Helt stilla kom en liten ångbåt in från hafvet, och den sjönk ibland ner i dyningen, så att endast flaggstångsknoppen syntes.
Det var en afton, en afton!
Det var höststorm i himlen och höstkyla i luften, vinden kröp längs marken fram till intet ondt anande trän, lade sig invid stammen på rygg, andades djupt och blåste så plötsligt ut med all kraft, så att det slet och hven och hvisslade i det arma trädet, och alla dess torra löf spredos högt bland molnen och dalade sedan ner långt därifrån och blefvo mull och stoft under frusna vandrares fötter.
Och ute på fjärden drefvo vågorna i flockar, och svarta kårar ryste till, kommo och försvunno.
Och vindflöjlarna gnällde.
Det var en hemsk, en spökaktig afton!
Den lilla ångbåten gick in till kajen, men den lade inte till vid sin vanliga plats utan vid en gammal rödmålad sjöbod, Sammel Edins gamla sjöbod, men Sammel Edin var död sen många år.
Några karlar stodo på bodbryggan med hukade axlar och händerna i byxfickorna, och några pojkar voro ibland dem.
Hvad ha ni ombord? frågade en karl.
Grosshandlar Dellwik! svarade maskinisten lågt.
Då kom skepparn och bad ett par af karlarna att stiga ombord och hjälpa till med att bära upp ett lik.
Och så bars grosshandlar Dellwik i land af skepparn och besättningen och ett par af karlarna. Han bars in i magasinet och lades på en presenning på golfvet, och magasinet luktade tjära och fotogen, och vattnet ringde som ett rastlöst klockspel under golfvet, medan råttorna knaprade i väggarna och vildkattornas ögon glimmade inne i dunklet och deras hesa läten hördes doft.
Sedan karlarna lagt ner liket, stannade de kvar och betraktade den döde. Skummet rann långsamt under mustascherna ner mot halsen, och blod rann ur det högra ögat, som blifvit krossadt, men det vänstra glänste svagt.
Skepparn suckade, vände sig om och gick, han kunde ingenting säga. Och de andra följde honom lika tyst, dörrarna stängdes och låstes.
Och nu låg Christian Dellwik därinne i sin svärfars magasin, medan prästen satt hos hans gråtande hustru och natten sjönk långsamt och tungsamt öfver den besynnerliga stad, som hette Öbacka, gåtornas icke minsta stad på jorden.
Och medan stormen bryter lös i mörkret och vågorna spruta upp mot Sammel Edins gamla magasinsvägg, låt oss, som alla i staden gjorde denna kväll, söka tränga till bottnen af den gåta, hvars slut vi sett.
På den tiden, Christian Dellwik lefde, hade han, till skillnad från många andra människor, en bild, som han skapat sig af denna världen, dess människor och dess lagar, och det var efter denna bild, han rättade sitt lif.
Första gången han verkligen på allvar öppnade sitt inre och framlade några af sina synpunkter, var, när han efter svärfaderns frånfälle tillträdde platsen som firmans chef och i denna anledning höll ett par små tal, nämligen dels till sin svärmor och hustru och dels till kontorspersonalen.
Det var en vacker septemberdag vid tiotiden på morgonen, strax sedan lilla torget utanför Sammel Edins hus af någon obekant anledning blifvit spoladt med vatten, och luften var sålunda både sval och solig, hvilket bekom Christian Dellwik alldeles förträffligt.
Han gick af och an i svärfaderns gamla privatkontor, ett rätt oansenligt rum med ett gammalt illa medfaret björkskrifbord, tågmatta på golfvet, kassaskåp med mässingsrosetter, som dolde låsen, skinnsoffa och tre taflor på väggarna, alla tre föreställande Sammel-Edinska fartyg men helt säkert målade, långt förrän konstnären visste något om dessa fartyg, hvilkas konterfej de utgåfvos för att vara.
I detta rum, som bokstafligen luktade en förgången tid, vandrade nu Christian Dellwik, hög och bred och belåten som kanske aldrig förr.
Han var klädd i svart långrock och hade hvit halsduk. Själf tyckte han sig vara en grann karl, men tyckena äro så olika. Nu var han redan så pass flintskallig, att han måste, som det kallades, diskontera, d. v. s. kamma en hårslinga öfver den kala hjässan. Och håret var starkt gråsprängdt, mustascherna voro alldeles grå, men kinderna voro i gengäld vinröda och kanske till stor del just af vin. Allt detta var ingenting ondt i, ett stort rödt ansikte kan ju hvem som helst tryggt bära genom lifvet, det enda man begär är, att ett sådant ansikte skall balanseras af ett motsvarande bakhufvud och krönas af en acceptabel hjässa. Men båda dessa kroppsdelar hade fått släppa till det mesta för att ge Christian Dellwik hans stora ansikte, så att nacken hade lagts på hakan och hjässhalfvorna på kindbenen. Det var egentligen ganska fatalt för Christian Dellwik, fast icke i hans egna ögon. Han skötte sin diskontering och sina mustascher, och därmed var han fullkomligt belåten.
Denna septembermorgon alltså gick han och väntade sin svärmor och hustru, hvilka icke fått sätta foten i detta rum på många år.
När de kommo, voro de också mycket allvarliga, lika allvarliga som korpulenta, det var icke obetydligt.
Änkefru Edin hade bruna ögon och en vårta på näsan, vänstra vingen, och blå hopknipt mun, medan fru Dellwik hade blå ögon och brun mun, och hon gick mest ut med fötterna af alla stadens damer, men ingen beundrade, älskade och vördade Christian Dellwik som hon.
Mjukaste tjänare, mitt herrskap! sade han, när mor och dotter stego in. Var god och ta plats i svärfars gamla skinnsoffa. Den ska vi för öfrigt strax låta putsa upp och kläda om, i det hela.
