undrade utan bara betraktade honom.

Hon öppnade munnen och sade någonting, som han inte förstod. Och medan hon sade orden, betraktade hon honom hela tiden.

Han, som var van att med öfverlägsenhet se ner på sin omgifning och som i en kvinna såg något jämställdt en mer eller mindre värdefull ko, han kände långsamt, att det började bli en oro inom honom, uppväckt af denna lugna och säkra blick, som inte släppte honom. Hemma slogo kvinnorna alltid ner sina ögon, och om man såg in i dem någon gång, var det som att se bort genom en rymd, där det inte seglade ett moln, inte en fiskmås, inte ens en fattig kråka. Men här stod detta öga så svart och hemlighetsfullt, som när man böjde sig öfver båtkanten och spejade ner i hafvets djup, där alla gåtorna bodde, där de oändliga fiskstimmen gingo, och dit man helt oförmodadt kunde dras ner af den oberäkneliga döden.

Det hade händt Isak Åbygge som väl alla andra fiskare, att han ibland ute på hafvet, då vågorna mot natten fingo ett hotande mörker, plötsligt kunde känna sig rädd, men han visste inte, hvarför han kände sig rädd. Barbaren i honom kunde inte mer än uppsamla känslan, hvad som låg bakom den kunde han ej spåra.

Sammalunda var fallet nu - Isak Åbygge blef rädd, och det var allt, han kunde åstadkomma af inre rörelse. Han var så fylld af rädsla, att han inte ens tillskref de svarta ögonen orsaken. Rädslan bredde sig inom honom som ett jämnt svart haf, och på hafvet seglade två blomhvita måsar, och det var dessa ögon.

Men äfven de inre hafven ha sin ebb och flod, och rädslan sjönk undan, men märk: då stannade de hvita måsarna kvar, sittande på nakna klippor mot himlen!

Lugn och utan att ändra sitt ansikte genomgick Isak Åbygge denna händelse, men den lämnade spår efter sig. Rädslan kom åter och försvann, och med få ord kan sägas, att Isak Åbygge var fullkomligt prisgifven åt de oberäkneliga rörelserna i sitt inre. Men rörelserna måste så småningom plöja upp en fåra, och för honom togo de slutligen den formen, att han kände sig främmande och ensam.

Men hvad var honom främmande? Jo, fartyget, skansen och kamraterna. Det händer ju ofta, då man vaknar, att man har lite svårt att bygga upp yttervärlden omkring sig. Väderstrecken äro snedvridna, tingen äro upp- och nervända, somliga tyckas borta på permission, den kompakta massan af magasinerade händelser, som bildar bas för ens dagliga lif, är försvunnen, och man måste skynda att kalla tillbaka allt detta för att kunna glädja sig åt att vara människa igen.

Den stackars Isak Åbygge hade inte förmåga till dessa operationer, och han kunde därför inte riktigt få det hela att hålla ihop, världen var som ett trasigt skjul omkring honom, och det blåste in, så att han frös.

Men i honom fanns en klar och oemotståndlig vilja, och som människor på hans ståndpunkt, bara löd han; hvad annat kunde han? Han hade inte råd till mer än en känsla, en tanke, en vilja i stöten; och nu var han bit för bit förvandlad till denna enda vilja, enda tanke, enda känsla. Det var att komma i Louise Le Drets närhet.

Det tillgick på följande sätt. Öfver allt som rörde sig i honom, stodo hennes ögon alltjämt, med samma lugna blick. Men nu är det ju så, att om man tillräckligt länge betraktar något, så breder det ut sig åt alla håll, sväller och utvidgas och börjar kröka sig som ett par famnande armar. Men samtidigt drar det sig bort och likasom suger en in i sig, till dess att armarna knyta sig bakom ens rygg och man uppslukats och ligger inkapslad, utan förmåga att komma fri; det är som en mara.

