- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Här och där under hemvägen

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Här och där under hemvägen

"Om en liten stund är jag hos er igen, men nu måste jag följa pappa hem!" sade Mimmi Svanberg till sina vänner, i det hon lagade sig att följa sin åldrige fader.

I förstugan mötte hon Ingeborg Uggla, som med vanligt tålamod åtföljde sin mjältsjuka, knarriga moder, vilken nu uppehöll doktor Hedermann, stadens förste, både älskade och fruktade läkare (älskad för sin konst och välgörenhet, fruktad för sina epigrammer, i synnerhet av fruntimmerna, vilkas flärd och fåfänga han tillskrev vårt släktes förfall, och som han därföre ständigt anföll med sarkasmer). Fru Uggla hade fått fatt i doktorn just som han lämnade sällskapet, hade beskrivit för honom sina krämpor för trettionde gången, fått löfte om droppar, och fortfor nu att lätta sitt hjärta:

"Är det inte både ynkligt och löjligt med alla de här upptågen?"

"Vilka då, min nådiga?"

"Jo, den här kostymbalen och fruntimmersföreningen!"

"Fruntimmersföreningen!" utropade doktorn, "den förnuftigaste tillställning i världen, bara det blir något allvar med den. Men si, det blir det icke. Det blir bara lek utav. Fruntimmerna ha inte tid med sådant där. De ha allvarsammare saker att sköta: sin paryr, sina nöjen, sitt tapisseri, hushåll också, tror jag... Det blir ingenting utav, ingenting utav, bara nojs! Tro mig! God natt, mina damer. Mycket nöje på kostymbalen, och -- många katarrer och pleuresier efter den; -- ty så går det vanligen! God natt!"

Mimmi Svanberg log. "Den beskedlige doktorn", sade hon, "har sina fixa ideer! Jag önskade, att vi kunde bota honom."

"Han hatar fruntimmerna!" sade Ingeborg under en suck, vars djup jämte den talandes blick och blekhet märktes av Mimmi Svanberg och styrkte henne i den aning hon länge hyst, att en djupare, fast obesvarad känsla fäste Ingeborg vid den underliga men i grunden älskvärda och allmänt värderade läkaren.

"Han är en förnuftig karl", sade fru Uggla, "ty han tror att allt i världen blir allt värre och värre."

"Men vi med våra föreningar tänka göra den allt bättre och bättre!" sade Mimmi glättigt, "och jag prenumererar på Ingeborg som medlem i den vi nu komma att stifta."

"Då blir hon säkert aldrig gift!" suckade fru Uggla; "de där allmänna föreningarna äro alldeles rakt till hinders för de enskilda."

"Det tror jag icke", sade Mimmi, "men om de skulle hjälpa oss att bli mera verksamma och lyckliga människor än hittills utom giftermålet så vore det ju inte att klaga på. Men vad säger Ingeborg?"

"Jag bekänner", sade Ingeborg, icke utan rörelse, "att jag anser ett lyckligt giftermål som den lyckligaste av föreningar och den största lycka på jorden; men då man ej kan vinna denna, så är det gott att kunna gagna med sitt liv och sin verksamhet på annat vis. och därtill kan fruntimmersföreningen hjälpa dem, som, liksom jag, äro för blyga eller för litet verksamma att företaga något på egen hand. Sällskapslivet", tillade hon saktare, i det hon förstulet torkade bort en tår, "synes allt tommare, ju äldre man blir; man skrattar och pratar och ser ut som man roade sig, men -- sorgen sitter ofta i hjärtat. Lycklig den, som har ett gott hem och någon där att leva för!..."

"Ack ja!" sade Mimmi med en blick av ömhet på sin gamle fader, varefter hon med en hjärtligt deltagande blick följde Ingeborg, som nu gick in i sitt hus med sin mor, vilken hördes muttra något om: "Bara dumma upptåg" och om "Sodom och Gomorra".

"Ingeborg måste komma med oss! Det måste bli annorlunda för Ingeborg", viskade tyst för sig Mimmi Svanberg. "Men vad?" fortfor hon högt: "Stå icke vår pastor och pastorska där på bron och se åt huset där vi varit i afton som om de glömt någonting kvar där. God afton mitt herrskap, vad är å färde? Vad är det ni betrakta i det unga månskenet?"

"Jag ser tillbaka på mitt barndomshem, det Duvaska huset", sade pastorskan; "jag vet inte varför det förekommer mig, som om jag aldrig skulle få se det mera. Just här på bron kom det en sådan underlig ängslan över mig, och jag måste se mig om. Hur det nu lyser grant och glatt ur fönstren där!"

