- Project Runeberg -  Herrar /
Den första hjärnan

Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Den första hjärnan

I.

Gud skall veta, att när inkräktarna kommo söderifrån, den ene efter den andre, med Franz Twieselmann i spetsen, så var det inga vackra karlar!

Det goda landet hade legat århundraden igenom i sin ganska lugna afskildhet, och människostammen hade satt sina blommor, det hade slutligen blifvit goda exemplar.

Sådana män som Olof Lomark på Åbord, Jon Sjölander i Stensland, kapten Nordhammare, Sammel Edin i Öbacka, patron Hökert i Nedansjö, ja, till och med Lasse Gradin i Skäljom, det var i alla fall gamla män med väl formade hufvun, polerade, släta, hårda ansikten, och dragen voro omsorgsfullt utarbetade, materialet liknade kärnved; man kunde märka, att många generationer af utkast, skisser, experiment och studier sjunkit bort, innan dessa i sin art fulländade konstverk sett dagen.

Men man kunde också märka, att det bara var vissa sidor af mänsklighet, som här envist utvecklats. Landskapet, där dessa människor bodde, omgaf dem alltjämt med en hög ringmur, och inom den hade deras lif förflutit i släktled efter släktled. På samma sätt hade deras inre landskap omgett dem med en ringmur, som aldrig öppnade sig, och därinom lefde de, släktled efter släktled. Men häraf hade helt naturligt följt, att deras karaktärsegenskaper fördelat sig i några väsentliga grupper, i hvilka smådragen drunknat, och när de som yttre konstverk stodo färdiga, motsvarades den yttre tadelfria modelleringen af en inre; ett jämviktsläge var uppnådt, som betydde höjdpunkt och fordrade undergång.

I den tiden var det, som Isak Åbygge drefs ut som ett folkstammens utomordentliga sändebud, och i den tiden var det, som inkräktarna började komma, med Franz Twieselmann i spetsen.

Ja, Franz Twieselmann var verkligen rätt ful. Han var lång och gänglig, det vill säga, han hade en liten bål, så formad ungefär som en säck ved, och inunder den hade hans öde häktat två ben, af hvilka det ena var alldeles rakt som en stylta, men det andra var kobent, så att när Franz Twieselmann stod stilla, hvilket han sällan gjorde, så stod han på ett K. Bålen och de nedre extremiteterna voro sålunda ingen ära för vare sig honom eller hans fosterland; men låt oss nu beskrifva hans ansikte.

Hans ansikte! Det var egentligen besynnerligt, att en så duktig karl skulle ha ett sådant ansikte.

Vi föreställa oss en liten fyrkantig platta, det är hans nästipp. Han skulle, förutsatt att den varit af metall, mycket väl kunnat fälla in sitt monogram i den och sedan användt den som sigill.

Nedanför detta sigill hängde mustascherna, rätt ner, och som det alltid finns någon mening i allting, så hängde de väl ner för att skyla munnen. Men å andra sidan, som de voro glesa, så kom hela munpartiet att se ut, som om ansiktet just där rämnat för en kataklysm, och tänderna stucko fram som blottade blyfyndigheter. En underlig grotta, i sanning!

Ögonen stodo så ljusblå i det bruna skinnet, att det tycktes, som om kraniet just där tunnats af så hastigt, att hjärnan blottats, en ljusblå och dallrande hjärnmassa. Och öfver allt detta reste sig pannan som en sned vägg, i hvilken man karfvat med knif, och det svarta håret störtade fram, som vatten störtar öfver ett dammbord, och blef hängande i luften, fullt af häpnad både för sin och en åskådares del.

Men öronen voro stora och till hela sitt omfång fastgummade vid hufvut.

Detta är den sanningsenliga bilden af Franz Twieselmann; vill någon klaga, får han vänta till den yttersta dagen, då kommer nog Franz Twieselmann bland oss alla andra.

Det är lätt begripligt, att de gamla i provinsen brusto i gapskratt, när de sågo denne underlige främling framför sig. Och när hans efterföljare kommo och alla voro i något så när samma stil, då blefvo de ansedda som lustiga figurer, Mathias Claussen, Aug. Stenling, Schibler, Lanckhals och alla de öfriga, fru Marie Lomark född Cadiou från Le Hâvre inte att förglömma.

Men det skall heller inte hemlighållas, att när Franz Twieselmann såg gubbarna Lomark, Hökert, Lithner och consorter, så tänkte han i sitt fula hufvud: Aha! Mer tänkte han inte första gången, men det var tillräckligt, och ur detta Aha! kommer det följande.

För de gamla var denna lilla fläck af jorden själfva dess hjärta, äfven om de inte ville medge en sådan uppfattnings befintlighet. De voro dessutom så vana att se älfven flyta fram helt lugnt, att se gårdarna på stränderna, byarna i backarna, kyrkorna i björkdungarna, att denna syn inte skulle kunnat ändras, utan att allt annat i deras inre måst läggas om. Hvad som sträckte sig af ödeskog mellan byarna märkte de inte - inte ens Olof Lomark trots den gamle lektor Barchæi ord - det var duken, på hvilken byarna voro färgfläckarna, och det hela var en stor tafla hängde på himlens blåa mur af Vår Herre till deras, deras barnbarns och alla deras efterkommandes stilla förnöjelse.

Franz Twieselmann och de andra inkräktarna, de funno en helt annan syn framför sig: ett oerhördt, mörkt, skogtäckt, bergigt landskap, där några nästan fallfärdiga byar lågo som brödsmulor på en bordduk efter måltiden; några små usla herrgårdar, som voro spruckna och genomruttna, det hela vildt, barbariskt, nästan skrämmande. Och här bodde dessa människor och voro stolta! högdragna! tysta! inbilska! tjuriga!

Ha, ha, ha, ha!

Yxan på skogen, skogen på sågen, timret på skeppen, skeppen ut i världen, pengarna i herr Twieselmanns ficka!

Det var den hemliga chifferskrift, som Franz Twieselmann läste ur landskapet, där det bredde sig framför hans fönster.

Men nu gällde det först och främst att lista ut vägarna och tillvägagångssätten, lynnet, synpunkterna, knepen, afsikterna!

Då visade Franz Twieselmann, att i sitt fula hufvud hade han en hjärna, som sannerligen inte bara var ljusblå. Han lade nämligen snart märke till, att alla människor i ådalen kände hvarann, och som genom skeppsfarten reda pengar ganska ymnigt tillflöto dessa människor, blefvo de fallna för att ge fester. Men som de alldeles nyss varit fattiga och den ene inte visste om den andre, hur mycket han egentligen ägde, så blef följden, att afundsjukan dolde sig i fåfängans mantel, och det blef en täflan att öfvervinna i ätande, drickande och festande. Där tindrade fönstren rundt gamla ådalen, bloss och facklor sprakade öfver isar och mellan vägens granar, dansmusiken slamrade i husen, och skuggor skymtade på de immiga rutorna.

Franz Twieselmann kastade sig strax in i detta lif, som gick från gård till gård, och det dröjde inte länge, förrän han visste allt, hvad han önskade veta om dessa människor.

Så var förarbetet gjordt, han var känd, han hade lärt, han kunde bygga sin såg. Han hade också köpt några skogar, och han ägde ett torpställe i Utvik.

Men just då hände en liten malheur, som hade de underbaraste följder.

