Elsalill gick ut ur rummet, där hon hade stått och sköljt värdinnans bägare, och slöt sakta dörren efter sig. I den smala gången därutanför stannade hon. Hon stödde sig mot väggen och stod där orörlig nära nog en timme.
Medan hon stod där, tänkte hon vid sig själv: »Jag kan inte förråda honom. Han må ha gjort vad ont han vill, men jag håller honom av hjärtat kär. Jag kan inte sända honom till stegel och hjul. Jag kan inte se dem bränna av honom hand och fot.»
Stormen, som hade rasat hela dagen, tog till och blev allt väldigare, ju längre det led på kvällen, och Elsalill hörde dess starka brus, där hon stod i mörkret.
»Nu är den första vårstormen kommen,» tänkte hon. »Nu har den kommit i sin väldighet för att göra havet fritt och bryta isen. Om några dagar skola vi ha öppet vatten, och då kommer sir Archie att draga härifrån, och aldrig vänder han hit igen. Han kommer inte att begå några flera ogärningar i detta land. Vartill gagnar det då, att han blir infångad och straffad? Varken de döda eller de levande ha därav någon hugnad.»
Elsalill svepte kappan omkring sig. Hon tänkte, att hon skulle gå hem och sätta sig tyst vid sitt arbete utan att förråda hemligheten för någon människa.
Men innan hon hade lyft sin fot för att gå, hade hon redan uppgivit sin avsikt och blev stående.
Hon stod stilla och hörde stormen brusa. Hon tänkte åter på att nu skulle det snart bli vår. Snön skulle försvinna, och jorden skulle kläda sig grön.
»Gud förbarme sig, vad detta blir för en vår för mig!» tänkte Elsalill. »Ingen glädje och ingen lycka kunna grönska för mig efter denna vinterns köld.»
»Det var endast för ett år sedan,» tänkte hon. »Då var jag så lycklig, när vintern var till ända och våren kom. Jag minns en kväll, den var så vacker, att jag inte kunde sitta hemma vid gården. Då tog jag min fostersyster vid handen, och vi vandrade ut i marken för att taga in grönt löv och pryda ugnsmuren.»
Hon stod och drog sig till minnes hur hon och hennes fostersyster hade vandrat utåt en grön stig. Och där vid sidan av vägen hade de sett en liten ungbjörk, som hade blivit avhuggen. Det syntes på veden, att den hade blivit huggen för flera dagar sedan. Men nu sågo de, att det stackars avhuggna trädet hade börjat grönska, och att dess blad trängde ut ur knopparna.
Då hade hennes fostersyster stannat och böjt sig ned över trädet. »Ack, du arma träd,» sade hon, »vad ont har du väl begått, eftersom du inte kan dö, fastän du är avhugget? Varför måste du slå ut dina blad, som om du ännu levde?»
Då hade Elsalill skrattat åt henne och svarat henne: »Det grönskar väl så ljuvligt, därför att den, som har huggit det, skall se vad skada han har gjort och känna ånger.»
Men hennes fostersyster hade inte skrattat. Hon hade fått tårarna i ögonen.
»Det är en stor synd att fälla ett träd i lövsprickningen, då det är så fullt av kraft, att det inte kan dö. Det är förfärligt för en död, då han inte får ro i sin grav. De, som äro döda, de kunna inte vänta sig mycket gott, de kunna varken nås av kärlek eller lycka. Det enda goda, som de ännu begära, det är att få sova i stilla ro. Jag må väl gråta, då du säger, att björken inte kan dö, därför att den tänker på sin mördare. Det är dock det hårdaste öde för en, som har berövats livet, att inte få sova i ro, därför att han måste förfölja sin mördare. De döda ha intet annat att eftersträva än att få sova i ro.»
Då Elsalill påminde sig detta, började hon gråta och vrida sina händer.
»Min fostersyster får inte ro i sin grav,» sade hon, »om jag inte
förråder min älskade. Om jag inte bistår henne härutinnan, då måste
hon irra ovan jord utan vila och ro. Min arma fostersyster, hon har
inte mer att önska än att få ro i sin grav, och den kan jag inte ge
henne, utan att jag sänder den jag har kär till stegel och hjul.»
