- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Bilaga

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

BILAGA

På Lagkommitténs förslag år 1825 att ogift kvinna skulle bli myndig vid 25 års ålder, fällde Högsta Domstolen år 1832 följande omdöme:

"Att det snarare vore ofördelaktigt än nyttigt för den ogifta delen av kvinnokönet, om sådan allmän grundsats fastställdes, att, vid viss ålder, ogift kvinna vore myndig, i stället att hennes myndighetstillstånd nu utgör ett undantag, grundat på erhållna upplysningar om särskilda förhållanden, personens stadga och skicklighet att sig och sitt gods förestå. Det kunde ej nekas, att mången ogift kvinna innehade dessa egenskaper och således borde hava en utväg öppen att, om hon av särskilda skäl så åstundade, erhålla rättighet att själv tillträda förvaltningen av sina angelägenheter; men många andra åter, och sannolikt de flesta, skulle, om lagen undandroge dem, vid en viss ålder, den omvårdnad, vilken hittills, mera såsom en förmån än såsom ett tvång för dem, varit lagd i förmyndarens hand, iråka ojämförligt större olägenheter än deras beroende av förmyndaren kunde medföra. Av dessa skäl, och då kvinnan, vars bestämmelse för det husliga livet påkallade en därefter rättad uppfostran, icke borde genom lagstiftningen sättas i behov av en annan åt yttre omsorger riktad bildning, som ofta skulle avleda hennes håg och verksamhet från deras rätta och viktigaste föremål; fann Högsta Domstolen det alltför betänkligt att tillstyrka antagande av Lagkommitténs gjorda förslag, och ansåg i dess ställe, nuvarande Lagstadgande i detta ämne böra bibehållas, så att ogift kvinna, av vad ålder hon vara måtte, skulle förbliva under förmynderskap, därest ej Konungen funne skäl förklara henne myndig."

"Likväl borde", efter Högsta Domstolens åsikt, "varje sådan ogift kvinna, som med behörigt tillstånd idkade egen näring eller handelsrörelse, vara myndig att göra och låta uti allt vad därmed hade gemenskap, helst hennes egen framgång därutinnan, ävensom andras rätt fordrade, att de förbindelser, hon i sådant förhållande ingick, vore gällande."

Justitierådet Stråle tillade: "Det synes vara en verklig motsägelse däri, att genom lag förordna, det ogift kvinna ovillkorligen skall vid viss ålder vara myndig och att utsträcka denna ålder utöver den för mannen utsatta åldern av 21 år. Lagstadgandet skulle väl grunda sig på den förutsättning, att båda könen vore jämlika däruti, att de vid viss ålder i allmänhet ägde skicklighet och förmåga att själva förvalta deras egendom. Men, om så vore, varför skulle kvinnans myndighetsålder inträffa senare än mannens? Hennes fysiska utveckling är tidigare, och är hon i tillfälle att inhämta all den erfarenhet, som erfordras för att vara fullmyndig, varför skulle hon ej kunna inhämta den på samma tid som mannen? Det torde vara svårt att förklara detta utan att medgiva, att ogift kvinna, vilken icke deltager i hushållets yttre förhållanden, ej heller är i tillfälle att förvärva den världserfarenhet, som behöves att sköta egendom av vad beskaffenhet som helst och undvika alla de tillfällen till förluster, som därvid yppa sig. * Har man åter medgivit detta, så har man frångått jämlikhetssystemet, och grundvalen för lagbudet undanfaller. Det är först sedan kvinnan under äktenskapet fått lära sig känna hushållets yttre angelägenheter och med mannen deltaga i rådslagen härom, som hon kan förvärva nödig skicklighet att vid mannens frånfälle ensam förestå boet; men en tidigare förmåga i detta avseende hörer till undantagen och måste såsom sådan av lagen anses. För min del skulle jag ock tro, att då det överlämnas åt Kungl. Maj:t att såsom hittills bevilja myndighetsansökningar av ogifta kvinnor, det dock borde i lagen stadgas, att en undersökning inför domstol borde föregå, och alla vederbörande, som utan olägenhet kunde infinna sig, därvid muntligen höras, varigenom närmare kännedom om förhållandena och anledningen till ansökningen vinnes, än som det hitintills brukliga sättet att avfordra skriftliga förklaringar medförde, och domaren komma i tillfälle att avgiva ett mera tillförlitligt av- eller tillstyrkande än nu merendels inträffar."