Ja, mina damer! började han sitt tal och stannade midt på golfvet i solskenet. Jag har tänkt, uti det fallet att det skulle intressera, som det väl skall, att kalkylera en liten plan för firman S. Edins framtid. Men först skall jag göra damerna en liten fråga. Nu är svärfar död och begrafven, och alla prisar naturligtvis hans minne, det kostar ingenting. Jag tillåter mig i all fall föreslå, att vi bygger ett massoleum på grafven. Det är visserligen inte i svärfars stil, och det är inte heller vidare mycket för svärfars del, nu då! Men för affärens del, för firman S. Edins del. Firmans anseende och ekonomiska ställning anser jag tvingar oss, i det hela, att bygga ett massoleum.
Hvad är ett massoleum? frågade änkefru Edin.
På svenska heter det visst grafkapell! sade Christian Dellwik, förnöjdt leende.
Söta Dellwik, hvad kostar ett grafkapell? frågade änkan.
Bagatell! Bagatell! utropade Dellwik alldeles som Karl XII. Men emellertid i det hela, så är det oschangtilt att inte ha massoleum på sin graf, då man efterlämnar en million! Och hvad säger folket, konkurrenterna, ämbetsmännen och de uppsatte, nu då? Var det sån strunt, Sammel Edin, att han inte skaffar sig ett massoleum! Uti det fallet, mina damer, ingen pardång, ett massoleum är för firman S. Edin abselut lika nödigt som en skylt för en hökare!
Christian har rätt! sade fru Dellwik.
Nå, bygg då i Herrans namn ett massoleum, söta Dellwik! sade änkan. Men bygg åtminstone så pass, att vi andra också får plats.
På min ära, svärmor! svarade Dellwik.
Kom nu med framtiden! sade änkan.
Så var det framtiden, ja, det är jag! Jag är framtiden. Svärfar skall inte glömmas, och han tjänstgör i firman, så till sägandes, med sitt massoleum, och vörda forntid, heter det. Men det heter också: älska framtid! Men nu vill jag säga en sak. Jag har länge haft reda på, att svärfar skulle dö.
Hur så? utropade änkan.
Säg det, Christian! utropade hustrun.
Världen är alltid full af tecken! sade Christian Dellwik. Det kommer an på att tyda dem och begripa, hvad de ha för mening, förstår sig. Det är inte alla, som kan det, mina damer!
Aldrig, söta Dellwik, har han sagt nånting om sina tecken! sade änkan.
Man vaktar ut sin stund! Och nu skall jag säga hvilka tecken det var, som visade mig, i det hela, att svärfar skulle dö, ja, att han måste dö. Först var det stora eldsvådan i vintras. Som jag steg in genom dörrn, när jag kom hem, sur och våt och si så där vidare, då tänkte jag: det var ett tecken, Dellwik! Men hvilket tecken? undrade jag. Och så tänkte jag; man skall alltid tänka sig för, och i all synnerhet, svärmor, om man är affärsman, och jag tänkte: tre hus ha brunnit ner! Jaha. Hvar? Midt i stan eller utåt tullen? Midt i stan! Jaha. Alldeles inpå banken. Hå hå, inpå banken, då gick det upp ett ljus, förstår sig! Det är klart, det, tänkte jag, det är klart, det! Det har med affärer att göra. Nu då! Och så tänkte jag vidare: Hvad var det för slags hus? Jo, gamla hus. Som jag kunde förstå! Här kommer att ske förändringar. Något gammalt måste bort, och det dröjde inte länge, förrän det blef påtänkt att bygga nytt åt banken! Se, nu då, hade jag inte tänkt rätt! Och knappast, följ med, kära svärmor, knappast, säger jag, var bankhuset bestämdt, så beslöt stadsfullmäktige att bygga nya kajer. Då måste jag ta mig en ny funderare, förstår sig. Kajer, det var ju klart, i det hela, att kajerna står i vatten, och vatten betyder sjöfart. Aj som fan! nu begrep jag, ser svärmor! Sjöfarten skulle göras om, alldeles som affärerna. Hvad hände, svärmor? Två nya ångfartyg inköptes till stan! Ha-ha! Lönar det att tyda tecken? Nu då! Men jag begrep inte ändå, att allt detta hade nånting att göra med svärfar, förrän i mars, då Franz Twieselmann i Utvik köpte Flo-aktierna. Då var det, som om det lättat, i det hela! Där hade vi ju de nya affärerna! Och samma kväll, hvad hände, tror svärmor? Svärfar somnade vid kvällsbordet! För första gången. Och då vaknade jag midt i natten och sa högt för mig själf: nu kommer svärfar att dö!
Och uti det fallet att svärmor inte skulle begripa tecken, så får man inte tvifla, världen är full af tecken, man lär sig begripa med trägen öfning.
Ja, jag säger väl det, söta Dellwik! utropade änkan. Såna gåfvor, såna gåfvor! Som han uppenbarar för oss!
Jo! sade Dellwik. Jag skulle tro, i det hela, att det är nya tider nu för firman S. Edin! Ska jag nu säga, hvarför svärfar måste dö? Svärfar hade öfverleft sig själf. När Franz Twieselmann hade gjort sin affär, satt svärfar här med Olof Lomark på Åbord, och gubbarna, de tyckte, att det var ohederligt och ett tjyfstreck men ingen affär alls. Men se, nu skall jag säga det, svärmor, att just så kommer affärerna att gå, nu för tiden, och om svärfar hade left längre, så skulle man sett, att han förlorat sin million och inget massoleum fått, i det hela.
Och nu skall jag säga det, att Franz Twieselmann på Utvik, han är också ett tecken! Och hvad betyder det tecknet, svärmor? Stäng minuthandeln! betyder det. Det vill jag också säga, att nu är firman S. Edin för rik att stå i minuthandel. Svärfar kunde aldrig begripa, att man skulle köpa och sälja annat än vid salubord, och han måste dö, för att vi skulle få stänga minuthandeln. Men emellertid i det hela, jag säljer lagret C. I. Horneus vid Storgatan, han är en fattig hökare, och han kan ha falska vikter och si så där vidare, som man alltid skall börja en minuthandel med...
