- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Herthas dröm

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Herthas dröm

Det syntes henne att hon var en själ, nyss född på jorden. I gråstensberget vilade hon som i sin vagga. Hon såg sig själv såsom hade kroppen varit en genomskinlig, eterisk form för själen; och in i själen såg hon klart hjärtat, med dess underbara system av kamrar och ådror, genom vilka livet pulserade på röda, varma vågor, och djupt därinne brann en låga, som än steg, än sjönk, än syntes dunklare, än klarare, men tydligt strävade uppåt, såsom sökte den en friare rymd.

Det var morgon och solen gick glödande upp. Hon gladde sig åt solens ljus och drack leende dess skål ur små bägarlavar med purpurkanter, som stodo omkring hennes vagga, fulla av daggens klara droppar. Hennes hjärta klappade av längtan till ljuset och livet. Från sin lilla vrå i gråstensbergets famn, där hon låg på mjuk mossbädd, såg hon himlen klar över sitt huvud och såg vitt ut över jordens berg och dalar. Hon såg ett högt, härligt grönskande träd, vars grenar räckte vitt omkring över jorden och ända upp i himlen; de voro fulla av sköna, glänsande frukter, och ur trädets krona hörde hon röster viska:

"Lyssna till det trädets susning
Vid vars rot ditt bo är fästat!" *

* Finskt ordspråk.

En klar källa sprang sorlande upp nära vid det höga trädets fot. Hon såg tre sköna, allvarliga kvinnor hämta vatten ur källan och begjuta trädet, som därvid tycktes grönska allt friskare. Svanor med glänsande fjädrar simmade sjungande i källan. Hertha såg människor komma och gå under trädets skygd, plocka av dess frukter och sedan jublande frambringa ädla och sköna skapelser, som de kallade sina verk. Hon såg härliga gestalter, stolta byggningar och de mest smakfulla prydnader framstå under deras händer; hon såg dem glädja sig över sina verk och åter och åter hämta krafter till nya av det härliga trädets frukter. Med klappande hjärta frågade hon:

"Vilka äro dessa?"

En röst svarade: "Dessa äro vetenskapernas och de fria konsternas dyrkare, och de som i skydd av livets och frihetens träd ägna sig åt de yrken, som förädla och glädja människornas hjärtan." Flera av dessa män tycktes ägna en särskild hyllning åt kvinnan. De avbildade hennes gestalt på mångahanda vis, de diktade sånger och höllo vackra tal till hennes ära, påkallande henne att försköna och lyckliggöra jorden.

Hertha kände lågan i sitt hjärta brinna högre och högre och den ingav henne att tänka: "O! att jag finge såsom en av dessa arbeta i det härliga trädets skugga, njuta av deras frukter och glädja människors hjärtan!"

Vid det hon så tänkte, såg hon framblicka ur himlen över sig ett ansikte av oändligt majestät och oändlig faderlig huldhet, och ovillkorligt såg hon upp till detta och bad:

"Fader: Låt mig arbeta och glädja mig, som dessa mina bröder."

Det härliga, milda ansiktet log och svarade: "Gå, min dotter!"

Hertha lämnade då glad sin vrå i urbergets famn och vandrade mot det sköna trädet. Men det var mer avlägset ifrån henne än hon trodde, och många hinder mötte under vägen; men hon övervann dem, skyndade modigt framåt, ty alltid hörde hon den friska källans sorl och suset från det mäktiga trädets krona. Nu såg hon det på närmare håll, men då blev hon varse, att det omgavs av en mur, som alldeles hindrade henne att komma det nära. Där voro flera portar på muren med åtskilliga namn av akademier och skolor. Portarna syntes på avstånd vara öppna, men så fort hon nalkades för att ingå genom dem, fann hon dem stängda. Hertha klappade på och bad om inträde. Men dörrväktarna svarade henne:

"Här få blott män fritt ingå och utgå. Vi ha ej rum för kvinnor i våra lärosalar, och de ha intet att göra där!"

Hertha svarade ödmjukt: "Jag vill lära att skapa det ädla och sköna såsom mina bröder; jag vill ej göra intrång hos någon, utan tåligt arbeta och lära, på det jag måtte en gång kunna vederkvicka människohjärtan. Därför -- låt mig även få plocka av det stora världsträdets frukt."

Då svarade man henne med hårdhet: "Gå, den frukten är ej för dig. Vänd om till din vrå i berget och lär dig att koka eller spinna. Det hör dig och dina gelikar till. Ni ha ej lott med de fria."

