- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Natten på Kungsfältet

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Natten på Kungsfältet

Det var på Kungsfältet, som större delen av flyktingarna hade församlat sig, emedan detta fält var närmast den nedbrunna delen av staden och emedan dess stora, ehuru avlövade träd dock tillbjödo något skydd. Blytung och mörk utbredde sig marsnattens himmel över stadens glödande ruiner. Ur de nedbrunna gårdarna uppflammade ännu lågor, som kastade dystra dagrar över förödelsen där inom och över det sorgliga skådespelet på fältet därutanför. Där sågos de brandskadade flyktingarna irra rådlösa eller sitta i grupper vaktande sitt räddade gods, många med förbundna huvuden, ögon, armar, o.s.v., vittnande om en alltför nära beröring med elden, alla bleka, sorgsna, utmattade, de flesta rådlösa och klagande. Nattens dysterhet kom att öka eländet. Man frös, barnen gräto, och mången moder hade för att värma sina små endast sin famn. Många människor syntes liksom stelna i en mörk och dyster modlöshet. Förgäves gingo Mimmi Svanberg och den unga grevinnan omkring, bj udande på varmt kaffe med bröd och en värmade brasa i deras hem; ingen var törstig eller hungrig; ingen ville eller vågade avlägsna sig frin sina räddade bohagsting. Man tackade de vänliga fruntimmerna nästan med liknöjdhet och fortfor att stirra på jorden eller på de rykande ruinerna, eller ut i det mörka fjärran. Barnens jämmer, då och då ett ångestrop, och tunga tröstlösa suckar avbröto allena den hemska tystnaden. Här och där ordades om eldsvådans uppkomst och orsak, mörka misstankar yttrades och ordet "mordbrand" viskades från man till man. Här och där rådslogo också personer, viskande, huru de skulle bäst draga nytta av mörkret och förvirringen och Mimmi Svanberg hörde en mor bannande säga till sin tioåriga son:

"Om du ändå vore som räven och drog hem det du kom över, så vore det något värt med dig!"

Den uslaste delen av stadens befolkning, sedan längre tid överlämnad i ro åt sin uselhet, hade blivit farlig, och de bättre av både fattiga och förmögna voro med skäl rädda för den.

Hertha hade lyckats att för de sina bereda en viss grad av bekvämlighet. Fadern och den sjuka systern voro bäddade på madrasser, vilande mot foten av en gammal ek. Även de unga systrarna voro väl betäckta, och lilla moster Nella satt, icke olik ett stort lappbylte, nystande med fingrarna omkring den dyrbara portföljen med den stora rättegången uti, och smått funderande på, om icke eldsvådan kunde härröra sig från någon av dess invecklade intriger. Rudolf hade varit Hertha outtröttligt behjälplig att ordna och ställa på det bästa för alla familjens medlemmar, och ändå ville icke Hertha giva honom ett vänligt ord, icke ens en blick. Hon talade ömt till småsystrarna, hon svepte schalar kring faderns fötter, hon värmde Almas händer mot sitt bröst och mot sina kinder, även moster Nella och gamla Anna vårdade hon sig vänligt om; för alla hade hon ord av ömhet och uppmuntran, endast icke för Rudolf, ehuru han tycktes söka hennes blick såsom den felande och straffade hunden husbondens förlåtande öga.

Direktören satt tyst, stirrande nästan oavvänt åt sidan, där den nedbrunna gården låg, och hans bleka läppar uttalade emellanåt liksom medvetslöst den tanke, som mest plågade hans själ, i orden: "icke brandförsäkrad!" Han fortfor att skälva såsom skakad av frossa. Emellanåt omslöt han krampaktigt det räddade skrinet.

Mörkret betäckte allt mer den hemska tavlan; men ingen sömn kom i de olyckliga brandskadades ögon. Snöflockar föllo och blandade sig i askan, som nattvinden strödde över deras huvuden; dova jämmerrop och klagande suckar gingo med den över fältet.

På en gång höjde sig en stark stämma, som ropade:

"Kommen till mig I alle, som arbeten och ären betungade, jag skall vederkvicka eder! ropar förbarmaren i går och i dag till er, betryckta vänner. Hören hans bud!"

