- Project Runeberg -  Herr Arnes penningar /
Förföljelse. III

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Förföljelse. III

Sir Archie kunde inte förstå varför hans håg alltid var full av så tunga tankar. Inte glömde han dem, om han satt och språkade med Elsalill, och inte, då han satt och drack med sina kamrater. Om han dansade natten i ända i sjöbodarna, kunde han inte komma ifrån dem, och inte undgick han dem, om han vandrade milslånga vägar utåt det frusna havet.

»Varför skall jag alltid minnas det, som jag inte vill komma ihåg?» sade sir Archie till sig själv. »Det är mig så, som om alltid någon smöge sig efter mig och viskade i mitt öra.»

»Det är mig så, som om någon spunne ett nät omkring mig,» sade sir Archie, »för att fånga alla mina tankar och lämna mig denna enda kvar. Jag kan inte se den jägaren, som ställer ut nätet, men jag hör hans steg, då han kommer smygande efter mig.»

»Det är mig så, som om en målare ginge framför mig och målade allt, vad jag betraktar, men samma tavla,» sade sir Archie. »Om jag vänder blickarna mot himmelen eller mot jorden, så ser jag dock intet annat än en enda sak.»

»Det är mig så, som om en stenhuggare sutte vid mitt hjärta och bultade in där en enda sorg,» sade sir Archie. »Jag kan inte se den stenhuggaren, men dag och natt kan jag höra hur hans slägga hamrar och bultar. 'Du stenhjärta, du stenhjärta,' säger han, 'nu måste du ge vika. Nu skall jag hamra in i dig en sorg.'»

Sir Archie hade två vänner, sir Filip och sir Reginald, som alltid följde honom. De bedrövades över att han alltid var oglad och att intet gav honom lycka.

»Vad är det, som fattas dig?» brukade de säga. »Varför äro dina ögon så brinnande, och varför äro dina kinder så bleka?»

Sir Archie ville inte säga dem vad det var, som pinade honom. Han tänkte: »Vad skulle mina kamrater säga om mig, ifall de funne, att jag hängåve mig åt något omanligt? De skulle inte mer lyda mig, om de finge veta, att jag pinas av ånger över en gärning, som var nödvändig.»

Då de nödgade honom alltmer, sade han till dem för att leda dem på villospår:

»Det går mig så underligt i dessa dagar. Det är en jungfru, som jag vill vinna, men henne kan jag inte nå. Det ställer sig alltid något i min väg.»

»Kanske då, att den jungfrun inte älskar dig?» sade sir Reginald.

»Visst tror jag, att hennes håg är vänd till mig,» sade sir Archie, »men det är något, som vakar över henne, så att jag inte kan vinna henne.»

Då började sir Reginald och sir Filip att skratta, och de sade: »Den jungfrun skola vi nog skaffa dig.»

På kvällen kom Elsalill gående ensam uppåt gränden. Hon kom trött från arbetet, och hon tänkte för sig själv: »Detta liv är hårt, och det gör mig ingen glädje. Jag vämjes vid att hela dagen stå och känna fisklukten. Jag vämjes vid att höra de andra kvinnorna skämta och skratta med så hårda röster. Jag vämjes vid de hungriga måsarna, som flyga över borden och vilja rycka fiskbitarna ur mina händer. Om blott någon ville komma och föra mig härifrån! Då skulle jag följa honom till världens ände.»

Då Elsalill gick fram på det ställe, där gränden var mörkast, kommo sir Reginald och sir Filip ut ur skuggan och hälsade henne.

»Jungfru Elsalill!» sade de. »Vi bringa dig bud från sir Archie. Han ligger sjuk hemma i härbärget. Han längtar efter att få tala vid dig och ber, att du skall följa oss hem till honom.»

Elsalill började ängslas, att sir Archie skulle vara mycket sjuk, och hon vände genast om med de två skotska herrarna, som ville föra henne till honom.

Sir Filip och sir Reginald gingo på ömse sidor om henne. De logo mot varandra och tänkte, att ingenting kunde vara lättare än att dåra Elsalill.

Elsalill hade så stor hast. Hon nästan sprang nedåt gränden. Sir Filip och sir Reginald måste taga ut stegen för att kunna följa henne.