"Bara det inte går med pastorskan som med Loths hustru!" sade Mimmi skämtande. "Nu ha vi ju alla samma väg hem ett stycke, och på vägen gå vi förbi Stora fjärdingen, och jag har ett ärende dit för lilla Minas mor- -- jag kan icke säga pastorn, hur glad jag vore att få det barnet ur den stora sopfjärdingen, tänk om vi alla skulle ännu i afton göra ett besök där, i det vackra månskenet!..."

"Men min kära Mimmi", sade pastorn, något förskräckt, "du besinnar inte, att det är sent, och att man i månskenet i stora sopfjärdingen kan få se saker, som just inte äro uppbyggliga!..."

"Åh ingenting, som vi ej tåla vid, åtminstone i rummet där madam Granberg bor", svarade Mimmi leende; "och dessutom ha vi ju vår församlingsherde med oss. Jag skulle just vilja se, hur det ser ut i Stora fjärdingen vid månsken. Kanske vi ej få se den länge mer, efter den skall utdömas ur samhället. Men vart skola alla gamla supiga madammer taga vägen, och en del nyktra även som bo där. och deras barn? Vi måste bygga några goda bostäder åt de goda bland våra fattiga, bästa pastor...!"

"Ja, ja...; allt i sin ordning, och bara vi hinna med! Du är så förskräckligt företagsam, kära Mimmi; och min bekvämlighet, ser du, behöver tid på sig!"

"Eders bekvämlighet!" skrattade Mimmi, "skall få tid, blott att vi få begynna med sakerna. Till börja med att sopa rent i sopfjärdingen. Det var en god tanke att just i afton föreslå den där föreningen. Bara människorna få frid för kostymbalen, skola de nog ge tid och tankar till allvarsammare saker. Jag hoppas på några goda medarbetarinnor. Jag har tingat på Ingeborg Uggla och hoppas på Hertha Falk. Skada att hon inte ville vara med i grupperna i afton. Hon skulle ha varit en så präktig Norna eller Valkyria."

"Ja", sade pastorskan, "men allt för dyster. Det är märkvärdigt, vad den flickan mörknat och blivit oskön sedan en tid. Jag trodde då hon växte upp, att hon skulle komma att se mycket bra ut. Men nu ser hon ut, som hon alltid vore vid dåligt lynne. Den andra systern ser man aldrig mer till i sällskap. Det säges, att hon skall vara sjuk. En tid talades det om, att hon skulle gifta sig; men fadern lärer ha varit emot partiet."

"Stackars flickor!" sade Mimmi nu helt allvarsam, "de äro säkert icke lyckliga i sitt hem. Styvmodern var nog sträng emot dem, medan hon levde, och gubben lärer vara både snål och grälig. Allt sedan den där händelsen i huset, ha de nästan alldeles upphört att umgås med folk. Flickorna äro ädla och goda, i synnerhet Hertha, fast hon är lite besynnerlig, lite ovanlig; -- men man får så sällan se dem, och de äro mycket slutna mot andra. De ha också en släkting, en ung man i huset, som är lite halvgalen, tror jag; -- med ett ord, nog växer malört i det hemmet. Men se nu äro vi framme vid Stora fjärdingen. Tänd nu din lykta, kära Jacob, ty månen lyser icke i fjärdingens trappor; och vi vilja icke gärna bryta benen av oss!"

Prästgårdsdrängen, den hederlige Jacob, som åtföljde sitt husbondfolk, gjorde som det sades honom och yttrade därunder:

"Jag kan undra, om vi snart få krig med ryssen."

"Vad nu", sade hans matmor, "vill du, kära Jacob, ut och slåss med ryssen?"

"Åh nej", svarade Jacob, "inte är jag angelägen om'et, fast nog skulle jag piska på'en om han kom i landet. Men jag drömde i natt, att jag såg så förskräckliga lågor stå över hela staden, ända mot himmelen, så det just såg vådligt ut. och därför tänkte jag, att det kunde så hända, att vi skulle få krig snart."

"Jag hoppas, att Gud och vår gode kung bevarar oss därifrån", sade pastorskan, "och nu -- låt oss gå uppför trappan."

Man gjorde så, under det att professor Methodius sökte bibringa pastorn de första grunderna för sitt samhällsförbättrande system, som denne åhörde, utan att säga ett ord.