Vid det oväntade budskapet lyftades allas huvuden. Men mörkret var i denna stund så djupt, att inga gestalter redigt syntes och ingen kunde skönja budbäraren. Desto starkare intryck gjorde de ord som ljödo över fältet genom den olycksdigra mörka natten från den osynliges läppar, i det han med en röst och kraft fulla av ingivelse frambar evangelii tröst och ljus till det förkrossade, i mörkret sittande folket, visande dem det allseende fadersögat vakande i den mörka natten, det älskande fadershjärtat färdigt att hugsvala alla, att hjälpa alla. Aldrig har någon för stunden improviserad predikan djupare verkat på dess åhörare. Stelheten, den stumma förtvivlan och dysterheten löste sig; man ropade, man grät, man snyftade högt, men det var icke mer av tröstlöshet, man var djupt gripen och rörd vid tanken på honom, som burit med oss törnekronan och korset och för oss burit dem till förklaring. Aldrig ännu hade hans bild stått så klar och ljus för det lyssnande folket. Såsom vågor i en svallande sjö utgöt sig dess känslor i suckar och tårar under predikarens mäktiga och trofasta tilltal. Men plötsligt avbröts detta av ett vilt anklagelsens skri:

"Det är jag, det är jag, som vållat allt detta elände, jag ..." här förstummades rösten, liksom kvävd av yttre våld. Mörkret hindrade att se den, från vilken ropet kom; men några personer i närheten tyckte sig ha sett en gestalt, lik den av en ynglings, hastigt resa sig från marken, men nästan lika hastigt ryckas ned av en annan person.

Mörker och tystnad betäckte åter scenen. Det blev ett ögonblicks djup, andlös tystnad. Alla tycktes vänta, att ett mörkt mysterium nu skulle yppa sig, att brandens upphovsman skulle giva sig tillkänna och många händer rörde sig ovillkorligt för att gripa den brottslige. Man väntade en, två, tre, fyra, fem minuter, men allt förblev tyst. Då började ett dovt, hotande mummel, likt det av en annalkande åska, höja sig över fältet ur tusen bröst och munnar; men över detta reste sig stark och mäktig den första talarens milda och manliga stämma ropande:

"Skulle något skuldbelastat hjärta här vilja anklaga sig att av våda eller vilja ha vållat olyckan, under vilken så många lida, så -- Gud förbarme sig över honom! Vi fordra icke hans bekännelse. Den kunde ej hjälpa oss. Den kunde göra ännu olyckligare. Må han tiga, Gud skall tala som domare i hans hjärtas djup. och skulle den stämman bli honom allt för förskräcklig, så må den olycklige ihågkomma, att 'när Herren vår Gud är mycken förlåtelse; att om vårt hjärta anklagar oss, så är Gud större än vårt hjärta och vet allting'. Låt oss ej döma varandra!"

I denna stund tändes morgonrodnaden vid den östra horisonten på andra sidan om den förbrända staden, och dess röda lågor glänste skönt emot de mörka molnen. Predikanten tog stunden i akt för att leda sinnena ifrån tanken på mordbrännaren och till den på Försonaren.

"Se!" utropade han, "se försonarens tecken i skyn, solen, ljuset, som åter uppgår efter den mörka natten. Läsen eldskriften på himmelen: ingen natt utan morgon, ingen sorg utan Guds nåd över den! Som ljuset kommer till jorden, så kommer förlossaren, tröstaren till oss. Sen hans ljus, hören hans ord och löfte. Vänner, låtom oss stå upp och hälsa honom med vår sång: Välsignad vare han, som kommer i Herrans namn!"

Det var en djupt gripande syn den, då den stora mängden av de brandskadade, hundratals män och kvinnor, gamla och barn, ännu bleka och bärande spåren av olyckan, som drabbat dem, på en gång fattade av en mäktig hänförelse, uppsteg som en man och under ledningen av deras själaherde uppstämde den härliga sången:

"Hosianna, Davids son etc."

Allt högre och högre stego morgonrodnadens flammor, spridande lius över nejden; allt starkare och mäktigare blev sången, och alla de ansikten, som nyss synts så bleka och dystra, tycktes nu, vända mot det uppgående ljuset och förklarade av dess sken, lika en kör av förlossade och lovsjungande andar. Tårar runno ymnigt, men icke mer av någon förtvivlans smärta. Många år därefter vittnade mer än en av de närvarande: "För allt det, som elden frånrövat mig, ville jag icke ha varit berövad denna stund."

Bland dem som icke deltogo i den allmänna hänryckningen var Rudolf. Herthas synbara avsky för honom och åsynen av all den nöd och olycka, som branden vållat, hade kastat en förfärlig dager in i den olyckliga ynglingens dunkla medvetande. I eld och brännande lågor uppgick för honom aningen om brottsligheten av en handling, som i hans oklara begrepp blott var ämnad till den älskades och hans egen befrielse samt tyrannens straff. Orden om det allseende fadersögat, som ljödo genom den mörka, av suckar och klagan uppfyllda natten, väckte hos honom en förtvivlad vilja att bekänna sitt brott och att -- dö. Hertha skulle gråta över honom, Gud skulle förlåta -- dessa tankar öppnade för honom en räddningens port ur den avgrund, som hotade uppsvälja honom, och hans uppskakade känslor gjorde sig luft i ett självanklagelsens skri, som dock ej hann utsäga den mörka hemligheten, ty det hejdades av Herthas hand, som hastigt tillslöt hans läppar.

