- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Mordbrandsnatten

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Mordbrandsnatten

Ett rött, vilt flammande sken lyste in i systrarnas rum, som låg inåt gården. Klockorna klämtade, Darmtrumman gick, och ett förfärligt skrän av människoröster som om varandra ropade: "Elden är lös! Hjälp, hjälp! Vatten, sprutor hit! skynda, hjälp! fräls!" uppfyllde luften. Hertha trodde sig drömma ännu eller yra under sömndryckens inflytande. Men ett glas vatten, som hon hastigt drack ur, och häftiga slag på dörren jämte ropen: "Hertha! Kom ut! Vill du brinna inne!" skingrade hastigt sömntöcknet. Hon öppnade dörren. Rudolf stod där med förvirrade blickar. "Kom!" sade han, "kom, jag skall rädda dig!"

"Hjälp mig att rädda Alma först!" sade Hertha, på en gång fullt klar och bestämd.

Rudolf lydde. Hertha kastade hastigt kring sin syster kläder och kappa och ledde henne, biträdd av Rudolf, ut på gården. Här funno de gamla moster Nella och de två yngsta flickorna darrande och gråtande, och nästan utan kläder.

En mängd möbler, sängkläder och husgerådssaker hade redan blivit utkastade på gården, som vimlade av folk.

Hertha förde sina systrar och mostern så långt avsides som möjligt in på gården och bad dem där dröja och vänta henne åter. Därpå vände hon sig mot det brinnande huset med beslutsam uppsyn, såsom besinnande vad som kunde göras. Hela övre delen av huset stod i lågor och ur den andra våningens fönster trängde vilda flammor.

"Min far!" utropade Hertha, "var är min far!"

"Där!" viskade Rudolf i hennes öra, i det han med av vild glädje gnistrande blickar pekade upp till andra våningen, av huset, "där, där det brinner nu! Han kan ej undkomma!"

"Olycklige! vad har du gjort?" viskade Hertha tillbaka, i det en förfärlig aning blixtrade fram i hennes själ.

"Befriat dig och -- mig!" genmälte Rudolf. "Kom! Jag skall rädda dig! Genom tusen eldar skall jag bära dig!" Och han omslöt henne hårt, i det han sökte draga henne bort. Men med styrka stötte Hertha honom ifrån sig, i det hon med flammande blick utropade: "bort! bort ifrån mig! Rädda honom eller -- ser jag dig aldrig mer!"

I denna stund hördes ett förfärligt brak. Det var en del av taket som instörtade, och en massa av tjock rök och lågor virvlade upp ur gapet, som uppstod. Ett ögonblicks tystnad och häpnad följde. Då hörde man ett jämrande, ångestfullt rop om hjälp, likt det av en svag gubbe eller av ett barn. Det tycktes komma från den del av huset, över vilken taket sammanstörtat.

Ett annat rop besvarade detta nedifrån gården, ett starkt rop ljudande som ett: "Ja!" fullt av vilja och kraft, och en ung flicka störtade in i det brinnande huset. Det var Hertha. Rudolf ville följa henne i spåren, men en brand, som föll ned av det brinnande taklaget, gav ett slag åt hans huvud. Han tumlade tillbaka, föll och förblev en stund utan all besinning.