Hör han, Dellwik, det vill säga så mycket det, som att han afskedar biträdena? frågade änkan.
Firman S. Edin skall statuera ett exemplar! svarade Dellwik. Biträdena afskedar firman, och...
Då slipper jag dem i maten! sade änkan. Då är jag nöjd! För resten sätter jag all lit på honom, söta Dellwik!
Christian är så duktig! sade fru Dellwik.
Som sagdt, nu då! svarade Dellwik. Sedan, förstår sig, kunde det hända, att jag blir invald i stadsfullmäktige, och då har man en liten vase att pryda sig med, på stadens promenader och si så där vidare!
A men, Christian! utropade fru Dellwik och slog samman händerna.
Jag kände genast på mig min framtid, när du blef med barn! sade Dellwik förnöjdt. Si, det är ju så, att man gör inte som jag, om man inte begriper tecken.
Och med dessa ord hänsyftade han på det tillfälle, då han som bodbiträde hos Sammel Edin lyckats förföra dottern i huset, hans väg till lycka; en icke alltför vanlig lyckoväg, hvilket han insåg.
Ja ja! sade änkefru Edin. Mycket har händt i detta hus. Men går det som han säger, söta Dellwik, då skall jag prisa honom för att han uppförde sig som ett nöt den gången.
Därmed var sammanträdet slut, och fulla af hopp och glädje skildes denna morgon Sammel Edins sörjande anförvanter.
Nu blef det kontorspersonalens tur. Det var två gubbar, af hvilka den ene var låghalt, medan den andre hade ett ansikte af röda bölder i en krans af rödt skägg, och den största bölden, näsan, var spänd som en blåsa.
Uti det fallet, mina herrar, sade Dellwik, att det kan genera herrarna i herrarnas verksamhet, så ville jag säga herrarna en sak: den första januari slutar jag med firmans minuthandel, och från och med i dag heter jag i herrarnas om- och tilltal bara endast: chefen. Herrarna säger hädanefter: God morgon, chefen! Och när någon söker mig, säger herrarna: Chefen är på sitt kontor! Och butiken omändrar jag till rum för de stora sammanträden, som jag tänker uppanordna.
Blir det slut med att skrifva räkningar då? frågade den låghalte bekymrad.
Sörjer herrn öfver det? frågade Dellwik.
Ja, när man skrifvit räkningar i tretti år som jag och ändtligen kan det yrket bättre än någon annan i stan, efter hvad det sägs, så nog känns det lite tungsamt! svarade den låghalte.
Herrn kan vara lugn! sade då Dellwik. Herrn får hädanefter bara skrifva större summor, affärn skall utvidgas!
Och när audienserna voro slut, iklädde sig Christian Dellwik hatt och käpp och öfverrock, strök med välbehag sina yfviga mustascher och sade för sig själf:
Emellertid i det hela, så går man väl ut nu på stadens promenader och si så där vidare!
Så gick det till då Christian Dellwik tog arf efter sin svärfar, och framför honom låg en ljus väg upp till lifvets topp, där vasa-orden sken som hvita kvarnvingar i solen.
Det kan ju för öfrigt enhvar inse, att en människa, för hvilken lifvets mening och händelsernas sammanhang så villigt blotta sig, den måste skåda ut öfver hela tillvaron som öfver en omsorgsfullt uppgjord planritning, hvilken Vår Herre håller upp till hans behag.
Och skall icke den vara nöjd och lycklig, som tydligt märker, hur allt sträfvar att samla sig omkring honom, peka ut åt honom, hjälpa honom och förklara för honom, med ett ord tjäna honom - det var bara en liten skillnad mellan denne Christian Dellwik och en af medeltidens människor: medan båda uppfattade lifvet som en bilderbok, läste medeltidsmänniskan i dessa bilder sin egen obotliga uselhet och undergång, men Christian Dellwik läste sin förträfflighet och upphöjelse.
Emellertid hade denne lycklige man i sin världsbild ännu en sida, som ej får glömmas. Det kom ibland öfver honom en tung sinnesstämning, och då klagade han på följande sätt:
Jag har kräfta eller någon annan farlig sjukdom i det hela. Alla förnäma människor ha en farlig sjukdom, jag förstår, att min sjukdom är ett tecken på att jag är en förnäm människa, förstår sig.
Men hur känns det, snälla lilla Christian? frågade hans hustru.
Det är någonting, som växer i mig, svarade han.
Gör det ondt?
Det gör inte ondt, det är bara onda aningar, i det hela! svarade han.
Vet du inte hvad det är? Kanske du skall laxera? frågade den bekymrade fru Dellwik.
Men då skakade han bara på hufvut och vandrade rolös af och an i rummet.
Så gingo åren, och det dröjde inte länge, förrän Christian Dellwik fick ett stort tecken att tyda, och han tydde det.
Det kom nämligen en dag den underrättelsen, att ett af firmans fartyg förlist. Chefen hade just då lidit någon tid af sin förnäma sjukdom, men när underrättelsen kom, kryade han strax till sig, och hans första åtgärd var att tänka efter hvilken vecko- och månadsdag som olyckan skett och som underrättelsen nått fram, och det var hvarken på en fredag eller på den trettonde månadsdagen.
Uti det fallet, sade han då uppfylld af glädje, är det ett tecken till en lycklig förändring. Men man skall vänta med tålamod.
Det gick någon tid, då kom underrättelsen, att ännu ett skepp förlist. Då gnuggade han sina händer och sade:
Uti det fallet att ett fartyg till blir borta, så förstår jag.
Och, som ville ödet leka med denna man, strax kom underrättelse, att det tredje fartyget också förlist. Då klädde sig Dellwik återigen i långrock och höll ett litet tal till hustru och svärmor.
