När Hertha lämnade sin fars rum, mötte hon i salen Rudolf, som stod där liksom väntande, med det nu nästan nedbrunna ljuset i sin hand. Han nalkades Hertha häftigt, i det han svängde ljuset och sade:
"Hertha, vill du? vill du? Säg bara ett ord, allt vad du vill, skall jag göra! ..."
"Vad menar du?" frågade Hertha förvånad.
"Här är så kallt! Tyckte icke du att här var kallt?... kallt! Jag såg dig rysa. vet du... jag tror ... det blir aldrig bättre!..."
"Gå och lägg dig, Rudolf, så blir du varm. Gå till sängs, stackars Rudolf, och sov och dröm och -- glöm! God natt, kära Rudolf!"
"Jag vill lysa dig ned, Hertha!"
"Inte i afton, Rudolf. Jag skall lysa mig själv. Giv mig ditt ljus för i afton och låt månen vara din lykta på din vindskammare, så gör du mig till viljes, Rudolf."
"Jag går ändå med dig!" sade Rudolf, "ty det kunde hända dig något... i trapporna!" Och han ville lägga armen om hennes liv.
Hertha sköt honom sakta undan och sade med allvar: "Jag vill gå ensam, Rudolf. Jag kan lysa och hjälpa mig själv. God natt, Rudolf!"
Hon gick, i det hon stängde dörren efter sig. Rudolf stod en stund tyst och mörk och mumlade sedan dovt: "Nå, nå, hon torde väl fly till min hjälp än en gång... förr än hon tror det! ..." och han gick ut genom en annan dörr till salen, som genom en vindeltrappa förde upp på vinden.
Hertha gick ned tvenne trappor till bottenvåningen av huset inåt gården. Direktörens rum voro utåt gatan och i andra ändan av huset.
Hertha gick in i en liten stenförstuga, på vardera sidan var en dörr. Hertha klappade sakta på den till vänster. Den öppnades av moster Petronella. "Äro små systrarna ännu vakna?" frågade sakta Hertha.
"Hertha, Hertha! är det du?" ropade barnsliga, friska röster från rummet innanför. "Ack, kom, kom och berätta oss något om balen och kostymerna, Hertha!"
"Inte i afton, men i morgon, små barn!" sade Hertha, i det hon lutade sig ned över systrarnas bäddar och lät sin hals kringlindas av deras armar; "nu vill jag blott säga er god natt och ge er litet konfekt från kalaset hos Duvas!"
"Tack, tack du kära, stygga Hertha! God natt, dröm nu något märkvärdigt, som vi kunna få höra vid frukosten i morgon!"
Herthas drömmar voro ryktbara inom familjen och utgjorde sedan många år den stilla familjens förnämsta äventyr och även förnämsta nöjen.
Hertha lovade noga taga reda på sina drömmar denna natt. Moster Nella hade före Herthas inträde suttit fördjupad i en stor portfölj, där en mängd brev, avisstumpar, klippta ur tidningar, krag- och virkmönster, verser och varjehanda besynnerliga papperspersedlar lågo om varandra, ur vilket allt moster Nella sökte utreda och sammanföra trådarna till den hotande hemlighetsfulla rättegången, som hängde över hennes huvud. Härvan syntes för oinvigda ögon ohjälpligt trasslig, men moster, som i alla sina dagar hade funnit ett utsökt nöje i att nysta upp trassliga härvor, syntes ej misströsta om att utreda denna och ännu få fullt reda på den hemligt intrigerade fienden, som oftast visade sig som en obestämd, en förolämpad och förtörnad herre, som moster i sin ungdom haft den olyckan att stöta sig med. En nystfot, med en trasslig garnhärva på, stod bredvid gumman, och då trådarna i portföljen allt mer syntes förvirra sig, då tog hon sin tröst till härvan på nystfoten, i hopp, som hon tyst sade sig: "att det ena trasslet kunde hjälpa det andra." Det slog ej heller fel, att mosters utseende och rättegångsutsikter ljusnade betydligt, under det hon med beundransvärt tålamod och även konstfärdighet letade väg för tråden genom alla garnhärvans knutar och irrgångar, och allt som denna redde sig och nystningen fortgick friare, och härvan avtog på nystfoten, allt lättare blev mosters sinne, allt hoppfullare hennes tankar för den överhängande processens slutliga utgång. Då Hertha kom ut ifrån sina systrar, hade hon övergivit portföljen för den trassliga garnhärvan på nystfoten, och hennes sinnesstämning hade begynt ljusna med dess klarnande trassel, och hon sade helt vänligt till Hertha:
"Jag nystar nu till spolar för din väv, min lilla Hertha, och vore du så flitig som jag, så skulle den bli snart färdig!"