Den gamle Falk hade hårt insomnat på sina skatter, samlade under huvudgärden, då han väcktes av brandropen och larmet nere på gatan. Rummet där han låg var fullt av en kvävande rök, som gjorde honom yr i huvudet och försvårade andedräkten. Hans första rörelse var att gripa efter det lilla skrinet, och med detta i sin hand satte han sig upp i sängen och försökte att sansa sig. Han ropade sin trotjänarinnas namn, men fick intet svar. Med svårighet reste han sig på sina fötter och sökte att närma sig dörren till salen. Men hans huvud svindlade och hans fötter ville icke bära honom. Han föll och kröp därefter på händer och fötter fram till salsdörren, i det han sköt framför sig det dyrbara skrinet. Han var nu vid dörren; men huvud och knän nekade sin tjänst då han ville resa sig upp. Han ropade den gamla tjänarinnan, han ropade Rudolfs namn, och ångesten gjorde hans röst rytande och stark, men ingen röst svarade på hans och ingen hand öppnade den stängda dörren. Han tyckte sig höra vilda glädjerop och hånskratt där ute i salen blanda sig med brandens buller och brak. Med vart ögonblick blev hettan starkare och röken tjockare i rummet. Dödsångest grep den gamles hjärta och ångestsvett frampressades på hans panna, i det han i djupet av sin själ tyckte sig höra orden: "Du dåre! i denna natt skall din själ ifrån dig tagen varda." Och ur den natt, som omtöcknade honom, tycktes honom att bleka anleten framblickade dystra, hotande, stirrande på hans plågor. Han kände igen dem alla. De voro själar, som blivit honom anförtrodda att vårda och lyckliggöra. De tycktes fråga honom huru han uppfyllt sin plikt mot dem. Rök och lågor omvärvde honom närmare och närmare med vart ögonblick. Han kände sig kommen till livets gräns och bortom denna såg han intet, utom något oformligt, obestämt, hotande, förfärligt, mera förfärligt i sin obestämdhet än de mest förfärliga verklighetens gestalter kunde varit det; ett obekant och dock oundvikligt, som med vart ögonblick nalkades mer och mer bortom den grymmaste död. Ängesten återgav honom styrka och sans nog för att resa sig upp, fatta dörrens lås och även öppna denna. Men i samma stund slogo lågorna emot hans ansikte, och ett förfärligt brakande, jämte det svall av rök och lågor, som uppfyllde hela salen, lät den olycklige gamle neddigna framstupa över tröskeln, och för första gången trängde sig jämrets och bönens rop ur detta hårt tillslutna bröst!

"Herre min Gud! Skall du låta mig dö så? Herre min Gud, förbarma dig över mig. Hjälp, hjälp!" Och hans händer släppte ett ögonblick skrinet för att sammanknäppas i ångestfull, dödsångestfull bön!

Åter brakade det häftigt i rummet. Dörren åt förstugan till stöttes upp, och där, omvärvd av rök och lågor, stod icke domens utan lik en befrielsens ängel, den gamles dotter, Hertha.

Han sträckte mot henne sina darrande händer. Hon störtade fram till honom och upplyfte honom i sina armar. Så stark som nu hade hon aldrig känt sig och kanske aldrig varit. Hon bar sin fader genom den brinnande salen. Hans darrande händer omfattadc krampaktigt det dyrbara skrinet.

"Ännu är det tid!" tröstade och uppmuntrade Hertha. "Frukta icke, min far! Snart skola vi vara i det fria."

Lågorna nästan kvävde löftet på hennes tunga och tycktes vilja stänga hennes väg. De svedde hennes kind och hennes kläder, men hon vacklade och sviktade ej. "Mod, mod, min far!" viskade hon, i det hon mitt igenom de fräsande eldarna bar sin dyrbara börda, så lugn och beslutsam, som om ingen dödsfara varit henne nära. Hon kände det klart hon visste med sig, att hon skulle rädda sin fader. Lågorna sträckte visslande ut efter henne de ormlika tungorna; snart räckte de henne icke mer. Hon gick stadigt utför den långa trappan, då salens tak nedstörtade bakom henne.

När Hertha trädde ut på trappan till förstugan, bärande sin fader i sina armar, hurrade folket och viftade med hattarna. Då först sviktade hennes knän. Hon sjönk ned på dem, dock utan att släppa den börda hon bar. Troget som en mor håller ett barn tryckt till sitt bröst, så höll hon sin fader, med ögonen fästade blott på honom. Han syntes nästan sanslös. Hon drog andan starkt och djupt. "Vi äro räddade, fader", viskade hon, "andas, andas, min far!"

Man omringade dem, man förde dem ur lågornas närhet och till stället där de övriga av familjen voro församlade. Den gamle återfick småningom sina sinnens bruk, men en häftig nervskakning lät hela hans kropp skälva, och sedan han icke utan rörelse tryckt till sitt bröst alla sina barn, stirrade han oavvänt, och utan att säga ett ord, på sin brinnande egendom.