Det är ju ganska naturligt, sade han, att det är ett tecken, som jag har fått, nu då, och nu vill jag förklara mig och visa, hvad tecknet skall betyda. Firman C. I. Horneus vid Storgatan går framåt hvarje dag, och nu behöfver den inte längre falska vikter, i det hela, då den har köpt fartyg. Men firma S. Edin har gått tillbaka. Jag har i alla fall prolongerat traditionerna och drifvit skeppsfart, men jag har nog förstått för längesen, att det är andra sätt, som man skall använda nu för tiden att göra affärer, förstår sig. Emellertid i det hela, så kommer detta tecken, och jag vill förklara mig mycket uppriktigt och lätt: Sluta upp med skeppsfarten! Inte kan firman S. Edin ha sina pengar i så osäkra företag, utan nu så säljer jag de fartyg, som firman har kvar, till C. I. Horneus, och så afskedar jag en bokhållare, och sedan lägger jag firmans pengar i trävaror och sågverk, och så förräntar jag förmögenheten.
Tröstade drogo sig kvinnorna tillbaka, och Christian Dellwik sålde sin svärfars gamla fartyg och tillkännagaf, att han uppköpte aktier.
Just i det tiden växte små sågverk upp i alla vikar, vid alla bäckmynningar, och hvar man öfver tjugufem år köpte eller sålde trävaror. Alla strömmade nu till Christian Dellwiks kontor, och där satt han, medan yttre kontoret uppfylldes af audienssökande. Just så hade han tänkt sig en affärsmans lif, en stor affärsmans lif, och när han förevisade för hustru och svärmor alla dessa packor af aktiebref, dessa kuponger, dessa lagfarter, skifteshandlingar, inteckningar, då slogo de samman sina händer och betraktade honom såsom en med öfvermänskligt förstånd utrustad individ.
Och han sade, i det att han vandrade af och an med ena handen i byxfickan och den andra gestikulerande:
Uti det fallet att damerna någon tid skulle ha haft tvifvel om Christian Dellwiks förmåga som affärsman, så var så god och se nu, hvad han har här på bordet. Nu skall jag säga det, att svärfar grundlade firman S. Edin och var för resten en duktig minutist, i det hela, men synpunkterna, mina damer, det är synpunkterna, som gör en stor affärsman, affärsmannen i stort, det är förmågan att tyda tidens tecken. Nu kanske jag kan göra en fråga: skulle damerna ansett det fint och förnämt och passande, att firman fortfarande drifvit minuthandel och att bondhästar och bondvagnar alltjämt skräpat ner gården?
Visst inte, söta Dellwik! sade änkefru Edin.
Aldrig har jag någonsin inte trott på Christian! sade fru Dellwik.
Svärfar skulle naturligtvis grunda firman, och si så där vidare, men en förnäm firma, en stor affär blef den genom mig! sade Dellwik, och hustrun och svärmodern sågo honom resa sig som ett jätteväsen öfver Öbacka, hvarvid deras inre skalf. -
Ledd af tecken hade Christian Dellwik alltså omplacerat firman S. Edins pengar i en massa små industriella företag, och han färdades numera som en inspektör från verk till verk.
Så gingo ännu några år, då började det ena verket stoppa efter det andra, och firman S. Edins pengar försvunno och blefvo aldrig mer sedda på Christian Dellwiks kontor.
Dellwik väntade alltjämt, att det skulle komma något tecken, och en dag kom det första lilla anbudet.
Det var en protesterad växel.
Helt stolt inkallade han sin hustru, men han kände denna gång, egendomligt nog, inget behof att inkalla sin svärmor.
Vet du, hvad detta är för ett papper? frågade han sin hustru. Det är en protesterad växel.
Fru Dellwik slog samman händerna.
Är det ett tecken? frågade hon, ty äfven hon hade nu del i mannens världsbild.
Det är ändtligen ett tecken! svarade han. För alla andra är det en olycka att få en protesterad växel, och en växelprotest i och för sig själf är mycket betänkligt, men när man väntar på tecken och si så där vidare, så är en växelprotest som ett förebud.
Men hvad som nu närmast följde, det var att han måste börja realisera sina aktier. Då fann han, att ingen ville betala dem. Ingen ville ha dem. Det föreföll, eller rättare, en annan människa skulle det förefallit, som om han befrämjat hvartenda dödfödt företag i provinsen men omsorgsfullt undvikit de bärande.
Det hopar sig i det hela! log Christian Dellwik. Jag kommer inom kort att få ett tecken!
Han vaknade hvarje morgon i så förväntansfull ifver som ett barn till julmorgonen, och en dag var det ändtligen en människa, som sade:
Du, Dellwik, som gör pengar af alla galna företag, Flo-bolaget har en skog i Hamra, som du säkert får för en femti, sexti tusen. Köp den skogen, du, och gör dig en million!
Det är ett tecken! sade Dellwik för sig själf. Det är kanske meningen, att jag skall lära de stora bolagen, hur en stor affär skall göras.
Och han satte sig i förbindelse med gamla gubben Lithner och fick till svar, att skogen såldes för hundratjugutusen.
Dellwik funderade hit och dit, det var onekligen ett ganska kinkigt tecken denna gång, men han beslöt att våga och ingaf anbud.
Omgående kom svar, att skogen redan var såld till grosshandlaren August Stenling.
När Christian Dellwik läst brefvet, brast han i ett hejdlöst skratt.
Uti det fallet, sade han högt, var tecknet alldeles riktigt. Ty har jag inte lånat Stenling pengar, när han började sin affär? Nu reser jag upp till Stenling, vi gör den här affären ihop, nu då, och så blir han min kompanjon!
Och så skrattade Christian Dellwik, så att han darrade, och kontorsstolen gallskrek af hopp och glädje; ty det var en gammal stol, som Sammel Edin suttit på, och den hade sin skäl att glädjas åt en god utgång på affären.
Hvarför och på hvilka villkor August Stenling köpte skogen i Hamra, det har inte med denna historia att göra; men August Stenling var redan en fruktad man, och att somliga människor fruktas, andra icke, det hade Christian Dellwik ej lagt märke till under sitt lif.