Nu hörde hon innanför portarna röster, som sade: "Släpp den unga kvinnan in, hon bör även få njuta av trädets frukter." Men den andra sade: "Nej!" Och det blev ett stretande med portarna, ty somliga ville öppna dem men andra strävade emot. De senare blevo de starkaste och portarna förblevo stängda. *

* Att Hertha i denna dröm icke alltid är clairvoyente synes därav, att hon icke ser, att verkligen ett visst antal kvinnliga elever sedan tvenne år fått rum i Musikaliska akademien i Stockholm, samt att hon ej ser senaste bemödandet av direktionen för Stockholms slöjdskola att vinna anslag till dess öppnande även för en fruntimmersklass. Vad Akademien för de bildade konsterna vidkommer, så har den alltsedan den ädelsinnade professor Qvarnströms avresa fran fäderneslandet (1847) förblivit stängd för fruntimmerselever. Att Herthas djupa själslidande avspeglar sig i drömmen och låter henne se alla förhållanden på deras mörkaste sida, behöver ej påpekas. Om hon ser dem för mörka i Sverige kan frågas. Tänkande svenska män, som biskop Agardh i sin skrift "om livränteinrättningar för svenska kvinnor", och en okänd, djupsinnig tänkare på Gottland -- vars förträffliga lilla skrift "om flickskolor, några ord om statens fördel och plikt att inrätta och underhålla sådana" (utkommen på L. J. Hiertas förlag 1850) förtjänar att bli allmänt känd -- synas icke tänka så. Denna senare skrift har till motto:
"Jag vill undervisning åt kvinnan
på det hon må bliva tillräknelig.
Jag vill hennes tillräknelighet,
på det hon må bliva lycklig."

Vi förstå med detta "lycklig" även "självmedveten", "ädel", och tacka förf. på det innerligaste för de högsinnade orden.

Bedrövad, men ännu icke modfälld, gick Hertha vidare, sökande någon port, genom vilken hon kunde ingå. Då kom hon till en port, över vilken lästes i prydliga bokstäver: Slöjdskola, och inunder stod: "Öppnas även för fruntimmer". Glad klappade Hertha på porten, i det hon tänkte: "Äntligen!" Men porten öppnades ej. Hon klappade ånyo och ånyo. Äntligen syntes dörrvaktaren tittande fram ur ett fönster.

"Var god", bad Hertha, "och låt upp dörren för mig."

"Rätt gärna!" svarade dörrvaktaren vänligt, "bara det lät sig göra, men den sitter så hårt fast." Och fast satt den dörren alldeles förskräckligt. Dörrvaktaren arbetade och fick även ett par medhjälpare, som alla strävade att öppna porten, men fåfängt. "Den vara fastrostad", sade de, "den måste först smörjas. Man måste vänta till nästa riksdag."

Hertha vandrade ännu länge, sökande en port, genom vilken hon kunde ingå, men avvisades överallt, ofta med hån och hårdhet. Genom en hög gallerport såg hon den klara källan och de sköna kvinnorna, som vaktade den, och bad:

"Räck mig en dryck vatten att läska mig med. Jag försmäktar av törst..."

Då sågo de på henne, de sköna allvarliga kvinnorna, med blickar av djupt medlidande och svarade:

"Det är oss förbjudet!" Och den äldsta av de tre nornorna tillade:

"Det vilar en fördom,
en gammal förbannelse
över ditt kön
i grönskande Manhem.

Förr än den löses,
får du ej dricka
av Urdakällan;
källan som giver nytt liv!"

Den stränga nornan Verdandi talade nu och sade:

"Den är ej för den svaga.
Den är blott för den hjältemodiga,
den starka i viljan,
och för den, som redligen kämpar.
Hon ensam är värdig."

Men den yngsta av de tre såg med en blick full av eld på Hertha och sade:

"Sälla äro de som hava fått syn,
som kämpa i tro och i hopp!
De bli välkomna.
De skola segra!"

Hertha förstod ej nornornas ord. Hon förstod blott, att hon ej var värdig att dricka av den livgivande källan, att de hade avvisat henne.

Tyst och med tårfyllda ögon vände hon om till sin lilla vrå i bergets famn. Där var allt såsom förr. De små bägarlavarna kring hennes bädd hade fyllt sig med daggens tårar och stodo glänsande, bjudande henne dessa droppar av himlens godhet. Hon sög dem begärligt, kysste de små barndomsvännerna tacksamt och tänkte: "Jag vill bliva hos er och glädja mig åt solens ljus och skönhet för andra. Jag vill försöka att vara såsom en av er och ingenting mer begära."

Men på en gång mörknade rymden, fästet överdrogs av tunga blygrå moln, solen försvann bakom dem, jordens grönska vissnade, löven föllo, all skönhet forsvann och en tjock, frostkall dimma höljde alla föremål. Hertha frös; hon kände sina lemmar stelna, men ändå brann lågan klar i hennes hjärta och gjorde henne allt mera vaken och kallade upp en mera brinnande längtan till ljus och liv, allt efter som jorden och alla yttre föremål insveptes i det frostkalla töcknet. Hon såg allt klarare in i sig själv och kände där röra sig ett mäktigt liv. Hon såg sig om på gråstensberget, och detta öppnade sig för hennes inre blick. Hon såg då en mängd kvinnor, som hennes själ kallade systrar, sitta såsom hon i trånga celler i berget och spinna på sländor, som kallades "slentrianer", en ton, som syntes utan ända och ändamål, ty aldrig blev totten slut och aldrig blev rullen full. Spinnerskorna sågo med ömsom längtande, ömsom duvna blickar ut i den dimhöljda rymden, sjungande på en entonig, vemodig melodi:

"Vi spinna, vi spinna all dagen lång,
Vi sjunga om samma och samma sång.
Blir dagen oss tung och stugan oss trång,
så vet vi dock, att han kommer en gång,
o systrar! vår vän uti nöden,
vår fästman, befriaren, döden!"

