Direktör Falk satt i sitt rum på kullen (den lilla malmgård, dit familjen efter branden flyttat) och såg solen gå ner bakom trädgårdens knoppande fruktträd. Han satt även nu med ullsockor på fötterna och lidande av podager. Ansiktets uttryck var mindre strängt men nästan dystrare än tillförene. Hans huvud darrade och hans händer skälvde märkbart. På hans bleka ansikte, hans hårt sammanslutna läppar såg man, att han fattat någon bestämd föresats och ville utföra den, ehuru den kostade honom ansträngning. Han tycktes vänta på något eller någon. Han väntade sin -- dotter, Hertha, till vilken han sänt bud, att han ville tala med henne.
Tre veckor hade gått förbi sedan eldsvådans natt och en sedan Almas lik bortbars ur huset. Fasan av denna natt och den förkylning, Alma då ådrog sig, hade påskyndat sjukdomens framsteg och hastigt fullbordat dess påbegynta verk.
Huru mången gång hade icke Hertha, som väl kände första orsaken till systerns sjukdom, i sitt hjärtas bitterhet tänkt sig huru hon en dag, vid hennes dödssäng, skulle högt förebrå fadern, att han, han varit hennes bödel; tänkt sig förfärliga ord, varmed hon ville straffa den hårda, själviske mannen. Stunden kom, men hon såg fadern, böjd och bruten, stapplande närma sig offret, och hon fann inga ord mer att förebrå eller straffa. Hon hade blott tårar för båda.
Sedan denna stund hade dock far och dotter undvikit varandra. Moster Nella eller gamla Anna förde emellan dem tal och svar, då detta fordrades. Rudolfs namn nämndes ej mer av direktören, ej heller tålte han att höra det nämnas; och den olycklige ynglingen betraktades i familjen nästan som en död. Alla anade hans ogärning. Hertha mer än förr kallad att handla både för sig och andra, och mer än någonsin därför i behov av den frihet, som hade blivit lovad henne, att råda över sina gärningar och sin lagliga egendom, på en gång önskade och fruktade att tala med sin far. Så intill den afton, då ett bud kom och kallade henne in till honom.
Om en människa gjort dig mycket ont och därigenom framkallat hatets och bitterhetens dämoner i ditt hjärta -- och värre ont än detta kan man ej tillfoga en själ -- men Gud skänker dig nåden att göra den människan en stor tjänst, då uppkommer något stort i ditt medvetande, som gör, att det blir dig lättare att förlåta, även om du ej bedes därom. Du har handlat likt den högste på jorden, och:hans frid -- som all frid och all strid övergår -- betäcker med sina vingar de bittra vågorna i ditt sinne.
När Hertha kom in till sin fader, var hennes blick mindre kall, hennes hållning mindre stel än vanligt. Hon hade burit honom, som ett barn på sina armar och vid sitt bröst, genom eld och lågor. Det minnet kändes underligt mitt i hennes hjärta. Dock klappade detta hjärta nu häftigt, i det hon trädde in i faderns rum och sakta gick fram till stolen där han satt. Han såg upp på henne flyktigt, tecknade med handen på en stol nära hans, i det han sade: "Sätt dig, jag vill tala med dig!" Hertha såg att handen skälvde, och det rörde henne.
Efter en stunds tystnad begynte den gamle med en röst, som han sökte att göra fast:
"Du har gjort mig en stor tjänst, du har räddat mitt liv! ... Jag önskar att visa dig min tacksamhet. Säg mig, vad du önskar av mig?"
"Min frihet, fader", sade Hertha med mild men fast röst, "och -- arvet efter min moder. Jag är tjugusju år gammal, jag önskar att bli förklarad myndig."
"Det skall ske", svarade fadern, "när... bara jag får tid att sätta upp ansökan därom. Jag är beredd att göra dig reda för ditt mödernearv, jag har förvaltat det enligt bästa förmåga-... olyckshändelser -- rår ingen för, det... det kan du väl begripa! ..."