August Stenling representerade något alldeles nytt i provinsens affärshistoria, han var nämligen en till ytterlighet tystlåten, välklädd och soignerad man.
Han var något öfver medellängd, och hans hjässa var fullkomligt kal, hans mustascher gingo som ett svart band tvärs öfver ansiktet, och detta orörliga ansikte var omsorgsfullt skuret i mörkt elfenben, men ögonen voro svarta med ögonhvitorna skinande i blått.
Hvad denne man tänkte och sträfvade till, det visste ingen, men fruktan omhvärfde honom.
Till honom kom nu Christian Dellwik.
Mjuka tjänare, bror Stenling! sade han, då han steg in på kontoret.
Stenling betraktade honom ett ögonblick.
God middag! sade han. Önskar bror någonting, så säg det fort, min tid är upptagen.
Uti det fallet kan vi ju äta middag först och si så där vidare, svarade Christian Dellwik skrattande, och sedan så kan vi samspråka om våra affärer.
Hvilka affärer! sade Stenling.
Si så, lugna sig, nu då, min kära bror! sade Dellwik.
Godt, sade Stenling. Jag äter middag klockan tre. Vi träffas vid bordet. Önskar bror nånting innan dess, så underrätta hushållerskan!
Det skulle vara en liten smörgås och en snaps, i det hela, och en liten kopp kaffe på det, och...
Ja, ja, ja, ja, säg till åt hushållerskan! ropade Stenling irriterad. För fan, jag är ingen krögare eller gästgifvare, säg till hushållerskan, pigorna, hvem som helst, men stör mig inte, bror ser, att jag är upptagen -
Uti det fallet, sade Christian Dellwik bockande och tog sin hatt, så har jag varit i det pergamentet en gång förut och saknar inte tjanser hos könet, nu då!
Därmed gick han upp till hushållerskan och satt snart vid ett rikligt bord, tuggande och sväljande och småpratande med sig själf, och en enorm serviett hängde under hans haka.
Det blef också ett litet resonemang mellan honom och hushållerskan.
Grosshandlarn får ursäkta, att maten är så tarflig, sade hon i hopp att få beröm, men så här på bondlandet kan man omöjligt reducera sig på något vis och sätt, det är snart sagdt inte mer än strömming och potatis och fläsk och...
Fruntimrets tarflighet i matväg smakar, på min heder och ära, bättre än på finaste restårant! Skall jag berätta! sade Dellwik. Men på den tiden, då firman S. Edin förde minutvaror och köpte och sålde och si så där vidare, då furerade vi sådana varor, att bönderna vräkte sig som kungar och gjorde cession, i det hela. Jag skall säga, att fruntimret köper inte mera Smyrna konfektfikon, muskateller, gorrånger, spanska nötter, syltad ostindisk ingefära och renklor som hos firman S. Edin. Vi talar inte om vår äkta gåslefverpastej, om Elbekaviarn, den opressade, engelska picklesen, och japanska sojan, då fanns det ett och annat, förstår sig, att välja till ett förnämt matbord, och på lager hade firman prima lybsk medvurst, nissamatolja, finaste teer och choklader, edamerost, krystalliserad vanilj och champignoner, franska och ryska ärter, äm-äm sån mat! kajennpeppar, raspadt hjorthorn, portugisisk lök, kremuntchampanj, pommeransbrännvin, engelsk porter och holländskt selzervatten, jo jo! Förutom allt annat, som hör till en prima välsorterad minuthandel, maccaroner, tapioca och vermiceller, silkestvål, kapris och oliver, kräftstjärtar, ja, herre milde gud, när man betänker, goda fruntimret, allt hvad som fanns på lager hos firman S. Edin, då dryper det om mungiporna!
Ja, såna massor af mat, söta grosshandlarn! sade hushållerskan.
Men! utropade Dellwik med en stor och betydelsefull armrörelse. Fruntimret fattar inte, att handla i minut, det är ingenting i våra dar, i det hela, utan i våra dar, begriper fruntimret, rulla millionerna som sand mellan grosshandlarnas händer. Ett magnifikt yrke, begriper fruntimret, ett magnifikt yrke, på min heder och ära!
Hushållerskan betraktade med djupaste vördnad den storväxte mannen, som talade så till henne, suckade och gick ut.
Men Dellwik åt länge ännu.
Emellertid i det hela, för att tala med Dellwik, blef det middag, och sedan den ätits, under lugn och god stämning, kom man till kaffet, konjaken och cigarrerna. Och ändtligen sade August Stenling, i det han slängde ena benet öfver det andra:
Nå, min kära Dellwik, hvad var det nu för affärer, du talte om?
Jo, uti det fallet att vi nu skulle tala affärer, svarade Dellwik, så skulle jag vilja börja med Hamra-skogen. Jag hör, att bror har köpt skogen. Hvad gaf bror för den?
Stenling smålog och blåste ut rök och sade:
Du är verkligen den underligaste affärsman, som existerar på många mils område. Hur kan du nu bara tänka dig, att jag skulle berätta om mina affärer för dig?
Är man icke en hederlig karl, nu då! utropade Dellwik.
Hvad är heder, min bäste bror? svarade Stenling. Emellertid, jag har köpt skogen. Än vidare?
Dellwik såg inte den hårda blicken i Stenlings ögon, inte heller det frånvarande uttrycket i hans ansikte, och han kunde inte ana, att man möjligen skulle tänka på något, som var viktigare än hans ord.
Uti det fallet, min bror, sade han,vill jag säga, att heder inte är att förakta, när man annars har en god ekonomisk ställning. Men nu, i det hela, var det om skogen, vi skulle tala. Jag skulle anse, att den affären borde vi mycket lämpligt kunna dela. Jag har lite pengar att placera - -
Hur sa du, bror! sade Stenling. Har du pengar att placera? Hvar finns de pengarna? På banken?
