DÅ SIR ARCHIE vandrade bort över isen, höll han alltjämt Elsalill på sin arm.
Sir Filip och sir Reginald gingo bredvid honom. De ville tala om för honom hur de hade kommit underfund med försåtet och hur det hade lyckats dem att skaffa den tunga penningkistan bort till galeasen och att samla landsmännen, men sir Archie lyssnade inte till dem. Han tycktes gå och samspråka med henne, som han bar på sin arm.
»Vem är det, som du för med dig?» frågade sir Reginald.
»Det är Elsalill,» svarade sir Archie. »Jag skall föra henne med mig över till Skottland. Jag vill inte lämna henne efter mig här. Här skulle hon aldrig bli annat än en fattig fiskrenserska.»
»Nej, det kan väl vara troligt,» sade sir Reginald.
»Här skulle ingen ge henne annat än kläder av grov ull,» sade sir Archie, »och en trång bädd av hårda plankor skulle hon få sova i. Men jag skall bädda henne på de mjukaste kuddar, och hennes viloplats skall jag låta göra av marmor. Jag skall svepa om henne det dyraste skinn, och på hennes fötter skall jag låta sätta skor med juvelspännen.»
»Du ämnar henne stor ära,» sade sir Reginald.
»Jag kan inte låta henne stanna här hemma,» sade sir Archie, »ty vem skulle här ge sig tid att komma ihåg en sådan fattig stackare? Hon skulle bli förgäten av alla om endast några månader. Ingen skulle se till henne i hennes bostad, ingen skulle uppsöka henne i hennes ensamhet. Men då jag en gång uppnår mitt hem, skall jag där låta bygga henne en skön boning. Där skall hennes namn stå inristat i den hårda stenen, så att ingen skall glömma det. Där skall jag själv varje dag gå till henne, och där skall allt varda inrättat så präktigt, att folk skall komma resande långt ifrån för att besöka henne. Där skall finnas ljus och lampor brinnande natt och dag, och där skall ljuda sång och musik, som vore där ett ständigt gästabud.»
Stormen kom våldsamt emot dem, medan de vandrade ute på isen. Den ryckte lös Elsalills kappa och kom den att fladdra ut som en fana.
»Vill du hjälpa mig att bära Elsalill för ett ögonblick,» sade sir Archie, »medan jag lägger hennes kappa omkring henne?»
Sir Reginald tog emot Elsalill i sina armar, men med detsamma blev han så förfärad, att han lät henne glida mellan sina händer ned på isen.
»Jag visste inte, att Elsalill var död!» sade han.
