- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Det gamla huset

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det gamla huset

Läsare, har det ej hänt dig stundom, under dina vandringar i våra städer, att fästa dina blickar på ett hus, varifrån de ovillkorligt studsa tillbaka med ett obehagligt intryck, ifall de ej fästa sig därvid med det slags intresse, som mörka mysterier inge? Huset kan vara väl byggt, ha sina två eller tre våningar, men det har ändå ett visst mörkt förfallet utseende. Det skiftar fläckvis i grått och ett sjukligt gulgrönt; ty rappningen är avnött eller nedsölad. Du ser inga blommor i fönstren; något mörkt och tråkigt tyckes blicka fram ur dem. Takets tegelstenar äro mörka också, några murkna, andra mosslupna. Trappan ser ut som om man icke vårdat sig om att sopa eller tvätta den ren. Vart du vänder dig, möter din blick något, som synes tala om vantrevnad. Där är något dött, något blottat på skönhet och liv. var viss på, att i ett sådant hus många tysta suckar dagligen andas, många bittra tårar osedda rinna, och plågade hjärtan klappa, klappa, som om de ville spränga de mörka, fängslande murarna, förgäves! Det gamla huset står där, som ett mörkt mysterium slutande sina murar kring varma själars heta strider och kval, från det ena tiotalet år till det andra, döljande dem för världens ögon Familjelivets djupa, dramatiska liv leves därinom, människan födes, uppfostras, utvecklas, älskar, anar, längtar, lider och förvissnar. Det gamla huset säger ingenting därom. Det gömmer tyst familjelivets hemlighet ifrån vaggan och till likkistan, och dess osägliga bitterheter, dess frätande rost, som "äter hjärtat" (för att tala i den gamla sångens ord), anas icke av världen utomkring. På sin höjd anar den att det "växer malört i det hemmet". Någon gång bryta de ut, dessa inre frätande missförhållanden, dessa hemliga kval, när måttet av dem blir för mycket rågot, och då sker något förfärligt. Ett mord av maka på maka, av barn på deras fader, en mordbrand, som förtär det gamla huset och sprider förödelse vida omkring, säger då stundom åt världen det gamla husets dystra hemlighet. Skvallrande tungor bryta fram ur vart fönster; murarna tala för första och vanligen för sista gången. Då är det slut med det gamla huset; vad som kvarstår är en ruin. Stundom står huset kvar, men skys av alla, som kunna välja bostad. Ty i sådana hus säges det, att där spökar. Någon fridlös ande går där igen. Men länge, innan det kommer så långt, står det gamla huset från årtionde till årtionde tyst och mörkt som en mosslupen gravvård, medan levande hjärtan därinne långsamt förblöda. Många sådana hus finnas i världen, ehuru icke många bära syn för sak, såsom det gamla hus, som vi nu stanna vid.

I förstugan stannade moster Nella tvekande, i det hon sade: "Om... kanske... om jag kunde slippa att nu gå opp till min svåger!... Jag är viss på, att vi ha fördröjt oss, och han blir visst så ond! ... Om du kunde säga..."

"Jag skall säga att moster var trött och behövde vila sig!" sade Hertha, "gå till systrarna, moster lilla, och hälsa från mig. Jag skall hälsa pappa från moster!" Och med dessa ord sprang Hertha uppför trappan.

"Nå, om du tror att det kan gå an, så... men var är hon?... Nå, nå, när hon får sig en process på halsen, som jag, så blir hon väl mindre lätt på foten!" Och suckande och nystande med banden av sin redikyl, trippade moster Nella in på gården och in i en annan del av huset.

Hertha måste snart gå saktare, ty intet ljus lyste i trappan och där var mycket mörkt. I den andra trappan flämtade mot henne ett ljus, vilket bars av en yngling, som med orolig häftighet kom henne till mötes.

"Hertha... kusin! ... du har dröjt länge!" lågan av det smala ljuset, vilket satt snett i en gammal mässingsstake, belyste en storväxt men icke stadgad ynglings gestalt, ett huvud, vars skog av mörkt hår hade ett förvildat utseende, och ett par ögon, som, liggande djupt under en bred men låg panna, hade en orolig, oklart glimmande blick. Hela ynglingens väsen hade något dystert och förvirrat; hans röst var grov och liksom i målbrottet, ehuru han syntes vara omkring tjugu år.