Nu skrattade Dellwik, i sin tur.
Man är väl kanske lite mera affärsman än bror vill tänka, och man begrafver inte sin pengar, nu då!
Hvar finns pengarna då?
I aktier! svarade Dellwik stolt.
Hvilka aktier? frågade Stenling; och Dellwik räknade upp alla sina verk och företag.
Är det pengar? frågade Stenling.
Det skulle jag tro! sade Dellwik.
Nej, min bror! svarade Stenling. Du har aktier, så att du kan fylla lårar, det begriper jag nog, det vet jag, men pengar, min bror, pengar, det har du så här mycket af!
Och därmed strök han af den ena handen med den andra.
Dellwik gapade, och han kunde inte säga ett ord; han hade fått sitt lifs första klubbslag, och han var nästan sanslös.
Så mycket har du! upprepade Stenling och började gå af och an på golfvet. Det är skandal, det skall jag ärligt säga dig i ansiktet, alla andra säga det på din rygg, men eftersom du nu vill inleda affärer med mig, så skall jag vara ärlig med dig, det är skandal, säger jag, att sköta pengar som du har gjort...
Är inte aktier pengar, är inte aktier pengar! stönade Dellwik.
Aktier kan vara pengar, men därför är det inte sagdt, att aktier alltid är pengar, men det har du trott, och du har därför också blifvit så kapitalt plockad och barskrapad, att i detta ögonblick äger du inte ett öre.
Dellwik hade blifvit alldeles likblek, och något ohyggligt kom upp i hans ögon, de sögos samman och utvidgades, som lydde de ett mödosamt arbetande hjärtas slag, pumpande ljus för att belysa ett oerhördt mörker i hans inre.
Men aktier är pengar! pressade han fram. Aktier är pengar! Aktier ha alltid varit pengar.
Säkra aktier är pengar, svarade Stenling, men osäkra aktier inte, det kan ett nyfödt barn inse.
Men Gud i himmelen, nu då! ropade Dellwik. Har jag inte mina pengar kvar? Kan du veta det bättre än jag, i det hela?
Hvad hade du någonsin med affärer att göra! svarade Stenling. Hvarje människa vet, att du är - ja - ruinerad!
Dellwik störtade upp, hans underläpp föll ner och darrade, och tårarna sköljde öfver hans insjunkna kinder. Ett oartikuleradt ljud bröt öfver läpparna, och hvad gjorde den store, långe mannen? Han föll på knä framför Stenling och grep hans händer.
Du ljuger! skrek han. Du ljuger! Stenling, du ljuger!
Stenling såg på honom, drog djupt efter andan, besinnade sig ett ögonblick, men sade slutligen:
Nej, jag ljuger inte! Jag känner din affärsställning så väl som min egen. Du har inte en aktie, som det finns värde i, allt hvad din svärfar samlat, det har du lyckats göra af med, därför att du gett dig på saker, som du inte begriper. En annan än du skulle ha skjutit sig för längesen! Men du har bara gått vidare och vidare, och nu står du, där du står!
Här gjorde Stenling en paus och lösgjorde sina händer.
Stig upp, karl! sade han. Vet du inte hut, att göra på detta sätt?
Dellwik släpade sig till soffan, och där sjönk han ner i ett hörn. Han stirrade framför sig, bara stirrade och stirrade, ögonen, dessa ohyggliga ögon, gröna som lera, pumpade ideligt, utan rast och ro.
Men Stenling vandrade på golfvet.
Jag begrep, att det skulle gå så här, när jag såg dig komma, sade han. Och jag känner det som min plikt som affärsman, min plikt som handhafvare af pengar att säga dig sanningen.
Begriper du inte, att, när du försökt att göra affärer efter tecken och skrock och vidskepelse, som du är ökänd för att göra, när du har behandlat något så systematiskt som affärer på ett sådant sätt, då måste det sluta med krasch!
Men jag lånade dig pengar en gång! kom det från Dellwik. Hjälp mig, nu då! Du kan hjälpa mig! Det är din plikt att hjälpa mig, i det hela!
Nej, svarade Stenling hårdt, min plikt är att inte hjälpa dig, ty du kan inte hjälpas! De enda som kan hjälpas, det är din familj!
Då sade Dellwik:
Menar du kanske, att jag inte har skött firman S. Edin?
Stenling tvärstannade.
Hvad sa du? frågade han.
Menar du, att jag inte har skött firman S. Edin riktigt?
Hvad i Guds namn, karl! utropade Stenling. Hvad menar du? Är du klok? Hur i Herrans namn kan du fråga något sådant efter hvad jag nu har sagt?
Jo, svarade Dellwik, uti det fallet att någon annan varit på min plats, skulle han då ha kunnat göra på annat sätt, i det hela?
Att du var en dåre, det ha vi nog alla vetat och sett, sade Stenling, men en sån dåre som jag nu märker, att du är..., det... det... det, får jag säga... det får jag säga, bästa bror, det öfvergår alla våra förväntningar i det fallet.
Men om jag erbjuder dig att bli kompanjon i min firma? envisades Dellwik och stirrade med sina flämtande ögon på Stenling.
Inse, bäste bror! sade Stenling. Försök att inse följande! En affärsman, som skall kunna hoppas att hålla sin affär i stånd, måste för det första ha reda på sin egen affär, och för det andra måste han fullkomligt känna de affärer, han lägger sina pengar i. Hvarken det ena eller det andra känner du till. Du har lärt dig att väga ut smör och socker och fläsk och sirap, men du har aldrig begripit, på hvad sätt pengar röra sig i affärer. Du trodde, som den förbannade torpare du är, att om man slänger en hundralapp i en affär, så måste det ovillkorligen genast bli två hundralappar utaf. På den tron har du lefvat i hela ditt lif, och om hvad affärer verkligen är, har du aldrig anat ett dugg och kommer aldrig att ana något.