Det var på försommarn, och vid Utvik låg ett tyskt fartyg och lastade.

Franz Twieselmann och hans bokhållare Nordstrand hade varit ombord hos skepparen, och när de ändtligen skulle bege sig hem, kvittrade redan fåglarna och gryningen sken öfver bergen.

Men af vissa orsaker ville skepparen inte låta de båda gästerna våga försöket att ta sig nerför lejdaren till roddbåten, och därför ordnade man på ett annat sätt. Vid storrånocken var ett block fastgjordt med löpande lina, och nu slogs linan om lifvet först på chefen, Twieselmann, och sedan på bokhållaren, Nordstrand, och så firades de ner i båten, där en af besättningen väntade dem. De sågo inte så mycket ut för mänskliga ögon, när de långsamt firades ner, och när de ändtligen sutto på tofterna, stodo deras rödsprängda ögon ur hufvut och munnarna hängde slappt.

Den förpannede skipper, sade Franz Twieselmann, han krossede min make!

Alltid en tysk mindre! svarade den orädde Nordstrand.

Förpannete svensk! skrek Twieselmann.

Förpannede tisk! härmade Nordstrand.

Jak skall, gud förpanne mik, sette dik från din plats! skrek Twieselmann.

Och jak skall, förpanne mik, legge dik på tin nos, om du är stursk! svarade Nordstrand.

Under dylikt samtal uppnådde de så småningom stranden och dinglade uppför backen till den lilla torpstugan, där kontoret var inrymdt och de hade sina rum.

Men ute på gårdsplanen blefvo de medvetna om att de borde besöka ett litet afsides grått hus. Detta hus var försedt med en hög trappa enligt landets gamla sed, och nu kraflade de uppför den. Just som de nått toppen, gick solen upp öfver landet. Då lågo Nordstrands byxor nere på hans fotknölar, och han lyfte af sig hatten och viftade åt solen, medan han samtidigt kliade sig på sitt ena ben, ofvan knävecket. Och uppfylld af hänförelse vid soluppgångens granna skådespel höjde han rösten och började sjunga:

Vårt land, vårt land, vårt fosterland!
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en ...

Då sade Franz Twieselmann:

Tu är en onförskämt karl! Skall du sjonka nazionalvisor hier?

Håll din förpannede mun! svarade Nordstrand och fortsatte:

Ej lyfts en höjd, ej sköljs en strand.
Mer älskad än vår ...

Men då hade Franz Twieselmann beslutat att näpsa svensken och uppstämde därför:

Deutschland, Deutschland ueber alles ...

Nordstrand tystnade tvärt. Tittade på Franz Twieselmann, men nu hade denne i sin tur gripits af hänförelse.

Nej du, rackartysk! mumlade Nordstrand, grep tag i Franz Twieselmann och kastade honom nerför trappan.

Franz Twieselmann yttrade inte ett ord, medan han färdades genom den svala morgonluften, men när han satt i gräset, tittade han upp till Nordstrand, på hvilkens nakna ben hullhåren glänste i morgonsolen, och knöt näfvarna och skrek.

Jak skall, förpanne mik, aldrig mer lägge port titler med en förpannet bokhåller!

Men Nordstrand höll sig för magen och vred sig af skratt; och skrattet flög öfver ådalen, och innan veckans slut fanns det inte en gård, där man inte skrattade åt denna Franz Twieselmanns malheur.


II.

Patron Hökerts i Nedansjö hade, som jag förut berättat, en guvernant, som hette fröken Göhle. Hedvig Göhle var hennes fullständiga namn.

De flesta af damerna i ådalen hade blå ögon. Det hade också fröken Göhle, men hvilken skillnad på ögon! Det var en gammal hederlig bondmålare, som målat de förras ögon. Först då hade han målat en svart punkt, och sen hade han med en annan pensel doppad i kobolt dragit en ring omkring den svarta punkten, och så var ögat blått, alldeles som det skulle vara.

Men på det sättet voro inte fröken Göhles ögon blåa. För det första var den svarta punkten som en rundslipad diamant med små, små facetter, och inne i diamanten dallrade en svartgrön vätska, som tände en här af gnistor i alla de små facetterna.

Rundt denna diamant var ett smalt band virradt af sammanväfda guld- och silfverfibrer, och på det bandet voro hundratals små figurer, såsom vulkankratrar, prästkragar, skorpioner, stigar, sjöar, moln och en otalig mängd annat. När fröken Göhle såg på en människa med dessa underliga ögon, glittrade alla figurerna så blått, som vågorna glittra en solskensdag, och då var det som att se långt bort i världen i en dallrande och glansig luft.

Kring dessa ögon slöt sig hennes bleka och smala ansikte, och näsan var lite rosig, men det kom ingen att tro, att hon drack, det framhäfde endast näsans bestämda karaktär och kom sålunda alla att märka det säkra och medvetna i hennes utseende; och när hon log, voro tänderna hvita. Håret var så ljust, att det stod som en solreflex kring ansiktet, och hon gled hvit och besynnerlig, lätt och böjlig bland de andra damerna, hvilka hvarken voro hvita, besynnerliga, lätta eller böjliga utan så tunga och naturliga, som man kunde begära.

Och när fröken Göhle gick, rörde sig alla linjerna i hennes kropp så, att i åskådarens ådror fick blodet en särskild takt, alldeles som då man hörde musik eller såg träden gunga mot en glasig höstluft eller med blicken följde en båts gungande färd på vågorna. Att se på henne kändes till slut som en lust att blunda, och som en lust att gråta, och som en lust att blundande och tyst gråtande ha henne i sina armar och dansa bland skuggor efter en obefintlig musik, för att aldrig mera sluta.

Men när man en stund betraktat de andra kvinnorna, höll man handen för munnen, ty det är ju rätt opassande att gäspa öppet, och man tänkte på allt möjligt, som dagarna nu en gång uppfyllas af i vårt bekymmersamma lif.

Kring fröken Göhle svärmade alla de yngre herrarna i ådalen: Claussen och Malte Lomark, när han var ogift, Stenling, Nordstrand, Holliander, Langelius, Kassberg, Jacob Sellström, Rosell, ja, till och med den glade notarien Lack från Öbacka.

Franz Twieselmann brukade skämta mycket med henne, och det var som ett frimureri dem emellan, ty båda kände sig egentligen lite utanför det öfriga sällskapet.

Hela ådalen hade blickarna på fröken Göhle, och man var spänd på att se, om hon skulle ta någon af dessa uppvaktande kavaljerer.

Franz Twieselmann hade begripit något, som de andra inte hade begripit. Då det nu är så, tänkte han, att fröken Göhle är den mest uppmärksammade damen i hela ådalen, så är det klart, att den, som hon likar bäst, sätts i närmaste samband med henne, blir oftast omtalad, får en särskild aktning omkring sin person och på det sättet omärkligt vinner anseende i det allmänna omdömet.

Och utgående från det resonemanget sökte och lyckades han att vinna företräde framför alla andra. Man undrade, och man undrade, men man kunde ingenting få klart för sig, rundt ådalen.

Då kom Franz Twieselmanns lilla malheur, och skrattet höjde sig öfver ådalen.

