- Project Runeberg -  Herr Arnes penningar /
I rådhuskällaren. II

[MARC] Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

I rådhuskällaren. II

En dag hade det inte varit någon fisk att rensa på bryggorna, så att Elsalill hade fått stanna hemma. Hon satt ensam i stugan och spann. Det brann en god brasa på spisen och var tämligen ljust i stugan.

Mitt under arbetet kände hon ett lätt drag, liksom om en kall vind hade strukit över hennes panna. Hon blickade upp och såg då, att hennes döda fostersyster stod framför henne på golvet.

Elsalill lade handen på sländan, så att den stannade, och satt stilla och betraktade sin fostersyster. I förstone blev hon rädd, men hon tänkte inom sig: »Det anstår inte mig att bli rädd för min fostersyster. Antingen hon är död eller levande, är jag dock nöjd att få se henne.»

»Kära,» sade hon till den döda, »önskar du något av mig?»

Den andra sade till henne med en röst, som var utan både styrka och ton: »Min syster Elsalill, jag har tagit tjänst på värdshuset, och värdinnan har hela dagen låtit mig stå och diska koppar och fat. Nu mot kvällen är jag så trött, att jag inte står ut mer. Jag har gått hit för att fråga om du inte vill komma och hjälpa mig.»

Då Elsalill hörde detta, tyckte hon, att det drog sig en slöja över hennes förstånd. Hon kunde inte mer tänka eller undra eller känna fruktan. Hon kunde blott erfara glädje över att hon återsåg sin fostersyster, och hon svarade: »Ja, kära, jag vill genast komma och hjälpa dig.»

Då gick den döda mot dörren, och Elsalill följde henne. Men då de stodo på tröskeln, stannade hennes fostersyster och sade till Elsalill: »Du skall sätta på dig din kappa. Ute blåser en hård storm.» Och då hon sade detta, ljöd hennes stämma litet tydligare än förut och mindre tonlös.

Elsalill tog då ned sin kappa från väggen och svepte den om sig. Hon tänkte vid sig själv: »Min fostersyster älskar mig ännu. Hon vill mig intet ont. Jag är endast lycklig vid att få följa henne vart hon vill föra mig.»

Därpå följde hon den döda genom många gator, alltifrån Torarins stuga, som låg på en stenig brant, ända ned till de jämnare gatorna vid hamnen och torget.

Den döda gick hela tiden två steg före Elsalill. Det var stark storm, som tjöt genom gränderna den kvällen, och Elsalill märkte, att då vinden kom mycket hård och ville pressa henne mot väggen, ställde sig den döda mellan henne och vinden och skyddade henne, så gott hon kunde, med sin späda kropp.

Då de äntligen kommo till rådhuset, gick den döda nedför källartrappan och vinkade Elsalill att följa henne. Men då de gingo i trappan, blåste vinden ut ljuset i lyktan, som hängde i förstugan, och de stodo i mörker. Då visste inte Elsalill vart hon skulle vända sina steg, utan den döda måste lägga sin hand på hennes för att leda henne. Men den dödas hand var så kall, att Elsalill ryckte till och började skaka av skräck. Då tog den döda bort sin hand och lindade in den i en flik av Elsalills kappa, innan hon åter sökte leda henne. Men Elsalill kände iskylan tvärsigenom både foder och pälsverk.

Nu ledde den döda Elsalill genom en lång gång och öppnade sedan en dörr för henne. De kommo in i en liten mörk kammare, dit det föll ett svagt ljus genom en lucka i väggen. Elsalill såg, att de befunno sig i ett rum, där värdinnan brukade ha sin skänkpiga stående för att diska koppar och fat, som hon behövde för att ställa fram på borden till gästerna. Elsalill kunde skymta, att det stod en vattenbalja på en pall, och i luckan stodo många bägare och kärl, som behövde sköljas.

»Vill du hjälpa mig med detta arbete i kväll, Elsalill?» sade den döda. »Ja, kära,» sade Elsalill, »du vet, att jag vill hjälpa dig med vad helst du önskar.»

Därmed lade Elsalill av kappan. Hon vek upp sina klänningsärmar och började arbetet.

»Vill du nu vara mycket tyst och stilla härinne, Elsalill, så att inte värdinnan märker, att jag har skaffat mig hjälp?»

»Ja, kära,» sade Elsalill, »det vill jag visst vara.»

»Ja, far då väl, Elsalill!» sade den döda. »Nu skall jag endast bedja dig om än en sak. Och det är, att du inte efter detta må alltför mycket vredgas på mig.»

»Vad är detta, att du bjuder mig farväl?» sade Elsalill. »Jag vill gärna komma alla kvällar och hjälpa dig.»

»Nej, mer än i kväll behöver du väl inte komma,» sade den döda. »Jag tänker, att du i natt hjälper mig så, att jag nu får detta ärendet lyktat.»

Då de talade sålunda, hade Elsalill redan böjt sig ned över arbetet. Allt var stilla en stund, men så kände hon ett svagt drag över pannan, på samma sätt, som då den döda hade kommit till henne i Torarins koja. Hon såg då upp och märkte, att hon var ensam. Hon förstod vad det var, som hade känts som en svag vind över hennes panna, och sade för sig själv: »Min döda fostersyster har kysst min panna, innan hon skildes ifrån mig.»