Hertha svarade intet utom "god natt!" med ett missmodigt uttryck och gick över förstugan till den andra dörren. Till denna hade hon nyckeln. Hon öppnade den och gick in. Det var ett stort rum, där man kände lukt av både fukt och rök. Tak, väggar, eldstad, allt vittnade om behov och brist av reparation. Möblerna vero få och ytterst tarvliga, ehuru uti dessa liksom i andra saker röjdes en kvinnligt vårdande hand. En vävstol och tvenne spinnrockar stodo i rummet. Dess enda prydnad bestod i ett litet bokskåp samt i några tavlor, Herthas arbeten. Djupt inne till vänster... Men innan vi vidare fördjupa oss här, vilja vi tala ett par ord om de tvenne systrar, som här tillsammans tillbringat den bästa delen av sin ungdom, som här tillsammans skrattat och gråtit, älskat och tröstat varandra, tillbringat dagarna i träget arbete och ofta genomvakat nätterna för att läsa tillsammans de gamla hjältesagorna, historien -- Herthas älsklingsläsning -- eller romaner -- Almas -- tillsammans svärmat för stora idéer, uppgjort stora planer, själva utgjutit sina varma känslor på både vers och prosa (men blott för varandra, ty de ägde ingen annan publik), och sedan år efter år sett deras ungdoms drömmar förblekna och deras liv förvandlas till -- vad det nu var.
Deras moder dog vid den yngsta av sina döttrars födelse. De båda äldsta voro mycket unga då ännu. Moderns sjuklighet, till stor del vållad av brist på lycka i hennes äktenskap, hade fördystrat döttrarnas barndom. Efter henne kom deras fars syster i huset för att taga det om hand. Ombytet emellan den förra husmoderns och den senares inflytande liknade det emellan en regnsjuk sommar och en skarp vinter. Fru Hård var en fru som berömde sig av sin sanningskärlek och rättrådighet; och vi vilja ej heller förneka henne dessa egenskaper, men hon hade icke kärleken, och därför blev hennes blick aldrig fullt sann; hon såg aldrig hela sanningen i det ämne hon bedömde, och hennes omdöme blev ej rättvist eller upplyst av billighetens välgörande ljus. Hertha var tretton år, då denna fru kom i huset; hon var vid den kritiska ålder, då barnet vaknar ur sin slummer, ser sig om med öppnade ögon i världen, och då själens alla behov och frågor slå ut, törstande till dagens ljus. Det ovanliga och därför oroliga barnets väsen och anlag missförstodos och misstyddes av fru Hård Hon såg överallt farliga eller rent av dåliga böjelser, och hon ansåg sanning och rättvisa fordra, att varje fel eller brist hos den unga flickan framställdes för fadern i dess mörkasta dager, som hon kallade "dess sanna dager", samt att de på det strängaste bestraffades. Fru Hård ansåg sig härutinnan handla som ett mönster av samvetsgrannhet och rättvisa. Den djupt känsliga och entusiastiska unga flickan, som såg sina minsta förseelser förstorade till vidunder, sina oskyldigaste handlingar misstänkta, sin bästa vilja ofta misstydd till en elak vilja och alla sina frågor över livets djupare ämnen tillbakavisade som "onyttiga funderingar", alla yttringar av hennes unga, uppåtsträvande själ strängt nedsättas, blev först förfärligt olycklig, ofta intill förtvivlan, samt kastades i ett fullkomligt kaotiskt mörker över sig själv, människorna, livet, sanningen -- allt. Behovet att hängivet älska och vörda, som så naturligt vände sig till dem, som voro hennes naturliga ledare, möttes av dem endast av en oklok stränghet och världsvishet. Hon trodde i början att de måste ha rätt och hon orätt. Men hon såg sin syster, den milda, för henne nästan heliga Alma även hårt bedömas och behandlas. Då reste sig hennes av naturen kraftfulla själ ur den slaviska nedslagenhet, som höll på att bemäktiga sig henne, och hon segrade däröver genom kärleken till systern. "Det ljus", som evangelisten talar om, "som upplyser alla människor, som komma i världen", bröt mäktigt fram i hennes samvete, och hon begynte döma och fördöma dem, som kunde orättvist bedöma och handla mot denna änglalika syster. Ljuset i hennes samvete möttes och väcktes till högre liv av den religiösa undervisning hon vid denna tid, jämte sin syster och ungdomen i församlingen där hon bodde, erhöll. Och ehuru ofullkomlig och bunden under bokstaven, såsom vanligen denna än var, ehuru även nu hennes frågor över mörka dogmer tillbakavisades av läraren med det besked, att man "icke fick fråga, att förnuftet måste tagas till fånga under trons lydnad", så vann hon dock nya ord och förnyad kraft åt sina av naturen starka instinkter för det högsta rätta och det högsta goda. Med dessa vände hon sig mot dem, som sökte kuva henne och hennes syster. Hon fordrade en högre sanning, en högre rättvisa än deras. De förstodo henne icke. Men det var ögonblick, då fru Hård måste frukta för den unga flickan, som hon hade velat kuva, så hotande blev hennes blick, så förbjudande hela hennes väsen vid minsta ord eller handling mot Alma. Fru Hård tordes icke mer behandla Alma med stränghet. Men desto mer skildrade hon Hertha för hennes far som en upprorisk och självrådig natur, och varje hennes ord och handling frambars till honom ur denna synpunkt. Såsom hon frambar till fadern det värsta om dottern, så framförde hon till dottern med tillökt skärpa hans ord och bestraffningar, under det hon påstod sig söka att mildra och gottgöra; och möjligen trodde hon sig verkligen göra det, ty en del människor äro slagna med en förunderlig blindhet över sig själva. Så verkade fru Hård småningom till ett stigande, bittert missförhållande mellan far och dotter.