Men det var en, som gnuggade händerna, när historien nådde honom, och det var Mathias Claussen. Han var en lidelsefull, häftig, hänsynslös människa, och han hade fattat ett slags kärlek till denna fröken Göhle. Men ärelysten som han var hade han förmått att hemlighålla denna sin kärlek och arbetade febrilt att skapa sig en ställning framför alla andra. Och han hatade i Franz Twieselmann den, som stod honom i vägen för denna kvinna och denna ställning.

Han blef nu den, som berättade malheuren för fröken Göhle.

Men då han berättat historien till slut och upphäfde ett gällt hånskratt, reste sig fröken Göhle utan ett ord och gick sin väg.

I det ögonblicket anade hon genom kontrastverkan, att i Franz Twieselmann låg det frö, ur hvilket framtidens träd skulle växa, och i stället för att väcka hennes löje hade Mathias Claussen väckt hennes intresse för Franz Twieselmann, icke sådan han nu var men som hon instinktivt anade, att han en gång skulle bli.

Men om allt detta visste Franz Twieselmann intet. Han visste inte, att man skrattade åt honom rundt hela ådalen och inte att fröken Göhle fått reda på historien, och historien själf hade han glömt, och Nordstrand hade hans goda hjärta förlåtit.

Nu ville emellertid ödet, att gubben Smitthenner, hans medhjälpare, var en sådan människa, hvars öra var känsligt som en rökhuf för vind och hviskningar, och hvad det nu var för fågel i skogen, som kvittrat, alltnog, en vacker dag sade han till Franz Twieselmann:

Claussen är en farlig figur. Ni har gjort en dumhet, Twieselmann, som han snappat upp, och den har han berättat för fröken Göhle, som är guvernant hos den gamle patron Hökert. Dylikt skadar vårt namn.

Nej, svarade Franz Twieselmann, jag har inte gjort någon dumhet, min bäste Smitthenner.

Jo, sade Smitthenner. Och därefter berättade han förloppet. Det är själfklart, slöt han, hvad Claussen åsyftar. Han vill sprida ut förklenande rykten om er och på det sättet bli af med en konkurrent.

Det var nu gubbens syn på saken; men Franz Twieselmanns hjärna var lite hvassare, så att han genast insåg, att Mathias Claussen sökte realisera hans egen plan. Och därför bleknade han.

Men ödet, som är det besynnerligaste af alla världshistoriens fruntimmer, hade just det dagen en af sina outgrundliga nycker, ty knappt hade Smitthenner slutat sin berättelse och gått ner till sågen, förrän Mathias Claussen i egen person kom vandrande ute på gårdsplanen, och nu steg han in.

Franz Twieselmann skakade af en frossaktig skadeglädje och ropade emot honom:

Got tag! Got tag! lieber herr Claussen! Det är förpannet rolikt att se dem stige in på mitt kontor! Jak tror, de har icke varet förut på mitt kontor! Välkommen, lieber herr Claussen!

Mathias Claussen skakade hand med sin dödsfiende och hånlog.

Hör nu, herr grosshandlarn! sade han. Har ni godt om holländskt timmer inne?

Ja, ja, herr Claussen! svarade Franz Twieselmann, och hans ögon blefvo gröna. Förpannet godt om holländskt timmer. Jak kan laste ti tusen fartyg, om jak vill.

Utmärkt! ... sade Mathias Claussen.

Ja, sade Franz Twieselmann, men det är pare en lille fel med mitt holländske timmer!

Är det ett fel! frågade Mathias Claussen.

Ja, det är en lille fel! svarade Franz Twieselmann.

Hvad är det för fel, grosshandlarn menar? frågade Mathias Claussen.

Jo, lieber herr Claussen, svarade Franz Twieselmann. Mitt holländske timmer har så förpannet dåligt humör!

Hvad nu...? utropade Mathias Claussen.

Jo, ser te, herr Claussen, sade Franz Twieselmann och gick fram till Mathias Claussen. Det har så förpannet dåligt humör!

Hvad menar ni? frågade Mathias Claussen hotfullt. Vill ni inte sälja?

Jo, mein lieber herr Claussen, jag skolle myket gärna sälja, men mitt holländske timmer har ett så förpannet dåligt humör! Det siger till mik: Tu, Twieselmann, siger det, tu får icke sälje oss till ten Claussen, han är en förpannet skojarhunt! Jak kan icke hjälpe tet, herr Claussen, jag hör pare, hvad mitt holländske timmer siger.

Säger ert holländska timmer, att jag är en skojarhund? frågade Mathias Claussen, avancerade hotfullt och småsparkade Franz Twieselmann på smalbenen.

 Låt pli att trampe mik på mine pen, herr Claussen! skrek Franz Twieselmann.

Har jag inte kredit? hväste Mathias Claussen, svart i ansiktet. Duger inte pengarna? hväste han och slängde en sedelbunt på bordet.

Ta port teres förpannete penger! Jak vill inte se teres penger på mitt bord! skrek Franz Twieselmann.

Men nu kokade det öfver i Mathias Claussens hjärna, och han grep Franz Twieselmann i kragen.

Hvad i helvete, människa, kallar du mig skojare? röt han.

Ja, ja, te är en förpannet skojare, en förpannet lushunt. Te springer med historier, te er en satans as, en hunt, en tschakal, en bof, en uslink, en... drymmel... en... myrder... hvad gör te, herr Claussen?... te myrder mik... hjälp... hjälp... hjälp... skrek Franz Twieselmann, medan Mathias Claussen lät honom dansa kring kontoret, och slutligen kastade han honom handlöst ner i en stor låda full med papper, som stod under pulpeten. Mathias Claussen var svartgrön i ansiktet och läpparna fotogenblå, de darrade, och han kunde inte pressa fram ett ord.

Men det kunde Franz Twieselmann, han låg på rygg i papperslådan, sparkade med benen som ett retadt barn och tjöt:

Hjälp... hjälp... ten förpannete Claussen myrder mik... hjälp... hjälp...

Nu hade ödet låtit Mathias Claussen fylla sin uppgift för dagen och släppte in Nordstrand på skådeplatsen.

Got tag, Nårdstrant! jublade Franz Twieselmann. Tu är otmärkt fin att kaste ut folk, tet har jak pröfet! Kaste ut ten förpannete Claussen, han har trampet mik på mine pen och låtit mik tanse rundt i rummet och kastet mik hier i ten förpannete låde...

Ingenting föll Nordstrand mer i smaken.

Hej, min gubbe lilla! sade han och grep tag i den sprattlande Claussen, och ut for han, så att det slängde i dörrarna, på näsan i backen, hatten och käppen efter.

Och Franz Twieselmann slängde hans sedelbunt genom fönstret.

Ter har te teres förpannete penger! ropade han. Men mik lurer te icke! Jak skall nok hålle ökon på tem, teres förpannete lushunt!

Och sen han sagt detta, slog han igen fönstret med en skräll, vände sig om och sade till Nordstrand, helt lugnt:

Han önskede tjepe holländskt timmer af mik, men jak sade ham, att mitt holländske timmer hatte icke lust att gå till ham, och så trampade han mik på mine pen! Det as!

Så går det, när två skojare kommer ihop! sade Nordstrand, som hastigt blifvit butter; han hade sina dagar.

Franz Twieselmann kände numera sin bokhållares uttryck och vanor och tog orden så, som de skulle tas.