* En kvinna av gott förstånd skall dock alltid förstå att välja säker rådgivare eller målsman, när det behöves.

Så märkvärdiga som dessa omdömen av rikets högsta domstol säkert skola synas mången, så överträffar likväl Göta Hovrätts yttrande i ämnet betydligt dessa i märkvärdighet även med avseende på det egna patos, varmed den behandlar frågan. På lagberedningens förslag om ogift kvinnas myndighet vid en viss ålder yttrade år 1827 denna Hovrätt:

"Då kvinnan i vårt land, i följd av vedertagen uppfostringsmetod icke bildas eller danas till annan verksamhet än den som blir nödig för den inre hushållningens vård, varutöver kvinnans egentliga verkningskrets ej heller synes vara ämnad; så måste ock därav följa, att hon, dagligen sysselsatt med sina husliga småbestyr, icke kan såsom mannen reflekterande på de större tilldragelserna i allmänna levernet, vinna den bekantskap med händelsernas vanliga gång, eller förskaffa sig den erfarenhet av världen och människan, att en ovillkorlig rättighet att råda sig och sitt gods kunde utan fara henne anförtros, såsom medel till en sällhet, vilken, då den vore självberedd, förmodades därigenom bliva mera hel och fullkomlig. Det torde i vår tanke vara alldeles otvivelaktigt, att rikets äldre lagstiftningar, vilka förklarat ogift kvinna böra stå under förmyndare, därvid, med hänsikt till det anförda, icke haft annat syftemål, än att freda kvinnan från de faror, man eljest befarat av hennes oerfarenhet och medfödda godtrogenhet; och det förekommer oss, som skulle man i detta fall, långt ifrån att vilja utöva en orättvisa mot kvinnan, tvärtom varit ledd av den mest ädla föresats att, genom det man uppdrog vården och förvaltningen av hennes egendom åt dem, som genom släktskapsbanden voro henne närmast, bereda henne det lugn och den stilla förnöjelse, varav hon, åt sig själv lämnad och i jämt beroende av andra, troddes icke komma i åtnjutande. Man lärer ej, utan att vilja jäva erfarenhetens mest evidenta läror, kunna påstå, att denna föresats i sin utövning varit kvinnan skadlig, eller förneka att, om ock exempel funnits på en och annan ogen eller orättrådig förmyndare, kvinnans rätt likväl i allmänhet varit med öm rättrådighet behandlad. Under budet om kvinnans omyndighetstillstånd har hon, närmare sluten till familjekretsen, hittills undgått frestelsen att med det bekomna fäderne- eller mödernearvet försöka att på egen hand skapa sin lycka: hon har ock aldrig hittills blivit blottställd för vådan av dessa försök: hon har ej, utkommen från fädernehuset, behövt vända sig med bön om råd till den förstkommande: hon har sluppit begråta följderna av illa beräknade företag och obetänksamt ingångna förbindelser; kortligen, hon har hittills icke känt vidden av sin egen svaghet; ledd av vänskapens förtroliga hand, åt vilken lagen jämväl anförtrott vården av hennes egendom, har hon undgått falla ett dubbelt offer för förledarnas illistiga beräkningar; vid sidan av en åldrig far eller mor, har hon förnöjsamt ägnat sin omsorg åt deras hyllest och vård, ej lockad av begäret att, såsom själv myndig, tänka och handla blott för eget bästa; och hon har, då hon förr eller senare inträtt i äkta ståndet, ditfört med sig icke inbillningen att den myndiga kvinnan vore lika god som den myndige mannen, utan då hon i sin make endast sett en självvald förmyndare, vilken av öm kärlek och välvilja åtagit sig hennes angelägenheter, har hon varit livad av den sanna undergivenhetskänsla, som alltid skall utgöra ett oeftergivligt villkor för den äktenskapliga föreningens sällhet och lycka."