Vi ha tecknat ett mörkt förhållande. Måtte det vara sällsynt på jorden!
Vad som även upplyste Hertha allt mer över fasterns brist på sann insikt och rättvisa var den fullkomliga svaghet och blindhet, som hon hade för sin egen dotter Amalia, en glad och vacker men självsvåldig och på nöjen mycket begiven ung flicka. Modern gillade och lät henne i allt följa sina nycker; lät henne roa sig utomhus på fester, där hennes små triumfer smickrade hennes och moderns fåfänga, under det att husets döttrar höllos i träget arbete för husets bästa. Det var emellertid ej över arbetet, som de klagade; det var över brist av allt ljus, all glädje däröver, all framtid därmed. Men de klagade ej högt, de visste, att det skulle ha tjänat blott till att förskaffa dem bannor odh moraler.
Under en sådan regim uppstår hos unga, energiska naturer i bästa och minst farliga fall en stor smak för revolutioner, varma sympatier för polacker, ungrare och alla förtryckta nationer samt önskan att kämpa för dem, i mera betänkliga fall en mängd hemliga önskningar, som man bittert förebrår sig men likväl icke kan hindra att återkomma, t. ex. för vissa nära anhörigas dödsfall, för eldsvådor eller andra vådor, för -- vad som helst, som kan bryta det dagliga livets mördande tvång och enahanda.
I ett sådant hemlivets Nifelhem tränger mindre av himmelens ljusstrålar än i något annat skuggornas rike på jorden. Slavarna i Amerikas slavstater ha dock sina religiösa fester, då de få ge luft åt sina själar i tal och sång och dricka nytt liv i det ljus, som flödar ifrån Försonarens liv och lära, då de njuta tillsammans sina glada samkväm och gästabud. Men inom ett kärlekslöst hem i norden leva unga kvinnor ett liv, mera bundet och mörkt än den livegnes och slavens. Det är icke kläder och föda som fattas, icke heller alltid nöjen av den vanliga tomma kortlivade sorten, vad som felas är livslust, är frihet och framtid, det bröd och vin som ger lust att leva.
I främsta rummet uppkommer likväl hos unga flickor under sådana förhållanden längtan att bli fria på det enda vis som står dem öppet, genom giftermål: "Jag vill gifta mig, om det vore med själva hin onde!" sade Hertha i unga dar, "för att få enlevera dig, min Alma, ur detta odrägliga hus!" Alma, av en mildare kvinnlighet än Hertha, ville "icke gifta sig med vem som helst och allra minst med hin onde", men...
Alma och Hertha voro båda behagliga nog att fästa männens uppmärksamhet och tycke, men dels voro de sällan ute i sällskap, dels sågs sällan främmande hemma och aldrig unga herrar. Ett undantag gjordes dock för en ung man, släkt med familjen, och av mer än vanligt intressant personlighet. Han försedde de unga flickorna med böcker, talade med dem i ämnen som djupt intresserade dem, disputerade med Hertha och fäste sig snart innerligen vid Alma, likasom hon vid honom. Han förklarade sig, men avvisades av Almas fader, som fann hans utsikter icke tillräckligt lovande, och som icke ville lämna ifrån sig dotterns mödernearv i främmande händer.
Den hårdhet, med vilken den unge mannens tillbud avslogs, Alma otillfrågad, i det att det försäkrades honom, att hon för honom ej hade något tycke, förde honom att lämna huset och även landet. Detta skedde för omkring tre år sedan.
Vid samma tid inträffade en tilldragelse, som gjorde tillståndet inom huset ännu svårare. Den vackra och levnadslustiga Amalia flydde gärna det tråkiga hemmet och vistades ofta på landet hos unga vänner, glada och levnadslustiga som hon. Fru Hård blev varnad för hennes förhållanden där, föraktade stolt de givna varningarna, men kallade likväl sin dotter hem -- för sent. Den glada flickan var -- en fallen kvinna; erkände det, men nekade envist att nämna dens namn, som vållat hennes felsteg, och förebrådde modern att genom den uppfostran hon givit själv ha föranlett hennes olycka. Detta, sorgen och skammen, kunde den stolta och likväl moraliskt svaga kvinnan icke bära. Det nedbröt henne med ett och hon levde därefter icke länge. Amalia hade emellertid avlägsnats, och det var först två år senare, som hon återvände under ett främmande namn och i djup fattigdom till staden, där hon tillbringat en del av sin yra ungdom.