Hertha fattade en innerlig ömhet och innerligt deltagande för dessa fjättrande själar. Men nedanom berget såg hon en mängd män, som kallades "lagmän" gå vakt, på det att de fängslade icke skulle kunna undkomma och bliva fria.

"Vad ha de då gjort, vad ha vi alla gjort", frågade Hertha bittert, "för att behandlas så?" Och hon satt tyst en tid med det brinnande hjärtat uti den stela, likgiltiga världen och väntade på svar. Men intet svar kom. och bäst det var såg hon sig sitta som de andra, spinnande på sländan, som kallades "slentrian", och sjungande som de andra:

"Vi spinna, vi spinna all dagen lång,
Vi sjunga om samma och samma sång" osv.

Och hon tänkte inom sig, att snarare än att leva så var det bättre att aldrig ha blivit född.

Men icke länge satt hon så. Hennes själ uppreste sig, hon mindes nornornas ord vid urdabrunnen, "den är blott för de hjältemodiga och den som redligen kämpar!" Och det grydde henne en mäktig vilja att befria sig och sina bundna själssystrar. Hon kastade ifrån sig ten och slända, stod upp och sade: "Jag vill redligen kämpa!"

Då flammade lågan i hennes hjärta högt upp, lyfte henne från jorden och lät henne, högt över lagmännens huvuden, sväva fram genom rymden. Denna känsla uppfyllde henne med glädje och hopp och hon tänkte: "Förbannelsen kan då hävas för mig och mina systrar och vår del kan ännu bliva bland de frias!"

Ovillkorligt vände hon sig österut åt den trakt, där hon sett solen uppgå och såsom buren på osynliga vingar svävade hon fram över jorden. Men plötsligt kände hon sin flykt hämmas, och en barsk röst ropade:

"Halt! Wer da?"

Hertha svarade: "En själ, som söker frihet, liv och sällhet för sig och många systrar!"

"Vad för något?" sade rösten, "en själ? Och du är ett fruntimmer? Bort därmed. Här i landet få icke fruntimmer ha själar. De räknas ej med bland befolkningen. Du får icke komma hit. Vänster om, marsch!",

"Vem är du?" frågade Hertha, "och vad rätt har du att befalla mig?"

"Vad rätt?" dundrade rösten. "Jag är en kejserlig stor Ukas och står på post för att intet kontraband må inkomma i landet."

"Men jag är intet kontraband", sade Hertha, "jag är blott en själ, som..."

"Resonera inte utan lyd", avbröt rösten, "eljest får du arbeta i Sibirien. En kvinnlig själ, som söker frihet, är det argaste kontraband i världen."

"Låt mig blott tåga fritt genom ditt land, o store Ukas; jag vill ej stanna där, jag vill längre österut, dit där solen uppgår!" bad Hertha.

"Du är en hövlig person", sade ukasen mildare, "och därför, fast du ej får fara fritt genom mitt land, så vill jag låta dig se en syn österut, som kan bota dina frihetssvärmerier." Och han lät henne se genom ett stort synglas öster ut ända till Kina, där icke blott kvinnornas själar men även deras fötter äro bundna, och överallt på jorden emot solens uppgång såg hon kvinnorna förtryckta och ringaktade, då de ej blevo fruktade såsom tyranniska och hämnande makter, vilket stundom hände, då de med våld brutit sina bojor.

"Vad hava de gjort?" frågade Hertha, "för att så behandlas."

"Vad går för nöd åt dem?" svarade ukasen, "de ha det så gott som de förtjäna och behöva. Ja, i mitt heliga land, ändå mycket bättre. Här ha fruntimren det riktigt överdådigt gott. De behöva ej skatta till kronan såsom själar, och de få ärva en fjortondedel i boet efter sina anhöriga. Därtill få de kläda sig granna och prata om lappri så mycket de behaga, blott att de äro lydiga och inte vilja flaxa för högt. Hör flicka! Du ser bra ut och jag tycker om dig; stanna här och du skall få bli en rik bojars trälinna. Kom, du skall få det gott!" Och den store ukasen fattade Herthas arm.

Stolt och förfärad slet hon sig lös och flydde, i det hon slungade en blick full av förakt på den store ukasen. Hon flydde norrut, ty hon såg ljus glimma och hörde glädjesånger ljuda vid ishavets stränder. Det var vilda nomadfolk, som drogo omkring på dess ödsliga tundror och genom dess stela urskogar. De höllo nu sina marknader och bröllop. Hertha såg männen tumla och slåss såsom under rus, till dess de föllo omkull på snön och somnade. I hyttan omringade kvinnorna bruden och gåvo henne dricka och drucko själva ur en bägare under skratt och stoj.

Hertha frågade dem: "Ären I fria och lyckliga?" De svarade: "Vad är frihet? Är det något slags brännvin, så giv oss därav, att vi må ge åt våra fäder och män, så att de icke misshandla oss. Giv oss det, så att vi också må känna oss sälla. Eljest -- lycklig den, som dör i sin tredje natt. Vi äro födda till träldom."