"Har jag dröjt så länge, kära Rudolf?" sade Hertha vänligt och lugnande. "Vad är klockan?"

"Visst tjugu minuter över åtta. Farbror sitter med klockan i handen!..."

"Giv mig ljuset, Rudolf; du dryper talg i trappan. Låt oss gå in. Har det varit mycket ledsamt i afton?"

"Alldeles gruvligt ledsamt!..."

"Det var mitt fel; jag borde inte ha dröjt så länge!... Hjälpa mig? Tack du, lappskorna tar jag själv av mig, men kappan -- tack skall du ha, Rudolf! Schalen skall jag 'behålla. Här är kallt!..."

De stodo i en stor, ödslig sal, upplyst allena av det i mässingsstaken snett sittande ljuset med lång veke. Hertha ryste ovillkorligt, i det hon kastade en lång blick i det dystra, sällan eldade rummet.

"Låt oss nu gå in tillsammans!" fortfor hon, i det hon beslutsamt nalkades en dörr till vänster i den långa salen. Då hon lagt handen på låset dröjde hon ovillkorligt ett ögonblick, i det hon djupt hämtade andan; sedan öppnade hon dörren och gick in.

Här, i ett tarvligt möblerat rum, var blott en enda person, och denna var en man. Han satt i en soffa snett emot dörren, med ett bord framför sig på vilket brunno två ljus. Han hade fötterna lindade med flanell och höll sitt guldur i handen. Ingen möjlighet att misstaga sig på vem han var. Han var husets herre och familjens buse.

Han var en spenslig, snarare liten man, ansiktet hade regelmässiga, skarpt utpräglade drag, håret, stålgrått och stritt, stod rätt upp ifrån den höga och befallande pannan, och under de buskiga, mörka ögonbrynen lågo ett par stora, mörkgrå ögon, vilkas hårda och vredgade blick nu var häftad på den inträdande.

"Du har dröjt över tiden!" röt direktör Falk mot sin dotter. "Klockan är tjugutvå minuter över åtta. Varför har du dröjt så länge?"

"Jag visste inte vad klockan var;... jag glömde!" svarade Hertha kallt. "Glömde?" uppbrusade direktören, "glömde! Är det en ursäkt? Skall man glömma sina skyldigheter? Det tycker du förmodligen är ingenting, eller tycker kanske, att det är vackert, ädelt, självständigt! Det hör väl till de där moderna teorier, som du hyllar; hör till fruntimmernas emancipation, kan j ag tänka, att så där emancipera sig från plikt och föräldralydnad? Glömde! En vacker dag glömmer du också, att du har en far och några plikter mot honom. Glömde? -- och det säger du mig så där sturskt, som om du skulle ha rätt att pocka på något. Men, så länge jag är herre i mitt hus, skall ingen pocka där, utom jag. Jag vill vara herre i mitt hus. Jag vill ha lydnad där, och subordination. Jag svär och förbannar mig på att icke tåla, att man, så där, den ena gången efter den andra överträder mina order och glömmer sig borta över den tid, som jag utfästat. Jag vet, vad jag vill, och jag vill, vad jag vill, och vill, att min vilja skall vara lag i mitt hus. Jag skall ej tåla, att man glömmer, vad jag sagt mer än hundrade gånger. Och väl mer än hundrade gånger har jag sagt, att jag vill, att porten skall stängas klockan åtta om afton; att jag icke vill veta av något spring i porten efter klockan åtta; och att därför skola ni vara hemma precis åtta var afton; före åtta eller till åtta eller precis åtta. Har du hört det förr eller ej!"

"Jag har hört det!" svarade Hertha som förut.

"Nå väl, då är du så god och rättar dig därefter; eljest skall jag sätta lås och bom för porten var eftermiddag, och du skall slippa gå ut på några lustpartier, som komma dig att glömma var du är hemma. "

"Men varför skall det just vara klockan åtta?" grymtade den nittonårige med vresig röst.