Den skrangliga trätrappan förde till en förstuga med flere dörrar. Mimmi öppnade, som en gammal bekant, en av dem, och sällskapet kom in i ett stort, avlångt, fyrkantigt rum, där icke mindre än sex familjer bodde, en i vart hörn av rummet och tvenne mitt i detsamma. Rummet upplystes av månen och av ett smalt talgljus, vid vilket en medelålders kvinna satt på en söndrig stol och lappade gamla kläder. På en bänk nära henne vid bordet sutto tvenne barn sysselsatta med att sprita lappar. Gossen var ett vackert, frodigt barn, flickan, som Mimmi Svanberg kallade Mina, hade intet utmärkande utom ett par klara blå ögon, som ur det lilla bleka och magra ansiktet blickade fromt och glatt ut i världen. Ingen kunde ana av hennes uttryck, att hennes ben och fötter voro förvissnade och att hon måste alltid sitta eller ock släpa sig fram på sina knän.

"Det är vår bästa flicka i småbarnskolan", sade Mimmi Svanberg sakta åt pastorn; "och hon har en röst, så det är en glädje att höra henne. Dessutom är det ett så gott och förnöjsamt barn. När andra fattiga barn få mat i skolan, ber hon aldrig om något, men hennes stora ögon blott se så bedjande ut, så att det riktigt skär mig i hjärtat, när det icke räcker till åt henne, eller att det icke är hennes tur; ty säkert är, att hon ingen middag får hemma. Modern... go afton madam lilla; madam ser, att Jag icke glömt bort henne, ... och stövlorna skall madam få i morgon, eller i övermorgon, så att madam kan sitta ute på torget och sälja, utan att fårfrysa fötterna på sig; tack, tack, madam lilla; här är vår pastor, som kommer och hälsar på madam och vill ha reda på, hur madam försörjer sig och barnen. Tala om för honom, hur det är fatt! ..."

Granbergskan -- ty det var hon -- vars ögon lyste tacksamma i det bleka, om sjuklighet vittnande ansiktet, sade ödmjukt:

"Vad herrskapet är goda, som fråga efter en stackare som jag!" Hon syntes förlägen, och det var först under pastorskans förtroliga frågor och anmärkningar om hälsa och sjukdom m. m., som hon småningom blev mera meddelsam.

"Ack", yttrade hon därunder, "vad den är lycklig, som icke vet vad sjukdom är, och hur det förlamar alla ens krafter. Ofta har jag gråtit över, att jag inte förmått arbeta och förtjäna bröd åt mig och barnen, såsom förr; men sedan några år är det förbi med mig. Ett ont har iag, som jag alltid får behålla, och det fick jag förrän flickan föddes. Det var vinter då, och vi bodde utanför staden. Det var en sträng, snöig vinter och vi ledo stor nöd. Granberg var borta sedan fjorton dagar, och jag visste inte var han var. På tre hela dagar hade vi i vår stuga inte haft en kaka bröd, eller en bit mat! ... Barnen gräto; jag spann, och när jag blev mycket hungrig och svag, då lade jag mig ned och sov. Ängslan och hungern väckte mig snart. Men jag ville inte gråta eller vara övergiven ty jag tänkte på barnet, som jag skulle föda, och vilie hålla mig vid gott mod för dess skull. Jag satte mig åter till spinnrocken. Slutligen uthärdade jag inte längre. Jag tog min vadmalskofta -- det enda jag hade kvar sedan bättre dar -- och gick till Petters Anna och bad henne gå med den till Stenboms och sätta den i pant där för min räkning mot någon föda, ty vi kunde inte svälta längre.

Stina gick och kom snart tillhaka med två kakor bröd, sex marker mjöl och en sill. Och vi kokte och vi åto och det smakade något! Men Stina hade råkat Granberg på bortvägen och talat om för honom, hur det stod till i hans hem -- och det visste han nog, ty det var just därför som han höll sig borta, han visste, att där var ingenting att få.

Några dagar därefter så hörde vi sägas, att Granberg hade sålt bort koftan på en krog för 8 riksdaler. Men jag visste ingenting säkert därom, förrän han en dag kom inrusande i rummet, kastade på golvet en säck med en halv skäppa ärter uti och ropade: "se där har du koftan!" Då förstod jag, vad klockan var slagen, och då gav det till en smäll i huvudet, och magen värkte, och jag dånade! Sedan föddes lilla Mina -- ett stackars litet kräk, sådan hon är nu, och jag har aldrig sedan haft en plågfri dag!"