Nordanvinden brusade fram över fältet och bröllopsscenen försvann i ett moln av yrande snö. Sedan blev det lugnt och norrskenen dansade en fackeldans kring polkretsen, så där var ljust som den ljusaste dag. Och vid dess sken såg Hertha flockar av män och kvinnor, som drogo omkring klädda i skinn med sina renhjordar och hundar. Men överallt bland dessa vilda horder voro kvinnorna männens tjänarinnor och deras likar blott i stunder av rus och slagsmål. Stundom, likväl blevo de till häxor och kallades då "kloka" och blevo fruktade och åtlydda, ty deras kraft var stor i att tillfoga ont och hämnas, och deras blick, som kallades "den onda blicken", hade makt att slå med olycka både människor och kreatur. Med en rysning vände Hertha sig bort från dessa folk och trakter, och åter svävade hon över jorden, men nu mot söderns varma länder.

Hon såg en annan himmel än nordens stränga, en skönare, yppigare jord full av blommor och frukter. Luften var ljuv som den ljuvaste godhet, källor sprungo, musik tonade, allt syntes svälla av levnadsfröjd. Det var i en stor trädgård nära en stor stad, som hon befann sig.

"O!" tänkte Hertha, "här måste människorna vara fria, goda och lyckliga, här torde jag finna frihet för mig och mina bundna systrar."

Då nalkades henne ur den stora staden några myndiga och mörka personer och sade:

"Du talar om frihet. Du är en misstänkt person. Vad vill du här?"

Hon svarade: "jag söker friheten för mig och mina systrar! -- -- "

De myndiga herrarna sågo på varandra och logo, som om de velat säga: "Hon är rubbad till sina sinnen." Och de sade åter till henne: "Vad är det du vill?"

Hon upprepade sitt svar.

De frågade: "Är du rik?"

Hon svarade: "Nej. Min själ och min vilja äro min enda rikedom."

De svarade: "Då är du en toka. Gift dig, om du det kan, eller gå in i ett kloster."

Hertha svarade: "Nej, jag vill leva och arbeta i frihet och oskuld för det mål, mig är givet."

De sade: "Ingen frihet är oskyldig; minst hos kvinnor. Det vilar en gammal skuld på ditt släkte. Och i alla fall, du är en farlig person, ty du talar om frihet, och du kommer från ett land, där friheten av ålder slagit rot och vuxit till ett stort träd, som det säges, och där kvinnorna lära mer än en gång kämpat för landets frihet, alltså, du får ej gå lös här."

"Ack!" tänkte Hertha; "de veta ej, huru litet kvinnorna äro fria i mitt land!" Men hon sade intet, ty hon ville ej skämma ut sitt eget lands lagar.

På en gång hörde hon ett stort rop: "I kloster, i fängelse med tokan, med frihetssvärmerskan!" Och en flock svartklädda män fattade uti henne och drevo henne framåt mot en stor, mörk byggning med små förgallrade fönster. Fruktan och vrede gjorde henne stark, hon slet sig ur deras händer och flydde; lågan i hennes hjärta flammade högt och bar henne bort, bort till dess hon ej mera hörde de hotande, hånande ropen. Då stannade hon och såg, att hon kommit ut ur den stora staden, vars rök uppsteg på avstånd. Trött satte hon sig ned på en sten, men kände sig så ensam och övergiven, och så bedrövad över människors hårdhet och den förbannelse, som vilade över hennes kön, att hon begynte bittert gråta.

Då kom en grann, glittrande sky drivande från den stora stadens sida och sänkte sig mot jorden nära stället, där Hertha satt. Den var såsom en vävnad av fladdrande flor med silver och guldpaljetter; och ur den framkornmo vackra unga flickor med lätta dräkter, levnadslustiga blickar och kransar på sina huvuden. De nalkades henne och sade:

"Varför gråter du?"

Hertha svarade: "Jag gråter emedan det vilar en förbannelse över mig och mitt kön, som bannlyser oss från de frias arbete och glädje."

Flickorna logo och sade: "Åh, vad, förbannelse? bannlysning? Bry dig ej om vad de sura säga. Var blott rätt djärv och yster, så får du vara så fri du vill. Du är för ung och vacker att gråta bort ditt liv. Kom med oss och gör som vi. Vi vilja upptaga dig i vårt samfund."

"Och vad gören I? Och vad ären I?" frågade Hertha med klappande hjärta, halvt tjusad av flickornas utseende och ord, halvt fruktande för något, som hon såg hos dem, men ej kunde giva namn.

De unga kvinnorna logo, sågo på varann och svarade:

"Man kallar oss glädjeflickor; ty vi leva för glädjen. Vi leka med männens hjärtan, och vi behärska dem. Om de än stundom leka grymt med oss, så kunna vi hämnas. Och komma de rätt in i våra garn, så bli de dem icke kvitt i all deras dar. Vi snärja dem och skratta åt dem, som trodde sig våra herrar."

"Och vad är ert mål, och för vad leven I?" frågade åter Hertha.

Flickorna skrattade och svarade: "Vi leva för ögonblicket. Vi fråga ej efter annat än att njuta dagen och roa oss på bästa vis. Vi äro de friaste väsen på jorden. Vi leva fritt eller på andras bekostnad i alla länder. Vi följa inga lagar utom våra nycker; vi lyda inga plikter. Vi taga män och övergiva dem, efter som det behagar oss. Vi kunna få barn som andra kvinnor, men binda oss ej som andra kvinnor att sitta och träla för dem; vi sköta blott våra nöjen!"