Längre fram på dagen sade Nordstrand:

Du vet väl, Twieselmann, att Claussen har sprungit till guvernanten hos Hökerts och gjort väsen af att jag kastade ner dig från huset?

Det var jo tärför ten förpannete lushunt icke fick tjepe mitt holländske timmer! Men jak var dum! Jak kunde ha luret ham... nej, tvi tusind, jak kan icke lure en bof, det skall vare en hederlig karl, anners kan jak icke lure ham.

Begriper du, hvarför han snackade för guvernanten, hör du, Twieselmann? frågade Nordstrand och stirrade på Twieselmann med hopknipta ögon, så att blicken låg som ett hvitt skum mellan ögonfransarna.

Det ger jak tusind! skrek Twieselmann.

Det var just det jag ville höra! sade Nordstrand lugnt. Du skriker bra! Claussen är kär, förstår du, din fördömda tysk, och du är kär, och ni är rivaler!

De förpannete fruntimmer! sade Franz Twieselmann och gick af och an; och det blef inte vidare taladt.

Men kanske en timme därefter sade Nordstrand, oförmodadt:

Nu gör han en ny historia och springer till guvernanten.

Då stack det till i Franz Twieselmann, och han ref sitt hår, hoppade på golfvet, svor och hädade. Men Nordstrand sade lugnt:

Jag säger bara: tänk på saken!

Jo, hvat fan, jak tänker, så tet blixter och dammer i mitt hofet! svarade Twieselmann.

Och på kvällen, sedan dagens arbete var slut, sade Franz Twieselmann till Nordstrand:

Kan tu sige mik, hvat jag skall göre, Nårdstrant?

Jo, det kan jag! svarade Nordstrand. Om du svarar på en fråga.

Ja, jak skall svare på alle tine fråger!

Är du kär i människan?

Tu är förpannet med tine fråger! brusade Franz Twieselmann ut.

Tig och håll mun då! sade Nordstrand torrt.

Hur skall jag konne svare på tin fråge? Jak har jo ingen Ahnung von diesen Sachen! Vet du, hvat en tisk har sagt? Was Prügel sind, das weiss man schon; was aber Liebe ist, das hat noch keiner herausgebracht!

Det är bra, sade Nordstrand, men är du kär i människan?

Det vet jak, förpanne mik, icke! svarade Franz Twieselmann. Men tet kan nu vare myket troligt!

Då skall du fria! sade Nordstrand.

Skall jak frie? Och gifte mik? Och få hushåll? Och barn? Twi tusind!

Han gick häftigt fram och tillbaka på golfvet.

Å, tet är en förpannet historie! klagade han, ty nu hade det blifvit ondt i honom af Nordstrands ord, att Claussen skulle göra en ny attack hos fröken Göhle. Och till slut bubblade det honom öfver läpparna.

Ja! Ja! Ja! Jak elsker, ta mik fan, ten förpannete kvinne! Jak tjenner tet! Tet gör ondt i mik, i ten hele kropp!

Gift dig då! sade Nordstrand på sitt snustorra sätt.

Å, tet är ett helvete att gifte sik! Jak vill icke gifta mik mit ett svenskt fruntimmer! Jak är en got tisk, och jak vill gifta mik mit en tiske. Men hon är ju så förpannet... så förpannet... så förpannet... und ere fruntimmer hier sind wie Kühe och Hühner... å, tet är ett helvete, Nårdstrant...

Han fattade sig plötsligt och stirrade på Nordstrand, och så började han skina. Han lyfte ett pekfinger.

Jak är en förpannet karl, und das wird sich alles schon finden! utropade han triumferande.


III.

Följande förmiddag kring klockan half två, när solen gassade som hetast på Nedansjö herrgård, stod gamla fru Hökert utanför sin förmaksdörr, med händerna stödda mot knäna och kikade in genom nyckelhålet.

Inne i förmaket satt guvernanten, men fru Hökert kunde inte se henne i nyckelhålet, hon såg bara Franz Twieselmann, som stod midt på golfvet klädd i frack och med ena handen i byxfickan; med den andra gestikulerade han.

Fru Hökert tassade ut till sin man.

Nu friar Twieselmann! hviskade hon.

Det gör han, hm-hm, det gör han rätt i! sade gamle patron Hökert. Stö-stör inte mitt arbete!

Då smög fru Hökert ut till pigorna i köket.

Twieselmann på Utvik är här och friar till fröken! hviskade hon.

Och pigorna hviskade tillbaka; och det var, som om ett barn höll på att födas i huset.

Men Franz Twieselmann friade.

Got tag, fröken Göhle! sade han. Hur står tet till i tag?

Tackar som frågar! svarade hon.

Ten Claussen på Västanå, tet är en dålik affärsman! sade Franz Twieselmann.

Jag kan inte afgöra det, herr Twieselmann! svarade fröken Göhle och log. Jag förstår mig inte på affärer.

Å, tet är en myket dålik affärsman! Men han är dessuten en förpannet lushunt!

Å, säger ni det, herr Twieselmann! sade hon.

Har han icke perättet, att ten Nårdstrant kastate mik från en trappe?

Jo, det har han! svarade hon.

Ja! Men man perätter icke sådan historier, fröken Göhle. Tå är man en dålik intivid! Nu har han varet hos mik och önskede tjepe holländskt timmer, men jak sade ham, att mitt holländske timmer hatte icke lust att gå till ham, och jag sade ham, han var en förpannet lushunt, och tå blef han så onförskämd, att han trampede mik på mine pen och kastade mik i ten papperslåte, som vi har under pulpeten...

Fröken Göhle brast i skratt och slog händerna för ansiktet.

Ja! Tet är myket rolikt höre als Abenteuer men tet var icke rolikt, när tet passerete. Hele min kropp är som ten svenske flagg, så gul och blå!

Men hvarför lät ni honom kasta er i papperslådan, då? frågade fröken Göhle.

Å! utropade Franz Twieselmann. Han är furchtbar stark! Jak var så rädd som en mus! Tet var myket unbehaglikt!

Men hvarför berättar ni det för mig, herr Twieselmann? frågade fröken Göhle.

Jo, te skall få höre! svarade Franz Twieselmann. Ten Claussen är en myket dålik affärsman, och han vet, att jak är en otmärket affärsman. Tå vill han göre historier på mik att perätte och skratte åt, och då siger alle människer: Ja, ten Twieselmann, han är ingen affärsman! Han gör pare sådanne famose dumheter, att alle skratter åt ham. Man kan icke hafve affärer med ham.

Men jag gör inga affärer... inföll fröken Göhle.

Vente nu lite! sade Franz Twieselmann. Ten Claussen är i all fall en slipet kanalje! Han siger till sik själf: Tu Claussen, siger han, hvem är tet, som man talar mest om hier in ådalen? Jo, siger han, tet är ten fröken Göhle! Ja, siger han, tå skall tu vare klok, Claussen! Tu skall probiere att pli hennes vän! Tå taler alle om tik, tå te taler om henne! Och på ten vis blir tu en berymt man i ådalen. Ferstår te, fröken?

Ja, jag förstår, herr Twieselmann! svarade hon.

Gut! Låt mik nu funtere en lille stund! sade Franz Twieselmann.

