Mor Anna Stina var en gammal kvinna som bodde långt inne i skogen. Hon brukade komma som hjälp till prästgården, kom ned utför backarna liksom självkallad, då det skulle bakas eller tvättas. Det var en snäll och klok gammal en, och de voro goda vänner, hon och Ingrid. Så snart flickan kunde tänka en tanke, beslöt hon att söka hjälp hos henne.
»Hör», sade hon till dalkarlen, »då du kommer upp till landsvägen, skall du vika av inåt skogen. Gå så framåt, tills du kommer till ett led! Där skall du ta av till vänster. Så går du återigen framåt, tills du kommer till den stora sandgropen. Därifrån kan du se en stuga, och dit skall du bära mig, och där skall jag spela för dig.»
Den skar henne i öronen, den korta och kärva ton hon tog, då hon befallde honom. Hon måste ju tala så för att bli lydd, det gick inte an på annat sätt. Men hon var just den rätta till att befalla över en annan människa, hon, som inte en gång hade rätt att leva!
Hon kunde aldrig känna sig ha rätt att leva efter detta. Det var häri det förskräckliga låg i det, som hade hänt henne. Där hade hon gått i prästgården i sex år och inte kunnat göra sig så pass omtyckt, att de önskade henne kvar i livet. Och den, som ingen älskar, har inte rätt att leva.
Hon skulle inte kunna säga hur hon visste, att det förhöll sig så, men det var väl självklart. Hon visste det därpå, att alltsedan hon hade hört, att de inte tyckte om henne, hade det kommit en järnhand, som fattade om hjärtat och tryckte ihop det för att tvinga det att stanna. Ja, det var rent av själva livet, som hade stängts för henne. Och i samma ögonblick, som hon hade kommit tillbaka från döden och känt livslusten brinna högt och dristigt inom sig, hade just det, som ger en lov att vara till, blivit ryckt bort ifrån henne.
Det var värre än en dödsdom. Det var mycket grymmare än en vanlig dödsdom. Hon visste vad det var likt. Det var så, som då man fällde träd, inte på det vanliga sättet, då man bara högg av stammen, utan då man högg av dem rötterna och lät dem stå kvar i jorden för att självdö. Där står trädet och förstår inte varför det inte mer får näring och saft. Det kämpar och strävar för att leva, men bladen bli allt mindre, det skjuter inga nya skott, barken skrumpnar bort. Och det måste dö, därför att det har blivit skilt från livskällan. Så är det, det måste dö.
Äntligen satte dalkarlen ned säcken på stenhällen utanför en liten stuga, som stod mitt i den vilda skogen.
Stugdörren var stängd, men så snart Ingrid hade kommit upp ur säcken, letade hon fram nyckeln under dörrbrädet, öppnade och steg in.
Ingrid kände noga stugan och allt, som fanns där. Det var inte första gången hon hade kommit dit för att få tröst. Det var inte första gången hon hade kommit upp till gamla Anna Stina och berättat, att hon inte kunde stå ut därhemma, att fostermodern var så hård mot henne, att hon inte ville vända åter till prästgården.
Men varje gång hon hade kommit, hade gumman talat förstånd med henne och lugnat henne. Hon hade kokat henne ett förfärligt kaffe, där det inte hade funnits en enda böna, utan bara ärter och cikoria, men som ändå hade satt mod i henne. Och till sist hade hon fått henne att skratta åt alltsammans och livat upp henne så, att hon hade dansat vals utför skogsbackarna under hemvägen.
Om också mor Anna Stina hade varit hemma och kokat sitt förfärliga kaffe, hade det väl inte hjälpt Ingrid den här gången. Men gumman var nere i prästgården på Ingrids begravning, ty prästfrun hade inte glömt att bjuda någon av dem, som dottern hade tyckt om. Det hade väl också kommit sig av hennes samvetskval.
Men inne i gamla Anna Stinas stuga var allting sig likt. Och då Ingrid såg soffan med trälocket och det blankskurade bordet och katten och kaffekokarn, då kände hon sig visserligen inte alls tröstad eller uppmuntrad, men hon förstod, att hon befann sig på en plats, där hon kunde ge fritt lopp åt sin sorg.
Det var en lisa, att här behövde hon inte tänka på annat än att gråta och jämra sig.
Hon gick genast fram till soffan, kastade sig ned på trälocket och låg där och grät, hon visste inte hur länge.
Dalkarlen satt utanför på stenhällen, han ville inte gärna gå in i stugan för kattens skull. Han väntade, att Ingrid skulle komma dit ut och spela för honom. Han hade tagit fram fiolen för längesedan. Då hon dröjde att komma, började han själv att spela.
Han spelade milt och svagt, som han brukade. Det var med knapp nöd fiolspelet hördes in till flickan.