"Ni kunna få barn och vårda er ej om dem?" sade Hertha förvånad. "Vem vårdar sig om era små barn?"

"Det veta vi ej så noga", svarade flickorna; "det gör man på barnhusen; vi ha ej tid med sådant. Vi vilja vara fria kvinnor."

"O!" sade Hertha, "er frihet är icke den jag åtrår, er frihet är misstag! I tron er fria, men I ären slavinnor av ..."

"Vad, vi slavinnor!" utropade flickorna skrattande, "kom, vi skola visa dig huru vi äro bundna!..."

Och de ryckte Hertha med sig i dansande ringar; fåfängt bad hon dem upphöra, fåfängt att lämna henne fri, de drogo henne med sig, svängande om i virvlande, yrande kretsar, till dess hennes sinnen ville förgå, och ångest betog hennes hjärta. Men glädjeflickorna dansade och drucko vin, ropande: "Så, så! till livets slut; så, så, in i evigheten!..."

"O, det är förfärligt!" utropade Hertha, i det hon äntligen slet sig ur deras leder, "bort, bort ifrån mig, jag vill ej leva av er frihet!"

"Så lev av din dygd!" svarade glädjeflickorna hånskrattande, "vi andra vi leva av annat!" Och de höljde sig åter i det glittrande molnet, som nu liksom på miljoner par fjärillsvingar virvlade bort, drivet av vinden mot den stora staden tillbaka. Det var en grann syn, och länge hörde Hertha ljudet av deras glada prat och skratt.

Med djupt vemod såg Hertha efter dem och tänkte: "Dessa känna sig fria och lyckliga; och jag!"... Lågan flammade i hennes hjärta och hon kände, att hon var född till något bättre än dessas lycka. Men till vad?

"O", tänkte hon nu: "Jag vill vända mig till de lärda och visa på jorden och fråga dem, hur den förbannelse kan lösas, som jag och mina systrar (och även dessa förvillade varelser, som nyss voro här) underligga, och som vanställer hela vårt liv och vårt väsen. Säkert skola de veta det, och säkert vilja de säga mig det, och jag vill då leva och arbeta därför var dag och var timma av mitt liv." Lågan i Herthas själ lyfte henne åter och lät henne sväva fram över jorden till det land och folk, som var av alla på jorden det mest lärda och djupsinniga. I det landet talade man tyska. Där var just nu en stor generalförsamling av lärda och visa män, och den hade delat sig i tre kamrar, som var hade sin viktiga vetenskap att sköta, och de hade nu där, som bäst, sina rådslag.

I den första kammaren avhandlades en viktig fråga om "Thersites skägg"; ty de lärda tolkade på olika sätt de ord, med vilka Homer talat därom, och de voro nu så ivriga i tvisten, i sina bevis och motbevis, att de voro hart nära att komma i luven på varandra, allt om Thersites skägg. Det var just i denna stunid som Hertha anmälde sig och bad om inträde och gehör.

"Vad är hon? Vad vill hon?" frågade de lärda.

"Hon säger", svarade vaktmästaren, "att hon är en människa, som söker befrielse för en förtryckt del av mänskligheten."

"Vad är det för slag?" sade de lärda, med förnäma ristningar på huwdet, "vad angår det oss? Huru vågar hon komma med sådana alldagssaker till en församling, sysselsatt med Thersites skägg? Det var höjden av dumdristighet och taktlöshet. Visa ut människan! Här får hon ingenting."

Avvisad här, gick Hertha till nästa kammare och klappade på dörren. Där inne avhandlade man just då med största intresse svansen på en nyss upptäckt råttart, samt matsmältningsprocessen hos ett slags infusionsdjur, och man var så upptagen och så intagen av dessa nya upptäckter, att man på Herthas ansökan otåligt svarade: "Vi ha icke tid med själar. Vänd er till lagstiftare och statsmän."

Hertha gick vidare till nästa kammare, där statsmän och lagstiftare sutto i rådslag. De höllo som bäst på att avhandla en punkt i "de fyra punkterna" av den orientaliska frågan och fäktade därunder i luften med tusentals skrivpennor. På Herthas ansökan läto de svara, att de hade att göra med världsviktigare punkter och hade icke tid att befatta sig med fruntimmerssaker. Man bad henne att därmed "gå till fruntimmerskammaren".

"Ja", tänkte Hertha, i det hon vände sig bort från männens församling, "jag vill gå till landets ädla och tänkande kvinnor. De skola kanske bättre fatta min frågas vikt."

Så kom hon till en stor församling av vördiga matronor; de sutto alla och stickade strumpor.

"O mödrar!" tilltalade hon dem, "för era döttrars skull hjälpen mig att lösa förbannelsen, som vilar över vårt kön och hindrar oss att uppnå vårt mål och vår fulländning!"

Matronorna svarade: "Vad kommer du med? Vi ha våra hushåll, vår männer och barn att sköta. Våra döttrar lära sig språk och musik och fruntimmersarbeten och hushållssysslor. Vi ha nog att sköta. Gör oss icke omak med dina bekymmer!"