Medan han funderade, betraktade hon honom, och hela hennes inre var en enda stor varm ömhet och glädje. Ty hon hörde ju, hur han planerat ett listigt tillvägagångssätt för att steg efter steg öfverbevisa henne om fördelen af att ta honom. Hon log åt honom, och en känsla af moderlighet kom upp i hennes hjärta. Hon såg honom såsom ett uttryck för den universala kraften, och när hon nu märkte honom genomströmmad och strålande af den, såg hon också bara den och inte honom och darrade redan af begär att uppfångas af den, få glida in i den och föras af den ut i lifvet och dess hvirflar. Hon satt afvaktande och tyst, och slutligen sade Franz Twieselmann:

Jo! Nu har jak funderet! Nu kan ten Claussen komme och perätte sin nye historie für tem, men jak tänkte, att jak kunte perätte ten själf für tem!

Hvarför det? frågade fröken Göhle.

Ja, tet plir nu en annen historie, fröken Göhle! Ser te, fröken Göhle, jak er siker på, att jak elsker tem.

Här teg Franz Twieselmann. Fröken Göhle teg också.

Ja! Jak är en got tisk, och jak hatte trott, jak skulle pli gift mit en tiske. Men nu är te så förpannet... så förpannet... Alle damer i ådalen gör mik ondt i maken, men te inte, fröken Göhle. Jak känner pare, att jak har ondt i min hele kropp, när jak ser tem, och tet är så förpannet unterlikt! Jak vill pare sige tem, att jak är af en myket got familie aus Bremen, och te skall icke frukte någet dålikt parti.

Återigen teg Franz Twieselmann.

Ni erbjuder mig alltså giftermål, herr Twieselmann? sade fröken Göhle.

Ja! Om tet behaker tem... Om te önsker...

Ja, gärna, herr Twieselmann! sade fröken Göhle.

Tet var otmärkt! sade Franz Twieselmann lifligt.

Jag anser, att ni har en stor framtid! sade fröken Göhle.

Jak! utropade Franz Twieselmann. En förpannet stor framtid! Ja, tå är ten sak afslutet! Jak måste raske hem, ten förpannete såk vill icke funkere, ten stopper nu och då, snart må jak vefve själf de förpannete maskinhjul! Jak kommer tillbake en annen gång! Adjö! Auf wiedersehen!

Därmed skyndade Franz Twieselmann helt oförmodadt sin väg, utan vidare, och fröken Göhle såg fundersamt leende ut genom fönstret.

Men när nyheten blef bekant, häpnade man trots allt, och människorna sade:

Twieselmann är ju en hederlig människa!

Det var, som om på en enda gång allt löje fallit bort från hans person, och man såg till sin häpnad, att han var en allvarlig och arbetande man, för hvilken man måste hysa aktning, alldeles som om han vore född i ådalen.

Men någon måste man ju alltid ha att skratta åt, och så kastades skrattet på Mathias Claussen, som gnisslade tänder i Vestanå, så att det hördes vida omkring.

Och Franz Twieselmann slog sig på knäna och skrek:

Å, jak är en förpannet karl, jak är en geni!


IV.

Fru Hedvig Twieselmann låg i sin säng och hade nyss vaknat, och hon kände sig besynnerligt lätt om hjärtat och klar i hufvut, och det var en ljufligt stilla augustimorgon.

Franz Twieselmann stod vid fönstret, som var öppet, och såg ut öfver den spegelhvita älfven. Hans hår var som en grästufva, och han klådde sig i nacken med ena handen, med den andra kliade han sig på ryggen under nattskjortan, och samtidigt lyfte han upp och ner på sina stortår.

Inte ett moln syntes på himlen. Inte ett blad rörde sig ute på marken. Inte en fågel flög i luften.

Då hände det att, en sekund, fru Hedvig Twieselmanns hjärta öppnade ett annars alltjämt slutet öga, som undrande öfver stillheten skådade sig omkring. Sen slöt det sig igen.

Och i denna stillhet af sval morgonluft och solljus låg hon alltjämt, då Franz Twieselmann sade:

Jak måste göre en stor kupp! Jak tjenner i mitt hofet, att någonting skall komme att ske. Jak är så klar och tydlik i mine tanker, att jak kan lure alle mennisker!

Fru Twieselmann svarade ingenting, hon låg i dvalan, som var så ljuf, och hörde orden, de voro välljud, men de gledo förbi.

Och Franz Twieselmann försjönk i betraktande af älfven, medan hans stortår filosofiskt gingo upp och ner.

När han slutligen vände sig om, såg han sin hustru ligga i den hvita sängen, och hon stirrade ut genom fönstret.

En plötslig känsla af andakt och rädsla betog honom då, något nerifrån trakter i hans inre, som han icke kände till, sväfvade upp, och han smög fram till sängen, stilla, och föll på knä, dolde hufvut i hennes blå sidentäcke, och se, tårarna kommo. De oberäkneliga människotårarna!

Fru Twieselmann smekte helt lätt öfver hans lurfviga hår och sade lågt, efter någon stund:

Älskar du mig verkligen, Franz?

Ja, Edwich! svarade han med skroflig röst. Jak elsker dik, men tu tenker icke på mik, tu tänker på någet annet!

Kanske! svarade hon.

Hvat tänker tu på? frågade han.

Jag tänker på, hur besynnerligt allting är! sade hon och smekte likasom ovetande hans hår. Du kommer från en plats på jorden, och jag kommer från en annan, och här på den tredje platsen, långt från våra hem råkas vi af en slump utan att känna hvarann, och innan vi veta ordet af, äro vi gifta. Men det kan ju lika lätt hända något, som för oss ifrån hvarandra igen. Jag kände nyss, som om det inte alls var meningen, att jag skulle stanna här.

Tå elsker tu mik icke, Edwich! sade Franz Twieselmann. Jak tjenner också, att tu elsker mik icke. Jak är så olycklig, och jak måste nyss gråte! Jak vet icke hvarför.

Grät du, kära vän? sade fru Twieselmann och betraktade mannen med ett litet vemodigt leende. Hon reste sig, böjde sig öfver honom och kysste hans hår. Gråt icke, det är ju ingenting, som har händt! Det är kanske bara inbillningar!

Franz Twieselmann reste sig och var tung till sinnes, och helt omärkligt suckade hans hustru och slöt ögonen. Hon tyckte, det var synd om mannen, hon visste icke själf hvarför. -

När hon på förmiddan kände, att detta tungsinne inte ville lämna henne, beslöt hon att åka på besök till Nedansjö. Just som hon skulle resa, kom Franz Twieselmann ut från kontoret.

Jag åker bort till Hökerts! sade hustrun.

Han svarade ingenting, kom endast fram och omfamnade henne, och då erfor äfven hon ett behof att hålla hårdt om honom, ty det kändes, som hölle de på att glida från hvarann. De kysstes och smekte hvarann länge, och slutligen skildes de utan ord, han gick hastigt in på kontoret, hon gick långsamt ut till den väntande droskan, och hon anade, att i hennes inre försiggick något, som ej kunde nå upp till klarhet och påtaglighet.

När hon återkom till middag, var hon allvarlig.

Jag har hört en nyhet i dag, sade hon till sin man, den måste intressera dig. Claussen...

Å, ten förpannete karl, han måste alltid tales om! utbröt Franz Twieselmann ursinnig.

Hör på, min vän! sade fru Twieselmann. Vet du, att gubben Hökert har gjort stora förluster på sista tiden?