"Varför? din lymmel! Jo, därför, att jag vill så, och därmed punkt. Det kan vara nog, hoppas jag, eller hur? Vaba? Vad har du att mucka? Tig, din tölp och vänta att tala, tills man talar till dig. Blanda dig inte i vad som inte rör dig. Du har ingenting att säga. Vore du inte min brorson, så hade jag längesedan kört dig på porten, din odåga. Skriva och räkna kan du litet, och det lilla har du lärt av mig, men vett har du inte, och det lär varken jag eller någon annan kunna plugga i dig. Du är och du förblir en tölp i all din da'r, och duger ej till annat än att äta nådebröd. Och händer det dig en annan gång att blanda dig i saker, som icke röra dig, så -- smörjer jag upp dig. Mina fötter äro förbannat dåliga, men mina händer äro gudskelov friska, och det skall du ännu få erfara. Tig! Jag har ej talat till dig, utan till Hertha!"

"Rudolf är en bra gosse!" sade nu Hertha med flammande blick, "och skall nog bli en bra karl. Han skall gott kunna försörja sig med tiden och behöver ej äta nådebröd. Även nu gör han ju god nytta på kontoret!... "

"Åt vem säger du det?" röt direktören, vänd till sin dotter, "vill du lära mig? Förstår du bättre sådant, ån jag? Nu är det verkligen långt kommet med unga fruntimmers pretentioner. Men ett vill jag råda dig till, och det är, att bli vid din spinnrock och vid din hushållsbefattning; ty annat förstår varken du eller fruntimmer i allmänhet. Tacka Gud, om de förstå, vad de ha för händer. Skomakare bliv vid din läst. Jag tänker icke tåla några ingrepp i mina rättigheter. Men nu för tiden vilja fruntimmer blanda sig i allt, och därför går så mycket på tok. Det heter, att den har geni, och den har geni och den har geni! och den skall bli artist, och den skall bli kontorist, och den skall bli författare eller professor eller någonting stort. Förbannat prat alltihop. Jag önskar, de vore riktiga köksgenier, så skulle de uträtta åtminstone något nyttigt i världen. Men nu äro de för förnäma därtill, bevars; skola leva för ett högre mål, vara medborgarinnor och vad allt den strunten heter. Det kväljer mig, bara jag tänker därpå; och så länge jag lever och är herre i mitt hus, skola mina döttrar icke göra sig till spektakel för världen med några dumheter, utan sköta vackert var och en sin syssla. Jag tänker icke tåla några moderna frihets- och emancipationsidéer i mitt hus."

Så fortfor direktören länge att gräla, vänd till sin dotter, som, ifrån den stund han åter vände sig till henne, stod alldeles tyst, blek och orörlig, de mörka ögonen fästade på honom med uttryck av ett djupt inre lidande, som stundom syntes övergå till hat och hot. Men icke ett ord kom över hennes bleka läppar. Rudolf åter satt vid en vägg med huvudet lutat mot bröstet (hans vanliga ställning), och de nu hemskt glimmande ögonen fästade ömsom på direktören, ömsom på Hertha.

Denna pinsamma scen avbröts av den gamla pigan, Anna kallad, som kom för att tillsäga, att kvällsvarden var färdig.

Moster Nella gjorde nu sitt inträde jämte två helt unga flickor av tolv och tretton års ålder. Moster hälsade förlägen och nystade ivrigt på redikylbanden. De små nego blygt och höllo sig nära vid dörren, då de märkte faderns onda och upprörda utseende.

Han ropade dem emellertid till sig och syntes mildra sig, i det han såg på dem, gjorde dem några frågor, spelade dem med fingret på näsan, och gav dem några namn, som lät dem rodna upp över öronen, och tårar framträngde i den enas ögon.

De fingo då heta "pjåk och våp och pipsillar" m. m. som läto tårekällan -- så ymnig och lätt rörlig vid denna ålder -- flöda över, varvid de fingo höra: "Vad är det för slag? Den förbannade sentimentalismen! Det vill jag inte veta av; det vill jag inte se. Kan ni inte annat än lipa, så kan ni gå era färde och roa er därmed bäst ni vill. Kan inte svägerskan lära dem något annat? Kan hon inte lära dem att vara förnuftiga flickor och inga våp?"

"De äro så unga ännu, så känsliga..." stammade moster.