"Finnes då ingen i världen", sade Hertha förvånad och smärtfullt, "som kan förstå mig och mitt syfte, som vill hjälpa mig att befria bundna och fängslade kvinnosjälar?!"

"Gå till Frankrike!" svarade matronorna. "Fransoserna äro de artigaste män i världen och tycka om revolutioner. Försök där. Men bättre vore dig att sitta hemma och sticka strumpor. Däremellan kan du ju gå i kyrkan samt besöka föreläsningar!"

Herthas tanke och själ flyttade henne hastigt till Paris. Men där var ett så förskräckligt buller och sorl, att hon höll på att bli alldeles bedövad. Där var en stor världsexposition och alla människor strömmade dit. En del av folket sjöng: "Vad skola vi äta och dricka, vad skola vi roa oss med?" Och en annan del höll rådslag, om huru man bäst kunde förstöra varandra. Ja, man hade utnämnt en kommitté för att utfärda belöningar åt de män, som påfunnit skjutgevär eller andra förstörelsemaskiner, vilka på möjligast hastiga tid kunde förgöra största möjliga antal människor. Och man var nu där i begrepp att belöna en person, som uppfunnit en slags exploderande jättebomb, som kunde i ett nu göra hela bataljoner grenadjärer blinda. Man var i stor entusiasm över detta påfund och ämnade låta prägla en medalj över dess uppfinnare, för att göra honom odödlig. Man var vid så gott humör inom denna församling, att man tillbjöd Hertha att göra henne till medborgarinna i Franska samhället, om hon ville subskribera till medaljens präglande. Men då Hertha nämnde sitt ärende, svarade herrarna leende, att det var en helt annan "affaire", att de icke nu hade tid med den. Men de bockade sig och bedyrade, att "damerna styrde världen; att de voro allsmäktiga genom sina behag", och så sprungo de ut att hurra för drottning Victoria, som nu gjorde sitt intåg i Paris. Och allt folket i Frankrike drack brorskål med engelska folket och skrek: "Vive l'Angleterre!"

Då kom Hertha ihåg, att hon alltid hört England nämnas som frihetens och människokärlekens rätta hemland, och hennes längtan och lågan i hennes hjärta förde henne dit.

När hon kom dit, kände hon sig styrkt och upplivad, ty där var en mäktig allmän anda i det landet, som kändes överallt som en frisk vind, och hon såg det härliga frihetsträdet, med de gyllene frukterna, växa där större och kraftigare än någonstädes på jorden.

Och här såg hon den store John Bull stå mitt ibland en ofantlig folkmängd, delande ut order och arbete; däremellan tittade han i en fransk ordbok och upprepade glosor därur, ty han hade nu blivit mycket god vän med uppsyningsmannen över fransoserna, som de kallade kejsare, och ville lära sig säga artigheter på hans språk. John Bull såg så praktisk och så jovialilsk ut, att Hertha fattade mod att tilltala honom och sade:

"Gode sir! Hjälp mig att befria mig och mina bundna systrar!"

John Bull svarade: "Je suis charmé!... Jag är en frihetens kämpe, och en stor ladies man, but ... but... Vi ha så mycket att göra med orientaliska kriget; vi hålla som bäst på att tillverka en stor bomb, en jättebomb, miss, som, när den exploderar, skall kunna forgifta en hel stad genom stank. Det blir en stor sak, en mycket stor sak! Detta är en stor tid, miss, för mänskligheten, och om ni och era systrar vilja komma hit och hjälpa stöpa kulor eller ock ge lektioner i franska språket, så..."

Hertha svarade: "Det kunna vi ej. Men förhjälp oss till vår rätt och vår frihet som människor, så skola vi tjäna er på annat sätt; vi skola hjälpa er att skapa frihet, frid och fröjd på jorden."

"Frid?" utropade John Bull, "jag vill icke nu ha frid, utan krig!"

"Krig mot förtryckaren är gott och rätt, och fria folks förbund i denna kamp är en härlig syn!" svarade Hertha, "men vi kunde även under kriget förbereda fridens rike! -- -- "

"Det har jag inte tid att nu hjälpa er med", sade John Bull otåligt, "jag måste tänka på det orientaliska kriget. Parbleu! ... Adieu miss. Gå till min halvbror Jonathan, som bor där borta över havet, han har tid med sådant där, och han har många underliga påhitt och funderingar. Eller hör! Jag vill ge er ett bättre råd. Gå till Rom. Där är nu en stor församling av biskopar och andliga män. Tala med dem. Veta de ingen råd för er, så vet icke jag De sitta med bibeln framför sig hela dagen och sova på den om natten. De böra kunna svara på alla frågor. Good bye, madame!... Comment vous portez vous? Tres bien je vous remercie!..."

"Rom, det eviga Rom!" tänkte Hertha, och lågan i hennes hjärta flammade högre vid tanken på allt det stora, som levat där, allt det sköna som ännu levde där. "Ja", tänkte hon, "jag vill dit, jag vill kasta mig till de andliga männens fötter och bedja dem lösa förbannelsen, som binder mig och mina systrar."

Hon såg Alma Roma och de andeligas stora Concilium, stolta gestalter och blickar. Och de hade där en stor högtidlighet och Hertha hörde dem säga:

"Härefter skall hela kristenheten dyrka jungfru Maria som ett gudomligt, övernaturligt väsen, ty den heliga ande har befallt det genom sin överstepräst, Pio Nono."

