Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Far och son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAR OCH SON
63
buretten. Jag kände förmågan, du. Den
sprängde och ropade inom mig. Jag var
ärelysten, jag visste, att jag hade bättre
intelligens, var mer kompetent, kunde bli
mer nyttig än mången, om ett gunstigt
öde förde mig fram. Och så — att
kastas ikull, med bundna händer, att ligga
overksam, oförmögen till arbete. Åh,
du må tro, jag har mer än en gång varit
nära självmordet, men avstått för hustrus
och barns skull. Att gå här som en
fruktad skugga, på stället marsch, då jag
ville ut, ut — långt från detta dystra
hem, denna ödsliga bygd! Och att heta
’löjtnant’ hela mitt liv. En, som stupade
vid reväljen och aldrig kunde resa sig.
Har jag inte skäl till bitterhet?»
»Jag säger ju, att jag förstår dig, att
det gör mig ont om dig.»
»Jag vill inte ha ditt medlidande.
Kalla det högfärd, du! Men min
’högfärd’ är något annat än en lust att isolera
mig — jag vill skydda mitt sår! Jag
vill ha ro för utomstående. Jag är
människoskygg — låt mig i Guds namn vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