Hertha, sedan hon druckit ett glas vatten, syntes fullkomligt återställd och sysselsatte sig med att skaffa bårar och folk samt att med madrasser och täcken tillaga en bädd för sin fader och för Alma, för att låta bära dem ur eldsvådans närhet. Hon och de övriga, gamla Anna bland dessa (hon hade insomnat, sittande framför köksspisen och ej i sitt vanliga rum, nära sin husbondes, denna natt, varför hon icke hörde hans rop), begåvo sig nu alla ut ifrån gården. Elden hade redan angripit flera hus i grannskapet till det först antända, vilket nu brann med en häftighet, som gjorde alla släckningsförsök fåfänga. Folk flydde på alla håll ur husen i grannskapet; man kastade sängkläder, speglaroch porslin huller om buller ut genom fönsterna. Elden, förskräckelsen, trängseln och villervallan tilltogo med vart ögonblick.

Hertha, som av lågornas riktning i vinden såg, att elden troligen skulle sprida sig åt den norra sidan av staden, som till stor del bestod av trähus tog genast med de sina vägen åt den motsatta sidan över en bro, välvd över Klarån, och till ett av träd planterat fält nära invid staden, där stadsborna om sommaren förlustade sig, och som kallades Kungsfältet. Många av dem, som redan voro husvilla, eller som fruktade att bliva det, följde hennes exempel. Och de, som gjorde det, gjorde väl. Ty de, som flydde med sina saker till hus eller ställen närmare trakten för branden, måste förnyade gånger övergiva dessa tillflyktsorter för den sig allt mer spridande elden. Vinden reste sig, blev till häftig blåst och drev lågorna med allt vildare fart från hus till hus, från gränd till gränd. Trähusen brunno som fnöske.

Nu uppenbarade sig både vid eldsläcknings- samt vid flyttnings- och räddningsarbetet den metod som ännu vid flere tillfällen utmärker svenskarnas lynne och sätt, och som vi förr en gång omtalat och kallat: "huller om buller-metoden"; men vid detta tillfälle styrdes den icke av någon slags inre harmoni. Stadens högsta myndigheter, landshövdingen och borgmästaren, voro i strid med varandra om sättet, på vilket man skulle gå tillväga vid eldsläckningen. Eldsläckningsanstalterna befunnos -- icke tillstädes eller icke i ordning; många sprutor icke dugliga; vatten ropades på, men kom icke; flere kommenderade, men ingen lydde; och kanske kunde ingen lyda, ty det kommenderades huller om buller, hit och dit, fram och åter. En stor del personer blevo av eldsvådan också alldeles yra i sina huvuden. Så såg man en stor, stark karl ivrigt sysselsatt att rädda ett dockskåp, en annan skyndade genom gatorna med ett tomt dricksglas i handen, en tredje körde ut ur staden fyra vedträd på en skottkärra; en gammal fru störtade ur sitt hus med en nyckelknippa i handen, och en ung mamsell med sin balklänning på armarna, ehuru hon glömt att kläda sig själv.

Många begagnade även nöden och villervallan för att stjäla och roffa andras egendom. Och ingen fanns att vaka över detta ofog. Många duktiga och redliga män arbetade med oerhörda ansträngningar både att släcka och rädda, men det var antingen var och en för sig eller i spridda grupper; system och sammanhållning felades alldeles.

Emellertid spridde sig elden i den stigande vinden med förfärande fart. Innan morgonen grydde voro alla gårdarna på gatan, alltifrån Falkska huset och fram till stora torget, lagda i aska, och snart brann även detta i alla knutar. Det nya societetshuset, med den präktiga balsalen, där den stora kostymbalen skulle ges, som lät så många unga hjärtan klappa av oroligt glad förväntan, antändes och lågorna dansade just med fröjd upp i de stora gemaken, grasserande bland sidenförhängen och möbler, alla nya, smältande de granna ljuskronorna, förvandlande i aska all förgyllning och annan grannlåt. En timme senare brann snett över detta det stora huset, där aftonen förut gudar och gudinnor glammat förnöjsamt tillsamman. Det silverhåriga guldbröllopsparet, det ståtliga värdfolket, med deras unga döttrar (de sju mamsellerna Duva), stodo husvilla på torget och sågo deras välordnade hem bli lågornas rov.