Fru Hårds död hade befriat husets unga döttrar från en stundlig, kärlekslös uppsikt, men deras faders lynne blev efter denna händelse så ytterligt förstämt och misstänksamt, att döttrarnas liv blev, i flera avseenden, hårdare än förut. Han tycktes med var dag bli snålare, gräligare och mera motsträvig för all frihet och all glädje inom hemmet. Moster Nella hade alltid varit, vad hon även av direktören kallades, en nolla inomhus i avseende på allt utom de yngsta döttrarnas vård. Hon hade tagit dem om hand från stunden då de föddes och alltid varit för dem en god och moderlig sköterska samt lärarinna av "de första begreppen". Men hon blev allt mera rädd och barnslig samt allt mer upptagen av sin fixa idé om den stundande stora rättegången. Så var ställningen inom huset vid den tid, då den stora kostymbalen skulle givas i staden, och då Hertha på sin systers bön bevistade -- "för att litet muntra sig och dem alla" -- en repetition därtill, till vilken hon var bjuden. Vi återvända nu till stunden, då Hertha återvänd från denna inträdde i sitt och Almas rum.
Djupt inne i hörnet till vänster stod syskonsängen, och där, till hälften sittande, vilande mot en högt uppbäddad huvudgärd, satt den äldsta av de båda systrarna, ännu vid unga år. Hon var klädd i fina vita nattkläder, skenet av en liten sparsamhetsnattlampa på bordet vid sängen upplyste ett milt, blekt ansikte, skönt av själens uttryck mera än av dragens skönhet, och i vilket i detta ögonblick så mycket tålamod, men tillika så mycken jämmer uttalade sig, att ingen kunnat se det utan att röras därav. Den sjuka höll en bibel uppslagen och läste i Jobs bok -- denna djupa röst ur den äldsta forntid, som i alla tider förblivit och förblir den trognaste tolk av de hårt kvaldas suckar och rop. Hon som nu läste den höll en blyertspenna i handen och hade gjort märken vid följande ställen:
"Min ande är svag och mina dagar äro avkortade och graven är förhanden."
"Han haver sönderbråkat mig alltomåkring och haver uppryckt mitt hopp såsom ett träd."
"Vill du så hård vara mot ett flygande löv?"
Då Hertha kom in, tillslöt systern boken, och ett svagt leende upplyste det milda, gulbleka ansiktet.
Hertha kastade av sig sin kappa och skyndade fram till sängen, föll här på sina knän, tog en av systerns händer, som hon betäckte med sina kyssar både utanpå och innantill. Strömmar av ömhet flödade ur dessa ögon, nyss så stränga och stela, och rösten, nyss kall, fann de mest melodiska ljuva toner för att upprepa:
"Alma, min Alma! syster, kära, kära syster!" Och heta tårar sköljde handen, som hon i outsäglig kärlek lade över sitt ansikte
"Hertha, mitt lilla hjärta, varför så upprörd nu?" frågade den sjuka, i det hon lutade sitt huvud ned mot systerns panna och lade sin fria hand kring hennes hals.
"Ack", svarade denna, "av tusen skäl; därför att jag så mycket håller av dig och hatar andra, och därför att jag är rädd att du går bort, bort ifrån mig, min Alma! ... Jag har varit stygg i afton, men det är ingenting, emot vad jag skall bli, när du är borta du min goda ängel. Jag skall bli hård och hatfull, ty Gud och människor äro lika orättvisa och hårda."
"Säg icke så. Visst går det underligt till här i världen, och nog tyckes det, som om mycket kunde vara annorlunda, men -- en gång... en gång blir nog allt klart, allt gott! ..."
"Det vet jag ej, det tror jag ej, såsom du. Kan Gud en gång och någonstädes låta det goda segra, så varför icke nu och här?"
"Ja, varför? Det veta vi ej. Men vi veta ju, att den högsta kärlek dött på korset och uppstått ur graven och talat om frid och fröjd bortom den! ..."
"Ja Han! Han var god och stor. Men han levde och dog för ett stort mål, och vi och många med oss tyckas blott leva för att långsamt förtvina och dö utan ändamål!"
"Ja", sade Alma dystert, "det är det mörkaste. De långa, bittra plågorna! ..."
Hertha steg upp och vred sina händer, i det hon häftigt grät. Sedan sade hon:
"Ser du, det är detta, som förbittrar mig mot vårt livs upphov. Du är så god, så änglamild, som aldrig låtit en mask lida, som aldrig gjort annat än gott, varför skall du så plågas? När vi voro barn, och vår mor levde, och vi voro lyckliga i hennes famn, då tyckte jag mig ana och älska Gud. Men sedan har det blivit så mörkt. Jag kan ej mer älska Gud; jag älskar ej, jag förstår ej denna dunkla, förfärliga makt, som kallat dig och mig och så många andra ur vårt intet, sägande "Vakna, älska, längta, lid!" Och då vi vaknat, då vi smakat livets bitterhet, då vi älskat och lidit och anat livets härlighet, blott för att känna, att vi måste försaka den, då griper oss åter denna makt sägande: "Det är nog, lägg dig ned att lida och dö; gå ned i din grav. Du har levat nog!" Nej jag kan ej älska en Gud, som så handlar med oss. Jag älskar ej den Gud, som jag ser i världsstyrelsen, och ej den Gud, som bibeln talar om, han är ingen god, ingen rättvis makt!"