"Stackars mor Granberg!" sade pastorskan medlidsamt, men sakta för sig suckade hon: "Min Gud, min Gud!"

Hon och pastorn vände sig sedan till den lilla flickan med de klara, glada ögonen. De frågade henne, om det icke var ledsamt att alltid sitta?

"Åh jo!" svarade barnet, "nog vore det bättre att kunna springa och hoppa som de andra barnen, men så har jag alltid något roligt också!..."

"Hon är alltid så glad", sade modern, vemodigt leende, "i dag har hon suttit en stund på förstukvisten och hört lärkan sjunga; och så har hennes geranium börjat blomma. Hon har alltid något att glädja sig åt. Hon skulle sjunga som en fågel hela dagen, om bara, stackars barn -- jag kunde föda henne bättre. Men sedan hon fått komma i småbarnsskolan, är hon ändå bra lycklig!..."

"Vår Herre har välsignat barnet för din skull, och han skall välsigna dig genom barnet!" sade pastorn rörd.

Medan de båda goda makarne språkade med Granbergskan, hade Mimmi Svanberg tyst smugit sig bort till en vrå, där en av kräfta lidande kvinna låg, på sin halmmadrass. Hon hade hjälpt till att bädda åt henne och att förbinda hennes sår; det var sedan ängre tid, som hon skötte henne så.

Rummets övriga personal hade emeliertid kommit i rörelse och omringade pastorn och hans fru. en del med böner, några tydligen i rusigt tillstånd: "Låt oss gå nu!" sade Mimmi Svanberg till sina vänner: "gott folk, ni få en annan gång tala vid pastorn; ni kan väl förstå, att det är för sent nu. Nu måste vi alla gå till vila! God natt! God natt."

Åter nere på gatan sade hon:

"Se så, bästa pastor, ställ nu om att Granbergskan får någon hjälp av fattigvården. Är hon inte väl förtjänt därav?"

"Du illfundiga Mimmi!" sade pastorn skälmaktigt hotande med käppen, "jag vill slå vad, att du haft det där i bakhåll hela tiden och narrat mig uppför den där trappan, där jag höll på att förlora balansen och falla baklänges, bara för att riktigt gripa mig på det ömma. Jo, du är god du! Tillstå bara, att du gjort det på spekulation."

"Ja visst har jag det!" sade Mimmi Svanberg hjärtligt skrattande; "jag visste, att pastorn icke skulle stå emot, då han fick se sakerna på nära håll; och fattigvårdskassan får väl ge med sig litet."

"Ge med sig! Ja, om den har någonting att ge! Du vet inte du, huru den anlitas; och sannerligen jag ser någon botten på det här växande eländet, eller vet vart det skall taga vägen, om inte fruntimmerna verksamt komma oss till hjälp, taga hand om de fattiga familjerna och barnen, så att det kan bli någon ordning och förbättring, och vi kunna bättre få reda på folket och skilja fåren från getterna."

"Ja, det är ju det som vi vilja göra med våra fruntimmersföreningar", sade Mimmi Svanberg glättigt; "vi vilja just skilja emellan Granbergskan som är sjuklig och en god kvinna och moder, och Bergströmskan, som är en dålig dito och lär sina barn att tigga och stjäla; vi vilja hjälpa upp den ena och hålla efter den andra och hennes barn. Men nu kommer protokollsekreteraren N. B. och skriver en bok emot fruntimmersföreningar och gör slut på oss med ens!"

"Det skall han låta bli!" sade pastorn, "eljest skriver jag en predikan mot honom och de filistéer."

"Låt honom skriva, och låt oss handla", sade pastorskan; "det hjälper bäst. Kära Mimmi, glöm inte bort, att du lovat komma och hjälpa mig kläda bruden i morgon. Det blir vid middagstiden; och du stannar ju kvar över middagen?"

"Ja, bara jag får gå min väg på eftermiddagen; jag har lovat att hjälpa Dahlströms med begravninen, och ändå senare skall jag stå fadder hos Palmstiernas, de ha fått en liten duktig gosse -- stor glädje i huset. Se nu är jag vid mitt hem. Jag skall ha med mig en blommande myrtenkvist åt bruden! God natt. Bästa pastor, kom ihåg Granbergskan och lilla Mina."