"Tyst! Vill du döda mig? Tyst, eller jag förlåter dig aldrig! ..." Med dessa ord drog hon honom ner till sig på marken och talade sakta och ivrigt till honom, under det att himlen färgade sig med röda lågor och Hosianna-sången tonade över deras huvuden. Hon tryckte i hans hand det lilla av penningar, som hon ägde, och som hon med sitt arbete förtjänat, samt den enda dyrbarhet -- ett litet guldkors -- som hon ägde efter sin moder, och ännu innan sången upphört och solen uppgått, var Rudolf icke längre att se på Kungsfältet.

Sången hade tystnat, och den av stundens ingivelse uppresta mängden började snart åter nedsjunka till jorden och till dagens nöd och bekymmer. Men då infunne sig på Kungsfältet de tre fruntimmerna, som aftonen förut förgäves bjudit på förfriskningar, var och en nu åtföljd av tvenne pigor, som med ok buro på sina axlar stora korgar med kaffe och bröd. "Slinkflickorna" hade i hast blivit uppklädda och liknade nu helt skickliga flickor, i det de följde med rågade brödkorgar Mimmi Svanberg, där hon gick fram med sina medhjälparinnor från grupp till grupp bland de brandskadade, utdelande den livande drycken och tröstande, uppmuntrande ord. Och sällan hade Mimmi Svanberg funnit tillfälle till en mera upplivande verksamhet för både hand och tunga.

"God morgon, kära madam! Se här, drick en kopp varmt kaffe. Det skall muntra upp. Ja, det är en stor olycka, men allt ont har ändå en övergång. Se där skorpor att doppa. Så söta små barn madam har! Det var en Guds nåd, att ingen av dem blev skadad av elden. Ja, man har alltid något att tacka för. Med sådana barn kommer alltid glädje åter. Se där, små barn, ni skola få var sin vetesemla och var sin tår kaffe. Det smakar det, skulle jag tro. Och vackert väder få vi i dag. Efter oväder låter Gud solen åter skina!"

"Kära mäster Smedson, hur står det till? Illa nog, ser jag. Men vår beskedliga doktor skall läka det där såret, och sedan -- en så bra och duktig karl som ni, får snart smedja och pust igen; och ni kommer att få mycket arbete härefter, när staden skall byggas opp. Ni skall komma er opp på det, mäster Smedson, med hela ert hushåll, tre resor bättre än förr. Drick en kopp kaffe på det och doppa till. Var och en är sin lyckas smed, mäster Smedson. Och det skall ni ännu besanna."

"Stackars mor Greta med de många små! Se där traktering för er och för dem. Vi skola härefter få ett större rum för småbarnsskolan, och då måste mor Greta lova mig att låta barnen flitigt gå i den. Det duger icke att låta ungarna springa kring gatorna som hittills. Se där bröd och varmt kaffe, små barn. Nu ska ni bli snälla härefter och gå ordentligt i skolan, allt skall bli bättre, sedan ni kommit ur den där stora fjärdingen. Ingen olycka som inte något gott kan komma av. och vi ska alla hjälpas åt att vända olyckan till det bästa."

"God morgon, gamla mor i sängen! Ni säger icke nej till en kaffetår! Hur gammal är ni? Åttio år! Det var en vacker ålder det. Den kan tåla två koppar kaffe. Drick mor lilla och var vid gott mod. Det skall kanske bli bättre för er härefter än hittills. Man får ändå reda på en mängd folk genom sådana här händelser. Ser ni, mor, flickorna, som buro er ur elden! -- de ha blivit uppklädda för den historien, och både de och ni kunna ännu komma på grön kvist. Vår Herre tänker på oss alla, och var och en får sin stund att se det. Till middagen skall jag komma till er med varm soppa! ..."

"Lilla Hilda! Gud signe dig barn, där du sitter på dina stackars små ben! Huru kom du hit?..."

"Mor tog mig på rygg och bar mig!" svarade barnet.

"Det var duktigt av mor det, men det får hon glädje av en dag! Se här frukost för dig och mor och lilla bror! Men trösta mig barn, så glad du ser ut och så ögonen lysa på dig. Tycker du inte, att det är svårt att sitta så där på öppna fältet och frysa, utan hus och hem?"

"Åh ja.. nog vore det varmare i kammaren -- men solen skiner nu så klart, och så ha vi fått sjunga så vackert! ..."