Under förmiddagen brunno alla byggningarna på torget, och elden kastade sig nedåt gator och gränder, där den fattigare delen av stadens befolkning bodde. Nu kom den till den Stora fjärdingen (den stora sopfjärdingen, som Mimmi Svanberg kallade den), och en hel befolkning av gummor och gubbar, paltiga madamer med flygande hår och halvnakna barn, tumlade fram därutur, jämte en mängd söndrigt husgeråd, halva bord och fjärdededels stolar, stycken av sängar, kaffekvarnar, ämbar och varjehanda delar av obeskrivbara, onämnbara ting och persedlar, i kaotisk villervalla. Villervallan bland arbetsfolket blev också allt större och större. Många tröttnade att arbeta, då de sågo elden endast mer och mer tilltaga. Många också voro dorrska, och man hörde ej sällan svaras på böner om hjälp eller handräckning: "Det angår mig icke!" eller: "Det kan ni göra själv!" Ingen befallde, ingen lydde mer. Man flydde överallt, räddade med sig vad man kunde och lät elden och ödet råda.

"I dag är det då kommet därtill, att herre och dräng äro lika. Den som vill arbeta, gör det; och den som icke vill, låter bli!" sade en arbetskarl, vars hela utseende vittnade om, huru rastlöst och tappert han själv arbetat, "men se!" tillade han, "inte kan jag begripa, huru man kan låta bli«et!" Och han skyndade åter att hjälpa, var helst han såg behov därav. Det var prästgårdens dräng, den hederlige Jakob, som nu såg sin dröm besannad, men kämpade modigt med dess hemska verklighet.

Denna visade en sjö av lågor, böljande i vinden och gripande omkring sig mer och mer. En vimlande massa av förskräckta och husvilla människor flydde ur den brinnande staden med barn och bohag ut till Kungsfältet, där allena man nu kunde hoppas trygghet mot förstöraren.

Mitt ibland folkträngseln och förstörelsen såg man en äldre fru, kring vilken en mängd brokiga klädesplagg fladdrade såsom fjädrar i vinden, irra sökande, frågande häftigt till höger och vänster:

"Har ni sett min fröken? Kan ingen säga mig, vart min hushållsfröken, fröken Krusbjörn, tagit vägen?"

"Åh, hon har tagit raka vägen åt helvete!" sade en arbetskarl, som ville göra sig kvick.

"Nej", sade en annan, "jag såg henne fara till himla, mitt ur elden, med uppräckta armar och flygande hår, och hon skrek: 'Min fru, min fru!' så det var ömkligt."

"Och jag", sade en tredje, "jag såg henne springa ur staden med en smörbytta under ena armen och en stor ost under den andra. Hon sprang visst till Stockholm, så sprang hon!"

"Det måtte då ha varit innan hon for till himla", återtog den förre; "ty jag kan svära på, att jag såg en fröken, som såg ackerat ut som en krusig björn, som..."

"Ack! Ni äro ena gemena karlar, och ni ljuga allihop!" utropade fru Tupplander, ty det var hon; "ack min olyckliga fröken! Var är hon? Var är hon? Kan ingen säga mig vart fröken Krusbjörn tagit vägen."

På den lilla bron över Klarån stodo nu tvenne fruntimmer betraktande branden. Det var pastorskan Dahl och Mimmi Svanberg.

"Ack! min aning!" sade den förre. "I går afton kände jag tydligt, att en olycka förestod oss här i staden. Det arma, arma folket!..."

En hand rörde lätt vid pastorskans axel, och en mild röst sade: "Detta är en förfärlig syn, kära fru Dahl. Vad är att göra? Kunna vi ej på något vis hjälpa de stackars människorna?"

Pastorskan vände sig om och kände igen den unga, vackra grevinnan B., som klädd i stubb och sidenskor och med en schal över huvudet hade skyndat ur huset, vilket hon som resande bebodde, och hastat till branden.