Sådana hava, efter våra åsikter, följderna varit av budet om kvinnans omyndighetstillstånd *, och en framtids erfarenhet skall, om detta bud förändras, säkrast visa vad man därpå vunnit. Det gives emellertid av det nya, som lagförslaget innehåller, ej något ämne, som i vår tanke är så genomgripande för de husliga förhållandena. Kunde vi övertyga oss, att det gamla lagbudet innefattade en orättvisa mot kvinnan, skulle ock all anmärkning å vår sida mot förslaget i denna del hava uteblivit; men då denna övertygelse är vida skild från oss och vår erfarenhet, samt vi tro, att kvinnan i allmänhet med oss finner i nu gällande föreskrifter om hennes omyndighet blott en gärd av lagens ömma omvårdnad för hennes väl, böra vi ej heller draga i betänkande att avstyrka den ifrågavarande förändringen och föreslår följande redaktion av §:

"Änka, så ock hustru, som från mannen lagligen skild är, varen myndiga; men mö av vad ålder hon vara må stående under förmynderskap.

Att kvinna hädanefter som hittills må hos Konungen söka och vinna tillåtelse att bliva myndig, är ej vår mening att bestrida, och för att ej missförstås, hava vi ansett oss böra detta anmärka."

* Alldeles samma resonemang ha vi hört i Norra Amerikas slavstater anföras till stöd för slaveriets bibehållande. Det var allt till slavarnas fromma och sällhet!

*

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade sig i frågan sålunda:

"Utan att misskänna kvinnans moraliska värde kunna grundade tvivel väl synas, huruvida det överensstämmer med hennes sanna väl att befrias från det beroende, vari hon, enligt nu gällande lag, befinnes intill dess hon inträtt i äktenskap och detta blivit upplöst. Rådfrågar man dagliga erfarenheten, så övertygas man lätteligen om vådan att låta ett sådant beroende upphöra, ty ringa lärer det antal ogifta kvinnor vara, som vid 25 års ålder äger skicklighet att vårda och förvalta sitt gods; ty egentliga skälet härtill återfinnes uti den riktning, som åt hennes uppfostran gives inom den trånga kretsen av föräldrars hus och under deras oavbrutna ledning. Hon danas för den inre hushållningen, den hennes rätta bestämmelse är att sköta och förestå. Allt som tillhör den yttre är och bör vara främmande för planen av hennes uppfostran. Hon lämnar, efter den bestämda ordningen, beroendet under föräldrarna för att träda under mannens målsmanskap. Hon gör det utan försakelse, utan uppoffring i sin närvarande ställning, men icke om hon de jure förut varit självrådande och sedermera genom giftermålet återgår under beroendet. Självvilligt framställer sig den frågan: huru principen av mannens ovillkorliga målsmansrätt för hustrun står tillsammans med den av kvinnans rättighet, att vid viss ålder vara självmyndig. Med skäl, som svårligen tåla motsägelse, är dock denna målsmansrätt motiverad, och man tvekar ej att antaga dem såsom tillfyllestgörande för kvinnans bibehållande under förmyndareinseende, så länge hon förbliver ogift. Antages åter den motsatta principen, måste den, vad kvinnan angår, vara lika obegränsad som i avseende på mannen, och i sådant fall krävde konsekvensen en så beskaffad lag, att rättigheten att över boet råda tillhörde den av makarna, som därtill ägde största skickligheten; och kvinnans uteslutande från ämbetsmannaklassen, från deltagande i allmänna ärenden och deras styrelse vore då en uppenbar orättvisa. Icke förenar man sig med dem, som vilja mäta människans värde efter hennes hushållningsförmåga, fastän denna lära icke saknar anhängare; man tror sig därför icke nedsätta kvinnans värde, då man anser henne i allmänhet icke skicklig att i sitt ogifta tillstånd frikallas från beroendet av föräldrar eller förmyndare, och då man i följd härav hyser den övertygelsen, att hennes eget väl härigenom skulle komma att allt för mycket äventyras. Undantag finnas visserligen och för dem anvisas rättigheten, att hos Konungen söka att bliva myndige förklarade. Man har därför tillstyrkt bibehållandet av 2 § i 19 kap. Ärvda-Balken 1734 års lag med tillägg: "Där ej Konungen finner skäl henne myndig förklara."