Och de förordnade en stor fest till den gudomligas ära och det vart ett stort jubel.

Hertha hörde detta med förvåning, men hon gladde sig likväl däröver och sade, i det hon böjde sig djupt inför de vördiga herrarna: "I haven upphöjt en jordisk kvinna högt över levande och döda; säkert skolen I då förhjälpa hennes systrar, kvinnorna på jorden, till deras timliga och eviga rätt. Säkert skolen I giva dem jämlik rätt med männen att söka frihet, arbete och sällhet."

"Vänta lite!" utropade de andliga männen, "det är en helt annan sak. Låt oss se, vad det står skrivet!" Och de begynte bläddra i biblarna, som de hade framför sig, och slogo upp ett ställe och läste högt:

Det står skrivet: "Din vilja skall dinom manne undergiven vara, och han skall vara din herre."

Då flammade lågan upp i Herthas själ och ingav henne att säga:

"I sägen icke hela sanningen. I talen ur det gamla testamentet, men jag vet att det finnes ett nytt, och att där står, att kvinnan blivit frigjord, och att man och kvinna aro lika fria i Kristo. Jag vet ock att där står skrivet, att "de som varda värdiga till uppståndelsen ifrån de döda, varken taga hustrur eller givas man, ty de varda lika med änglarna, och äro Guds barn". Och vi bedja ju alla dagar, att Guds vilja måtte ske på jorden, som redan sker i himmelen! I Kristi tjänare och ståthållare, varför sägen I mig icke hela sanningen?"

Nu upphov en av biskoparna, en frisinnad man, sin röst och sade: "Den unga kvinnan har rätt, och vi ha alla haft orätt emot henne. Den, som Kristus kallat moder och syster och talat förtroligt med, och uppenbarat sig för, hon är sannerligen därigenom frigjord, och hennes vilja bör icke vara undergiven någons, utom den högstes, och hon bör vara fri att bli allt det, som Gud kallat henne till. Låt oss stifta rättvisare lagar för henne, än människornas stadgar hittills varit det, på det att vi må befordra Guds rikes ankomst på jorden, såsom det är i himmelen."

Men alla de övriga biskoparna och andliga männen förgrymmade sig, uppreste sig emot honom och kallade honom en hemlig protestant, en nyhetskrämare och visionär. När sorlet åter saktade sig, bad Hertha att få säga några ord. Men de andlige ropade med allvarliga och stränga röster: "Kvinnan tige i församlingen!" Och de räckte ut sina herdestavar över Hertha och böjde henne ned till jorden.

Ångest och en ädel vrede lät lågan flamma högre i hennes hjärta och ingav henne att nämna ett stort och heligt namn, frälsarens namn. vid ljudet av det namnet lyfte sig de nedtryckande stavarna hastigt, så att hon ej kände dem mer. Hon nämnde det åter, och en osynlig hand reste henne upp och stärkte henne såsom med magisk kraft. Hon nämnde det än en gång med styrka, och hela den ståtliga församlingen i kardinal- och biskopskåpor bleknade bort, sjönk samman som en falaska och försvann. En manlig gestalt, full av majestät och mildhet, vandrade ensam fram över jorden, upplyftande allt, som där låg nedböjt eller förtrampat, slaven, kvinnan, fången, de fattiga och förkrossade, så vandrade han, under det ett ljust sken spred sig från hans grå mantel, till dess han försvann vid horisonten. Och rymden var öde och tom.

"O!" tänkte Hertha, "det var befriaren. O, att jag kunde finna hans rike; där vill jag bliva och arbeta, som den ringaste av hans tjänarinnor."

Och längtan och kärlek lät henne åter sväva framåt över jorden, åt den trakt, där hon sett befriaren försvinna.

Men därunder hörde hon en kör av kvinnliga röster likt en sakta vind resa sig från jorden klagande:

"Hans rike finner du ingenstädes på jorden. Ingenstädes ännu har rättvisan banat väg för kärlekens fulla uppenbarelse. Ingenstädes ännu ha människorna följt befriarens lära. Vi måste ännu länge bedja: 'Tillkomme ditt rike!' Bed med oss!"

"Ja, jag vill bedja och -- dö!" tänkte Hertha, och det tycktes henne, att allt hopp slocknade inom henne, och att hennes liv skulle sluta. Hon kände sig trött att leva.

Nu uppträdde för hennes inre syn bilden av hennes hemland. Hon mindes de grå, mossbeklädda bergen, det gamla, evigt gröna frihetsträdet. Urdabrunnens sorl och svanornas stridbara sånger. Väl visste hon, att där, i hennes fädernesland, kvinnorna voro mera förtryckta och berövade självständighet än i andra kristna länder, men ändå, det var hennes fosterland, och ett land rikt på stora och ädla krafter. En outsäglig längtan fattade hennes själ och förde henne hastigt tillbaka dit.

Hon såg dem åter de mossbeklädda urbergen och hörde fjärran från suset av det väldiga världsträdets grenar, och hon hörde den viskande rösten därur:

"Lyssna till det trädets susning,
vid vars rot ditt bo är fästat!"