Jak vet, att han har förloret någre tusind kroner! svarade Franz Twieselmann.

Nu vill Claussen begagna sig däraf, sade fru Twieselmann.

Vill ten tschakal...

Han vill förmå gubben Hökert att sälja sina Flo-aktier, sade fru Twieselmann.

Sine Flo-aktier! ...! ...! skrek Franz Twieselmann.

Ja, sina Flo-aktier, upprepade hustrun.

Franz Twieselmann slog händerna för ögonen och teg, och när han åter fällde händerna och såg på sin hustru, sade han lågt:

Jak er en Esel! Jak har sofvet och icke varet vaken!

Du skall köpa aktierna af gubben, Franz! sade hustrun.

Franz Twieselmann gick af och an i rummet.

Jak är en dålik affärsman! Min hustru måste vise mik, hvat jak skall göre, och jak kan icke svare henne: tu har orätt! Utan jak måste skämmes som en hunt och sige: tu har rätt! Jak är en Esel! Och ten förpannete Claussen har varet klokere än mik!

Men nu gick fru Twieselmann fram till honom, tog hans händer, såg honom in i ögonen och sade:

Du är upprörd sen i morse, min älskade vän! Det är icke alls, som du nu säger, utan saken är i all sin enkelhet den, att Claussen fick af en ren slump reda på, att gubben Hökert inte ogärna ville bli af med sina aktier, och jag skall säga dig, hvarför Claussen nu försökt att få köpa dem. Det är för att komma åt dig, därför att han hatar dig. Det är hans hat, som gjort honom skarpsynt för en gång. Men du är stor, Franz! Du sade sist i morse, att du måste göra en stor kupp. Du kände, att det skulle komma att ske något, sade du. Du känner i luften, du kan ana på förhand, och om du nu köper dessa aktier af gubben Hökert, så kommer du att göra något stort. Det vet jag, Franz!

Franz Twieselmann höll henne från sig och såg henne rakt i ögonen. Med en röst, som hon aldrig hört förut, sade han:

Jak har varet orolik en lång tid, jak har icke vetet hvarför, men nu är jak lugn, nu vet ja, hvat jak skall göre!

Hvad skall du göra? frågade hon.

Jak skall köpe Hökerts aktier, svarade han.

Hon såg afvaktande på honom utan att svara.

Aner tu någet? frågade han, och hon nickade. Nå! sade han då. Tet är icke pare Hökert, som har förloret penger på ten siste tid, tet är också månge andre. Jak skall också tjepe teres aktier! Jak skall tjepe alle aktier, jak kan komme öfver, och jak skall tage makten i Flo!

Fru Twieselmann såg med klara, nästan hårda ögon på honom.

Franz! sade hon. Minns du, hvad du frågade mig i morse?

Ja, jak minns! svarade han.

Tror du, att jag älskar dig nu! sade hon och öppnade sin famn. Gör stora kupper, Franz, sade hon, då skall jag alltid älska dig.

Jak skall göre store kupper, Edwich! sade han. Siden må tu svare für dik! Jak är pedröfvet!

Och med dessa tunga ord gick han sin väg, och hon stannade ensam i en känsla af hopplöshet.

Men efter en stund sökte han upp henne och sade:

Tu kan hjälpe mik, Edwich!

Gärna! svarade hon vänligt.

Tale med fru Hökert, att hon taler med sin man. Siden skall jak tale med ham.

Har du pengar? frågade hon.

Nej, men jak skall göre penger! svarade han.

Hur?

Jak vet icke! svarade han.

Vill du höra ett förslag af mig? frågade hon då.

Du må sige det! sade han.

Olof Lomark på Åbord! sade hon.

Tet var reden min mening! svarade han.

Hvad tänker du locka honom med? frågade hon.

Jak skall icke locke ham. Jak skall skrämme ham.

Hur?

Mit den förpannete Claussen! svarade Franz Twieselmann.

Nu börjar du din karriär, Franz, sade hon då. Om tio år är du kung i ådalen!

I ådalen! svarade Franz Twieselmann retligt. Ha! Ha! Dette lille struntland är icke myket att eröfre! Ådalen, det är pare en lille början!

Då mätte de hvarandra tyst med ögonen, och djupt i sina känslor för honom kände hon något, som likaväl kunde vara hat som beundran.


V.

Got tag, min käre farpror, hur står det till? sade Franz Twieselmann, då han steg in hos Olof Lomark.

Hur det står till? svarade denne. Hur skall det stå till, då hvarannan människa gör konkurs, då banken nekar hederliga män kredit, då fartygen förlisa, då assuranserna icke utfalla, då räntorna stiga, då bedragarna växa på trän, och då landet utarmas? Hur tror du, att det då kan stå till? Växla mig den sedeln, om du kan!

Allt detta kan icke betyde något för farpror! svarade Franz Twieselmann.

Hvad säger du, människa! utropade gubben. Kan det icke betyda något för mig?

Jak förmoder, att farpror har en got kredit i panken, ändock farpror är en hederlik man! Ja, den aller hederlikste i ådalen! Icke sant! svarade Franz Twieselmann med ett sådant leende, som Olof Lomark inte kunde begripa och som därför gjorde honom obehaglig till mods.

Han stirrade en stund på Franz Twieselmann och sade sen:

Hvarför kommer du till Åbord? Hvad vill du?

Jak har en otmärket affär...

En utmärkt affär? Nu? Här? Jag har varit med och satt affärerna i gång här i ådalen, sade Olof Lomark. Men den som nu har en utmärkt affär på lager, den skall vara bredare öfver axlarna än du, Twieselmann!

Nej, icke öfver axlerne! Han skall bare vare like bred öfver pannen som jak! svarade Franz Twieselmann.

Är du säker? frågade gubben.

Jak är! svarade Franz Twieselmann.

Medan dessa repliker växlades, hade den snabbtänkte tysken smidt färdig sin plan.

Ja, sade gubben, ungdomen vet ju allt och kan ju allt nu för tiden!

Vill farpror höre mine planer? frågade Twieselmann.

Gå på! sade gubben.

Man kan dele affärerne, jak mener de industrielle anleggninger hier in ådalen i to ståre grupper, icke sant? Ja. De ståre anleggninger och de små anleggninger. De ståre aktiekapitaler och de små aktiekapitaler. Bakom de ståre anleggninger hafve vi ståre rikedomer, och disse ståre anleggninger är icke så beroente af marknetens konjunkturer. Men de små anleggninger, som dessuten måste existere till står del på tjeptimmer och som ere spekulazioner på myket osikre grunter, de ere beroende i hök grat af marknetens konjunkturer. Deres affärer går också bare på växler, och bakom växlerne finns icke någre virklige reelle värden. När nu ränten stiger och de utländske tjepere reklamere, då kan de icke infrie sine förpintelser, de äge icke någet reservkapital att anlite, de kunne naturlig icke begäre hjälp af sine konkurrenter...

Jo, om det är hederligt folk! insköt Olof Lomark.

....Vi har nok icke alldeles densamme syn på saken! sade Franz Twieselmann. Summa: de måste stoppe. Men det är nu någet, som vi exportörer måste tenke på. Vi er icke ene hier in ådalen att exportere trävaror. Vi har icke bare i Sverge öfverallt sådanne anleggninger, man har också i Finland, i Norge och i Rusland. Vi må derför icke anlegge för futile synpunkter på denne industri och icke tenke oss verdensmarkneten bare ur våre små förhållenden hier. Man må tenke på, att vi i denne distrikt bilder en af de månge konkurrerende grupper i verdensmarkneten, och vi må probiere att konsolidere vår grupp. Ur den synpunkt är det otmärkt att de små anleggninger stopper och att de oduklige affärsmän gör konkurs.

