HELA NATTEN gick skepparen å den stora galeasen fram och tillbaka på det höga skansdäcket. Det var mörkt, och stormen ven omkring honom. Den kom drivande än med snö och än med regn. Alltjämt låg isen fast och säker runtom galeasen, så att skepparen likasåväl hade kunnat sova lugnt i sin koj.
Men han höll sig uppe hela natten. Gång efter annan satte han upp handen till örat och lyssnade.
Det var inte gott att veta vad han lyssnade efter. Allt sitt folk hade han ombord och likaså alla de resenärer, som han skulle frakta över till Skottland. De lågo nu allesammans och sovo i skeppsrummen. Ingen av dem förde något samtal, till vilket skepparen kunde lyssna.
Då stormen kom flygande fram över den fastfrusna galeasen, kastade den sig över fartyget, liksom av gammal vana för att driva det framför sig över havet. Och då galeasen alltjämt låg stilla, tog stormen tag på tag i den. Det rasslade i alla de små istappar, som hängde i tackel och tåg. Det knakade och knarrade i skeppssidorna. Det ljöd hårda smällar i masterna, som pressades så, att de höllo på att brista.
Det var ingen tyst natt. Det hördes som ett lätt gnissel i luften, då snön kom vinande. Det hördes smatter och plask, då regnet piskade ned.
Men i isen uppkom den ena springan efter den andra, och därvid hördes ett dunder, som om det hade legat krigsskepp på havet och de hade lossat hårda skott mot varandra.
Men skepparen lyssnade inte efter något av allt detta.
Han gick uppe hela natten, ända tills en grå dager spred sig över himmelen, men han hörde ändå inte det, som han ville höra.
Till sist ljöd genom natten ett sjungande entonigt brus, ett vaggande, smekande ljud såsom av en fjärran sång.
Då skyndade skepparen tvärsöver roddarbänkarna i mitten av galeasen och bort till den höga uppbyggnaden i fören, där hans folk sov. »Stån nu upp,» ropade han till dem, »och fatten båtshakar och åror! Nu är snart den stund kommen, då vi bliva fria. Jag hör det öppna vattnets brus. Jag hör de fria vågornas sång.»
Männen reste sig genast ur sin sömn. De stodo på post längs med skeppssidorna, under det att morgonen långsamt klarnade.
Då det äntligen blev så ljust, att de kunde se vad som hade skett under natten, funno de, att vikar och sund gingo öppna långt ut till havs. Men i den viken, där de lågo infrusna, fanns inte en ränna i isen, utan den låg fast och obruten.
Och i sundet, som ledde ut ur viken, hade det tornat upp sig en hög mur av is. Vågorna, som lekte fria därutanför, kastade dit upp isflak efter isflak.
Ute i sunden vimlade det av segel. Det var alla de fiskare, som hade legat infrusna i Marstrand, vilka nu strömmade därifrån. Sjön vräkte hög, och isstycken dansade ännu på vågorna, men fiskarna tyckte sig väl inte ha tid till att vänta på ett lugnt och ofarligt hav, utan de hade börjat sin färd. De stodo i fören på sina båtar och höllo skarp utkik. De små isstyckena motade de undan med en åra, men då de stora kommo, lade de om rodret och veko åt sidan. På galeasen stod skepparen i den högt uppbyggda skansen och såg efter dem. Han förstod, att de hade en besvärlig resa, men han såg också, att den ena efter den andra krånglade sig fram och nådde ut till havet.
Och då skepparen såg seglen glida fram över det blå havet, grep honom hans längtan så starkt, att hans ögon ville tåras.
Men hans skepp låg stilla, och framför honom upptornade sig isen till en allt väldigare mur. Därute i havet flöto inte endast fartyg och båtar, utan stundom kommo också små vita berg av is seglande. Det var väldiga isflak, som hade kastats på varandra och seglade söderut. De blänkte vita som silver i morgonsolen, och stundom lyste de upp så röda, som hade de blivit belagda med rosor.
Men mitt uppe i den fräsande stormen hördes höga rop. Än lät det som sjungande röster, och än lät det som dånande basuner. Det stod starkt jubel om dessa ljud. Det var så, att hjärtat måste vidgas, då de hördes. De utgingo från ett långt tåg av svanor, som kom farande söderifrån.