*

Det synes oss svårt att säga för vilken av de två, kvinnan eller mannen, dessa domstolars åsikter äro mest förödmjukande för henne som "de jure" genom tvång skall hålias bunden, på det hon måtte, som gift, kunna bli fullt undergiven mannens målsmanskap, eller för honom, som icke kan i sin brud söka vinna den fria kvinnan, vilken genom fullt och fritt erkännande av hans värde räcker honom sin hand, utan en ofri, underkuvad varelse, som tar honom, emedan hon icke har någon annan utväg för att bli försörjd eller att komma till en relativt självständig tillvarelse. Fullt fri kan hon hoppas att bli först genom hans död eller genom skilsmässa från honom, varför jag ock hört mer än en ung, begåvad flicka yttra: "Jag ville gifta mig i dag, om jag blott vore säker att bli änka innan aftonen." Åsikten av äktenskapet under dessa ofria, mekaniska förhållanden är icke mindre bedrövlig. Kvinnan skall sköta "den inre hushållningen" och för övrigt subordinera under mannen, såsom "honom fysiskt och moraliskt underlägsen". Det är då en hushållerska han skall vinna, icke en maka, icke, enligt den heliga skrifts sköna uttryck, "en hjälp till vilken han sig hålla må". Aldrig skola då själarna, ädla och medvetna, möta varandra på förnuftets och frihetens område, aldrig kunna ägna varandra den glada hyllning, den fria eftergivenhet för varandras egendomliga naturgåvor och egenskaper, som utgör äktenskapets adel och himmelrike. Man ser i makarna icke makar utan en herre och en tjänarinna, och i båda tvenne lika ofria varelser, utan liv och utan mål för deras förening än det mest inskränkta timliga.

Vi skynda oss att nämna, att en av de tre ledamöter, som i Skånska hovrätten granskade lagkommitténs förslag, reserverade sig till protokollet, och vi göra oss ett nöje av att här anföra hans (assessorn, numera justitierådet Schmidts) yttrande:

"Rättigheten för ogift kvinna, att, då hon fyllt 25 år, vara myndig, är ett stadgande som står i bestämd motsägelse mot 1734 års lag. Övertygande måste de skäl vara, som föranleda en sådan förändring, men sedan lagkommittén i fråga om giftorätt och arv erkänt kvinnan vara en icke underordnad varelse, och således tillagt henne, vad hon efter naturens lag aldrig saknat, lika mänskligt värde med mannen, så synes mig detta värde icke fullt respekteras, om ej kvinnan fick begagna sitt förstånd och sin fria vilja, vilka karakterisera henne som människa. Stadgandet innefattar därför, efter mitt omdöme, blott en ytterligare sanktion av de grunder, dem lagstiftningen redan antagit och dem jag i det föregående ansett mig böra understödja. Det måste stå eller falla med desamma. Enda frågan synes böra vara: när innehar kvinnan den mognad och erfarenhet, att banden för fria bruket av hennes förstånd och vilja, i naturen henne givet, kunna utan skada för henne själv eller samhället lossas och borttagas? Svaret synes lagstiftningen tillfredsställande uppfatta." (Näml. i förslaget om kvinnans myndighet vid 25 års ålder.)