Du gläder dig åt din nästas motgång och ruin? sade Olof Lomark, mörkt.

Jak gläder mik icke, svarade Franz Twieselmann, men jak vill gerne se disse saker i stårt!

Hvar är din utmärkta affär? frågade gubben, helt tvärt.

Jak har blifvet erbjuten aktier i ett stårt bolag, svarade Twieselmann, och jak ser ett tillfälle att konsolidere hele vår industrigrupp. Och jak vill samtidig sige dem, farpror, att andre krafter är också i rörelse, och iblant dem, ja, som chef für dem står den Claussen i Vestanå. Nu har han utländskt kapital bakom sik, och han förstår icke nåkre synpunkter alls, så önsker han sammenslute de små anleggninger och på den vis alldeles bryte sönter det hele...

Jag begriper, sade gubben. Du vill låna pengar, det är hela historien.

Nej, jak vill icke låne penger, jak vill intresse dem, farpror, i en kapitalbildning. De är ju den förste mannen i ådalen, den rikeste och den mäktigste, och jak ville derför begynne mit dem!

Tackar för äran! svarade gubben. Men på hvilket sätt, om jag nu skall få lof att också säga ett ord efter all den här visdomen, som jag inte begriper så värst mycket af och inte just tycker, det är så mycket med för resten, som sagdt, hur skall jag vara med i den där kapitalbildningen, det tör väl ska vara med pengar i alla fall.

Pengar! De skall vare med i den mit deres namn!

På växlar?

Växler! Tja! Vi skolle kunna göre ett lille papier nu i panken på hundre tusind! Och farpror skrifver också på!

Där ha vi't! utropade gubben. Det var pengar som jag sa.

Ja! Affärer, det är jo alltid penger! Jak setter också in penger! Och farpror får sikerhet för sitt namn i mine reelle värden, till den stund, då jak löser det bort!

Hvad har du för reella värden?

Jak har min anleggning och mine skoger!

H-hm! sade gubben. Hvad är det för aktier då?

Det kan jak icke sige ännu! Men det vill jak i all fall sige, att om jak icke får penger hier, så får jak alltid penger i Tysklant! sade Franz Twieselmann, förledd af en hastig uppbrusning.

Nå, så tag då pengar i Tyskland! röt gubben och slog näfven i bordet.

Franz Twieselmann stirrade på honom.

Glo, min gunstig junker, här i landet tittar du inte ihjäl människorna! sade gubben med dånande röst.

Jak aner, att de en gång skall ångre, att de icke lyssnete till min projekt! sade Franz Twieselmann, och under kyla skildes de båda affärsmännen.


VI.

Det var i skymningen, som Franz Twieselmann kom hem till Utvik, och på vägen hade han tröttat sig genom en vrede, som inte kunde utlösas; så att när han ändtligen steg inom sina dörrar, sjönk han ihop.

Den förpannete gubbe! Den pigotte Esel! Den... den... den... jak är trött af att vare så förpannet ark, som jak aldrig har varet!

Misslyckadt alltså? sade fru Twieselmann.

Lägg dik icke i mine affärer! skrek Franz Twieselmann. Jak kan jo vare så misslycked som jak behaker, det er min private fråge, och du skall icke sätte fram dette förpannete ansikt, det gör mik gal!

Fru Twieselmann vände sig och gick ur rummet utan vidare.

Den kvällen hade man en första känning af höst. Det blef mulet, och blad prasslade ner från träden, det klagade svagt i fönstren, dörrar slängde, och ibland knackade några regndropp mot rutorna.

Fru Twieselmann låg redan, då hennes man klädde af sig. Innan han kröp i säng, föll han på knä framför henne och sade:

Låtses icke, att du sofver, Edwich! Nu är jak ydmjuk och önsker, att du icke är mere ond. Jak skall sofve och hvile, och i morgon har jak en masse gote idéer!

Hustrun öppnade ögonen, såg på mannen och svarade:

Jag är uttröttad, Franz, af oro och af vädret och af dig! Låt mig sofva!

Sig pare, Edwich, att du icke er ond på mik! bad han.

Jag är inte ond, Franz, käxa nu inte, utan lägg dig och låt mig sofva!

Då smög han stillsamt i säng och släckte ljuset, och snart sof han.

Hur många timmar, som förgått, det visste han inte, då han kände en darrning genom hela sin kropp, en hastig ström af hetta, och han kände, att någon rörde sig öfver honom.

Hvat är det? ropade han.

Det är jag! hviskade hans hustru. Vakna, Franz!

Han satte sig häftigt upp i sängen.

Tänd icke ljuset! bad hustrun lågt.

Hvat är det? frågade han om igen.

Jag kunde inte sofva! svarade hon.

Då missförstod han henne alldeles, så att han förnöjdt lade handen på hennes kropp.

Inte så, Franz! sade hon. Jag har legat vaken och tänkt ut en plan, som jag måste tala med dig om.

Vid dessa ord kände han sig genast trött och gäspade.

Hvat är det für plan, att du skall väcke mik i natten! utropade han.

Det är en plan om Flo-aktierna, sade hon.

Så kan du jo sige den! sade han.

Gubben Lithner själf på Flo är ju gammal, och han är ju inskränkt och godhjärtad som få! sade hustrun. Far öfver till honom, låna dina hundra tusen af honom och köp opp alla aktier, du kan komma åt! Hvad rör det honom? Du får väl ljuga lite!

Blodet stannade i Franz Twieselmanns ådror, när han hörde dessa ord af sin hustru, och han skakades af en så oerhörd och plötslig själsrörelse, att tårarna sprutade ur ögonen, att suckar och snyftningar stöttes upp genom halsen, och hela kroppen förvreds.

Då tände fru Twieselmann ljuset. I dess sken såg hon Franz Twieselmann sträcka sina knäppta händer emot henne, hans ansikte var vått och förvridet, struphufvut for i halsen som en pumpkolf, och han snyftade som ett slaget barn.

Jak elsker dik! stönade han fram. Jak var en uslink, jak trodde, jak skolle göre en kupp, när jak giftete mik mit dik, att få alles blicker på mik, men jak elskede dik icke då. Nu elsker jak dik, mitt hjerte och min make och hele min kropp sviter som eld i mik, och jak vet icke, hvad jak kan göre!

Han omfattade hennes hufvud med sina båda händer, som en tiggare tar emot en alltför dyrbar gåfva.

Å, dette kloke hofet! mumlade han. Jak måste alltid elske det! Det är så klokt, det är det klokeste affärshofet i hele världen! Jak är bare en lille gosse, och du är den ståre Riese! Hvad skall jak göre? Jak vill tage mitt hjärte ur min bryst och skänke dik att äte, och du skall dricke min blod! Jak vill löpe naken i natten och rope och skrike, att du är myket klokere än mik, och du skall rese mit mik till Tysklant, och vi skall blife rike och mächtige! Ak, tu elskete kvinne! Du hjälper mik att blife en står affärsman, och jak är liten och ydmjuk, och jak måste nu spörje dig: får jak kysse dik på ditt hofet och på dine kinder och på dine ökon och på din mun och din hele kropp?