Sålunda svällde Louise Le Drets skugga inom Isak Åbygge, famnade honom, knöt armarna omkring honom, kapslade in honom och drog honom med sig bort i ett mörker. Blott och bart därför att hon, kanske en minut, hållit sin blick lugnt riktad mot honom. Och han ville henne ingenting, begärde ingenting af henne - han måste bara lyda en vilja inom sig. Det var allt, det var det besynnerliga. ---

Härutaf kom sig nu, att Isak Åbygge till kamraternas ogemena förnöjelse ständigt, då tillfälle gafs, höll sig i Louise Le Drets närhet; och i den lilla byn blef detta det allmänna samtalsämnet, men Louise Le Dret var som alltid annars, skrek ut genom dörren, serverade cider i de blå spilkumarna, korsade sig vid angelus och dansade med sina jämnåriga, som hade alls ingenting händt. Och det hade det ju inte heller! För henne!


III

Det var sent på julnatten, och Isak Åbygge satt med Louise Le Dret på kullen ofvanför byn, hela hafvet låg framför dem, en fyr flammade i horisonten, och en liten rökig måne lyste öfver slätten.

Man får tillskrifva de eviga lagarna den omständigheten, att hon följt denne tyste utlänning på en sådan utflykt, så mycket mer som han knappt lärt ett ord att säga henne och de således måste antingen tiga eller sucka.

Eller skulle hon möjligen vara fångad af honom?

Ingalunda! Det är ur alla möjliga synpunkter lämpligare att se denna natt i stort. Se hvad som verkligen skedde i det, som syntes ske, för att tala med filosofen.

Hvad som syntes ske, det är icke svårt att fatta. Med kännedom om de båda individernas natur och tillstånd måste man fatta, att Isak Åbygge blindt, ja, medvetslöst ref upp Louise Le Drets kläder, medan fyren alltjämt blinkade i horisonten som ett sömnigt öga, hvilket måste se, hvad som tilldrog sig; samt att Louise Le Dret afvaktande stirrade upp mot stjärnorna, medan hon tuggade sin läppar.

Detta var nu det betydelsefulla ögonblicket! Hvad skulle nu ske?

Med Louise Le Dret skedde endast, att hon gaf till några små skrin och därefter snabbt grep om Isak Åbygges nacke och med sina läppar och sin tunga for i blixtsnabba slag öfver hans ansikte och hals, att hon gräfde in naglarna i hans kött, att hon vred sig och slet sig, att hon kramade honom så hårdt, att han --

Långt, långt in i Isak Åbygge, allra längst bort vid det svarta hafvets horisont reste sig en liten våg, den rullade fram öfver hafvet och steg alltmer, dess kam blef hvit, den omgafs af ett stormdån och muller och tjut, och den rusade fram med allt snabbare fart, till dess att den, som hade den utifrån och icke inifrån störtat öfver honom, dränkte Isak Åbygge, och när han sjönk i det piskande och dånande skummet, upphof han några gurglande tjut, fäktade med armarna och sjönk samman, som död.

Louise Le Dret låg stilla och tittade med sina orörliga ögon på stjärnhimlen, medan ginsten susade och vajade kring hennes hufvud; och slutligen vaknade Isak Åbygge.

Han snyftade och grät, han kröp omkring på knäna och klöste med fingrarna i backen, och han borrade ansiktet mot det frostiga gräset.

Han kunde ju ingenting säga, dels hade han ingenting att säga, och dels kunde han inte hennes språk.

Louise Le Dret satte sig upp och stirrade på honom, och när hon såg, hur han kröp omkring på kullen och grät och snyftade och klöste i marken, brast hon i ett skallande skratt!


IV

Följande kväll var det flod. Kapten Nordhammare gaf order, att man i all hemlighet skulle lätta ankar, ty af kapten Renmansson, som helt oförmodadt kommit inseglande i viken, hade han fått höra, att en stad i Spanien brunnit ner, och Renmansson hade fattat det beslutet att själf segla dit ner för att få sälja de varor, som man denna gång ej syntes kunna få afsättning för här på orten. Nu skulle kapten Nordhammare lura honom, hvilket var vanligt äfven på den tiden - men i själfva verket hade kapten Renmansson ljugit, så att det var kapten Nordhammare som blef den lurade.

