- Project Runeberg -  Herr Arnes penningar /
Den utsända

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Den utsända

ÅTTA DAGAR efter sin död blev herr Arne nedsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det rannsakning över mordet vid tingsplatsen på Branehög.

Men herr Arne hade varit en väl känd man i Bohuslän, och på hans begravningsdag kommo så mycket människor tillsammans från både inlandet och skärgården, att det var, som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög vandrade så mycket folk, att mot aftonen fanns där inte en tumsbredd snö, som inte hade blivit trampad av människor.

Men sent på kvällen, då alla dessa hade dragit sina färde, kom Torarin fiskmånglare åkande vägen fram från Branehög och uppåt mot Solberga.

Torarin hade talat med mycket folk under dagens lopp. Om och om igen hade han berättat om herr Arnes död. Han hade också blivit väl förplägad framme vid tingsplatsen och hade måst tömma månget ölkrus med långväga resande.

Torarin kände sig duven och tung. Han hade lagt sig ned på lasset. Han var bedrövad däröver, att herr Arne var borta, och då han kom i närheten av prästgården, började han plågas av än tyngre tankar. »Grim, min hund,» sade han, »om jag hade trott på det där varslet med knivarna, kunde jag ha avvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på detta, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som skulle jag ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg vad jag säger, att nästa gång jag får höra något sådant, skall jag sätta tro till det och rätta mig därefter!»

Men medan Torarin låg och dåsade på lasset med halvslutna ögon, gick hans häst, som den bäst tyckte, och då den kom till Solberga prästgård, vek den av gammal vana in genom gårdsledet och gick fram till stalldörren. Torarin visste om intet. Först då hästen stannade, reste han sig upp och såg sig omkring. Han började rysa, då han såg, att han befann sig på gårdsplanen framför ett hus, där så många människor hade blivit mördade för endast en vecka sedan.

Han grep genast efter tömmarna. Han ville vända hästen och köra ut på vägen igen, men i detsamma slog någon honom på skuldran, och han såg sig tillbaka. Då stod där bredvid honom den gamle Olof hästskötare, som hade tjänat i prästgården, så länge som Torarin kunde minnas.

»Har du så bråttom att fara från gården i natt, Torarin?» sade drängen. »Kom du hellre in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig.»

Torarin fick tusen tankar i huvudet. Han visste inte om han drömde eller var vaken. Olof hästskötare, som han såg stå frisk och levande framför sig, hade han för en vecka sedan sett ligga död bredvid de andra med ett stort sår i halsen.

Torarin grep fastare om tömlyckan. Han tyckte, att det bästa för honom skulle vara att komma fort undan. Men Olof hästskötares hand låg ännu på hans skuldra, och gubben fortfor att truga honom.

Torarin funderade hit och dit för att finna en ursäkt. »Det var inte min mening att komma och störa herr Arne så här sent på kvällen,» sade han. »Hästen tog av hit in, utan att jag visste det. Jag skall nu fara och skaffa mig härbärge över natten. Om herr Arne vill träffa mig, så kan jag väl komma igen i morgon.»

Härmed böjde sig Torarin framåt och slog till hästen med tömlyckan för att förmå honom att sätta sig i rörelse.

Men prästgårdsdrängen stod i samma ögonblick framme vid hästens huvud, fattade den vid betslet och tvang den att stå stilla. »Var inte genstörtig, Torarin!» sade drängen. »Herr Arne har ännu inte gått till sängs, han sitter och väntar på dig. Och du måtte väl veta, att du kan få lika gott nattkvarter här som på något annat ställe i socknen.»

Då ville Torarin svara, att han inte kunde nöja sig med att bo i taklöst hus. Men innan han yttrade något, kastade han ögonen uppåt manbyggnaden. Då såg han den gamla ryggåsstugan stå där lika välbehållen och ansenlig som före branden. Dock hade Torarin ännu på morgonen sett de nakna takstolarna skjuta upp i luften.

Han såg och såg och gned sina ögon, men visserligen stod prästhuset där oskadat med halm och snö på taket. Genom takhålet såg han rök och gnistor fladdra upp. Och genom de illa stängda luckorna såg han ljussken sila ut på snön.