Hertha böjde tyst samtyckande huvudet, hennes far fortfor:
"Räntan av ditt mödernearv bör -- tillika med arvet efter din syster -- uppgå till en summa stor nog för att låta dig leva ett oberoende liv, var helst du vill det. Du har rätt därtill. Du är av de starka kvinnor, som kunna vara sina egna stöd och även stödja andra. Jag har hittills icke trott på sådana, jag har kanske haft orätt däri, emot dig åtminstone, det har jag sett vid eldsvådan och därefter. Var därför fri, min dotter, var och gör, som du behagar, och -- emellertid tag denna summa" -- och med darrande hand lade han i sin dotters en rulle med sedlar, linnehållande ett tusen riksdaler banko -- -- "den är av mina besparingar, du kan göra med den vad du vill, använd den till en resa eller vad som helst du har lust till!..."
Penningar till lön för en kärlekshandling, som frälste från en förfärlig död, och likväl tog Hertha emot dem med tacksamhet ty penningar äro medel till mycket gott och mångas glädje; dessutom förstod hon väl faderns verkligen goda vilj a. Tårar fyllde hennes ögon, i det hon tackade honom. Han återtog i strävare ton:
"Jag vet, att du inte älskar mig, och det är kanske inte allt ditt fel, ty min kärlek till dig har du icke förstått, men jag vet, att jag velat och verkat för att betrygga mina barns framtid!..." här tystnade han tvärt och stirrade mot jorden. Det var som om en blek vålnad därifrån hade viskat: "Därför ligger jag här! men jag hade kunnat leva lycklig, som maka! "
Hertha teg, den gamle torkade svetten ur pannan. Hela hans kropp skälvde. Efter en stund återtog han:
"Om jag misstagit mig, så -- är jag kanske hårt nog straffad. Emellertid vare du fri och lycklig, långt ifrån en far och ett hem, som du inte älskar. Räntan av ditt mödernearv kan du uppbära, varhelst du än är. Och jag begär ingenting mer av dig, än att du säger mig, var du vill vara!"
"Här", sade Hertha i det hon steg upp och lade sin hand på karmen av faderns länstol, "här, hos dig, min far, om du tillåter det. O! du har litet förstått mig och den frihet, som jag åtrår. Men du skall förstå mig bättre, om du vill lova mig, vad jag nu begär av dig, och som jag vet, att jag förtjänar."
"Och vad är det?" frågade direktören, i det han såg upp på sin dotter med spända blickar.
"Ditt förtroende, fader!" sade Hertha milt och allvarligt. "Tro att jag vill det rätta och goda, och låt mig bliva hos dig att bevisa dig det. Hav förtroende till mig och -- var mild emot mig och mina systrar, så att vi kunna älska dig och söka att göra dig lycklig. Jag är icke barn mera, min far; jag vill vara en mor för mina unga systrar och efter bästa förmåga förestå ditt hus. Jag känner att detta är min plikt, det skall också bli min glädje, blott fader, att du skänker mig frihet och förtroende och... att du vill vara mig huld, för -- Almas skull!"
Nu var det uttalat, det förebrående, bittra ordet, som länge grott i Herthas bröst, men en kärleksfull ängel hade bestrukit pilens udd med en helande balsam. Den trängde djupt i hjärtat, genomträngande, men tillika uppmjukande som en bestraffande kärleksblick.
Den gamle sade intet; han böjde ned huvudet, och stora, tunga tårar rullade ned för de djupt fårade kinderna.
Då lutade sig ett annat huvud sakta intill hans, en ungdomsfrisk kind, våt av tårar, slöt sig intill hans kind; ett skönt och sorligt minne förenade far och dotter i en gemensam bitter smärta. Dock -- sälla de, som så kunna gråta tillsammans!
För hårda sinnen verka veka känslor djupt välgörande. Det är vårregnet som smälter isskorpan från jorden och gör den öppen för himlens strålar.
Den gamle Falk kände det så, och han uppreste huvudet, i det han sade med den mildaste röst, som dottern ännu hört av sin fader:
"Det må bli så som du sagt det. Vi vilja försöka på nytt med varandra. Jag fruktar blott att -- jag torde bli dig en allt för tung börda, ty jag känner, att någon stor förändring kommer att föregå i mitt hälsotillstånd!..."
Han förstod icke att det var just aningen om denna förändring,
åsynen av den skälvande handen, det vacklande huvudet, som rörde
dotterns själ till föresatsen att ägna honom stödet av sin ungdomliga
kraft och hälsa.