Tio minuter därefter såg Mimmi Svanberg sin far insvept i sin storblommiga nattrock sitta i sin länstol vid sitt skrivbord, fördjupad uti irrgångarna av sitt system, kringvärvd av ett moln Havanna ambrosia, och så lycklig som någon professor kan det vara, vilken genom dess doftande, genomskinliga skyar ser framskymta en genom hans system förbättrad och förlyckligad värld. Lycklig häröver kysste honom hans dotter och fick av honom höra ett hjärtligt: "Du är min egen flicka du -- brås på din far; -- vill göra dina medmänniskor lyckliga. Bara du hade en metod. Men metod felas dig, mitt barn! Nå, nå... var fågel sjunger efter sin näbb; och var och en har sitt sätt!"

"Och alla vägar föra ju till Rom!" inföll Mimmi Svanberg skrattande."Och där träffas vi visst, pappa lilla, om icke förr! Och nu måste jag tillbaka på en stund till Duvas för att uppträda som Pax Domestica, med en stor kvast i handen, för att hota folks husfrid. Det skall göra en sensation! ... Men jag ser pappa ännu en gång innan morgonen!..."

Vi vilja nu gå tillbaka en timme på aftonen och följa Hertha och moster Petronella, eller Nella, på deras hemväg ifrån aftonsällskapet, moster oupphörligt smågnatande sålunda:

"Att du då aldrig kan lära dig att bli försiktig och att vara och tala som annat folk!"

"Jag vill inte vara som annat folk!" sade Hertha.

"Ja, det är just olyckan! Vad skall det tjäna till att vara annorlunda? Vad tjänar det till att säga allt, vad man tänker, som om man vore i 'le palais de ta Vérité?' Det bara retar människor på en, och skaffar en förtret. Du får dig ännu en rättegång på halsen, som jag fått det, bara för min uppriktighets skull; och jag önskar, att du lät varna dig av mitt exempel. Då skulle du slippa allt det trassel, vari man invävat mig, och att beständigt, som jag, vänta en stämning..."

Här stannade moster, ty Hertha stannade, i det hon sade: "Jag måste gå upp till Amalia på ett ögonblick!..."

"Till Amalia!" utbrast moster förskräckt, "och du vet, att direktören förbjudit oss alla att ha någon gemenskap med henne!..."

"Jag måste ändå se henne i afton, jag har arbete åt henne, och hon -- behöver det. -- Gå sakta förut, moster lilla; jag hinner snart upp moster! ..."

"Nej, ack nej, det törs jag inte; ... inte gå ensam på gatan, så hår dags, nej ... då går Jag hellre med upp till henne, om det så måste vara, men ..."

Hertha hade redan gått in i huset och klappade sakta på dörren till ett rum, varifrån, genom den nedfällda gardinen, ett svagt ljussken lyste ut åt gatan. Sedan ropade hon sakta vid dörren: "Det är jag, Amalia! öppna!"

"Jag går inte in!" sade moster Petronella häftigt; "jag vill inte vidare kompromettera och intråssla mig genom att gå till sådana där ..."

Dörren öppnades, och Hertha gick in. Det var ett ungt fruntimmer av vacker växt och även behagligt utseende, som öppnade dörren; men ögonen syntes tunga och röda, och ett bittert drag fördystrade det bleka ansiktet. "Du kom ändå, Hertha", sade hon upprörd till den inträdande; "du glömmer mig inte!"

"Nej, aldrig; se där arbete, Amalia -- åtminstone för en vecka; du skall få bra betalt; -- det är för Eva Duva. Och där bröd och kaka. Jag har fått det; det är mitt, och du kan taga det utan tvekan. Du har visst icke ätit i dag!"

"Nej; men det gör ingenting. Jag har ändå haft föda åt gossen; svårare har det varit att vara utan arbete. Då bli tankarna så tunga och svåra. Men nu -- Gud välsigne dig, Hertha!"

Det var ett litet, torftigt rum i vilket samtalet föregick. Allt därinom var dock snyggt och vårdat; bredvid sängen stod en vagga, och i denna låg ett sovande barn. Hertha nalkades vaggan, i det hon sade: "Kunde jag, Amalia, göra för dig, vad jag ville, så skulle du ej sakna arbete eller bröd; men -- jag formår så litet."

"Gud välsigne dig för din vilja, och att du icke förkastar, icke föraktar mig som andra. O! det är så bittert, bittert att vara föraktad och att veta sig -- förtjäna det! När jag tänker på, vad jag varit och vad iag kunnat bliva, så kan jag bli galen!..."

"Ditt fel är ringa, Amalia, emot hans, som förförde och bedrog dig. Du älskade honom, men han älskade icke dig!..."

