- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
En ny bekantskap

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En ny bekantskap

En snillrik väninna sade mig en gång, att hon icke räknade sitt liv efter år, utan efter bekantskaper, som blivit betydande för hennes själs liv. En ny sådan bekantskap var för henne ett nytt livsår. Detta sätt att räkna livsår tycker jag om och har goda skäl att antaga. Började icke min egentliga ungdom genom en ny bekantskap, sedan de år, som vanligen benämnas "de unga", lågo ett gott stycke bakom mig!...

Så hade även Hertha sagt: "Min ungdom är förbi, förbi för alltid", men Yngve Nordins bekantskap hade låtit henne känna, att hon aldrig förr än just nu känt själens rätta ungdomsliv, och dagligen kände hon det alltmera. En dag, då hon, som vanligt, åtföljd av pastorskan besökte honom i egenskap av hans läkarinna, funno de hos honom lagman Carlsson, vilken vi förr omnämnt som en "ädel gammal man". Hans vita hår, det omisskänneliga uttrycket av allvar och redlighet i det öppna, ljusa ansiktet, som tycktes nästan utan skuggor, intog redan i första ögonblicket för honom, och få voro de som, om de kommo honom närmare, icke tjusades av hans milda mänsklighet i detsamma, som de kände vördnad för hans rättsinne och sanningskärlek. Sanningen var hans enda passion, och han satt som en lärjunge vid hennes fötter lyssnande. Därför ock tvekade han aldrig att övergiva en övertygelse, som han funnit felaktig, och att öppet erkänna det. Men personer, som äro rädda om den lilla konsekvensen och älska mer sitt lilla, vardagliga jag än sanningen själv, tillvitade honom detta som en svaghet och en opålitlighet.

Han hade, ävensom Yngve, blivit invald i det utskott -- nej den familj, som utarbetade planen för de nya byggnader för arbetsklassen, vilka skulle resas i stället för dem som nedbrunnit.

De förelade nu Hertha och fru Dahl sina ritningar och kallade dem med detsamma till medarbetare i denna familj.

"Jag tar för givet", sade lagman Carlsson, "att husmödrarna i svenska städer aldrig blivit rådfrågade angående husens inredning. Jag kan inte annorlunda förklara den brist av bekvämlighet, som vanligen råder i boningarnas anordning, i synnerhet i den ekonomiska avdelningen. Likväl i vårt land, där man kan räkna åren efter vintrar, huru viktigt är det ej att sörja för trevnad och bekvämlighet inom hemmet för den stora delen av dess liv som upptages av de dagliga sysslorna för livets behov. Man har i de stora våningarna nog sörjt för förmak och matsal, men de andra rummen, i synnerhet tjänstefolkets, få vara var och hur de kunna; och i de små boningarna måste husmodern ofta söka köket över en gård, en förstuga eller i en annan våning. Vi måste ha detta annorlunda; vi måste skapa möjlighet till trevnad och bekvämlighet inom hemmen för deras invånare, och nu begynna i vår stad, och -- ni måste hjälpa oss därmed!" Dessa senare ord voro ställda till de närvarande fruntimren.

Detta uppslag ledde in på det ämne, vilket alltid var närvarande i Herthas själ och liksom liv av hennes liv.

"Jag tackar er", sade hon leende, "att ni vill tillåta fruntimren att tänka och döma över ämnen som, nära angå deras trevnad, det vill säga deras väl!"

Det låg ingen bitterhet i Herthas uttryck, fastän i orden, -- hon kunde ej hjälpa det -- låg en hemlig förebråelse. Lagman Carlsson hörde denna och upptog utmaningen på ridderligt vis.

"Det finnes troligen ingen", svarade han milt, "som högre än jag skulle önska att fruntimren rådfrågades och hördes i de flesta livets frågor Deras naturliga takt och medfödda inblick i tingen skulle göra dem till de bästa rådgiverskor, i synnerhet om de uppfostrades att fullt förstå de ämnen som kunna komma ifråga."

"Vilka äro dessa ämnen?" frågade Hertha.

Men nu yppade sig en stor skiljaktighet i lagman Carlssons och Herthas åsikter. Lagmannen tillerkände kvinnan den allra högsta, ja, en i hela släktet ingripande inflytelse genom inverkan på familjelivet och sedligheten; han ville se henne utvecklad till sitt fulla värde och välde för hemmet, för mannen, barnen, föräldrarna syskonen och genom denna krets för samhället, men han ville ej se hennes uppfostran riktad på någon verksamhet utom hemlivet och dess närmaste värld. Han ville ha allmänna läroanstalter för henne, men endast riktade att utveckla henne för denna krets, "vilken tydligen naturen och naturens herre skapat henne för".