Men då skepparen såg isbergen draga mot söder och svanorna flyga mot norr, kom en sådan längtan över honom, att han vred sina händer.
»Ve, att jag skall ligga här!» sade han. »När blir det islossning härinne i viken? Här får jag ligga ännu i många dagar och vänta.»
Just då han tänkte detta, såg han en man kommande körande på isen. Han kom fram ur ett trångt sund åt Marstrandshållet, och han färdades så trygg på isen, som hade han inte vetat om, att vågorna åter hade börjat bära båtar och skepp.
Då han körde fram under galeasen, ropade han upp till skepparen:
»Käre, har du något att äta, där du ligger fastfrusen i isen? Vill du köpa av mig salt sill eller torkad långa eller rökt ål?»
Skepparen brydde sig inte om att svara honom. Han knöt näven åt honom och svor.
Då steg fiskmånglaren av lasset. Han tog en tapp hö ur släden och lade framför hästen. Därpå klättrade han upp på galeasens däck.
Då han stod framför skepparen, sade han till honom med stort allvar:
»Jag är inte hitkommen i dag för att sälja fisk. Men jag vet, att du är en from man. Därför har jag kommit hit för att bedja dig, att du skaffar mig till rätta en jungfru, som de skotska knektarna i går förde med sig hit ut till skeppet.»
»Jag vet inte om, att de ha fört hit ut någon jungfru,» sade skepparen. »Ingen kvinnoröst har jag hört ombord på skeppet i natt.»
»Jag är Torarin fiskmånglare,» sade den andre, »du har väl hört talas om mig? Det var jag, som åt kväll med herr Arne i Solberga prästgård, samma natt han blev dödad. Sedan dess har jag haft herr Arnes fosterdotter i mitt hus, men i går natt blev hon bortrövad av hans mördare, och de ha väl fört henne med sig hit ut till fartyget.»
»Finnas herr Arnes mördare ombord på mitt fartyg?» sade skepparen förfärad.
»Du ser, att jag är en ringa och svag man,» sade Torarin. »Min ena arm är lam, och därför är jag rädd att kasta mig ut i något vågsamt företag. Jag har vetat i ett par veckor vilka herr Arnes mördare voro, men jag har inte vågat försöka att ta hämnd på dem. Men därför att jag har tegat, ha de nu kommit undan och ha fått tillfälle att föra med sig jungfrun. Och nu har jag sagt, att jag inte vill ha något mer att ångra i denna sak. Jag vill åtminstone försöka att rädda den unga jungfrun.»
»Om herr Arnes mördare äro här på skeppet, varför kommer då inte stadsvakten hit ut och griper dem?»
»Jag har bett och talat hela natten och morgonen,» sade Torarin, »men vakten vågar sig inte hit ut. Den säger, att här finnas hundrade legoknektar ombord, och den vågar inte taga upp striden med dem. Då tänkte jag, att jag fick väl i Guds namn fara ensam hit ut och bedja dig, att du hjälper mig att skaffa mig reda på jungfrun, ty jag vet, att du är en from man.»
Men skepparen brydde sig inte om att svara honom om jungfrun. Han tänkte blott på det andra. »Hur kan du veta, att mördarna äro här ombord?» sade han.
Torarin pekade på en stor kista av ek, som stod mellan roddarbänkarna.
»Jag har sett den kistan för ofta i herr Arnes hem för att ta miste på den,» sade han. »I den ligga herr Arnes penningar, och där hans penningar finnas, där finnas väl också hans mördare.»
»Den där kistan tillhör sir Archie och hans båda vänner sir Reginald och sir Filip,» sade skepparen.
»Ja,» sade Torarin och såg fast på skepparen, »det är så. Den tillhör sir Archie och sir Filip och sir Reginald.»
Skepparn stod tyst en stund och såg sig om åt alla sidor.
»När tror du att det blir islossning här i viken?» sade han till Torarin.
»Det är underligt här i år,» sade Torarin. »I den här viken brukar isen gå tidigt upp, ty här är stark ström. Men som det nu är, får du akta dig, att du inte blir skruvad upp på land, då isen kommer i rörelse.»