"Ja, om jag hade älskat honom mycket, Hertha, så skulle jag känna mig mera ursäktad, men jag älskade honom inte mer, än att jag kunnat lätt låta bli att vara -- svag, om jag haft någon eller något, som styrkt mig. Det var lättsinne, nyfikenhet, sinnlighet, som gjorde mig olycklig; det var brist av något bättre att fästa mina känslor, mina tankar vid. Mitt hjärta var fullt, och livet så fattigt, hjärna och framtid så tomma; jag ville smaka livets fullhet, om än för ett ögonblick; ack! jag betänkte inte att jag sedan skulle få dricka dess drägg -- under hela mitt återstående liv! ... Och hade du icke uppehållit mig, så hade jag icke uthärdat!..."

"Du måste uthärda, Amalia", sade Hertha med sorgset allvar, "du är mor, du måste leva och arbeta för ditt barns skull; och du skall det, jag vet det, och jag håller av dig för det!"

"Ja, Hertha! För detta barn har jag svält och arbetat, arbetat och svält; och det är min enda tröst, att jag i mitt elände står inför Gud och människor sådan, som jag är, att jag ingenting fördolt, ingenting skytt och skyr av ansvaret och bördan, -- ja, fortfor hon, i det hon rättade upp sig och såg med fast blick på sitt sovande barn, jag vill vara mor, jag vill leva och arbeta, på det ingen nöd och ingen brist, som jag kan avvända, måtte komma vid mitt barn, men, -- jag känner mig svagare sedan en tid. och om jag skulle -- dö!..."

"Då är ditt barn mitt!" sade Hertha, i det hon fattade Amalias hand, "och så länge jag lever och kan arbeta, så skall det ingenting sakna- var viss därom, Amalia, och om världen kastar sten på dig så skall jag försvara dig och säga, att du var en god moder, att du var aktning värd, ty du hade mod att bära samhällets hån och förakt för att behålla hos dig ditt barn, och leva för det som en sannskyldig mor, och Jag kan icke säga dig huru jag föraktar dem, som därför ringakta och klandra dig. Jag högaktar dig därför, Amalia; och vore jag fri och kunde jag ..."

"Jag vet, jag vet och säg icke mer. Jag kan icke säga dig, hur det tröstar, hur det styrker mig, att du gillar mig. Det skall ge mig nytt mod att leva och lida och stå emot frestelserna. O! ty denna enslighet och sysslolöshet är förfärlig!... Hertha, övergiv mig icke!..."

"Aldrig!" svarade Hertha och tryckte Amalias hand, i det hon tillade: "Jag kommer snart åter, men jag måste nu gå. Jag hör moster hosta, och min far väntar mig. Men, Amalia, vänta mig snart åter!"

I förstugan träffade Hertha moster Nella i högst uppbragt tillstånd. "Du komprometterar både mig och dig", sade hon häftigt- "vad skall man tänka vad skall man tro om sådana besök, så här dags på kvällen? Det kommer att inveckla mig i tusen svåriglheter. Dessutom har det fördröjt oss, och direktören kommer att bli så ond! ... Och Gud vet, vilka nya anledningar mina fiender nu kunna få att chikanera mig, när processen kommer inför rätta! Hå hå!" Så talade och suckade moster hela vägen. Hertha svarade icke ett ord, och av hennes uttryck hade man kunnat misstänka, att hon icke hörde något, och sant är, att talet om den där gåtfulla processen, föranstaltad av en eller flere mystiska fiender -- alla herrar, -- och den oupphörliga fara som moster Nella i anledning av den svävade uti, hade så ofta ljudit för Herthas öron, att hon vant sig att höra därpå, som man vänjer sig att höra positivets missljudande, evigt samma stycken, med ett visst undergivet lidande, i avvaktan på deras upphöhörande.

Det var en afton, i slutet av mars, och himmelen strålade stjärnklar över den grå, isklädda jorden. Herthas blickar lyftes med dystert uttryck till denna ljusfulla himmel och sänktes sedan till den frusna marken, på vilken hon vandrade med långsamma, tunga steg. Hon tycktes jämföra dem och tänka med skalden Henrik Wergeland:

"Sjärnor! Kunden I dock se
hela jordens tysta ve,
o! då uti nattens timma
ej så klart ni kunde glimma!"

Vandrerskornas steg och mosters tunga stannade på en gång. De voro nu framme vid --


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap02.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free