Fru Twieselmann strök som vanligt med handen öfver hans hufvud och stirrade tankfullt framför sig.

Ja, ja, Franz, sade hon frånvarande, visst skall du få kyssa mig, men inte nu genast, vi måste först tala lite om Flo-aktierna.

Ja, vi må tale, svarade Franz Twieselmann och kröp åter ner under täcket. Du skall icke mera ligge vaken, Edwich, utan du skall nu sofve godt, siten du har gifvet mik den famose idé. Så skall jak arrangere det otmärkt, alltsammen.

Du måste göre en kupp, Franz, sade fru Twieselmann. En stor kupp. Vi måste bli de främsta i ådalen.

Då skrattade Franz Twieselmann och klappade sin hustrus hand.

Du kan, ta mik tusind, icke sofve, Edwich, du längter så myket att blifve stor och mächtig!

Det var därför jag tog dig, sade hon, jag såg, att du var - ett geni!

Därmed kysste hon sin man, och medan ljuslågorna sprakade lätt och brunno rakt upp i mörkret, belönade hon honom och lät honom ändtligen erfara, att makten af hennes kropp ingalunda var mindre än makten af hennes själ.

När de sedan lågo tysta bredvid hvarandra och stirrade i taket, där ljusringarna vaggade, och Franz Twieselmann icke längre behöfde vara människa utan bara affärsman och han sålunda uteslutande tänkte på den förestående affären, då sade han:

Sig mik, sade han, skal jak sette ham af, den gamle oduglink i Flo, siten jak lånet hans penger och köpt disse aktier i hans bolag och luret ham? Hvat siger du, Edwich, han är så gammel?

Håll kontroll öfver honom tills vidare, svarade fru Twieselmann gäspande, vi få icke gå för brådstörtadt till väga, då uppväcker vi hat. Å, nu är jag trött! mumlade hon, slöt ögonen och somnade strax, hon gled bort i en stillhet, efter hvilken hon hela dagen längtat.

Men Franz Twieselmann grubblade, tills morgonen bröt in, och den natten afgjordes Flo bolags öde.


VII.

I slutet på mars hade Flo aktiebolag sin bolagsstämma i Öbacka, en dag, då allting var fylldt af en hejdlös munterhet. Himlen hade mjukats upp, vindarna kommo tumlande söderifrån, snön droppade af taken, och luften blänkte oupphörligt till, som om änglarna suttit med dinglande ben i himlens nischer och slängt med fönstren.

När aktieägarna samlades, funno de till sin förvåning, att Franz Twieselmann också var ibland dem, och de blefvo strax inte fullt så uppsluppna i sin munterhet.

Men innan bolagsstämman var slut, voro de alla djupt allvarliga, och de sågo ut i en mörkröd, hotande himmel: ty till och med naturen hade stillnat och fördystrats.

Ryktet spred sig hastigt kring staden, trängde in på banken, in på kontoren, in i hemmen.

Franz Twieselmann i Utvik har i all hemlighet köpt aktiemajoriteten i Flo!

När stämman upplöstes och aktieägarna kommo ut i luften, läto de blickarna tungsamt glida mot de snöfläckiga fjällen, och kanske för första gången i sitt lif sågo de på dessa naturens jättar med ömhet, vemod och ängslan. För första gången sågo de, hur aflägset mäktiga och oberörda de glänste mot himlen, och de anade, att dessa fjäll voro som en del af dem själfva. De anade, att från nu skulle detta land gå nya öden till mötes, och de skulle helt säkert icke få vara med om att forma dessa öden.

Staden låg stilla, och likasom med darrande läppar höll den tillbaka sina känslor. Kyrkklockorna hade inte ringt, men i luften var ändå som ett eko af begrafningsringning, och osynliga flaggor vajade på flaggstängerna, som pekade öfver taken mot den röda luften.

Från alla håll hade man samlats till en af dessa festmiddagar, som sedan skulle bli saga och äfventyr och historia för barn och barnbarn, men i dag voro de svarta frackarna sorgekläder och de hvita halsdukarna undergångens symboler.

Man sökte döfva sig med en larmande, öfverdrifven munterhet, och när så vinet runnit in i blodet, ja, då var allting glömdt, dessa människor togo ut sin rätt, och middagen blef så vild som någonsin.

Men två gamla män sutto allvarligt samtalande, det var Olof Lomark och gubben Lithner.

Vi kunna ingenting veta om denna människa! sade Lithner. Han kan vara god, och han kan vara ond. Han kan sköfla, eller han kan spara. Han kan bibehålla, och han kan rifva upp allt från roten. Men hvad ämnar han göra? Och hvad skall det bli af mig och min familj? Nu har jag troget tjänat bolaget i mer än tre decennier, och genom denna kupp kan jag bli satt på bar backe. Jag skulle ha varit hänsynslös som denne, då hade jag nu varit en rik man. Ett kan en människa visst aldrig lära, och det är, hvad som är hennes verkliga fördel! Hvad har nu all min ärlighet tjänat till, då detta blef slutet på historien?

Nå-nå! sade Olof Lomark. Vi andra aktieägare bestämma lika mycket som han.

Det är bara en sak, jag önskar, att jag visste. I somras lånade han hundra tusen af oss. Har han nu användt dessa pengar till att köpa aktier bakom min rygg, då är han värd att skjutas.

Har han betalt igen pengarna? frågade Olof Lomark.

Ja, svarade gubben Lithner.

Olof Lomark såg på honom med fundersamma och lite medlidsamma ögon och tycktes vilja säga något, men han teg.

Då kom just Franz Twieselmann förbi. Lithner grep tag i hans frack och sade:

Tillåter grosshandlarn, att jag frågar grosshandlarn om en sak?

Ja, myket gärna, om jak kan svare! sade Franz Twieselmann.

Säg mig uppriktigt: använde grosshandlarn de hundra tusen kronorna från i somras till detta aktieköp?

Franz Twieselmann log igen ett af sina hemska leenden.

Jak untrer, om icke disponenten tror, jak är en skojarhunt!

På inget sätt, grosshandlarn! svarade den gamle mannen.

Nej, herr disponent! Jak har icke användt disse hundre tusind till aktietjepet. Disse hundra tusind behöfde jak just då till...

... En kapitalbildning! inföll Olof Lomark, menande.

Också den affären gick icke, jak hatte beräknet kloke affärsmän hier, men såsom de vet, farpror, så var dette ett misstak af mik! svarade Franz Twieselmann och gick sin väg.

Fjälla den fisken! var allt, hvad Olof Lomark sade.

Den dagen föllo dimmorna kring Franz Twieselmann, och belyst af sin medgång framträdde han för allas blickar, och nu lockade han inte längre till skratt; nu mindes ingen längre ens, att man en gång verkligen skrattat åt honom.

Nu beundrade man hans kraftiga och imponerande figur, hans skarpa blick och de uttrycksfulla dragen.

Ja, det gick så långt, att i hemlighet sågo sig några af de yngre i spegeln och önskade, att de liknat Franz Twieselmann, som bar snillets och eröfrarens stämpel på sitt ansikte.


Project Runeberg, Sun Dec 16 20:28:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrar/05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free