"Du är ett gott barn, se där har du en kringla till! När vi få småbarnsskolan i gång igen, så skall du få sjunga med barnen där! ... Var ni ej ängslig för Hilda, mor, hon kan ännu bli sånglärarinna i skolan. Ett barn med ett sådant sinnelag är en Guds välsignelse."

Så fortgick utdelning av traktering och tröst bland de fattigaste av den husvilla mängden på Kungsfältet av de tre vänliga fruntimmerna, som under förmiddagen fingo flera medhjälparinnor och även hjälpare i deras värv.

En annan grupp av tre personer gick även allt ifrån solens uppgång fram över Kungsfältet med hjälp och hugsvalelse. Det var stadsläkaren, doktor Hederman, åtföljd av Hertha Falk och Ingeborg Uggla. Han undersökte de brandskadades brännsår och stötar, som sköttes med helande salvor och förbundos efter hans anvisning av de båda unga fruntimren. Dessa tre gingo fram allvarliga och fåordiga, men uttrycket av manligt allvar och medlidande hos den ädle läkaren och det av den varmaste, vårdande vilja hos de båda läkarinnorna, deras stilla, omhuldande rörelser gjorde dem vackra att åse. De ansikten, som synts osköna eller åldriga i balrummet, syntes här, i morgonluften, unga och vackra, såsom av en ny ungdom. Mer än en anmärkte detta, och Mimmi Svanberg gladde sig tyst däröver, ty det var hon som tillsänt sin vän, den gode doktorn, de båda hjälparinnorna, vilkas förmåga och hjärtelag hon kände.

Dessa grupper utgjorde en välgörande kontrast med den scen, som Kungsfältet framvisade vid dagens ljus. Det var den av ett läger, som påmints om krigets skräck och förödelser.

Under dagen såg man bland stadens rykande ruiner och kring de nedbrända tomterna irra bleka gestalter, med bekymret i sina drag, sökande vad som varit eller om något stod kvar av deras förra hem.

Vid den brända tomten av sitt forna välordnade hem stod fru Christina Duva med sin man, sina gamla föräldrar och sina barn och sade:

"Vi ha haft lycka och medgång i så många, många år, skulle icke även vi behöva prövas av någon motgång? Vi ha ju dock alla fått behålla varandra. Vi äro friska, vi kunna arbeta. Låt oss inte klaga, utan tacka Gud!"

"Mina flickor, mina Duvor!" sade fadern, "Gud ske lov, att jag har er alla!"

Som en flock duvor smögo sig de sju flickorna kring föräldrarna smekande. De skulle "hjälpa dem, de skulle arbeta för dem och varandra!"

Fru Tupplander smög sig även i morgonväkten åter till sitt hus, som hon fann orört av lågorna. Den första syn, som där slog henne med forvåning och i första ögonblicket med förskräckelse, var hennes -- fröken, fröken Krusbjörn, som stod livslevande i köket, sysselsatt med att -- äta en stor smörgås. Över återseendets effekter och förklaringar kasta vi ett förhänge.

Fram på dagen gick fru Uggla omkring, gruvande sig över allt, som skett, och över allt, som skulle ske, födande sin mörka fantasi med de dystraste framtidstavlor, med ohjälpligheten av allt eländet, och -- "de sju mamsellerna Duva! för dem fanns då intet hopp mer!"

Större delen av de förmögnare av den husvilla mängden kom under förmiddagen in i hem, som öppnades för dem av vänner och bekanta, eller ock för penningar. Större delen av de fattigare fingo vänta ute på fältet mer än ett dygn, och den gamla åttioåriga gumman fick ligga under bar himmel i tre dygn. Fåfängt öppnade prästgården, Mimmi Svanberg och ännu några fler sina gästfria boningar. Mängden av behövande var alltför stor, och många dessutom av stadens invånare, som varit så lyckliga att få behålla sina goda och rymliga hem, tänkte, som den själviske husägaren vid maningen om hjälp: "Det angår mig icke!" Och de förblevo lugna åskådare av brödernas nöd och arbete.

Direktör Falk och hans familj fingo hyra en liten malmgård nära staden; och Herthas tid och omtanke upptogos för det första helt och hållet av att här ordna för de sina och bereda dem all trevnad, som kunde åstadkommas. För första gången togos hennes själs- och kroppskrafter starkt i anspråk, och detta var för henne välgörande.

Stadens myndigheter voro ivrigt sysselsatta dels med att hjälpa de mest behövande, dels med fattagande och inspärrande av de skälmar, som begagnat eldsvådan för att roffa och stjäla, och landshövdingen svor en dyr ed, att den, som "tillställt detta spektakel", skulle icke undkomma hans och rättvisans hämnande arm.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap07.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free