Res hem och fundera på den saken, fall på knä för din familj och be dem förlåta dig, som lyckats sätta dem på bar backe, och se sedan till, om du kan få plats igen som bodbetjänt! Ty till bodbetjänt blef du född, och bodbetjänt är du, min bror!
Och nu vill jag bara säga dig, att om du skyndar dig ner till ångbåtsbryggan, kan du hinna med sista båten till Öbacka!
Dellwik lyfte sina knäppta händer mot Stenling.
Hatar du mig? frågade han med en stämpel öfver ansiktet, som hade han blifvit slagen med brännässlor.
Nej, bästa bror, hatar dig gör jag inte! svarade Stenling.
Föraktar du mig då? frågade Dellwik.
Det gör jag däremot! svarade Stenling.
Dellwik slog händerna för ansiktet.
Det är förbi med mig, det förstår jag! Det förstår jag! Det förstår jag! mumlade han.
Och innan han gick, sade han:
Får jag omfamna dig, bror?
Hvarför det? frågade Stenling.
Med händerna för ögonen svarade Dellwik:
Vi ses inte mer, förstår sig!
Och hastigt omfamnade han Stenling och stapplade sedan ut, Stenling lade märke till att hans rygg var böjd, hans nacke krökt, och det var, som om hans kläder mistat färg och form liksom han själf.
Det är hårdt för en man, som i många år fått bära en så vacker titel som grosshandlare, att helt plötsligt och oförmodadt bli rubricerad som simpel bodbetjänt.
Allt hvad August Stenling sagt Christian Dellwik var som dimma och rök kring detta ords granitfasta realitet.
Människorna äro ju så skapade, att de innerst inne gömma en liten hemlig påse, och i den påsen ligger troget förvarad en liten plåt, på hvilken står skrifvet, hvad de i grund och botten äro. Vissa människor kunna ju lugnt ta fram den lilla plåten och fundersamt betrakta den, medan andra, bara tanken råkar snudda vid påsen, uppfyllas af en sådan bäfvan och fasa, att knäna vika sig under dem, kinderna falla in och ögonen springa i vatten. Till dessa senare hörde nu Christian Dellwik, och hans förnäma sjukdom, hans kräfta, som han sade egentligen bestå i onda aningar och i känslan af att något växte i honom, det vara bara den stundom påkommande farhågan, att någon skulle ana, hvad som stod på hans hemliga plåt. Men det är att märka, att han inte alls visste, hvad som stod på plåten, han hade endast en känsla af att det kanske inte var något riktigt fördelaktigt.
Nu hade August Stenling helt hänsynslöst sagt honom, hvad där stod, och där stod alltså:
Christian Dellwik är en bodbetjänt.
Och så hade han trott sig vara en grosshandlare!
Under detta enda ord rämnade han, som en nöt rämnar under ett hammarslag, och han skymtade redan genom sprickorna i det gamla världsskalet något, som han aldrig tänkt sig.
Det skulle inte heller dröja, förrän han skulle få ett nytt ordentligt slag.
Kommen ombord på ångbåten stötte han strax samman med kaptenen.
Jaså, bror Dellwik, sade denne, bror är ute och reser nu igen! Jo jo, när man är rika karlen, så har man ju råd att resa dag och natt, om man så vill!
Dessa ord skulle i går ha fyllt Dellwik med vanlig förnöjelse, men nu begrep han, att det var hån! Och döfvad af detta nya slag flydde han bort på däcket.
Men hvad skulle det ha brytt honom, om någon af de gamla stadsborna kallat honom bodbetjänt? Men August Stenling! En af de nya, en af främlingarna! Han måste ju begripa, att då August Stenling kallat honom bodbetjänt, så gjorde alla det. Inför hela provinsen stod han som bodbetjänten Christian Dellwik.
Han vandrade i den mörka kvällen af och an på ångarens däck, och omkring honom irrade andra människor, alla gingo rolöst fram och åter, medan maskinen dunkade och kolskyfflarna rasslade och allting skallrade, lampor, cigarrkoppar, allt -
Det var, som om huden långsamt flåddes af honom, och han visste ingenting, förrän Öbacka dök fram om den sista udden.
Det blef det tredje och afgörande slaget.
Med ens föreföll det honom - Christian Dellwik, som kände hvarje hus, hvarje gränd och smyg i denna gamla stad - föreföll det honom, som om Öbacka strukits ut från jordens yta, och framför honom reste sig en svart jättemur, en fängelsemur, och ditin skulle han, vare sig han ville eller ej.
Och därinne funnos alla, som han kände, alla, som han spelat kort med, alla, som lurat honom, alla, som i hemlighet skrattat åt honom, och när han så kom innanför den svarta muren, skulle de vara samlade och upphäfva ett skallande gapskratt och ropa om hvarann:
Bodbetjänten Christian Dellwik! Bodbetjänten Christian Dellwik!
Det blef för mycket för honom, han skyndade bort till akterdäckets mörkaste vrå, och där sjönk han samman med ansiktet i händerna och grät.
Men som det så ofta händt förut under världens gång, att just till de mörkaste hörnen sparas de ljusaste ögonblicken, så hände det också här.
När Christian Dellwik fått gråta ut, hade grosshandlaren helt och hållet fallit af honom, och nu kände han, hur han ända in i märg och ben var en bodbetjänt - och under öfver alla under, ingenting kunde vara naturligare, ingenting behagligare än att vara det.
Alltjämt stod mörkret omkring honom, alltjämt var Öbacka bortstruket från jorden, med grosshandlarskapet var allting dödt och själfva lifvet var slut.
Ett enda fanns kvar i Christian Dellwik, och det var hans tillit till tecken, och nu begrep han alla de tecken, han sett under sitt lif. Hela hans lif framstod för honom som ett enda stort mäktigt tecken.
Han hade redan lidit dödens fasor, då hans jordiska lif krossats omkring honom, och han kände en besynnerlig ro vid åskådandet af hur alla tecknen nu på en gång sammanfogade sig framför honom.
