- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Det nya hemmet

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Det nya hemmet

Herthas nya hem, Kullen, låg en knapp fjärdingsväg ifrån prästgården. Däremellan låg den uppbrända delen av staden med dess ruiner och grushögar. Men vid Kullen, liksom vid Solberga, stod trädgården i full blomning. En trädgård, där syrener och fruktträd stå i full blomma, omsusade av miljoner sakta surrande insekter, där alla små buskar och plantor för var dag slå ut nya blad, har alltid förefallit oss som ett poem, vilket måste på något vis anslå och liva det poetiska i varje själ. Ja, ty var själ har dock en gnista av den prometeiska elden, ehuru nedmyllad den må vara i egoismens eller vardagslivets grus. Verkligen poetiska naturer behöva blott en liten del av denna härlighet för att mäktigt livas. E. G. Geijer njöt hela naturens och vårens rikedom uti ett blommande körsbärsträd utanför sina fönster.

Den gamle Falk hade under stads- och affärsliv nästan glömt hur en trädgård såg ut. Nu, flyttad ur sina vanliga omgivningar och till en del ur sin vanliga verksamhet, som hans skakade hälsotillstånd nekade honom att som förr sköta, och genom detta hälsotillstånd mera öppen än förr för mildare intryck, blev han liksom överraskad av den skönhet, som på en gång omgav honom och talade till honom om en mängd ämnen, som han i sin första ungdom hade varit bekant med, men hade sedan allt mer lämnat ur sikte.

Försommaren var detta år ovanligt skön. Direktören gick i trädgården under de blomrika träden; han följde med trådgårdsarbetet och började snart deltaga däri; det roade honom i synnerhet att vårda träden. Martha och Maria kastade sig med riktig passion in i trädgårdsodlingen: den förra planterade ärter och bönor, anlade sparrissängar, den senare blomsterrabatter. Snart arbetade de gemensamt med fadern, vars lynne dagligen därunder blev ljusare och vänligare. Därtill bidrog även mycket att han, enligt med sitt löfte, med fullt förtroende överlät till Hertha husets ekonomi, han lämnade henne visst i månaden därtill, men blandade sig icke vidare i några av dess angelägenheter. En sådan sakernas anordning kan icke nog anbefallas både för herrarnas, fruntimrens och husets väl. Den bästa man blir tråkig, då han tar sig "Marthas bekymmer"; och vi veta skickliga statsmän, som blivit odrägliga husfäder genom att befatta sig med styrelsen av hushållsdetaljerna. Arago kände med skäl sin vördnad för den namnkunnige La Place betydligt förminskas, då han hörde dennes fru sakta begära av honom "nyckeln till sockerskrinet". Det förstår sig att vi av fruntimmerna fordra, att männen med lugn måtte kunna överlämna dessa omsorger i deras händer, men härom har man predikat tillräckligt. Man måste i alla fall även här tillåta lärospån och gradpassering. Ingen blir god husmoder med ett språng. Men giv blott kvinnan en god vilja, tid och tillfällen och -- var lugn. I niohundra fall bland tusen "hon skall göra't."

Hertha var så mån om att belöna sin fars förtroende, så angelägen att göra honom till nöjes, att hon snart övervann sin naturliga motvilja och även sin bristande fallenhet för husets ekonomiska angelägenheter; och aldrig hade direktören varit så nöjd med maten och så tillfreds med husets bestyrelse. Dessutom, sedan han överlämnat allt i sin dotters hand, frågade han ej mer efter vart glas som gick sönder, var tolvskilling som skulle ges ut; och detta besparade honom en mängd små förtreter och förargelser, varmed han förr brukade förbittra livet för slg och andra.

Småningom begynte även litet skönhet inkomma i hemmet, och ehuru direktören i begynnelsen såg därpå med misstänksamma blickar, försonade han sig därmed, då han märkte, att det icke kostade honom något. Dels förfärdigades många vackra arbeten av hans döttrars händer, dels också använde Hertha en del av den skänk, som fadern givit henne, till att försköna hans nya hem. Men det var i huset synnerligen ett rum med fönster åt trädgården och åt solsidan, som hon ordnade och prydde med en egen förkärlek; det låg invid hennes eget rum och hennes systrar kallade det Herthas kabinett, men Hertha hade i tysthet givit det ett annat namn.

Huset var av trä, väl och rymligt inrett och stenhus i all ära, men trähus ha alltid synts oss trevligare, liksom de visserligen äro varmare och hälsosammare. Något av skogens lugn och frid omsluter oss i dessa skogens avkomlingar. De närma sig även vanligen mera naturen och livet i den. Nätta förstukvistar komma ut i trädgården eller under gröna träd.