Det var den gamla skolans åsikt som han, ehuru med några modifikationer i liberal riktning, och med undantag för "ovanligt begåvade fruntimmer", framställde.

Hertha kunde ej tiga till detta, icke höra en ädel man yttra dessa, i hennes ögon mycket ofullkomliga åsikter, utan att hennes ande uppreste sig, likt sköldmön på sin stridshäst vid stridsbasunens ljud.

"Kan någon jordisk domare", sade hon allvarligt, men utan hetta, "döma över detta? Har han suttit med i Guds rådslag och hört skaparen säga till kvinnan: "Dit skall du gå och ej längre!" Är det icke att inkräkta den högsta domarens ämbete och inskränka hans rike, när jordiska domare vilja binda med sina stadgar en varelse, som han skapat till sin "avbild", när de kring henne draga en liten, trång krets och säga: "Härinom skall du andas, känna, tänka, skåda men icke därutöver; Gud vill det". O! nej, Gud har icke velat det", fortfor Hertha, i det en stilla men innerlig eld småningom livade hela hennes väsen. "Gud har icke velat det så. Fråga alla vakna, alla ljussökande själar av mitt kön vad deras skapare säger dem i deras samveten, och ni skall höra ett annat språk. Får jag tala?"

"Ja, tala!" svarade lagman Carlsson, på en gång förvånad över den unga flickans ord och uttryck och i hög grad nyfiken på vad hon skulle säga, "tala, jag vill lyssna och lära!" tillade han hjärtligt, då hon ett ögonblick dröjde att yttra sig.

Hertha återtog: Så talar Han till mig och till varje själ som söker friheten och ljuset: "Du är mitt barn, och allt som är mitt det är ditt, ditt rättvisa arv och din del, vare sig frihet, vetande, konst, välde, sällhet eller något, som jag skapat haver, i den värld som jag givit dig och din broder att råda över och förhärliga. Du är mitt yngsta barn och mitt sista vittne bland de skapade varelserna på jorden. I ditt hjärta skrev jag min kärlekslag. Gå, intag din del i mitt rike, på det du må, i alla dess delar, vittna om mig och hjälpa din broder att utbreda det på jorden."

Så talar fadern än i dag till sin dotter. Men vad säger brodern till systern? Säger han icke: "Jag är den förstfödde; mig bör större delen av arvet tillkomma. Du får nöja dig med den del jag lämnar dig ty jag är den starke, och makten och äran och härligheten äro mina. Sök arbete, ljus och glädje inom den krets som jag anvisar dig, och då skall du få mitt stöd och min gunst. Men akta dig att göra intrång i min del, ty då går det dig icke väl, och du går ifrån din rätta bestämmelse, som är att -- roa och att tjäna mig."

Hertha höll upp. Lagman Carlsson sade: "Jag erkänner riktigheten av broderns tal, ehuru det i åtskilliga länder numera blivit betydligt förmildrat, förnuftigare, manligare, men -- låt oss nu höra vad systern svarar!"

"Jo, detta", fortfor Hertha. "Broder! Gud skapade oss båda till "sin avbild", gav oss båda att råda över jorden och gav oss åt varandra till hjälp, att vi måtte tillsammans förhärliga honom på jorden. Icke gjorde han dig till min herre, och att du blev det en tid, det störde ordningen i världen och tillslöt för oss paradiset. Som likar födde han oss på den första morgon, då allt ännu var gott; som likar har han återfött oss på denna andra skapelsedag, då den andliga människan föddes på jorden, och ställt oss åter bredvid varandra som tvenne sökande till Eden, och blott hand i hand kunna vi återfinna det. Icke vet du, icke vet jag ännu vilka krafter han givit dig eller mig; -- men giv mig mitt fädernearv av frihet, min del av livets rikedom, och av allt det Gud givit oss, och allt som är mitt skall bli ditt, och din lott liksom min skall fördubblas."

Hertha höll åter upp. Lagman Carlsson sade: "Systern talar icke illa, så där "in abstracto", men nu till den praktiska tillämpningen av hennes tal. Vad vore den, till exempel i närvarande tid? Vad begär hon av sin broder?"

"Möjlighet till uppfostran och självbestämmelse i likhet med honom", svarade Hertha med allvar och eld. "Öppna för henne skolor och lärosalar, som ge henne tillfälle att lära känna sig själv och sina medfödda anlag, öppna sedan för henne vägarne att i frihet få utöva dem; de bli eljest för henne och för samhället ett dött, ett begravt pund. Tag bort de gamla skrankorna, bort med all klenmodig fruktan; hav ett storsinnat förtroende till Gud att han kan leda och bevara sitt verk. Låt systern liksom brodern fråga sig: "Varmed kan jag tjäna Gud och hans rike på jorden?" Och låt dem svara genom den fria utvecklingen i hans tjänst av den gåva, det pund han givit. Så tillsammans sökande det högsta goda, skulle de ej finna varandra och förenas innerligen såsom blott sällan nu?! Broder, syster, Guds barn! De orden böra bli till sanning på jorden; men de kunna först bli det, när båda syskonens frihet infört bådas fullhet och fullkomlighet. Säg därför icke: Detta är mannens del och detta är kvinnans del, utan säg snarare: Man och kvinna äro tvenne delar av samma mänsklighet, kallade att tjäna Gud, den ena som man, den andra som kvinna, enligt den gåva och den kraft som han givit."