"Åh bah, känsliga!" röt direktören; "jag ger fan era känslor och er känslighet, som bara är förbannat pjunk Det skall vara så vackert, så rörande att vara så där känslig och sitta och sucka och läsa romaner, och gråta och lipa åt allting och vara missnöjd med hela världen och göra sig olycklig över ingenting. Men jag vill inte, att mina döttrar skola uppfostras på det viset. Jag vill att de skola bli dugliga och praktiska människor och inte leva i drömmerier och dumheter. Jag vill inte veta av sådant. Hör ni det? Se så, inga grimaser mer. Kom nu och sätt er till bords."

Gamla Anna hade just tillsagt, att maten var inne. Stödd på den gamla trotjänarinnans arm och på en käpp, linkade direktören ut i matsalen. De andra följde tysta. Två talgljus, stående på matbordet, lyste blott svagt upp det stora, dunkla rummet. met.

"Som glädjen är, så lyser här!" viskade Rudolf till Hertha .

"Vad för slag? Vad säger du?" frågade direktören, vändande till Rudolf ett par hotande ögon. Rudolf liksom sjönk ihop och teg.

"Jag tror, att du vill vara kvick?" sade åter direktören, "och -- där har du för det! Var mindre kvick i tungan, och mera med vettet en annan gång!..." En örfil träffade Rudolfs kind, så att det susade för hans öron. Herthas ögon flammade därvid, och moster Nella böriade gråta.

"Se så, se så, intet pjunk", sade direktören. "Sätt er till bords. Var är Alma, varför kommer hon inte upp?"

"Hon mår inte bra; hon har gått till sängs!..." svarade moster, som sökte svälja sin gråt med hiälp av ett glas ölost.

"Förbannat pjunk!" mumlade åter direktören; men såsom när åskan slagit ned, åskvädret drager sig bort, så tycktes nu direktörens elaka lynne ha laddat ur sig, och en viss nedslagenhet trädde i dess ställe. Han syntes vilja förströ dem genom att tala om likgiltiga ämnen, men erhöll fåordiga eller ock inga svar, då ej hans ord voro ställda som frågor. Den tarvliga måltiden var snart slut, ingen syntes ha njutit den utom Rudolf, som åt med glupskhet, och direktören, som tycktes med vanlig aptit förtära sin gröt med vindopp.

När man uppstigit från bordet, sade direktören ett kort: "Godnatt" till moster Nella, som neg, nystande på sina redikylband, och till småflickorna, som gingo fram, kysste faderns hand, i det de tackade "för mat" och sade godnatt. Mörk och glädjelös vilade hans blick på de unga barnen, som syntes vilja skynda att undandraga sig den.

"Ack! vad det här är odrägligt", viskade lilla ystra Märtha till sin syster Maria, "jag skulle bestämt vilja gifta mig i afton, om bara jag kunde vara änka i morgon!"

"Tyst, tyst, for all del!" förmanade moster, i det hon lagade sig att lämna rummet med barnen. Rudolf och Hertha följde direktören in i hans rum.

"Sätt fram spelbordet och giv mig korten!" sade han.

Rudolf bar fram till soffan ett runt bord, och Hertha lade darpå ett par tämligen nötta kortlekar, och man satte sig ned till ett parti trekarl. Ett mera träaktigt och glädjelöst spelparti är svårt att tänka sig. Hertha spelade maskinmässigt, hon var mycket blek och sade stelt de ord, som spelet fordrade. Rudolf åter giorde ständiga misstag i spelet, vilket gav direktören anledning att nästan oupphörligt gräla på honom. Däremellan talade ingen. Man spelade icke om penningar. Direktören syntes nöjd med att vinna spelet. vilket han nästan alltid gjorde, då de andra spelade illa eller utan intresse. Så förgick två timmar. Direktören såg då på sin klocka och sade: "Klockan är elva, vi kunna sluta."

Rudolf och Hertha sköto tysta undan sina stolar, buro bort och lade undan korten. "Godnatt Rudolf, du kan gå och lägga dig!" sade direktören kallt. "Hertha, stanna! Jag vill tala med dig."

Rudolf bugade sig otympligt och gick, sedan han kastat en dröjande blick på Hertha.