"Det kunna vi visst!" sade den alltid rådiga Mimmi Svanberg, "åtminstone jag, som är stark. Grevinnan och pastorskan göra, tror jag, bäst i att icke stå här och äventyra att förkyla sig, utan gå hem och låta koka kaffe och soppa åt de brandskadade, ty jag spår att det blir stort behov därav. Jag har låtit min Lovisa sätta på stora kaffekitteln, och pappa sitter själv och maler."

"Ack, min Gud, ha ni ej sett min fröken!" utropade en gäll och förtvivlad röst, och de tre fruntimren fingo se fru Tupplander i en kostym, nästan lika utomordentlig, som hennes blick var förvirrad, komma såsom på flygande fjädrar emot dem: "Var, var kan hon vara?"

"Var var hon, då tant såg henne sist?" frågade Mimmi Svanberg.

"Ack! hon var mitt ibland mina syltburkar", svarade fru Tupplander, "ty fast elden inte ännu kommit till mitt hus, så kan den komma, innan man vet ordet av; och jag måste sätta mina saker i säkerhet; och jag och allt mitt folk vi buro allt vad vi kunde. Men just som jag tänkte, att vi fått det mesta i säkerhet, och att fröken Krusbjörn skulle vaka över det, si -- så är hon borta, och ingen vet, och ingen kan säga mig, vart hon tagit vägen! Men när jag såg henne sist, då var hon mitt upp uti syltburkarne! ... "

"Då kommer hon nog dit igen", tröstade Mimmi Svanberg, "ty har hon en gång varit väl ifrån elden, så har hon säkert icke sprungit in i den åter."

"Ja vem kan veta det?" sade den tröstlösa fru Tupplander. "Elden gör människorna yra i huvudet. Ack, min stackars Krusbjörn! Min stackars fröken!"

"Jag går att låta sätta på soppa; det var ett gott råd", sade pastorskan. "Lyckligtvis ha vi nyss slaktat en oxe."

"Och jag skall låta koka både soppa och kaffe", sade den unga grevinnan, "men nu vill jag hjälpa det fattiga folket bärga deras saker. Se där, två helt unga flickor, som bära en säng och som nästan digna under bördan; Det är visst en sjuk i sängen. Låt oss hJälpa dem!"

I sängen låg ett gammalt fattighjon ifrån Stora sopfjärdingen. Hon låg förlamad av gikt och hörde brandens larm och såg lågorna tränga inom knutarna av sin kammare, och hon tänkte: "Jag måste väl brinna upp, ty ingen skall tänka pa mig, arma usling!" Men två helt unga flickor, -- "slinkflickor" kallades de i kvarteret, ty de gingo i slarviga kläder och hade icke fått tjänst, emedan de icke hade några kläder, -- de tänkte på den gamla och sade till varandra: "Vi ska' la ändå rädda själa!" Och därmed stötte de raskt upp dörren, togo sängen med den gamla uti och buro den genom de brinnande gatorna ut åt Kungsfältet, men hade nära nog dignat under bördan, då tvenne fruntimmer skyndade dem till hjälp. Det var Mimmi Svanberg och den unga grevinnan. Tillsammans buro de den gamla ut på fältet, i säkerhet för lågorna, och grevinnan tog av sig sin schal för att skydda henne mot kölden, varför åter hon, oaktat all protest, insveptes i koftan, som Mimmi Svanberg bar under sin kappa. Sedan skyndade båda att hjälpa andra lastdragare. Med vart ögonblick ökades antalet husvilla på Kungsfältet.

Med vart ögonblick ökade sig även branden i den allt häftigare vinden. Det var en förskräcklig och sorglig syn. Omöjligt likväl för Mimmi Svanberg att icke draga på munnen, då hon såg fru Tupplander flaxa omkring i sin underliga kostym, sökande bland de flyende hoparna, ropande: "Min fröken! Har ingen sett min fröken?" Stundom ropade hon högt och gällt: "Fröken Krusbjörn!" Men ingen röst svarade.

Grevinnan B. och Mimmi Svanberg hade nu fått en verksam medhjälparinna vid deras bärgningsarbete. Det var Hertha, som, sedan hon satt de sina i säkerhet vid foten av en stor ek, skyndade att hjälpa det husvilla folket i vad hon det kunde.