Så stod även på Kullen förstukvisten åt trädgården till under höga träd, och rankor av doftande kaprifolium klängde upp omkring dess prydliga grönmålade gallerverk. Här såg man under de långa, ljusa sommaraftnarna direktören sitta, rökande sin pipa, och moster Nella med sin nystfot ivrigt redande en trasslig härva, under det hon underhöll sig och sin svåger med berättelser, som han allt mera uppmärksamt lyssnade till. De hade tillbringat sin ungdom tillsammans, och det sades även, att ett ömsesidigt tycke hade knoppats emellan dem, i synnerhet på hennes sida, då hennes unga och förmögna halvsyster återkom från pensionen i Stockholm, där hon fulländat sin uppfostran, och med ens intog det hjärta, som Nella börjat anse som sin egendom. Men hon älskade ömt denna syster; med bitter smärta, men utan harm och utan klagan drog hon sig tyst tillbaka, på det ingenting måtte hindra "systerns lycka". Detta var den okända, men vackra romanepisoden i moster Nellas liv; och dit hörde även den fortfarande trofasta tillgivenhet, som hon fortfarit att ägna systern och svågern samt deras barn. För denne senare hyste hon en fruktan blandad med kärlek, som gjorde att hon väl ofta led under hans välde, men aldrig dömde över honom. Hon hade nöjt sig med att leva i hans hus, likt en stilla nattlampa, värderad och påkallad blott i skymningens och nattens stunder. Hon hade sett sin syster slockna ut under mörkret av ett disharmoniskt äktenskap och hade vakat och gråtit över henne, och hade ibland tyst tackat Gud, att hon själv icke blivit gift; men ändå bevarade hon en vördnad för sin första och enda kärlek, som gjorde henne till en viss grad blind tör svågerns fel, som hon kallade hans "fixa idéer" och fäste henne vid honom och hans barn, såsom den livegna är fäst vid husbondens hus. Den ständigt kvävda livslågan hade emellertid i sitt ensliga rum eldat inbillningskraften och framkallat vissa fixa idéer utan grund i verkligheten. I övrigt var moster Nella fullkomligt redig och klok. Hon hade ett förträffligt minne, i synnerhet för sina ungdoms dagar och bekanta, och som de flesta gamla personer levde hon sig gärna i tankarna tillbaka i dessa. Som många av dessa även hörde till direktörens ungdomstid, blev moster Nellas minnen och samtal av ett oväntat intresse för honom under de långa sommaraftnarna. Han ordentligt längtade till sin tetimma, kl. 7 om aftonen, ty i stället för att som vanligt dricka sitt te ensam på sitt rum, lät han nu bära ut det på förstukvisten och skickade till moster Nella och bjöd på "en kopp tevatten". Moster Nella var ej sen att hörsamma kallelsen. Hjärtat hoppade i hennes bröst, då hon med sin nystfot i handen trippade ut på förstukvisten, fick taga plats på den gröna träsoffan mitt emot svågern och denne vänligt sade: "Nå moster, hur var det nu igen med..." den eller den händelsen eller person, som hade spelat en roll i deras ungdomstid.

Genast var moster tillreds att nysta fram tråden av otaliga ungdomsminnen, som väl trasslade sig litet i varandra, allt emellanåt, men där dock alltid liksom knutarna på de peruvianska indianernas kuipos, vissa perioder och personer tjänade som minnespunkter och visare. Nu var den stora rättegången en av de förnämsta av dessa punkter, eller rättare en tråd som hemligen löpte igenom dem alla, och då den blev synlig, brukade direktören bli ond och säga: "Se så, se så! Äro vi nu där igen? Låt vara de där absurditeterna. Låt oss hålla oss till verkligheten." Men den stora rättegången var för moster Nella verkligheternas verklighet; och hon kunde ej hjälpa det, den hemlighetsfulla rättegången kom fram igen; och då den småningom fick nya, besynnerliga belysningar och sammanflätningar med en process, i vilken direktören själv varit invecklad, så begynte han efter hand att lyssna till talet om den med en viss nyfikenhet. Det kunde ju möjligen ligga någonting därunder.

Moster Nella kände sig emellertid ungefär som en nattlampa kunde känna (om den kunde känna), som ifrån en vrå i barnkammaren blir förflyttad upp i förmakskronan, eller som en nolla, som får framför sig nr 1.

Hon kände sig helt viktig och märkvärdig och lycklig, kallad så att var afton lysa för sin fruktade, men alltid i grunden älskade svåger. Hon kände sig viktig för hela huset, och var det i själva verket då hon så roade husets herre. Och hennes berättelser blevo allt livligare och den stora rättegången fick allt större betydelse och märkvärdigare skaplynne. Så gick sommaren och mycket i familjens dagliga liv hade ljusnat. Hertha fick använda sin tid hur hon det ville och njöt av denna frihet. Blott att fadern såg henne vid måltiderna, var han nöjd.

En sak fortfor likväl att göra henne bekymmer; det var att hennes fader ingenting gjorde för att sätta i verket det löfte, som han givit henne rörande hennes myndigblivande. Ett par gånger hade hon med klappande hjärta vågat påminna honom därom, men då alltid blivit avvisad med ett strävt svar, antingen att hon "icke behövde bekymra sig därom" eller en fråga: "Varför hon hade så bråttom? Om hon behövde pengar, så kunde hon ju vända sig till honom!".. Den rörelse och goda vilja, som väcktes hos honom genom eldsvådans händelser och Almas död, syntes nu slocknade och hans egoistiska sinnelag åter taga överhanden.