Uti det fallet, tänkte han, har jag ändå varit klokare än alla, som skrattat åt mig, och om det är sant, att firman S. Edins pengar äro slut, i det hela, så måste det gå så, och det är icke mitt fel, utan det måste gå så!
Ja, nu när Öbacka var borta och alla dess människor upphört att finnas, då betydde det inte längre något med pengarna, det var något helt annat, som nu sysselsatte Christian Dellwiks tankar.
Den oron, som han ibland känt i sitt inre, den hade nu omskapats i ro, och han förstod, att han under hela sitt lif sträfvat och arbetat bara för att tyda hvad som låg i denna oro, tecknen hade för hvar gång varit honom en försäkran om att han fortsatte den rätta vägen.
Nu var han framme, och han fick att se en öfvernaturligt vacker syn. Det hvälfde sig en blå himmel med några lätta moln öfver en hvit sandstrand, och vågorna glittrade i solskenet, vattnet lockade honom, han skulle och han måste gå till denna strand, han visste, hvar den fanns, och han skulle gå rakt ner i vattnet, det var allt, hvad som återstod honom att göra, och hela hans lif bakom honom mynnade ut på denna strand, dit hade tecknens långa väg ledt honom.
Detta hade nu blifvit alldeles klart för Christian Dellwik, och han såg ingenting annat framför sig än den soliga viken; med den omkring sig lämnade han båten, gick fram genom den mörka staden och trädde in i sitt hus.
Natten tillbragte han på sitt lilla kontor, Sammel Edins gamla kontor, och han sof lugnt och vaknade till en stilla och solig morgon.
Alltjämt var det lika själfklart för honom, hvad han skulle göra, och han gick ut från staden, där skorstenarna nyss börjat ryka mot himlen, följde vägen och kom till hafsviken.
Där plockade han stenar i sanden och stoppade dem i fickan, snöt sig omsorgsfullt, knäppte sedan igen rocken, stoppade händerna i fickorna, och så gick den verklige Christian Dellwik ut i hafvet för att helt och hållet befria sig från den falske Christian Dellwik, och när en stund förgått, låg endast en svart cylinderhatt och gungade på vattnet, medan världen lyste och sken och de lätta molnen sväfvade i himlen.
Och nu hade ännu en själ funnit den klarhet, som den så länge spårat på sitt eget besynnerliga sätt.
Nu är gåtan slut men icke historien, ty det återstår att visa, hvartill Christian Dellwik förvandlades efter sin död.
Sammel Edin hade efterlämnat en stor förmögenhet, med den hade familjen inte kunnat behålla. Dellwik hade bara efterlämnat sin lära, att världen var en enda stor teckenskrift, som man skulle söka att tolka för att bli lycklig och nöjd.
Snart hade änkefru Edin och änkefru Dellwik glömt de rika dagarna, men teckenläran kunde de aldrig glömma, tvärtom tillväxte dess makt öfver dem, så att de slutligen kunde förklara allt genom att se, hur hårnålar lågo på gatan och hur kattor sprungo; genom att lägga märke till bokstäfvers återkomst i olika namn, genom att möta vissa människor, genom att nysa och genom många andra små fenomen.
Det är själfklart, att de också grubblade på hvilket samband det kunde finnas mellan Sammel Edin och Christian Dellwik och hvad orsaken kunde vara till att den senare förmått spoliera den förres hela lifsverk.
Utgående från teckenläran kommo de efter långt gemensamt grubbel -
Ja, det måste jag berätta med ett par ord: de gamla kvinnorna sutto vid brasan kväll efter kväll och samtalade lågt och ifrigt om allt som gått. De skrapade händelsernas skelett så rent från allt yttre och tillfälligt, att det slutligen låg för dem i all sin nakna byggnad, men det fattades den stålsträng, på hvilken de kunde hänga upp de renskrapade skelettdelarna.
Och under tiden föllo åren som löf kring deras hus, och huset doldes, dagarnas lif försvann för dem, medan de vid brasan skrapade och skrapade och skrapade -
Minns du den gången, då det hände? Och minns du den dagen och minns du, hvad Dellwik då sade? Och minns du det, och minns du det?
Ja, det var ett långt gemensamt grubbel. Och hur de grubblade, kommo de fram till den insikten, att Christian Dellwik måste ha varit något förmer än en vanlig människa och att det måste ha varit en hemlighetsfull betydelse med hans lif.
Och de funno slutligen en lösning, som var så enkel, så klok och så upplyftande.
Hvarför hade Sammel Edin samlat en så stor förmögenhet, då den ändå skulle så hastigt förspillas?
Och hvarför skulle Christian Dellwik göra slut på förmögenheten, då hela hans lif var en enda sträfvan att öka den?
Låg icke i detta sammanhang så tydligt ett tecken på, att någon annan, någon mäktigare stod bakom det hela?
I Sammel Edin, som inte trodde på något annat än sin egen arbetsamhet, hade de beundrat och yfts öfver människans kraft och förmåga, och de hade vältrat sig i högmod. Men Dellwik kom, och genom hans mun talade en ande om tecken och under, allt medan han stycke för stycke ref ner, hvad den förre byggt upp; och han visste icke ens, att allt förstördes omkring honom.
Ja, Dellwik såg långt utöfver denna världen, och just därför hade han inte ögon för den.
Hvad såg han då? Han såg alltings sammanhang, han såg, fast som i en dimma, Guds eviga finger.
Men den som är af Gud, kan icke vara af denna världen, och allt som är af denna världen måste smulas sönder under hans händer.
Men om Sammel Edin inte hade samlat sin förmögenhet, hvad skulle då Dellwik ha kunnat smula sönder?
Sålunda blef dem sammanhanget fullt klart, och de stucko med glädje stålsträngen genom de renskrapade skelettdelarna.
Dellwik var verkligen icke en vanlig människa, han var och han
förblef ett alldeles särskildt utsändt bevis på den evige Gudens
tillvaro och omtanke om deras själar!
