- Project Runeberg -  Herr Arnes penningar /
I Solberga prästgård. III

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I Solberga prästgård. III

Så snart som Torarin for ut på vägen, kom hans hund Grim emot honom och hoppade upp på lasset. Då Torarin såg, att hunden väntade utanför prästgården, blev han orolig på nytt. »Käre, varför står du här i porten hela kvällen? Varför går du inte in i stugan och får dig kvällsvard?» sade han till hunden. »Kan något ont förestå herr Arne? Det är törhända sista gången jag har sett honom. Men även en sådan kämpe som han måste väl en gång dö. Han är ju nära nittio år gammal.»

Han styrde hästen in på en väg, som förbi gården Branehög förde ned på Ödsmålskil.

Då han kom fram till Branehög, såg han, att där stodo slädar på gården, och att ljussken gled ut genom de förstängda gluggarna i väggen.

Då sade Torarin till Grim: »Här är folk ännu uppe. Jag vill köra in och fråga om de i kväll ha slipat knivar här på gården.»

Han körde in på gårdsplanen, men då han öppnade dörren till stugan, såg han, att därinne hölls gästabud. På bänkarna längs med väggarna sutto gamla karlar och drucko öl, och på golvet gingo de unga och lekte och sjöngo.

Torarin såg genast, att ingen här tänkte på att göra sina vapen i ordning till att utföra blodsdåd. Han slog igen dörren och ville gå sin väg, men värden kom efter honom. Han bad Torarin, att han skulle stanna, då han nu en gång var ditkommen, och drog in honom i stugan.

Torarin satt en god stund i stor trevnad och språkade med bönderna. De voro mycket uppspelta, och Torarin var glad åt att få slå alla mörka tankar bort ur hågen.

Men Torarin var inte den ende, som kom sent på gästabudet den kvällen. Långt efteråt stego en man och en kvinna in genom dörren. De voro torftigt klädda, och de dröjde försagda i hörnet mellan dörren och spisen.

Värden gick genast ned till de båda gästerna. Han tog en vid vardera handen och förde dem upp i stugan. Därpå sade han till de andra: »Är det inte sant, som det säges, att de, som ha kortaste vägen, komma senast fram? Detta är mina närmaste grannar. Det finns inte flera åbor här på Branehög än de och jag.»

»Säg så gott, att det inte finns någon mer än du!» sade mannen. »Du kan inte kalla mig för en åbo. Jag är bara en fattig kolare, som du har låtit bygga på din mark.»

Mannen satte sig bredvid Torarin, och de började samtala. Han, som var nykommen, talade om för Torarin varför han kom så sent till gästabudet. Det var därför, att de hemma i kojan hade haft främmande, som de inte hade vågat lämna. Det var trenne garvargesäller, som hade varit hos dem hela dagen. På morgonen, då de hade kommit, hade de varit utmattade och sjuka. De sade, att de hade gått vilse i skogen en hel vecka. Men sedan de hade ätit och sovit, hade de snart kommit till krafter, och på kvällen hade de frågat vilken gård som var störst och rikast i den trakten. Dit ville de gå för att söka arbete. Hustrun hade svarat dem, att prästgården, där herr Arne bodde, var det förnämligaste stället. Då hade de genast dragit fram ur sina ränslar långa knivar och börjat slipa dem. De hade hållit på med detta en god stund, och under tiden hade de sett så vilda ut, att kolaren och hans hustru inte hade vågat gå från hemmet. »Jag ser dem ännu för mig, där de sutto och gnisslade med sina knivar,» sade karlen. »De sågo förfärliga ut, de hade stora skägg, som de inte hade klippt eller ansat på mången god dag, och de voro klädda i ludna skinnrockar, som voro sönderfläkta och smutsiga. Jag trodde, att det var tre varulvar, som hade kommit in i stugan. Jag blev glad, då de äntligen gåvo sig av.»

Då Torarin hörde detta, talade han om för kolaren vad han själv hade varit med om i prästgården.

»Så var det dock sant, att de i kväll slipade knivar på Branehög,» sade Torarin och skrattade. Han hade druckit mycket, därför att han hade kommit så sorgsen och bedrövad till gården. Han hade måst söka trösta sig, det bästa han hade kunnat. »Nu är jag glad igen,» sade han, »då jag har fått veta, att det inte var annat varsel, som prästhustrun hörde, än några garvare, som gjorde i ordning sina verktyg.»


The above contents can be inspected in scanned images: 9, 10, 11

Project Runeberg, Sun Dec 16 20:14:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrarne/03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free