Hertha tystnade men hon hade talat med den hänförelse, som är den starka övertygelsens, och som aldrig förfelar att göra ett djupt intryck på åhöraren. Lagman Carlsson hade uppmärksamt lyssnat till henne och betraktat henne, under det hon talade livad av en ädel och innerlig ingivelse. Då hon upphört, teg även han en stund, sedan sade han: "Ni är den bästa sakförare i detta ämne, som jag ännu haft att göra med, och jag tillstår att ni låtit mig se det ur en ny synpunkt, och möjligen är den, som hittills varit min, alltför inskränkt. Emellertid tål dock saken att betraktas litet närmare och jag måste ännu ge er åtskilligt att svara på. Ni har endast framställt ljussidan av befrielsens följder. Låt oss ett ögonblick betrakta frånsidan."

Lagman Carlsson framställde nu flere skarpa skuggor av denna, många hämtade ur det verkliga livet i åtskilliga länder, och tecknade åtskilliga karikatyrbilder av den emanciperade kvinnan, alltför ofta framställda och väl kända att vi skulle behöva upprepa dem. På detta svarade Hertha:

"Hav tro till det gudomliga; giv det rum och det skall segra; väck det och låt Gud styra. De karikatyrer, ni nämner, ha uppkommit just av motsägelsen, såsom monstren bland blommorna uppkomma av brist på luft och ljus; de äro foster av en strävan, som ej funnit sitt rätta utlopp; de bevisa tillvaron av ett liv, en längtan, som förtjänade en bättre ledning. Giv den, genom rättvisa och kärlek; väck det högre medvetandet; låt de kvinnliga idealen, eller rättare de mänskliga ideal som kvinnor representerat, vare sig i det husliga eller medborgerliga livet i vetenskap, konst, slöjd, eller i det högsta, det religiösa livet, framstå klara för uppväxande kvinnors blickar, och de skola älska dem; giv dem frihet att bilda sig efter dessa förebilder, och skönheten skall skrämma bort karikatyren. Missbildningarna, som ni talar om skola försvinna som irrbloss vid solens uppgång."

Samtalet fortfor länge på detta vis, och Hertha, som allt mera inspirerades så väl av ämnets egen rikedom som av njutningen av en andlig strid med en motståndare av överlägsen kunskap, ädel, insiktsfull, och i sanningskärlek hennes like, utvecklade allt mera sin inre skatt av stora åsikter, sinne för det allmänliga, om än ej ännu fullt klar inblick i det särskilda.

Yngve hade vid stridens begynnelse icke utan någon fruktan och oro hört hennes skarpa uttryck; men allt som den fortgick, blev han lugnare, gladare och stoltare över sin väninna och märkte med glädje det intryck som hennes ord och väsen gjorde på hans gamle vän. Han hade begynt med att understödja Hertha, men roade sig sedan att med skämtsamma anmärkningar förstärka än den ena, än den andra partens argumenter.

Pastorskan, som troligen ansåg samtalet vara ett av dem "som icke angingo henne", gick emellertid ut och in, intill dess hon uppdukat i rummet en rik anrättning av årstidens bär och frukter. Hertha gick nu att biträda henne vid serveringen. Livad av samtalet och av sin egen del däri, hade hon kanske aldrig varit så ståtlig och tillika så kvinnligt huld och behaglig som nu, då hon bar fram till männen de sköna frukterna ur prästgårdens trädgård. Yngve betraktade henne och försjönk i tystnad, under det han lyssnade till lagman Carlssons ord av beundran över Hertha, vilken han hittills blott kände genom ryktet. Hertha såg att gillande och älskande blickar fästes på henne, och hon kände sig underligt lycklig.

Vem helst, som Gud givit en gnista av den eviga elden, som känt denna länge innestängd bränna under askan i hjärtats djup, och på en gång under någon handling eller under ett samtal (ty ord äro också handling) fått ge den luft, fått se den lysa och upplysa hittills ej fullt kända skatter och blivit medveten om sin egen rikedom, denne skall väl förstå Herthas känslor i denna stund.