Det var middag och ingen gräns syntes ännu för förstörelsen, som tycktes vilja sträcka sig över hela staden. Mängden och myndigheterna i staden voro nu lika modlösa och rådlösa, och man gjorde knappt några försök mer att stävja härjaren.

En mil utom staden arbetade denna förmiddag på den nya järnvägen femtio man under löjtnant Nordins befäl.

"Det brinner i Kungsköping!" sade denne till sitt manskap, "och det ser ut, som om där skulle behövas mycken hjälp. Allt se'n morgonen har jag sett röken därifrån, och den tyckes snarare taga till än minskas. Jag går dit, och de av er, gossar, som vilja följa mig, äro välkomna. Jag skulle gärna vilja säga till dessa, att de likafullt skola få sin dagspenning. Men jag kan det ej; ty det är tämligen säkert, att de få ingenting för besväret."

Alla de femtio följde genast och utan tvekan sin unga, älskade anförare.

Om ett par timmar voro de på stället. Yngve Nordin med ett par av sina kamrater uppgjorde i hast en plan för eldens motande, och då de friska femtio paren armar, som Yngve medfört, enigt och raskt åtlydde deras befälhavare, begynte snart eldsläckningsarbetet att få en ny vändning. Det begynte verkligen släcka elden och hindra dess vidare framfart. Dock mötte dem oförutsedda svårigheter, dels genom bristande vattentillgång, dels genom bristande harmoni med myndigheterna i staden.

Så hade några unga järnvägsherrar lyckats få upp ett brandsegel på taket av ett hus i hörnet av en tvärgata och mitt emot ett hus, som stod i full brand. De ansågo sig fullkomligt säkra om husets och hela husradens räddning, där de sutto i eldregnet på taket, gjutande strömmar av vatten på sitt segel, då order kom från stadsmyndigheten, att seglet skulle nedtagas, för att sättas på ett redan antänt hus. Den unga järnvägen vågade träda i opposition med myndigheten på torget. Överhetens sändebud drogo i duken nedifrån, järnvägsherrarna höllo mot där uppe. Men naturligtvis kunde man få en stark majoritet nere på gatan; järnvägen måste släppa sitt tag och sitt hopp. Seglet bars bort i triumf, men med den påföljd, att båda husen, flere närgränsande och själva seglet brunno upp.

"Vi måste riva ned detta hus!" sade en stund senare Nordin beslutsamt till stadens överhet om ett hus ännu icke antänt, men vars läge gjorde detta försiktighetsmått nödvändigt.

"Riva ned?" utropade denne, nästan gråtande. "Det är då icke nog, att husen brinna ned, nu vill ni även riva ned dem. Nej, det sker då icke, så länge jag lever!"

Yngve måste inskränka sitt arbete förnämligast till ett välberäknat användande av sprutorna. Han ledde arbetet och förde själv en sprutslang. Men nu felades vatten.

"Var god skaffa hit vatten!" sade han till en herre, som stod helt lugn i hans närhet, åskådande branden, med båda händerna i sina fickor. "Vi måste fort ha mera vatten hit, eljest kunna vi ej rädda dessa husen."

"Det bryr jag mig inte om!" svarade herr v. Tackjern. "Jag bryr mig endast om det hus, som jag bor uti och som ligger där nedanom. Det är det huset som jag vakar över."

"Ert hus är ju ännu icke i fara och skall, med Guds hjälp, icke komma i fara", sade Yngve. "Ni kan med all trygghet gå efter vatten."

"Gå själv för fan i våld!" svarade grovt den själviske husägaren.

Yngve Nordin gav honom, som hastigast, en örfil och ämnade själv springa efter vatten, då en röst ur hopen höjde sig sägande:

"Vänta! På ögonblicket skall vatten vara här."

Rösten var en kvinnlig: den var Herthas. Hon jämte Mimmi Svanberg hade, under deras bärgningsarbete, kommit nära detta ställe och hört ordväxlingen emellan de båda herrarna.

Många minuter voro icke förflutna, innan Hertha återkom med en vattentunna, den hon själv körde.

