- Project Runeberg -  Herr Arnes penningar /
I Solberga prästgård. II

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I Solberga prästgård. II

I Solberga prästgård satt prästen, herr Arne, och åt aftonvard i kretsen av allt sitt husfolk. Det var ingen främmande närvarande utom Torarin.

Prästen var en gammal, vithårig man, men han var dock ännu kraftig och reslig. Han hade sin hustru sittande bredvid sig. Henne hade åren farit illa med. Hennes huvud och händer skälvde, och hon var nästan döv. På andra sidan om herr Arne satt hjälpprästen. Han var ung och blek och hade ett bekymrat utseende, som om han inte hade kunnat bära all den lärdom han hade insamlat under studieåret i Wittenberg.

Dessa tre sutto överst vid bordet liksom en smula för sig själva, Nedom dem sutto Torarin och sedan tjänarna. Dessa voro också gammalt folk. Det fanns tre drängar, de voro kala i huvudet, ryggarna voro böjda, och ögonen blinkade och runno. Pigorna voro inte flera än två. De voro något yngre och raskare än drängarna, men de tycktes dock bräckliga och fulla av ålderdomskrämpor.

Allra längst nere vid bordet sutto två barn. Den ena var herr Arnes sondotter, hon var inte mer än fjorton år. Hon var ljushårig och spädlemmad, ansiktet var inte färdigt än, men hon såg ut att kunna bli fager. Hon hade en annan liten jungfru bredvid sig. Det var en fattig, som var fader- och moderlös och alltid levde i prästgården. De båda sutto tätt intill varandra på bänken, och det såg ut att råda stor vänskap mellan dem.

Alla dessa sutto och åto under djupaste tystnad. Torarin såg från den ene till den andre, men ingen hade lust att tala under måltiden. Alla de gamla tänkte för sig själva: »Det är en stor sak att få mat och inte behöva lida nöd eller svälta, som vi ha gjort många gånger under vår levnad. Medan vi äta, böra vi inte tänka på annat än att tacka Gud för hans godhet.»

Då Torarin inte hade någon att tala med, vandrade hans blickar uppåt och nedåt rummet. Han kastade ögonen från den stora ugnen, som var uppmurad i många avsatser nere vid ingångsdörren, till den höga himmelssängen, som stod i bortersta hörnet av rummet. Han blickade från de väggfasta bänkarna, som löpte runtom rummet, upp till vindhålet i taket, genom vilket röken drog ut och vinterkölden strömmade in.

Då Torarin fiskmånglare, som bodde i den minsta och fattigaste stuga i skärgården, såg på allt detta, tänkte han: »Om jag vore en storman som herr Arne, skulle jag inte nöja mig med att bo i en urgammal stuga med bara ett rum. Jag skulle bygga mig hus med höga gavlar och många rum, såsom borgmästarna och rådmännen göra inne i Marstrand.»

Men oftast kastade Torarin sina blickar till en stor kista av ek, som stod vid foten av himmelssängen. Han såg så ofta på den, därför att han visste, att herr Arne i den förvarade alla sina silverpenningar, och han hade hört, att de voro så många, att de fyllde kistan ända upp till randen.

Och Torarin, som var så fattig, att han nästan aldrig hade en silverslant i sin ficka, sade till sig själv: »Jag ville ändå inte ha de där pengarna. De säga, att herr Arne har tagit dem ur de stora klostren, som funnos här i landet förr i världen, och att de gamla munkarna ha spått, att dessa pengarna skola bringa honom hans olycka.»

Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till herr Arne och frågade honom: »Varför slipa de knivar på Branehög?»

Det var en så stor tystnad i rummet, att då den gamla kvinnan frågade detta, ryckte alla till och blickade skrämda upp. Då de sågo, att hon satt och lyssnade efter något, höllo de sina skedar stilla och ansträngde sig för att höra.

Det var alldeles dödstyst i stugan en stund, men därunder blev den gamla allt mer och mer orolig. Hon lade handen på herr Arnes arm och frågade honom: »Jag vet inte varför de i denna kväll slipa så långa knivar på Branehög?»

Torarin såg, att herr Arne strök henne över handen för att lugna henne. Men han brydde sig inte om att svara, utan han åt lugnt som förut.

Den gamla kvinnan fortfor att sitta och lyssna. Hon fick tårar i ögonen av förfäran, och hennes händer och huvud skälvde allt häftigare.

Då började de båda små jungfrurna, som sutto vid bordsändan, att gråta av ängslan. »Kan ni inte höra hur det skrapar och filar?» frågade den gamla. »Kan ni inte höra hur det väser och gnisslar?»

Herr Arne satt stilla och strök sin hustru över handen. Så länge som han teg, vågade ingen annan yttra ett ord.

Men alla trodde, att den gamla husmodern hörde något, som var förfärligt och olycksbringande. Alla kände, att blodet stelnade i deras ådror. Det var ingen vid bordet, som förde en bit mat till munnen, utom den gamle herr Arne själv.

De tänkte på att den gamla husmodern var den, som i många år hade dragit omsorg om hemmet. Hon hade alltid stannat hemma vid gården och med klokhet och ömhet vakat över barn och tjänare, över gods och boskap, så att allt hade frodats. Nu var hon utnött och utgammal, men det var dock troligt, att hon före någon annan skulle märka om en fara hotade gården.

Den gamla kvinnan blev allt mer och mer förskrämd. Hon knäppte sina händer, och i sin hjälplöshet började hon gråta så svårt, att tårarna föllo stora ned för de skrumpna kinderna.

»Spörjer du intet därom, Arne Arneson, att jag är så rädd?» klagade hon.

Herr Arne lutade sig nu ned till henne och sade: »Jag vet inte vad det är, som skrämmer dig.»

»Jag är rädd för de långa knivarna, som de slipa på Branehög,» sade hon.

»Hur kan du höra, att de slipa knivar på Branehög?» sade herr Arne och log. »Den gården ligger ju en fjärdingsväg härifrån. Tag du åter skeden i hand och låt oss sluta vår aftonvard !»

Den gamla försökte att kuva sin förfäran. Hon tog sin sked och förde den till mjölkskålen, men därvid darrade handen så, att alla hörde hur skeden slamrade mot kanten. Hon lade genast ned den tillbaka. »Hur kan jag äta?» sade hon. »Hör jag inte hur det gnisslar? Hör jag inte hur det filar?»

I detsamma sköt herr Arne från sig mjölkskålen och knäppte sina händer. Alla de andra gjorde detsamma, och hjälpprästen började läsa bordsbönen.

Då denna var slutad, såg herr Arne ned på dem, som sutto utmed bordet, och då han märkte, att de voro bleka och förskrämda, vredgades han.

Han började tala med dem om de tider, då han nyss hade kommit till Bohuslän för att predika den lutherska läran. Då hade han och hans tjänare måst fly för de påviske som jagade vilddjur. »Ha vi inte sett fiender ligga i bakhåll för oss, då vi drogo till Guds hus? Ha vi inte varit bortdrivna ur prästgården, och ha vi inte måst draga till skogen som fredlösa? Anstår det oss att bli över oss givna och förlora modet för ett ont varsel?»

Då herr Arne talade, såg han ut som en kämpe, och de andra fingo nytt mod vid att höra honom.

»Det är ju sant,» tänkte de. »Gud har skyddat herr Arne i de största faror. Han håller sin hand över honom. Han låter inte sin tjänare förgås.»


The above contents can be inspected in scanned images: 6, 7, 8, 9

Project Runeberg, Sun Dec 16 20:14:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrarne/02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free