"Min söta Hertha, tala icke så! -- Det är ju så mycket, som vi icke förstå! ..."
"Det är ändå mycket, som vi förstå, Alma! -- mycket som vårt samvete säger oss, och som står skrivet där med outplånliga drag. Detta måste jag, vill jag hålla mig till. Oklart och otillräckligt, som det är, är det ändå det enda ljus, som ännu lyser mig i denna mörka värld, den enda fläck, som är grön och frisk ännu, som jag rår om, och där jag känner mig hemma. Om en god Gud är till, så talar han där -- i mitt samvete, ty det älskar det goda, det hatar det onda, det vill det rätta. Skulle jag ej mer tro på detta ljus, ej lyssna till denna röst, då vet jag ej mer, vad jag skulle vara eller göra.
Jag har så mycket tegat, jag tiger så mycket med vad som rör sig i mitt inre, Alma! Blott framför dig ger jag mig luft. Du skall ensam läsa i mitt hjärta. Jag tycker, att din blick har en helande makt. Lägg din hand där, låt den vila där en stund, kanske skall den lägga sig denna bitterhet, som jag nu känner där, emot dem, som givit oss livet -- dem som vi kalla våra fäder i himmelen och på jorden. Bitterhet mot sin fader är en förfärlig känsla. O Alma! När jag tänker, att det är vår fars skuld, att du ligger här bruten -- att du kunnat vara en lycklig maka till den man, som älskade dig, om icke vår fars självrådighet och girighet skilt er åt!..."
"Tala icke därom, Hertha!" avbröt Alma, i det en dödlig blekhet betäckte hennes ansikte, "rör ej vid denna sak!"
"Förlåt, älskade! men -- jag vet, att det är den, som dödar dig. Allt sedan har jag sett dig blekna bort och täras som av ett hemligt ont, dina ögon bli större, dina kinder sjunka in, och du -- o Alma, söta Alma! Jag känner, att jag skall hata honom!..."
"Hata honom icke. Beklaga honom snarare. Tro mig, han är ej lycklig. Han har icke alltid varit sådan han nu är. Allt sedan vår mor dog, säger Anna att hans lynne blivit mörkt och sjukt, och vår faster gjorde honom än dystrare till sinnet."
"Men han är också orättvis och hård. Hade han gjort oss, gjort dig rätt, då vore du ej som du nu är. Varför förhåller han oss vårt mödernearv? Varför gör han oss ingen reda för vad vi äga eller vad vi kunna få?"
"Vi ha ju ingen rätt att begära det!... Vi äro omyndiga, enligt vårt lands lagar, och han är vår lagliga förmyndare."
"Och omyndiga skola vi alltid förbli, om vi ej vilja gå till rätta med vår fader, ty han vill, att vi skola bero av honom, och vårt lands lagar förbjuda oss att handla, som om vi vore tänkande, självständiga varelser. Se, Alma, det är denna orätt mot oss som kvinnor, som uppretar mig, ej blott emot min far, utan emot de män, som gjort dessa mitt lands orättvisa lagar och dem, som emot rätt och billighet fasthålla dem, och med detsamma oss i vårt fångna tillstånd. Vi ha förmögenhet i arv efter vår moder likväl kunna vi icke disponera en skilling därav. Vi äro gamla nog att veta, vad vi vilja och att kunna sköta oss själva och andra, likväl hållas vi som omyndiga barn av vår far och förmyndare, emedan han vill se oss så och behandla oss så. Vi äro stängda från varje handling, varje tanke på självständig verksamhet och framtid; ty vår far och förmyndare säger, att vi äro omyndiga och barn, och lagen såger: det är hans rättighet, ni ha ingenting att säga!"
"Ja", sade Alma, "det är orätt och hårdare än man tror. Men -- vår far menar oss dock väl och förvaltar säkert vår arvemedel rättvist och klokt för vårt bästa."
"Och vem skall få gott därav? Vi? När vi äro gamla och slöa, så att vi ej duga mer till någonting! Se, jag är snart tjugusju år, du tjugunio redan, och -- för vad ha vi levat?"
