Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sannarp. Årstads socken och härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfälle att uppträda som folktalare. Hans ord voro icke smickrets, icke alltid
anständighetens, men fyndiga, kraftiga och välberäknade. Första gången, i början af Juli, kom
han ej längre än till Brunbäcks färja, ty då dalkarlarne visade sig ödmjuka och
undergifna, lät äfven han dåra sig af deras löften samt återvände till Stockholm, der han
förklarade, att Dalarne "vore numera så lugnade, att der ej skulle på 200 år uppstå någon
oro". Men några veckor derefter blefvo upprorsrörelserna så betänkliga, att man ansåg
sig böra med våld undertrycka dem. Lagercrantz erhöll, på konungens eget förslag,
befälet öfver de trupper, på hvilkas pålitlighet i följd af deras motvilja mot ett förnyadt krig
med Ryssland han kunde räkna, och tågade med dessa in i Dalarne, der han inom flere
socknar sammankallade allmogen och för dem höll sina strafftal. Uti ett af dem yttrar
han: "att undantagande de redlige män, som i samlingen kunde finnas", de öfrige voro
"äreförgätna och gudlösa bofvar samt vederstyggliga upprorsmän, de der mot ed och
samvete gått till hufvudstaden och velat tillvälla sig magt att föreskrifva hela riket lag och
att ensamma tillsätta thronföljare. — — Edra förfäder hafva ofta klappat Juten på tröjan
och förvärfvat mycken ära; men J ären icke deras äkta afkomlingar, ty J viljen kalla Juten
in i landet och göra oss till hans trälar. J ären de, som lockat honom till de hotande
rörelser, för hvilkas skull vår nådige konung måst omigen utrusta här och flotta till stor
tunga för Sverges öfrige innevånare. – – – Till Eder tuktan är jag utsänd, och det
att löna Eder, J fördömda själar och arga kanaljer, efter förtjenst med eld och svärd,
hjul och stegel. – – – Skämmens J bofvar och skälmar, som haft detta uppsåtet! H—
ären J, icke redliga Dalkarlar!"
En af våra historieskrifvare[1] yttrar sig rätt sarkastiskt om dessa tal, "att de äro
mönster af vältalighet och sannfärdighet, ty Lagercrantz säger der ofta: J skälmar! J
förrädare! och straxt efteråt — mina käre Bröder!"
Från och med 1743 års riksdags slut försvinner Lagercrantz från den politiska
skådeplatsen. Han drog sig tillbaka till Sannarp, der han, efter en långvarig sjukdom,
slutade sina dagar d. 15 Dec. 1746 och begrofs i Årstads kyrka.[2] Om enligt Fants utsago
"hans onda samvete" ådragit honom denna sjukdom, våga vi ej påstå, men väl att
han med smärta och ånger lärt sig inse, att Sveriges "olyckor och förnedringar 1742 och
1743 voro syndastraff öfver sveken och orättvisorna 1738–1741." Dertill berättigas vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