Far och dotter voro nu allena; en tystnad uppstod. Båda tycktes vänta, att den andra skulle tala. Äntligen sade direktören:

"Hertha, du har felat mot din far. Tycker du ej att du borde be honom om förlåtelse?"

Hertha svarade intet. Hennes hjärta var fullt av stormande känslor och bittra ord. Hon vågade ej giva dem luft, av fruktan att säga för mycket. Direktören fortfor nu med en mildare röst:

"Jag söker ej annat än mina barns bästa. Jag uppfyller mm plikt emot dem. Och jag begär endast, att de skola uppfylla sin emot mig -- bevisa min lydnad och tacksamhet! ..."

Åter blev det tyst. Förundrad över Herthas shumhet, såg direktören frågande på henne, och såsom man grubblar på en oforklarlig gåta, betraktade han forskande det besynnerliga uttrycket i hennes ansikte. Många tankar och känslor syntes arbeta där, några syntes vilja giva sig luft, men motades av andra som sade: "Det är ej värt. Han skall ej, han kan ej förstå det!" Något var det emellertid i faderns mildare röst och utseende, som, tillika med hans podagertillstånd syntes röra henne, och hon sade endast med vemodigt allvar, i det hon böjde sitt huvud:

"Godnatt, min far!"

Direktören såg på henne och räckte henne handen till kyssning, ty i detta hus brukade döttrarna morgon, middag och afton kyssa faderns hand. Men sedan några år hade denna gamla sed av barnslig vördnad blivit Hertha för tung, ty hennes hjärta var ej med därom, och denna afton blev den henne omöjlig. Hon upprepade blott stelt: "God natt!" böjde åter huvudet till avskedshälsning och gick, i det hon sade: "Jag skall skicka in Anna."

Den utsträckta handen förblev ett ögonblick svävande i rymden, sedan knöt den sig krampaktigt, i det en mörk rodnad färgade direktörens bleka ansikte, och han mumlade: "Fan anamma! De där emancipationsidéerna!" Och han satt tyst, stirrande med uttrycket av en retad tjur, ända tills den gamla trotjänarinnan, Anna, kom för att hjälpa sin husbonde i säng.

Hon var i huset sedan mer än trettio år och van att säga sin tanke och att lyssnas till av direktören mer an någon annan inom huset; och han var van att tala förtroligare med henne än med någon annan människa i världen. I behov att lätta sitt hjärta efter det nyss förefallna uppträdet, sade han:

"Det blir allt galnare och galnare här i världen!"

"Ja ja, men", sade Anna, som också var något misantrop, "och ju äldre man blir, desto sämre blir man "

"Det vet jag just inte", sade direktören vresig, "men det vet jag, att unga flickor bli allt orimligare i sina fordringar, allt olydigare och otacksammare mot sina fäder."

"Ja ja, men stackare; di ha väl ej så roligt di heller."

"Roligt? Varför skulle de ha roligt. Det är unga flickor nyttigare att ha ledsamt än roligt. Det lär dem att bli allvarsamma, husliga och flitiga."

"Ja, men inte tycker jag det skulle skada, om di hade lite roligt med; jag menar inte sådant där slarvroligt, men någonting kärt framför sig att tänka på och arbeta för, som kunde lätta livet för dem och ge dem någon utsikt. För livet känns allt bra tungt och stängt ibland, för oss fruntimmer!"

"Åh prat. Vad går för nöd åt er? Vad går för nöd åt mina döttrar. Få de inte allt, vad de behöva i kläder och föda?"

"Jo visst, jo visst. Men sir direktören, jag tänker så här: Unga människor böra ha något visst att leva för, något som är deras och som de kunna förkovra, ja, något visst att tänka på och röra sig med för framtiden. Si! Jag är bara en fattig tjänarinna, men jag har ändå min vissa syssla för var dag, och min vissa lön för vart år, som jag kan hushålla med, som jag vill, och även sätta av något i sparbanken vart år för min ålderdom, eller också hjälpa en vän. och jag tror, att var människa bör ha sitt och frihet att därmed göra, som hon vill och tycker, ty det gör en lugn och tillfreds."