Alma svarade intet. Hertha fortfor:
"Om vi ändå hade fått lära något grundligt, och fått frihet att försöka våra krafter, som unga män göra det, så skulle jag icke klaga. Är det ej underligt, Alma, att man alltid frågar gossar vad de vilja bliva, vad de ha håg eller fallenhet för, och ger dem sedan tillfälle att lära eller utveckla sig efter deras böjelser, och att man aldrig gör så med flickor! De få icke själva tänka och välja yrke eller levnadsväg. Ack! Jag skulle ha velat leva på vatten och bröd och varit överlycklig om jag fått lära vad ynglingar lära vid akademier, fått i frihet med egen strävan bryta mig min egen väg. De fria konsterna, vetenskaperna, o! huru lyckliga de människor, som få studera dem, intränga i mysterierna av det sköna och det höga, och sedan gå ut i världen och meddela åt andra den vishet de lärt, det goda de funnit. Huru härligt att dagligen kunna leva och arbeta för det, som gör världen bättre, skönare, ljusare! Hur lycklig måste man ej känna sig, hur god, hur mild, hur annorlunda måste ej livet kännas, än då man lever, såsom vore inga andra frågor till i världen än: "Vad skola vi äta och dricka, vad skola vi kläda oss med?" Och hela livets omsorg ägnas åt dessa! O Alma, blevo vi ej födda på jorden till annat? Huru uselt!..." Och liksom överväldigad dolde Hertha sitt ansikte i sina händer. Sedan återtog hon lugnare, i det hon klart blickade upp:
"Huru olika äro icke anlagen i världen, så hos naturens väsen som hos människorna! Skaparen har givit var och en sin art och bestämmelse, som de ej kunna frångå utan att bliva onaturliga eller förgås. Detta låter man gälla i anseende till naturens barn. Man fordrar icke av eken, att den skall vara som en björk, icke av liljan, att den skall göra sig till krypväxt. Männen vill man också numera tillåta att växa envar efter sin art och natur och bli vad skaparen kallat dem till; men kvinnorna, just de som skulle fostra alla anlag för det bästa, de skola förbliva naturlösa, tanklösa och viljelösa redskap för den lott, som människor bestämma åt dem; de skola stöpas alla i en form och gå efter ett snöre, såsom hade de ingen egen själ att visa dem väg och bestämmelse. Huru olika äro icke likväl hos dem anlag och lynnen, huru olika äro de icke hos oss systrar, alla barn av samma föräldrar. Vilken förståndig och snäll praktisk kvinna gryr icke i vår lilla Märtha, och Maria däremot, huru ovanligt tänkande och road av studier, är icke hon? Du, min Alma, är gjord att vara det husliga livets ängel, och jag -- -- ack! jag vet icke, jag kan icke säga, vad jag är skapad att bli; -- jag söker ännu mig själv, men hade jag fått utveckla mig i frihet, fått näring för den hunger och törst som jag känner inom mig då -- hade jag kanske kunnat bli något mer än vanligt gott, och välgörande för mina medmänniskor. Ty, det kan vara djärvt att säga, att tänka det, men jag känner med mig att jag hade kunnat erövra livets goda gåvor för att meddela dem åt många, jag ville befria de fångna, lyckliggöra de betryckta själar, jag ville verka och leva och -- dö för mänskligheten. Andra mål äro mig för små. Det var en tid, som jag trodde vad människor och böcker säga om hemmet och familjelivet som kvinnans enda mål och värld, då jag tänkte att det var en plikt att kväva alla önskningar efter en större synkrets, en annan verkningskrets, svaga, dumma tankar, som jag länge sedan kastat bakom mig. Min inre syn har klarnat, mina egna känslor och tankar ha blivit mig för mäktiga, och jag kan icke mer som förr rätta mig efter andras. -- Det var en tid som jag åtrådde framför allt konstnärslivet och friheten, men de äro även de själviska, inskränkta mål, om de ej helgas av något högre. Giftermål är mig en bisak, ja, en usel sak, om det ej hjälper till högre mänsklig utveckling i ljusets och frihetens tjänst. Vad jag söker och vill, är ett liv, ett arbete, som låter mig känna, att jag lever fullt, icke blott för mig, utan för det hela, mitt land, mitt folk, mänskligheten -- Gud, ja, för Gud, om han är rättvisans och godhetens Gud -- allas fader! Jag skall kanske aldrig uppnå det jag söker, Jag skall kanske gå under, begravas i det inte-liv, som är min och så många, många kvinnors del på jorden men aldrig, aldrig skall jag säga, att det är kvinnans rätta arv och lott, aldrig skall jag undergiva mig, aldrig skall jag upphöra att yrka att hon blev skapad för något bättre, något mer -- ja, att finge hon i frihet och fullhet utveckla de ädla krafter, Skaparen gav -- då skulle hon lyckliggöra världen! O! finge jag leva och arbeta för att befria dessa bundna, till ljus och liv längtande, strävande själar -- med vilken glädje skulle jag ej leva, med vilken glädje skulle jag sedan dö, ja, om än det vore att dö, att upphöra för evigt. Jag hade ändå levat odödligt!..."
"Vad du ändå är vacker, Hertha!" utbrast Alma, i det hon med förtjusning såg upp på den av kärlek och frihetslängtan strålande systern.
"Vacker?!" upprepade Hertha rodnande och sorgset leende. "Ack! det var en tid, då jag kände, att jag kunde bli, kunde vara vacker om... men den tiden är förbi. Nu blir jag fulare för var dag, ty min själ och mitt sinne förbittras allt mer mot både Gud och människor. Jag har ibland haft de mest utflugna tankar för att befria oss ur detta elände. Jag har tänkt resa till Stockholm, tala vid kungen!..."
"Vid kungen! ack Hertha!..."