Men då Elsalill skyndade så hastigt, började något rulla framför hennes fot. Det var något, som kastades framför henne, och hon var nära att snava över det.

»Vad är det, som rullar och far framför mina fötter?» tänkte Elsalill. »Det måtte vara en sten, som jag har sparkat upp ur marken, och som rullar åstad nedåt backen.»

Hon hade så bråttom att komma till sir Archie, hon tyckte inte om att hindras av detta, som rullade tätt framför hennes fötter. Hon sparkade det till sidan, men det kom genast tillbaka och rullade framför henne nedåt gränden.

Elsalill hörde, att det klang som silver, då hon sparkade det åt sidan, och hon såg, att det blänkte och skimrade.

»Det är inte någon vanlig sten,» tänkte Elsalill. »Jag tror, att det är ett silvermynt.» Men hon hade så bråttom att komma till sir Archie, att hon inte tyckte sig ha tid att taga upp det från gatan.

Men åter och åter rullade det framför hennes fötter, och hon tänkte: »Du kommer fortare fram, om du böjer dig ned och tar upp det. Du kan kasta det långt bort, om det ingenting är.»

Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var ett stort silvermynt, som lyste vitt i hennes hand.

»Vad är det du hittar på gatan, jungfru?» sade sir Reginald. »Det lyser så vitt i månskenet.»

De gingo just då förbi en av de stora sjöbodarna, där främmande fiskare bodde, medan de lågo i Marstrand för sitt arbete. Framför ingången hängde en hornlykta, som kastade ett svagt sken ned på gatan.

»Låt oss se vad du har funnit, jungfru!» sade sir Filip och stannade under lyktan.

Elsalill höll upp myntet mot lyktan, och knappt hade hon kastat sina blickar därpå, förrän hon började ropa: »Detta är en av herr Arnes penningar! Jag känner igen den. Detta är en av herr Arnes penningar!»

»Vad är det du säger, jungfru?» sporde sir Reginald. »Varför säger du, att detta är en av herr Arnes penningar?»

»Jag känner den,» sade Elsalill. »Jag har ofta sett herr Arne hålla den i sin hand. Ja, visst är detta en av herr Arnes penningar.»

»Ropa inte så högt, jungfru!» sade sir Filip. »Här börjar redan komma folk, som skyndar till för att få höra varför du skriker.»

Men Elsalill hörde inte på sir Filip. Hon såg, att dörren till sjöboden stod öppen. Mittpå golvet därinne brann en eld, och runtomkring brasan sutto en mängd karlar i långsamt och lugnt samspråk.

Elsalill skyndade in till dem. Hon höll myntet högt upplyftat.

»Hörer till, alle man!» ropade hon. »Nu vet jag, att herr Arnes mördare äro vid liv. Se här! Jag har funnit en av herr Arnes penningar!»

Alla männen vände sig mot henne. Hon såg då, att Torarin fiskmånglare också satt med där i kretsen.

»Vad är det du kommer och ropar om, jungfru?» sporde nu Torarin. »Hur kan du skilja herr Arnes penningar från andra mynt?»

»Jag må väl känna igen just denna penning från envar annan,» sade Elsalill. »Den är gammal och stor, och den har ett urklipp i kanten. Herr Arne sade, att den var från de gamla norska kungars tid, och aldrig lämnade han den ifrån sig för att betala ett inköp.»

»Nu skall du berätta var du har funnit den, jungfru,» sade en annan av fiskarna.

»Jag har funnit den på gatan rullande framför mina fötter,» sade Elsalill. »Där hade väl en av mördarna tappat den.»

»Det må vara sant, det du säger,» sade Torarin, »men vad kunna vi göra vid detta? Vi kunna inte finna mördarna endast därför, att du vet, att de ha vandrat på en av våra gator.»

Fiskarna funno, att Torarin hade talat klokt. De satte sig åter till rätta omkring elden.

»Kom du med mig hem, Elsalill!» sade Torarin. »Detta är inte tiden, då en jungfru skall löpa ute på gator och torg.»

Då Torarin sade detta, såg sig Elsalill om efter sina följeslagare. Men sir Reginald och sir Filip hade smugit sig bort, utan att hon hade märkt, då de hade gått.


The above contents can be inspected in scanned images: 35, 36, 37, 38, 39

Project Runeberg, Sun Dec 16 20:14:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrarne/10.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free