Ingrid kände den ena rysningen efter den andra ila genom kroppen. Det var så hon känt det, så hon hade blivit sjuk. Hon tänkte, att hon skulle bli sjuk på nytt. Det vore väl också det bästa, om febern nu ville ta henne och döda henne riktigt.
Då fiolspelet hördes in till henne, satte hon sig upp och såg sig omkring med förvildade ögon. Vem spelade? Var det hennes student? Hade han äntligen kommit nu?
Hon förstod dock genast, att det måste vara dalkarlen, och hon lade sig ned igen med en suck.
Hon kunde alls inte följa med vad som spelades. Men så snart hon slöt ögonen, tog fiolen röst av studenten. Hon hörde också vad han sade; han talade till hennes fostermor och försvarade Ingrid. Han talade lika vackert, som han hade talat till herr och fru Blomgren. Ingrid behövde så mycken kärlek, sade han. Det var detta hon hade saknat. Det var därför hon inte alltid hade skött sina sysslor, utan hade låtit drömmarna förströ sig. Men ingen kunde begripa hur hon skulle kunna sträva och slita för den, som älskade henne. För den skulle hon bära sorg och sjukdom och förakt och fattigdom. För den skulle hon bli stark som en jätte och tålig som en slav.
Ingrid hörde tydligt hur han talade, och det föll lugn över henne. Javisst var det sant. Om bara fostermodern hade älskat henne, skulle hon fått se vad Ingrid hade dugt till. Men då hon inte hade tyckt om henne, så hade Ingrid varit slagen med vanmakt. Ja, visst var det sant.
Feberrysningarna märkte hon inte vidare. Hon låg bara och hörde på hur studenten talade.
Hon sov väl ibland, ty hon tyckte sig gång på gång ligga i graven, och då var det alltid studenten, som kom och lyfte upp henne ur kistan. Hon låg och tvistade med honom om detta. »Nu, då jag drömmer, är det du, som kommer», sade hon.
»Det är alltid jag, som kommer och hjälper dig, Ingrid», sade han. »Det vet du väl. Jag lyfter dig ur graven, jag bär dig på mina axlar, jag spelar dig till ro. Det är alltid jag.»
Det, som gång på gång störde henne och väckte henne, var, att hon skulle upp och spela för dalkarlen. Hon reste sig flera gånger för att göra det, men hon orkade inte.
Så snart hon sjönk ned på soffan, drömde hon. Hon satt hopkrupen i säcken, och studenten bar henne genom skogen. Det var alltid han.
»Men det var inte du», sade hon till honom.
»Visst var det jag», sade han och smålog åt hennes motsägelser. »Du har ju gått och tänkt på mig var dag i alla dessa år, då kan du väl förstå, att jag inte kunde låta bli att hjälpa dig i en så stor fara.»
Det fann hon ju vara alldeles självklart, och så började hon inse, att han hade rätt, och att det var han.
Men det var en så oändlig sällhet i detta, att hon vaknade på nytt. Då låg kärleken och skälvde i hela hennes varelse. Den kunde inte ha varit mer verklig, om hon hade sett och talat med den allra käraste.
»Varför kommer han aldrig i verkligheten?» sade hon halvhögt. »Varför kommer han bara i mina drömmar?»
Hon vågade inte röra sig. Då skulle kärlekskänslan flyga sin kos. Det var, som om en skygg fågel hade satt sig på hennes skuldra, och hon var rädd att skrämma den.
Om hon rörde sig, då skulle fågeln flyga och sorgen få makt med henne.
Då hon äntligen vaknade riktigt, var det svag skymning inne i stugan. Hon måtte alltså ha sovit hela eftermiddagen och kvällen. Vid den här tiden skymde det inte förrän efter klockan tio.
Det var också slut med fiolspelet, dalkarlen hade väl gått sin väg.
Mor Anna Stina var inte kommen än. Hon ämnade visst stanna borta hela natten.
Det gjorde inte flickan något, hon hade inte lust för något annat än att lägga sig ned och sova igen. Hon var rädd för all den sorg och förtvivlan, som föll över henne, så fort hon vaknade.
Men så fick hon en ny sak att fundera på. Vem hade stängt dörren, vem hade brett över henne mor Anna Stinas stora schal, och vem hade lagt ett stycke hårt bröd bredvid henne på soffan?
Hade han gjort allt detta för henne, han, Getabocken?
Ett ögonblick tyckte hon sig se dröm och liv stå bredvid varandra
och tävla om att trösta henne. Och drömmen stod solig och leende och
öste ut över henne kärlekens lycksalighet för att uppmuntra henne. Men
också det fattiga, sträva, hårda livet kom med en liten skärv av
vänlighet för att visa, att det inte menade så illa med henne, som det
nyss hade sett ut.