"Ja, vid kungen. Man säger, att kung Oscar är ädel och rättrådig, att han icke vägrar någon av sina undersåtar dess rätt. Jag skulle tala till honom så här (nu är du kungen och jag är din undersåtarinna): Ers majestät! Jag kommer i mina och många mina systrars namn. Man har hållit oss såsom barn i okunnighet om våra mänskliga rättigheter och skyldigheter och gjort oss omyndiga för att hindra oss att bli fullkomliga människor. Man har bundit våra själar och våra händer, ehuru Gud kallat oss att vara fria, och vi ej vilja annat än gott och rätt. I andra kristna länder, och även i vårt brödraland, Ers majestäts norska rike har man givit kvinnorna fria vid en viss ålder, bestämd av lagen -- och denna ålder är den av hennes bästa kraft -- men i vårt land, i Sverige befaller lagen, att landets döttrar för all tid skola vara bundna och förklarade omyndiga, så vida de icke bli änkor -- lika mycket vid vad ålder, eller ock gå till kungs för att begära en frihet, som likväl deras förmyndare kan hindra dem att få."
Men om nu kungen säger: "Mitt kära barn, ni och edra många systrar behöva stöd och ledning. Ni kunna ej styra och ställa för er själva!"
"Då svarar jag: Ers majestät! Sätt oss på prov, och eders majestät skall få se, att därmed förhåller sig annorlunda. Många ädelsinnade och frisinnade kvinnor ha bevisat det, och dessa kunna bli allt flera, kunna bli många i vårt land, om blott vårt lands lagar vilja tillstädja det. Icke kunna barnen lära gå, förrän man löser dem ur lindorna; icke kunna de bruka sina ögon, förrän man låter ljuset inkomma i deras rum.
Låt oss blott veta att vi kunna, att vi få bli våra egna stöd, och vi skola lära att stödja oss själva och andra. Ers majestät! Giv oss friheten, giv oss rätt över våra själar, över vårt liv, vår egendom, vår framtid, och vi skola tjäna eder, och vårt land och allt gott av allt vårt hjärta och all vår håg, och med all vår förmåga, såsom blott de fria kunna göra det!..."
"Väl talat, min sköna, ädla Hertha!" utbrast Alma, "jag ville, att kungen och Sveriges ständer även kunde både se och höra dig, de skulle då ångra att ha gjort svenska kvinnan orätt, att ha velat nedsätta hennes värde, stänga hennes framtid."
"Och samhällets med detsamma!" inföll Hertha eldigt; "ty mycket av det usla, som där råder i seder och sinnelag, kommer av kvinnornas brist på aktning för sig själva, brist av begrepp om deras högre kallelse som människor. Vår stackars Amalia till exempel, och många med henne, hade säkert icke fallit och blivit föraktade varelser, om de tidigt fått se upp och framåt till någon ädel och för dem tillgänglig bestämmelse, som de kunna leva och arbeta för var dag. Hur dunkelt och hur trångt är icke det rum, som man lämnar kvinnan på jorden! Och när hon känner det, när "stugan blir henne för trång", huru ensam och skyddslös är hon ej på den stora allmänningen utom den. Också, huru få äro ej de kvinnor, och huru lyckliga måste ej omständigheterna vara för dem, som bliva allt vad de kunna och böra vara, emot den mängd, som lever och dör ofärdiga, halva eller fjärdedels människor. Och jag, som dömer dem så strängt, vad är jag själv utom ett ofärdigt utkast till ett mänskligt väsen? Endast det att jag kämpar emot ett tillstånd, som vållar detta endast det ger mig någon aktning för mig själv. Ty jag vet det -- jag kunde vara något annat, något mer!"
"Och du skall ännu bli det", sade Alma. "Ty, du är icke av de vanliga, och dina rika, sköna anlag kunna icke slockna eller stelna. Det anar mig, Hertha, att du ännu har mycket skönt att uppleva, att leva för. En gång... en gång vill jag tala med vår far om dig och små systrarna. Han vill dock vårt bästa, han älskar oss på sitt vis!..."
"Så gör också slavägaren sina slavar och livegna, och det är 'bara av omsorg och ömhet för dem som han nekar dem friheten. Jag är trött, Alma, åt det myckna och meningslösa talet om kärlek och kärlek. Jag ville, att man talade mindre om kärlek och mer om rättvisa; sann rättvisa, i synnerhet att man övade den mer i världen. Ty orättvisa är roten till all kärlekslöshet, till allt ont. Utan rättvisa är ingen sann kärlek, ej heller kan den bevaras. Det var en tid, då jag var barn, då jag mycket älskade min fader, då jag såg upp till honom som till ett högre väsen, och ännu ibland händer det mig, när jag ser honom sitta där med de starka, vackra dragen, lik en gammal, avsatt kung, såsom nu, då han är sjuk, att mitt hjärta drages med förunderlig makt till honom -- -- jag ville ge mycket för att kunna älska honom och älskas av honom; men redan då jag var barn, lärde han mig frukta sig, och sedan, då jag förstått hans själviskhet, hans orättvisa, har jag förlorat all tro på honom, all vilja att göra honom till viljes, och känner mig stundom närmare att hata än att älska honom. Med var dag blir mig förhållandet till honom bittrare!"