Den, som reser vida omkring på kalla vägen, vet inte en bättre syn än ljusskenet, som smyger ut ur den varma stugan. Men Torarin blev än mer skrämd, än han hade varit förut, vid denna syn. Han piskade på hästen, så att den både stegrade sig och slog. Men inte fick han den ett steg längre från stalldörren.

»Kom du med in, Torarin !» sade stalldrängen. »Jag trodde, att du inte mer ville ha något att ångra i denna sak.»

Nu kom Torarin ihåg vad han på vägen hade lovat sig själv. Han, som hade stått på lasset med tömlyckan i högsta hugg, blev då genast spak som ett lamm.

»Se här, Olof hästskötare, här är jag nu!» sade han och sprang av lasset. »Det är sant, att jag inte vill ha något att ångra i denna sak. För mig nu in till herr Arne!»

Men de tyngsta steg, som Torarin hade gått, voro de, som han vandrade över gårdsplanen fram till stugan.

Då dörren gick upp, slöt Torarin ögonen för att slippa se in i rummet. Men han sökte ge sig mod genom att tänka på herr Arne. »Han har gett dig månget gott mål mat. Han har köpt din fisk, också när hans eget visthus har varit fullt. Han har alltid varit dig huld i livet, och säkerligen vill han inte skada dig efter döden. Kanske att han har en tjänst att begära av dig. Du skall inte förgäta, Torarin, att man måste visa tacksamhet också mot de döda.»

Torarin öppnade ögonen och blickade framåt rummet. Då såg han den stora stugan alldeles likadan, som han förr hade sett den. Han kände igen den högt uppmurade ugnen och de vävda bonader, som klädde väggarna. Men han skådade många gånger från vägg till vägg och från golv till tak, innan han fick mod att se upp till bordet och bänken, där herr Arne hade brukat sitta.

Sent omsider blickade han också ditåt, och då såg han herr Arne själv sitta livslevande mittför bordet med hustrun och hjälpprästen på var sin sida, såsom han hade sett honom för åtta dagar sedan. Han tycktes nyss ha slutat sin måltid, han hade skjutit tillbaka fatet, och skeden låg på bordet framför honom. Alla de gamla tjänarna och tjänarinnorna sutto vid bordet, men endast den ena av de unga jungfrurna.

Torarin stod länge stilla nere vid dörren och betraktade dem, som sutto till bords. De sågo alla ängsliga och bedrövade ut, och även herr Arne satt tungsint som de andra och stödde huvudet i handen.

Äntligen såg Torarin, att herr Arne lyfte upp huvudet.

»Är det någon främmande, som du för med dig in i stugan, Olof hästskötare?»

»Ja,» svarade drängen, »det är Torarin fiskmånglare, som i dag har varit på tinget på Branehög.»

Herr Arne tycktes då få ett gladare utseende, och Torarin hörde honom säga: »Stig då fram, Torarin, och giv oss nyheter från tinget! Här har jag nu suttit och väntat på dig halva natten.»

Allt detta lät så verkligt och naturligt, att Torarin började känna sig mer och mer orädd. Han gick helt modigt över golvet fram till herr Arne. Han frågade sig om det inte hade varit en ond dröm, att herr Arne hade blivit mördad, och om inte sanningen vore, att han levde.

Men medan Torarin gick över golvet, kastade han av gammal vana en blick fram till himmelssängen, bredvid vilken den stora penningkistan brukade stå. Men den järnbeslagna kistan fanns inte mer på sin plats, och då Torarin såg det, gick det åter en rysning genom honom.

»Nu skall Torarin säga oss hur det idag har avlupit på tinget,» sade herr Arne.

Torarin sökte göra, som han hade blivit tillsagd, och berättade om tinget och rannsakningen, men han kunde varken befalla över sina läppar eller sin tunga, utan han talade illa och stammande.

Herr Arne avbröt honom också genast: »Säg mig endast det viktigaste, Torarin! Blevo våra mördare funna och straffade?»