En ung kvinna i förhållanden sådana som Herthas är bra hjälplös. Ju ädlare, ju mera grannlaga och finkänslig hon är, desto svårare är hennes belägenhet. Det finnes personer, som, utan att vilja handla orätt, ha en obeskrivlig svårighet att lämna ifrån sig makt eller penningar. Vi fördöma dem ej, vi veta att egoism och girighet, lika väl som lättsinne och slarv, ha sin rot i böjelser, givna av naturen, och som till en viss grad ligga utom människans makt. "Kära D.! Huru skall jag bära mig åt för att bli av med denna förbannade snålheten?" frågade den rika bankiren B. mer än en gång suckande sin vän och förste bokhållare. Han ville, men han kunde icke befria sig från sin arvsynd. Mången människa kommer icke längre här på jorden än att så vilja. Gott ändå om hon kommer så långt och att -- "vad för människan är omöjligt, är möjligt för Gud". vi fördöma därför egoisten lika litet som någon annan syndare, men vi önska djupt att människors liv och lycka gjordes så mycket som möjligt oberoende av individers fel och godtyckliga vilja. Svenska kvinnor ha i detta avseende ännu mycket att önska av deras fäderneslands lagar.

Herthas själ skulle ha känt bittrare faderns brist av ordhållighet emot henne, om hon icke allt tydligare märkt, att hans sinnesförmögenheter voro i avtagande, och förmodat att däruti kunde ligga grunden till hans uppskov. Med oro såg hon att hans minne för det närvarande försvagades, och att han hade svårt att reda sig i penningeaffärer. Med oböjlig envishet behöll han emellertid för sig ensamstyrelsen över dessa och meddelade sig med ingen. "Säg till när du behöver penningar!" sade han ett par gånger och tycktes icke ana eller ville icke förstå huru föga detta var nog för dotterns frid och framtid. Med bekymmer tänkte hon på denna framtid för sig och sina unga systrar, vilkas väl hon nu kände sig skyldig att moderligt bevaka. Hon såg sig om efter en hjälpare i nöden, men ju mer hon såg sig om, ju mer insåg hon huru oändligt ensam hon stod, utan anförvant eller vän, som kunde giva henne råd eller hjälp. Omständigheterna kallade henne att vara husets och familjens stöd, men nekade henne, vad som allena kunde ha givit henne makt därtill. Hennes frihet och förmögenhet voro båda lika litet i hennes eget våld, och att vända sig till främmande målsmän och till sitt lands domstolar emot sin egen fader och tilltvinga sig den frihet, som han vägrade henne, däremot uppreste sig hela hennes själ. Hon kände dessutom dessa domstolars yttrande över den nyligen väckta frågan om ogift kvinnas myndigblivande vid en viss given ålder, och detta hade skakat hennes tro på deras rättvisa. *

* Se bilagan vid bokens slut.

Det var under dessa nedslående förhållanden, som hennes själ reste sig och fann frid i dess egen rena vilja, och i aningen om en världsstyrande makt, rättvisare än människors lagar och domar. Det evangelium, som Yngve öppnat för henne, begynte kasta sina strålar in i hennes själ. Hon tänkte ofta på orden:

"Rättvise Fader, världen haver icke känt dig;" -- och vädjade tyst från sin jordiska fader till den himmelska, nu hennes enda förhoppning, och förblev stilla vid att troget sköta sina vardagsplikter, under det hon med vaksamt sinne gav akt på tid och tecken, i avbidan på stunden då hon kunde taga ett avgörande steg för att betrygga sin och de sinas framtid.

Hon begynte under denna tid öva ett allt mer ingripande inflytande på sina unga systrars utveckling. Hon sökte vänja dem vid ett bestämt dagligt arbete och visade dem dettas yttersta mål såsom utöver det jordiska livet. De skulle tjäna Gud och hans rike därmed, det var huvudsaken, om i rikedom eller fattigdom var en bisak. Livets mål var i alla fall ett stort och rikt. Och hon talade med dem om Jesus.

Så talade Hertha; men likt den andlige man, vars inre kamp vi nyss omnämnt, ofta tjusad av den höga lära hon förkunnade, drog hon sig mången gång tillbaka i sin kammare för att utgjuta tvivlets och smärtans bittra tårar. Det föreföll henne, som om hon invigde offerlamm; och hon grät över sina systrar, över alla de unga själar, som skulle födas, leva och långsamt dö i denna hårda, orättvisa värld. Sedan torkade hon sina tårar och gick ut ur sitt rum, allvarlig men lugn för att verka, stödja, hugsvala. Hon gömde graven i sitt hjärta och lät blommorna däröver dofta för andra. En viss ovanlig, hög och rörande skönhet utvecklade sig därunder i hennes blick, röst och hela väsen, jämte en stigande makt över andras själar, den hon kände icke utan nöje. I synnerhet fäste sig hennes unga systrar och även några andra unga flickor vid henne med en entusiastisk hängivenhet. Hennes blick, hennes ord syntes verka på dem nästan med magisk kraft.

Vid denna tid tillförde henne skickelsen --


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free