Emellertid hade Mimmi Svanberg sett herr v. Tackjern tala sakta vid en grovlemmad arbetskarl och ge honom penningar. Denne nickade samtyckande; och då Yngve, som fortfor att föra sprutslangen, vände sig om för att emottaga det ankommande vattnet, gick den lejda karlen emot honom och tilldelade honom med knytnäven ett hugg mitt över ögonen, så våldsamt, att glasögonen sprungo i stycken; men själv fick denne i detsamma ett slag på örat så kraftigt, att han turmlade omkull och lunkade sedan av under en mängd svordomar. Den närsynte Nordin tycktes emellertid redlös, ehuru lyckligtvis hans ögon icke blivit skadade av hugget. Men händelsen fann honom icke oförberedd. Med största lugn, och som om ingenting störande förefallit, tog han upp ur fickan ett par andra glasögon och vände sig åter till arbetet. Men då han ville återtaga sprutslangen, såg han den, till sin förvåning, i en ung kvinnas hand, som för ögonblicket icke riktade den på elden, utan på den karl, som givit det lömska hugget och på den person, som lejt honom. Båda sprungo undan för den oväntade duschen. Hertha log och vände slangmynningen mot elden. Men den retade arbetskarlen vände sig om och kom springande emot henne med munnen full av grova skymford. Hastigt vände hon åter slangen emot hans mun, och vattenstrålen kväste med hast dess utgjutelser, varefter den åter riktades mot elden.

Yngve hade snart igenkänt Hertha och stod ett par minuter tyst åskådare av hennes bedrifter, i det han tycktes njuta av att betrakta henne. Men då han såg eldflingorna falla på hennes vackra hårflätor (halsduken, som täckte dem, hade fallit tillbaka kring halsen), tog han av sig sin officersmössa och satte den på hennes huvud. "Ni arbetar bra, kamrat", sade han leende, och med en röst som uttryckte innerlig aktning, i det han tog slangen ur hennes hand, "men er hand är icke stark nog att länge föra det där instrumentet. Därtill passar min bättre. Tack för hjälpen!"

"Kan jag här vara till någon nytta, så säg det", sade Hertha, i det hon åter satte mössan på hans huvud och drog upp halsduken över sitt.

"Sörj, om möjligt, för att det icke felas oss vatten här!" sade Yngve, "och, på Guds makt skola vi snart få makt med elden!"

"Gott! Vatten skall ej felas!" sade Hertha, i det hon avlägsnade sig. Hon talade till åtskilliga av de sysslolösa bland folket, förmådde dem genom sina allvarliga ord och sitt livfulla, bestämda väsen att biträda henne, och snart hade hon organiserat en ordnad och jämn vattentillförsel ifrån Klarån och till det ställe av branden, där Nordin och hans män arbetade. Redan saktade sig elden. Det syntes klart för dem, som voro där nära, att denna punkt var den viktiga och att, om elden kunde här stäckas så var vidare fara överstånden.

"Nu, gossar, gäller det", sade Yngve, "några av er måste upp på den där muren, för att därifrån rikta sprutorna på huset mitt emot. Släcka ni elden där, så är allt gott."

Raskare, oförvägnare folk i farans stund än det svenska arbetsfolket finnes ej. I ögonblicket voro tio män på färd att klättra uppför den ännu rykande ruinen. När de kornmo upp på den, hurrade de. Sprutornas välde härifran var stort. Om en halvtimme var elden hämmad och faran för dess vidare spridande förbi. Åter hurrade männen på muren; men i samma stund instörtade denna med de raska arbetarna. En timme senare bars Yngve Nordin av sina unga kamrater ur de rykande ruinerna med ena knäet samt vänstra armen illa skadade av den nedstörtade muren, eldsvådans sista bedrift. Han samtyckte dock ej att låta föra sig från stället, förrän han sett alla sina arbetare omkring sig och övertygat sig att ingen av männen på muren blivit dödligt skadad. Han ordnade till det bästa för deras vård i samråd med stadens läkare och lät först därefter bära sig till prästgården utanför staden, där han under sin arbetstid vid jämvägen hade sitt hem.

Natten bröt in, eldsvådan var släckt, glädjetrumman gick; men över tvåtusen brandskadade irrade husvilla omkring i staden eller på fälten därutanför.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap06.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free