»Nej, herr Arne,» tog sig då Torarin dristighet att svara. »Era mördare ligga på bottnen av Hakefjord. Hur vill ni, att någon skall kunna hämnas på dem?»

Då Torarin gav detta svar, tycktes herr Arne upptändas av sitt gamla humör, och han slog handen hårt i bordet. »Vad är det du säger, Torarin? Har länsherren på Bohus varit här med lagmän och skrivare och hållit ting, och har ingen kunnat säga honom var han skulle finna mina mördare?»

»Nej, herr Arne,» svarade Torarin, »det kan ingen bland de levande säga honom.»

Herr Arne satt en stund med rynkade ögonbryn och blickade dystert framför sig. Därpå vände han sig än en gång till Torarin.

»Jag vet, att du är mig tillgiven, Torarin. Kan du då säga mig hur jag skall få hämnd på mina mördare?»

»Det kan jag väl förstå, herr Arne,» sade då Torarin, »att ni önskar taga hämnd på dem, som så omilt ha berövat er livet. Men det finns ingen bland oss, som vandra på Guds gröna jord, som kan hjälpa er härutinnan.»

Herr Arne föll i tungt grubbel, sedan han hade fått detta svar.

Det blev nu en lång tystnad. Om en stund vågade sig Torarin fram med en begäran.

»Jag har nu uppfyllt er önskan, herr Arne, och sagt er hur det avlopp på tinget. Har ni ännu något mer att spörja mig om, eller vill ni nu låta mig gå?»

»Du skall inte gå, Torarin,» sade herr Arne, »förrän du än en gång har svarat mig om ingen av de levande kan skaffa oss hämnd.»

»Inte om alla män i Bohuslän och Norge komme tillsammans för att hämnas på era mördare, skulle de vara i stånd att finna dem,» sade Torarin.

Då sade herr Arne:

»När inte de levande kunna hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själva.»

Härmed började herr Arne att med hög röst läsa ett fadervår, men inte på norska, utan på latin, såsom det hade varit brukligt att läsa det där i landet före hans tid. Och för varje ord i bönen, som han uttalade, pekade han med fingret på en av dem, som sutto med honom vid bordet. Han gick dem på detta sätt igenom flera gånger, till dess han kom till amen. Men då han sade detta ord, sträckte han fingret mot den unga jungfrun, som var hans sondotter.

Den unga jungfrun reste sig genast från bänken, och herr Arne sade till henne: »Du vet vad du har att göra.»

Då klagade den unga jungfrun och sade: »Sänd mig inte ut till detta! Det är ett för svårt uppdrag för en så späd jungfru som jag.»

»Visserligen skall du gå,» sade herr Arne. »Det är rätt, att du går, ty du har mest att hämnas. Ingen av oss har blivit berövad så många av livets år som du, som är yngst ibland oss.»

»Jag begär väl ingen hämnd på någon människa,» sade jungfrun.

»Du skall genast gå,» sade herr Arne. »Och du skall inte stå ensam. Du vet, att det bland de levande finnes två, som sutto med oss här vid bordet för åtta dagar sedan.»

Men då Torarin hörde herr Arne säga detta, trodde han sig förstå, att herr Arne utsåg honom att kämpa mot missdådare och mördare, och han utropade:

»För Guds barmhärtighets skull besvär jag er, herr Arne -- -- --»

I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvunno i en dimma, och han själv sjönk djupt ned, såsom hade han fallit från en svindlande höjd, och därmed förlorade han medvetandet.

Då han vaknade till liv igen, började det ljusna till morgon. Han såg då, att han låg på marken inne på Solberga prästgård. Hästen stod bredvid honom med lasset, och Grim skällde och tjöt över honom.

»Det var alltsammans bara en dröm,» sade Torarin, »nu inser jag det. Gården är öde och förstörd. Jag har varken sett herr Arne eller någon annan. Men jag har blivit så skrämd av drömmen, att jag har ramlat av lasset.»


The above contents can be inspected in scanned images: 19, 20, 21, 22, 23, 24

Project Runeberg, Sun Dec 16 20:14:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrarne/06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free