Elsalill gjorde nu först färdigt sitt arbete. Hon sköljde av alla skålar och kannor och torkade dem. Sedan gick hon fram till luckan för att se om några nya hade blivit ditsatta. Hon fann inga där, och hon ställde sig då i luckan och såg ut i källarsalen.

Det var en sådan stund på dagen, då inga gäster brukade komma till källaren. Värdinnan satt inte bakom sin disk, och ingen av hennes tjänare fanns i rummet. De enda, som funnos där, voro tre män, som sutto vid ändan av ett stort bord. De voro gäster, men de tycktes vara väl hemmastadda, ty en av dem, som hade tömt sin bägare, gick fram till disken, fyllde den ur ett av de stora fat med öl och vin, som lågo uppstaplade där, och satte sig åter att dricka.

Elsalill stod där, som skulle hon vara kommen från en främmande värld. Hon hade sina tankar hos sin döda fostersyster, och hon kunde inte rätt reda vad hon såg. Det dröjde en lång stund, innan hon märkte, att de tre männen vid bordet voro henne välbekanta och kära. Ty de, som sutto där, voro inga andra än sir Archie och hans båda vänner, sir Reginald och sir Filip.

Under de sista dagarna hade inte sir Archie kommit till Elsalill, och hon blev glad att se honom. Hon ville genast ropa till honom, att hon var där helt nära, men då tänkte hon på hur underligt det var, att han aldrig mer kom till henne, och hon höll sig stilla. »Kanske att han har fått en annan kär,» tänkte Elsalill. »Kanske det är på henne han nu tänker.»

Ty sir Archie satt ett litet stycke från de andra. Han satt tyst och stirrade rakt framför sig, utan att dricka. Han tog ingen del i samtalet, och då hans vänner sade något till honom, brydde han sig mestadels inte om att svara.

Elsalill hörde, att de andra försökte att muntra upp honom. De sporde honom varför han inte drack. De rådde honom till och med, att han skulle gå och språka med Elsalill för att bli glad igen.

»Ni skall inte bry er om mig,» sade sir Archie. »Det är en annan jag tänker på. Jämt ser jag henne framför mig, och jämt hör jag hennes röst ljuda i mina öron.»

Och Elsalill såg, att sir Archie satt och stirrade fram mot en av de tjocka pelare, som uppburo källartaket. Nu såg hon också vad hon inte hade märkt förut, att hennes fostersyster stod vid den där pelaren och såg på sir Archie. Hon stod där alldeles orörlig i sin gråa dräkt, och det var inte lätt att urskilja henne, där hon höll sig tätt tryckt intill pelaren.

Elsalill stod helt stilla och såg inåt rummet. Hon märkte, att hennes fostersyster höll sina ögon lyfta, då hon såg på sir Archie. Under hela tiden, som hon hade varit med Elsalill, hade hon gått med ögonen nedslagna.

Men hennes ögon voro det enda, som var fasansfullt hos henne. Elsalill såg, att de voro brustna och skumma. De voro utan blick, och ljuset återspeglade sig inte mera i dem.

Om en stund började sir Archie åter jämra sig. »Jag ser henne alltid. Hon följer mig, vart jag går,» sade han.

Han satt vänd mot pelaren, där den döda stod, och stirrade fram mot henne. Men Elsalill förstod, att han inte såg den döda. Han talade inte om henne, utan om någon, som ständigt fanns i hans tankar.

Elsalill stod kvar vid luckan och följde med allt, som skedde. Hon tänkte, att hon helst av allt ville veta vem det var, som sir Archie ständigt bar i sina tankar.

Plötsligen märkte hon, att den döda hade satt sig på bänken bredvid sir Archie och viskade i hans öra.

Men sir Archie visste alltjämt ingenting om att hon var honom så nära och att hon satt och viskade i hans öra. Han märkte hennes närvaro endast genom den förfärliga ängslan, som kom över honom.

Elsalill såg, att då den döda hade suttit och viskat ett par ögonblick vid sir Archie, lade han ned sitt huvud i händerna och grät: »Ack, om jag dock aldrig hade funnit den unga jungfrun!» sade han. »Jag ångrar intet annat, än att jag inte lät den unga jungfrun undslippa, då hon bad mig.»

De båda andra skottarna upphörde att dricka och sågo förskräckta på sir Archie, som på detta sätt lade bort all manlighet och gav vika för ånger. De sutto rådlösa en stund, men därpå gick en av dem fram till disken, tog den största dryckeskanna där stod och fyllde den med rött vin. Sedan gick han fram till sir Archie, slog honom på axeln och sade: »Drick, min bror! Herr Arnes penningar vara ännu. Så länge vi ha råd att skaffa oss sådant vin som detta, behöver inte sorgen ta makten över oss.»

Men i detsamma, som detta var sagt: »Drick, min bror! Herr Arnes penningar vara ännu,» såg Elsalill, att den döda reste sig från bänken och försvann.

Och med detsamma såg Elsalill framför sig tre karlar, som hade stora skägg och ludna skinnkläder och kämpade med herr Arnes folk. Och nu kände hon igen, att de voro de tre männen, som sutto i källaren: sir Archie, sir Filip och sir Reginald.


The above contents can be inspected in scanned images: 41, 42, 43, 44, 45, 46

Project Runeberg, Sun Dec 16 20:14:28 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/herrarne/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free