Oaktat detta rättsinniga och fördomsfria yttrande, återgick lagkommittén efter domstolarnas hörande (Svea hovrätt lärer icke ha yttrat sig i frågan) till 1734 års lag, stiftad för mer än ett århundrade sedan, och till den nu gällande regeln om kvinnans ständiga omyndighet, så länge hon är ogift, men föreslog att domaren skulle efter särskild prövning äga den rätt, som konungen nu har att göra henne myndig.

Expeditionssekreteraren Richert vidblev likväl lagkommitténs mening och föreslog, i den händelse den skulle anses alltför radikal, en förmedling, och med honom förenade sig P. E. Bergfalk.

Vid 1844 och 45 årens riksdag väcktes åter av enstaka röster inom riksstånden förslaget, att kvinnan skulle vara myndig vid 25 års ålder. Men lagutskottet förklarade sina åsikter till alla delar överensstämma med vad Högsta domstolen och de två hovrätterna anmärkt mot lagkommittén och avstyrkte bifall till förslaget. Alla fyra rikstånden gillade detta.

Vid riksdagarna 1847--48, 1850--51 väcktes frågan, såsom vid den senast förflutna, av spridda röster inom bonde- och borgarstånden samt även hos ridderskapet och adeln, men med samma påföljd som vid föregående riksdagar.

Vid 1850--51 årens riksdag föll lagutskottet av sig själv på den tanken att upptaga förslaget om kvinnans rätt att hos domaren söka myndighetsförklaring, då hon fyllt 30 år. Detta förslag lyckades för sig vinna borgare och bönder, men förkastades av adel och präster. Vid 1853--54 årens riksdag lyckades förslaget att vinna pluralitet inom stånden men avslogs av konungen. Och även det förföll. Oss synes det emellertid tämligen likgiltigt om det är domaren eller konungen som skall ge kvinnan sin frihet. Det väsentliga och upprörande är att hon, i olyckliga familjeförhållanden, icke kan vinna den utan att uppträda i strid med pietetens lagar och ett verkligt våldförande av sin ädlare kvinnliga natur.

Så står nu frågan. Falla kan den icke; och vi kunna ej förtvivla om dess slutliga utgång. Andra länders exempel, tidens andliga krav, allt flera röster, som i vårt eget land begynna höja sig för en högre åsikt av kvinnans och livets bestämmelse, synes oss bebåda morgonrodnaden av befrielsens dag.

De kuriösa yttranden av rikets domstolar, som jag nyss anfört, och som äro så lätt besvarade, att vi lämna den omsorgen till var tänkande läsare och läsarinna, äro fällda för tjugu år sedan. Svenska folket har gjort stora framsteg på tjugu år, och jag kan icke tvivla, att dess högsta domstol -- inom vilken jag för närvarande äger lyckan att räkna som nära anförvant och vän en lika ädelsinnad som upplyst man -- samt övriga högre rätter skulle, om de ånyo tillfrågades i detta ämne, avgiva domslut mycket olika de förra.

Hela frågan om kvinnans ställning i samhället skall dock näppeligen få sitt fulla ljus, förrän det kvinnliga medvetandet yttrat sig i den för att ur egen inre erfarenhet belysa den. *

* Huru man begynner aktgiva på detta vittne hos folk, som stå i spetsen för århundradets kultur, visar det bemötande, som i dessa dagar ägnats av engelska parlamentet åt en petition, undertecknad av 3,000 fruntimmer, i vilken begäres rätt för kvinnan att så inom som utom äktenskapet råda över vad hon själv förvärvar. Sällan har mera uppmärksamhet inom båda parlamentshusen ägnats någon petition, och Englands största lagkarlar (bland vilka Lord Brougham och Lord Lyndhurst) föra petitionärernas talan.