Isak Åbygge befann sig alltså helt oförmodadt ute på hafvet igen.

Dagarna gingo, och han fick tid att lugnt betänka, hvad som skett.

Det är sant, att kvinnor föda barn, som de bära i sitt inre; men man kan säga, att äfven i männens inre bilda sig individer.

Isak Åbygge hade rest ut tom och lätt. Men när han nu lämnade den främmande lilla hamnen, var han tung, som bure han på ett nytt väsen i sitt inre.

Det svarta hafvet inom honom hade sinat ut på julnatten, de båda hvita måsarna hade försvunnit i samma drag, men på bottnen af hans hjärta hade kvarlämnats ett litet oroligt jämrande väsen, hvars jämmer uppfyllde honom med åtrå att än en gång drunkna på samma sätt som uppe på kullen, då Louise Le Dret upphäft ett så gällt skratt, att han blifvit alldeles vaken.

När stormvågen slagit igen öfver honom, hade något vridit sig af smärta inom honom, och han hade tyckt sig skymta en annan värld, än den han lefde i. Denna obetydliga skymt hade uppfyllt honom med en osäker längtan att en gång med öppna klarvakna ögon få se den andra besynnerliga världen, och denna längtan återigen tycktes honom lefva i det lilla jämrande väsendet.

Och där var, hvad som skett i det, som syntes ske!

En längtan till något obestämdt nytt, bättre, högre och klarare hade fått lefvande lif i honom.

Och hans dagar, som förut varit alldeles tomma, därför att allt varit tomt inom honom, uppfylldes nu af denna längtan, som gjorde ondt; och Louise Le Dret gick aldrig ur hans minne, hans hjärta eller hans hud.


V

Ett beslut mognade med tiden ur denna längtan och detta minne hos Isak Åbygge, och det var, att han skulle gifta sig med en utländska, ty när han tänkte på kvinnorna hemma, rös han för deras döda köld.

Och när han blef trettioåtta år och var skeppare på egen skuta, gifte han sig med en irländska, miss Violet Carrick. Med henne fick han sonen Lukas Åbygge.

Allteftersom sonen växte upp, minskades oron i Isak Åbygges inre, och han trodde, att med sonen hade detta hans inre hemlighetsfulla väsen tagit yttre påtagligt lif.

Lukas Åbygge, som i arf efter sin mor fått ett gammalt kulturblod, var den förste, som blef klar öfver landskapets inre lif, som såg innebörden i händelsernas förlopp, och som så småningom lärde andra att ana, hvad som skedde bakom ödenas och existensernas uppgång, blomstring och förfall.

Härigenom spred hans å småningom bland sina medmänniskor sådana åsikter, att de fingo en annan syn på sig själfva. De började kunna se sig som små delar i någonting nästan fasansfullt stort och aldrig afslutadt, och de blefvo härigenom så ödmjuka, att de medgåfvo sig vara, i grund och botten, bara små besynnerliga djur med en gryende liten själ. En helt liten, liten själ, ungefär som en brinnande tändsticka i ett stort mörkt rum.

Men ingen af dem anade dock, att den, som bidragit att tända den tändstickan i det stora mörkret, var den enkle sjömannen af Åbyggarnas gamla stam, och minst af alla anade han själf, hvad han gjort. Skulle någon sagt honom, att i landskapets historia betydde Louise Le Dret mer än de flesta, så skulle han ha gapskrattat.

Hans uppfattning af Louise Le Dret var i all sin oförblommerade enkelhet den, att hon var ett ganska tvetydigt litet subjekt; och det föreligger, om man så vill, intet som helst skäl att bestrida den uppfattningen.

Men öfver tvetydighet och allt dylikt lyser något annat, och vi följa med undran och vördnad de eviga lagarnas gång; så godt vi kunna!


Project Runeberg, Sun Dec 16 20:28:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrar/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free