"Och ändå, ändå torde det kunna bli annorlunda. Bida, min söta Hertha, bida ännu en tid, det anar mig, att en förändring förestår -- -- det är mig så underligt till mods i afton, ängsligt och ändå -- ljust! ... Men Hertha, jag ville nu tala med dig om något annat, be dig om något..."
"Ack säg! Allt vad du vill och jag kan, det vill jag göra."
"Jag ville tala med dig om Rudolf. Söta Hertha, var icke för vänlig mot honom. Jag förstår nog varifrån din vänlighet för honom kommer, men han torde misstaga sig därom och inbilla sig en annan orsak."
"Han är då bra litet klok stackars gosse riktigt slug har han aldrig tyckts mig vara; men också har vår far varit så sträv och häftig mot honom. Sedan fem år, som han är i vårt hem, har han ej fått ett vänligt ord, ej en vänlig blick en gång, utan blott bannor och förebråelser. Dessutom hålles han i strängt arbete och får sällan njuta någon ledighet. Man kan bli sinnessjuk av ett sådant liv. Han såg ju ständigt så dyster och hängfärdig ut. Jag tyckte att han så väl behövde litet systerlig ömhet och omsorg."
"Ja, blott han kan emottaga dem rätt. Men han är ögonskenligen kär i dig; och sedan dagen då du flydde till honom och han hjälpte dig från den fulla karlen, så har han tagit sig ett sätt att närma sig dig, som oroar mig. Det ser ut, som om han ansåg sig ha rätt att vara din beskyddare."
"Och det har han fullkomligt", svarade Hentha leende, "när det kommer an på att rädda mig ifrån fulla karlar. Han är stor och stark, och bar sig vid detta tillfälle raskt och modigt åt. Jag tycker även, att han, sedan denna händelse, blivit mera vaken och glad, tyckes ha fått mera självförtroende. Ack! det gör så gott att vinna aktning av våra närmaste, att kunna gälla något för dem. Var icke orolig, söta Alma över Rudolf och mig. Han är lik en stackars planta, som uppväxt i mörkret och som behöver ljus för att få rätt färg och fason. Låt mig vara det ljuset för honom. Vi äro ju nästan syskon, och den stackars fader- och moderlöse gossen har ingen i världen, som hyllar och håller av honom. Det finnes hos honom en viss rå kraft, som rätt utvecklad kan göra honom till en man. Skulle han också till en tid misstaga sig på min känsla för honom, så kan det misstaget ej räcka länge; jag är varken vacker eller behaglig nog för att vara farlig för någon mans lugn, och jag blir det med var dag allt mindre."
"Det förstår du icke, du kan vara farligare än mången skönare kvinna för den, som ser dig i ditt dagliga liv."
"Så säger du, som varit och väl även blir min enda älskade älskare. Men jag skall göra, som du säger, Alma. Jag skall vara försiktig med Rudolf. Stackars Rudolf!..."
"Tack! Vad ditt hår är vackert; det har undersköna, gyllene dagrar, när ljuset faller på det så där från sidan."
"Jag sköter det också väl, för dina ögons skull."
"Mina ögon tacka dig därför; det gör dem gott. Vad är klockan?"
"Klockan är snart tolv."
"Jag kan då taga mina opiidroppar. Jag vet att jag ej får sova eljest."
"Jag skall giva dig dem. Gud ske lov för dessa vänner, som låta oss glömma livet och dess elände. Denna dag har varit mig bitter, nu vill jag taga dvalakalken med dig och med dig vandra i drömmarnas land. Kanske att vi där kunna få veta varför vi leva. Ty här se vi det icke."
Och Hertha tog samma antal droppar, som hon givit systern, och lade sig sedan vid hennes sida på sängen.
"Vill du ej kläda av dig?"
"Nej, varför kläda av sig och kläda på sig för att ständigt göra -- ingenting. Jag är trött åt detta evigt samma och onödiga. Dessutom skall jag kanske i drömmen uppvakta kungl. majestät och föra de bundnas talan, och då kunde det på en gång falla mig in, att jag vore oklädd, i fall -- jag vore det. Men nu skall jag vara rustad för alla äventyr."
"Ja, dröm nu någon rätt märkvärdig dröm som du sedan kan tala om för oss och kungen. God natt; Iåt mig få lägga täcket över dig. Så där."
"Känner du dig bättre nu?"
"Ja, mycket bättre. Jag tror, att jag skall sova gott."
"Gud vare lov. Kyss mig, god natt, min Alma! Alma min; Alma, du
min Alma! Bed Gud för mig, för oss alla!" De båda systrarna lade sina
armar om varandras liv och sovo snart djupt, och Hertha drömde en
besynnerlig dröm eller syn, som flyttade henne flera år framåt i tiden
och lät henne se åtskilligt, som komma skulle.