De ogifta kvinnorna inom vårt land, som yttre omständigheter givit möjlighet därtill, och som icke till tanke och känsla blivit nedtryckta under lagens och opinionens tunga band, ha hittills nöjt sig med att tyst, med eget arbete bryta sig väg till ädel självständighet, genom skicklighet i slöjder, konst och flerahanda yrken. De ha icke ropat på sin rätt till frihet och självständighet. De ha nöjt sig med att förtjäna och förvärva den. De äro bland de lyckliga av vårt lands kvinnor. Otaliga andra sucka under "budet om kvinnans omyndighet", bundna av detta till själ och kropp, kännande sin förödmjukelse, sin fångenskap utan att kunna avskudda den, utan att kunna höja sina blickar mot ljuset. De allra flesta kunna, under omyndighetssystemet, aldrig utveckla sig till sitt fulla värde, antingen som gifta eller ogifta. Omyndighetssystemet är en kinesisk sko, som alltifrån barndomen stäcker förmågan till rörelse och utveckling. Aldrig "under budet om kvinnans omyndighet" skall hon i ädel, självmedveten glädje lära känna vad hon kan och förmår, aldrig kunna sträva till de höjder, dem hennes ungdomliga kraft och medvetande anvisa henne i idealets glans, aldrig bliva fullt sig själv, sådan skaparen tänkte henne, aldrig heller öva det upplyftande, renande inflytande, som hon kan och bör öva på det andra könet, på det uppväxande släktet. En svensk man (biskop Agardh) har i vårt land nyligen i ämnet uttalat minnesvärda ord. *

* Se biskop Agardhs skrift om Livränteinrättningar för svenska kvinnor.

Att frukta följderna för kvinnan och samhället, om man ger henne den frihet, som hon i likhet med mannen är berättigad till, är att frukta spöken.

Guds lagar i naturen och hjärtat skola göra sig gällande och behålla överhand, dess mer spelrum man giver dem. Öppna för kvinnorna friheten och alla dess banor, öppna dem vida som morgonrodnadens portar; en gudomlig dragning skall alltid föra flertalet kvinnor till hemmets härd, till familjelivets innerlighet, till att bliva mödrar eller fostrarinnor; men de skola, under frihetens system, bliva det med ett högre medvetande. Och de, som välja andra banor skola som goda medborgarinnor, likväl förbliva kvinnor, d.v.s såvida ordet har någon djupare mening, mänskliga väsen, i vilka hjärtats liv har övervikt.

Avarterna av den fria kvinnan uppstå förnämligast under kampen, under motsägelsen, och finnas, som vi tro, oftare under omyndighetssystemet än under frihetens. Kvinnan, som inom sitt äktenskap ej får styra med förnuftets makt, skall styra med toffelns. Förnuft, rättvisa, kärlek äro de starka makter, som allena kunna besvärja demonerna och framkalla den sanna skönheten. Verklig uppfostran (som innebär upphöjelse) skall under frihetens system förjaga den falska bildningens usla anspråk och själviska ingivelser.

Man kan ej nog mycket yrka det: omyndighetstillståndet gör själen närsynt och svag, ett rov för alla slags ingivelser; gör uppfostran till en ytlig, artificiell dressyr utan levande sammanhang med livet, ovärdig en personlig, odödlig andes fordringar, hindrar dess harmoniska utveckling under ungdomen och dess mognad ofta för -- hela livet. Osägliga äro de eländen, som alstras i den kvalmiga atmosfär, där den unga kvinnosjälen lever, rättare vegeterar utan framtid, i evig motsägelse till vad ädlast inom henne rörer sig, sökande ljuset; osägliga de mörka syner, de förvillelser och fel, som därav kunna uppstå. Det finnes ingen tyngre börda än den av livets tomhet. Den som skriver detta vet det, ty hon har genomlevat det, ehuru under mycket olika förhållanden med denna boks hjältinna, och bär med smärta än i dag följderna av omyndighetsbudet, som fjättrade den största, bästa delen av hennes liv. Hon har det att tacka för mycket ont och för ingenting gott om icke -- möjligtvis -- i den bittra rot vars frukt blivit -- Hertha.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:38 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/bilaga.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free