»Jag tänker inte på annat,» sade skepparen.
Han stod åter tyst en stund. Han vände ansiktet ut mot havet. Morgonsolen blänkte högt på himmelen, och vågorna återkastade dess glans. Fram och åter färdades de fria skeppen, och sjöfåglarna kommo flygande söderifrån med glädjeskrik. Fiskarna höllo sig i vattenbrynet, de gjorde höga språng och kastade sig glittrande upp ur vattnet, liksom yra efter fångenskapen under isen. Måsarna, som hade hållit sin jakt ute vid iskanten, kommo i stora flockar in mot land för att jaga på de kända platserna.
Skepparen kunde inte uthärda denna syn. »Är jag någon vän till mördare och missdådare?» sade han. »Skall jag sluta mina ögon och inte se varför Gud håller havets portar stängda för mitt fartyg? Skall jag förgås för de orättfärdiges skull, som ha tagit sin tillflykt hit?»
Och skepparen gick bort och sade till sitt folk: »Jag vet nu varför vi måste ligga innestängda, då alla andra fartyg gå ut till havet. Det är därför, att vi ha mördare och ogärningsmän ombord.»
Därpå gick skepparen till de skotska legoknektarna, som ännu lågo och sovo i skeppsrummet. »Käre,» sade han till dem, »hållen er stilla ännu en stund, vad I än måtten få höra för rop eller oväsen ombord! Vi måste följa Guds bud och inte tåla ogärningsmän ibland oss. Om I lyden mig, så lovar jag, att jag skall sätta in till er den kistan, där herr Arnes penningar finnas, och I skolen få dela dem emellan er.»
Men till Torarin sade skepparen: »Gå ner till släden och kasta ut din fisk på isen! Du skall nu få annan frakt att föra.»
Därpå bröto skepparen och hans folk in i den kajutan, där sir Archie och hans vänner sovo. Och de kastade sig över dem, medan de ännu lågo i sin sömn, för att binda dem.
Och då de tre skottarna sökte att försvara sig, slogo de dem hårt med sina yxor och handspakar, och skepparen sade till dem: »I ären mördare och ogärningsmän. Hur trodden I, att I skullen undkomma edert straff? Veten I inte, att det är för er skull, som Gud håller havets portar stängda?»
Då ropade de tre männen högt på sina kamrater, att de skulle komma och hjälpa dem.
»I skolen inte kalla på dem,» sade skepparen. »De komma inte. De hava fått herr Arnes penningar att dela, och de hålla på att mäta upp silvermynt i sina hattar. För dessa penningars skull är denna onda handel skedd, och för dessa penningars skull kommer nu straffet över er.»
Men innan Torarin hade hunnit att lasta fisken ur släden, kommo skepparen och hans folk ned till honom på isen. De förde mellan sig tre män, som voro väl fängslade. De voro ömkligen slagna och vanmäktiga av sina sår.
»Gud har inte behövt kalla på mig förgäves,» sade skepparen. »Så snart som jag har förstått hans vilja, har jag åtlytt den.»
De lade fångarna på Torarins släde, och Torarin körde med dem genom trånga vikar och sund, där isen ännu låg fast, in till Marstrand.
Men frampå eftermiddagen stod skepparen på den höga skansen av sitt fartyg och skådade mot havet. Allting var sig ännu likt runtomkring fartyget, och ismuren framför det fortfor att torna upp sig allt högre.
Då såg skepparen, att en lång rad av människor kom tågande ut till hans skepp. Det var alla kvinnor i Marstrand, unga och gamla. De buro alla sorgdräkt, och de förde med sig unga gossar, vilka buro en bår.
Då de kommo fram till galeasen, sade de till skepparen:
»Vi äro komna hit för att hämta en ung jungfru, som är död. Dessa mördare hava bekänt, att hon gav sitt liv, för att de inte skulle undkomma, och nu hava vi, alla kvinnor i Marstrand, gått ut för att hämta henne till vår stad med all den heder, som henne tillkommer.»
Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade.
Men allt som kvinnorna framskredo, så bröto storm och vågor in
bakom dem och vräkte upp isen, där de nyss hade vandrat, så att, då de
voro komna till Marstrand med Elsalill, stodo alla havets portar
öppna.