"Det kan du ha rätt uti, när en människa hunnit till mogen ålder och kan sköta sig och sitt", sade direktören. "Men unga flickor kunna det ej. De äro bara barn. Om de skulle få något om hand, och frihet att hushålla därmed, som de vilja, så skulle det snart bli slut. Just på det att mina flickor må en gång kunna få något att hushålla med och inte bero av andra när de bli gamla människor, just därför måste jag hushålla och spara för dem. Och därmed skall jag hålla i. om de än äro otacksamma. Jag vet ändå, att de skola tacka mig en gång."

"Ja, men direktören, nog tycker jag att mamsell Alma och mamsell Hertha äro gamla och förståndiga nog att kunna råda sig själva."

"Det förstår du inte. Det vet jag bättre. Alma är en god flicka men för svag att kunna råda sig själv. Och Hertha är en självsvåldig flicka, som behöver stå under förmynderskap i all sin dar."

"Nej, si nu säger jag, att direktören gör henne orätt!" utbrast Anna med en gammal trotjänarinnas frimodighet, "och salig hennes nåd Hard förstod sig heller aldrig på henne, men det säger jag, att fast hon har sitt huvuid och sinne för sig, så är hon en riktigt rar människa och tål ingen orätt och kunde styra båd stad och land, om det gällde. Hon har inte varit lik andra människor, allt sen hon var barn. och är allt litet egen och stolt, men så godhjärtad och ädelmodig, så förståndig -- "

"Det är du och hennes mor, som skämt bort henne med sådant prat", inföll direktören. "Hon är styvsint och trilsk, säger jag, och behöver tuktas. Det duger inte för flickor att få ha sin egen vilja, eller att få råda sig själva. Och det är nu en gång min vilja att mina döttrar skola rätta sig efter min vilja och inte säga eller göra något som är mig emot. Jag är herre i mitt hus, hoppas jag, och de äro mina barn, och därmed punkt. Om mina döttrar äro kloka, så skola de befinna sig bäst av att de lyda sin far."

"Men om de skulle dö? ..."

"Vad menar du? Vad pratar du?" sade direktören häftigt, "varför skulle de dö?"

"Jo, jag tror, att -- mamsell Alma nog inte lever länge. Jag tror, att någon sorg tär på henne."

"Det är dina dumma inbillningar och ditt skrock" sade direktören som förut. "Vad felar henne? Är hon inte var middag, den ena dagen som den andra? Jag ser ingen förändring på henne.?"

"Men hon kommer inte upp om aftnarna mer, och hon ser -- så dödlig ut se'n en tid. och jag vet, att hon inte sover stort om natterna allt sedan..."

"Dumheter! dumma inbillningar!" avbröt åter direktören ond. "Hon har varit lite pjunkig sedan en tid. Men doktorn går ju till henne två gånger i veckan, och han skall snart göra henne frisk. Men om någon av flickorna pjunkar, så tror du strax att hon har döden i faggorna. Det är bara dumt skrock. Se så, hjälp mig nu i sängen, och giv mig hit det där lilla skrinet."

Gamla Anna var nu stött över de ofta upprepade tillvitelserna av "dumhet" och sade inte ett ord mer, och gjorde endast som en maskin, vad hennes husbonde befallde. Denne avskedade henne därpå med ett kallt: "God natt! Se efter, att elden är väl släckt i köket, och gå inte därifrån förran allt är svart i spisen. Hör du det?"

När direktören blev ensam, öppnade han, halvsittande i sängen, det lilla skrinet, och hans mulna och missnöjda ansikte ljusnade, under det att han öppnade, besåg vid ljuset, och åter ihopvek åtskilliga små papperslappar. Sedan myste han förnöjd, i det han halvhögt muttrade: "Inte illa! inte illa! gamla Falken är en behållen karl, en behållen karl. Om några år säger folk: "En riker karl." Jo jo, ingen skall se honom över axeln. Man skall ta av sig hatten för honom... en rik karl!" -- Och härmed sköt han förnöjd skrinet under en flik av sin huvudkudde, släckte lampan och vände sig för att somna, i det hans tankar upprepade som en ljuvlig vaggsång: "En rik karl, en rik karl!..."

Och ingen röst viskade varnande i hans öra: "Du dåre! I denna natt skall man kalla din själ ifrån dig!..."


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:34 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap03.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free