Och där vid trädets fot, men ack, så långt, så långt ifrån henne, såg hon de höga, allvarliga nornorna sitta vid Urdakällan och tyckte sig höra deras röster i det stora trädets sus, sägande:

"Den är för de hjältemodiga,
de som ha syn,
och som redligen kämpa för denna.
Fråga ej människor.
Följ den inre rösten.
Vaka och bida.
Endast bliv värdig.
Framhärda i vilja.
Stunden skall komma.
Synen skall seger vinna."

Stärkande som vinden i fjälltrakten ljödo de rytmiskt avmatta orden. Men deras mening var Hertha fördold och syntes henne gälla andra än henne. Hon satt åter i sin vrå i gråstensbergets famn; hon hörde spinnerskornas enformiga sång runt omkring sig. Bägarelavarna stodo som förr kring hennes läger och bjödo henne daggdropparna, som de samlat i sina skålar. Hon återfann allt som förr; endast hon var icke mer densamma. Hon hade förlorat sin ungdoms friskhet och sitt djärva hopp. Hon satt tyst och önskade blott att få dö. Dagar, veckor, månader och år gingo, men döden kom ej. Grå och tung låg skyhimmeln över hennes huvud, stelt och kallt omgav henne gråstensberget likt ett fängelse. Hertha kände sina lemmar småningom stelna, men lågan i hjärtat, den stelnade ej. Den brann orolig och brännande. Stundom styrktes Hertha av nornornas ord, som tycktes ljuda i rymden över hennes huvud, stundom sjönk hennes hjärta under de enformiga stundernas tryckning, och hon måste sucka: "Oroliga livslåga! vad vill du? Det är ögonblick, som du lyser, men långa tider, som du blott bränner och plågar mig, upplysande mörkret inom och utom mig. Slockna, stackars gnista, slockna. Låt det bli natt och tyst -- för alltid!"

"Nej, lev, lev och njut livet som vi!" ropade röster på nära håll, och Hertha såg åter det glittrande molnet med glädjeflickorna.

"Ser du", sade de, "vi äro dig nära ännu; vi äro hemma i alla länder och överallt lika fria, lika lyckliga. Bliv såsom vi!"

"Bort!" svarade Hertha, "bort, I ljugen! Jag ser, att edra kinder äro sminkade och edra blommor konstgjorda. Jag ser under er glittrande glädje en hemlig oro. Stackars systrar! I frukten ålderdomen och döden. Dem fruktar icke jag. Jag känner i mitt lidande och längtande hjärta något stort, som jag icke ser hos er. och hellre än att leva lycklig av er lycka vill jag dö olycklig med de olyckliga. Jag gråter, I len, och likväl, arma systrar, måste jag beklaga er!"

Då skilde sig glädjeflickornas hop i tvenne flockar. Den ena skrattade hånfullt, men ur den andra hördes sorgfullt klagande röster:

"Även vi voro en gång såsom du. Vi kände något stort i våra hjärtan; vi sökte ljuset och friheten, men samhället stängde för oss vägarna till ljuset och livet; och vi läto oss förledas av villoljus, som lovade sällhet och frihet, men brände bort våra vingar, de som lyfte oss uppåt. Vi ha fallit, och vi veta det, och det gör vårt hemliga kval. Vem räknar tysta suckar? Vi kunde ha varit annorlunda! Nu är det för sent. Låt oss dricka vin och glömma; ty vi måste ju leva!"

Åter sammansmälte de båda flockarna till en hop. Men i detsamma svartnade sminket på deras kinder och flammor uppstego ur jorden, som antände deras fladdrande dräkter, och det granna, glittrande molnet var förvandlat i aska. Hertha hörde ett vilt rop av fasa och ångest, som småningom dog bort i jämrande suckar, under det en stormil förströdde askan i rymden. Hertha grät över glädjeflickornas öde. Då hörde hon deras döende röster hest viska i stormvinden:

"Gråt över dig själv. Du är annorlunda, men du är icke bättre än vi; och ditt öde skall bli ännu gruvligare! "

Och det syntes Hertha, att hennes själ förvandlades, och att den uppåt strävande, längtande lågan därinom antog en annan natur. Den hade längtat att värma och välgöra; nu ville den blott straffa. Hon själv var förvandlad till ett farligt väsen, som spridde omkring sig förstörelse. Lågan i hjärtat spridde sig genom alla hennes lemmar och allt, vad hon vidrörde, antändes därav. Hennes hand hade blivit en glödande brand. Hon lade den på sitt fädernehem och vilda flammor utbröto. Hon såg dem växa högt och sprida sig åt flera håll, antändande allt fler och fler hus. Hon hörde klockornas klämtande, larmtrummans virvlar, folkets rop och larm skränet av iskärror och eldsläckningsanstalter. Med vart ögonblick tilltog bullret, och hon hörde viskas i sitt öra: "Mordbrand! Mordbrand!" En onämnbar ångest bemäktigade sig henne, ty det tycktes henne, att detta allt var hennes verk. På en gång uppstod hos henne så, som det ofta sker under svåra drömmar, tanken: "Det måtte vara dröm!" Hon sökte att vakna, kämpande häftigt med drömanden, som höll henne fången, lyckades slutligen och -- vaknade.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap05.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free