De skola lätt förstås av snillrika män, men näppeligen av många kvinnor i närvarande tid, så sällsynt är det att deras snillegåvor få göra sig luft i en atmosfär värdig dem. Tidigt, där de förefinnas, tagas de i fåfängans, i salongslivets tjänst, och kunna de icke tjäna där, så -- stoppas de in i byrålådan eller ock in i själen igen, om än denna skulle kvävas därav.

Då lagman Carlsson steg upp för att gå, fattade han Herthas hand med ett uttryck av innerlig högaktning, i det han sade:

"Vi ha i dag mötts som kämpande, men vill ni lova mig ett? -- När helst ni behöver en faderlig vän och tror att jag kan tjäna er, lova mig att kalla på mig?!..."

Hertha tryckte hans hand emellan båda sina händer, såg in i hans klara, välvilliga ögon och sade:

"Vill ni ibland låta mig få tala med er! Det skall styrka min tro på rättvisans, på det godas framgång."

"Det godas framgång!" utropade den gamle med ungdomseld, "den är given, oundviklig, som Guds försyn. Vi böra, i synnerhet i denna tid, icke tvivla på framgången av någon befrielse, någon sanning, som är oss kär. Vi behöva blott tålamod och -- hjärtan modiga och varma, sådana som -- ditt, unga flicka!" Och med faderlig innerlighet slöt han Hertha till sitt bröst och tryckte en kyss på hennes rena panna, i det han tillade: "Gud har givit dig ljus; -- lys dina systrar!" Sedan kysste han hennes hand, bugade sig djupt för henne och gick.

Hertha, intagen av en för henne helt ny men förtjusande känsla, hade en stund låtit sitt huvud stilla vila vid den gamles bröst, sedan stod hon tyst försänkt i tankar. Yngve såg därpå icke utan en viss känsla av svartsjuka, men när Hertha vände sig till honom, strålande av en inre morgonrodnad, kunde han ej hindra sig att utbrista:

"Vad du ändå är vacker, Hertha!"

"Så sade även Alma ibland!" svarade Hertha, i det ett vemodigt uttryck beslöjade hennes strålande ansikte, "och jag bekänner, att jag vet mig kunna vara vacker för dem jag tycker om, eller då jag är lycklig, men ibland, och för dem jag inte tycker om, kan jag vara rätt ful, Yngve."

"Det kan jag nog tro", sade Yngve leende, "fast jag inte sett det. Mig har du alltid synts vacker, Hertha. Du förstår nog, att jag inte talar om den blott yttre skönheten; du vet nog, att du inte är vad man vanligen kallar vacker, men jag talar om uttrycket, om -- det hela hos dig. Nyss då du bar till oss frukterna, syntes du mig en verklig Iduna. Och min Iduna är och förblir du, min sorg- och sårläkande gudinna!"

"Men som så när glömt sin patient i afton!" sade Hertha glättigt, i det hon satte sig ned vid ett bord för att bereda de vita bindlar, varmed Yngves knä allt ännu måste lindas. Solen, som i nedgången sände in sina strålar i rummet genom trädens vaggande löv, kastade gyllene dagrar över Herthas hår och händer. Yngve hade aldrig så känt deras skönhet, och han yttrade vad han kände. Hertha såg då på honom med en allvarsam och nästan förebrående blick, i det hon sade:

"Prata inte så där, Yngve!"

"Varför inte?" svarade Yngve, "om jag pratar ut vad som är sant, och vad jag tänker. Får jag inte säga vad jag tänker? Och du -- är du nu fullt uppriktig, Hertha? Kan det verkligen misshaga dig att jag finner dig skön, och att jag yttrar det?"

"Nej; det behagar mig snarare, men just detta misshagar mig och -- förödmjukar mig. Vi ha hittills funnit vår glädje i det heliga och högsta, det översinnligt rena. Låt oss icke sjunka ner till det vanliga och lilla!"

"Du är för sträng, min väninna. En oskyldig fröjd över den kroppsliga skönheten hos andra eller hos oss sjålva, om vi äga någon, är säkert rättmätigt och även välgörande. Gud har givit oss skönhetssinnet och skapat det sköna som ett uttryck av hans härlighet. Det är också en port, varigenom vi se in i hans himmel."

"Du har kanske rätt, och ändå blir jag vid vad jag nyss bad om. Det är kanske min egen svaghet jag fruktar. -- Jag fruktar att bli behagsjuk på vanligt, simpelt sätt, och det -- vill jag icke. Livet är mig för allvarsamt och stort för sådana små strävanden och små njutningar. Och om du är min vän, skall du icke göra förbund med dem mot mig, utan hjälpa mig att ringakta dem. Är jag nu uppriktig nog, Yngve?"

"Du är en ståtlig flicka, och jag vill göra allt som du vill. Det vill säga, att jag skall i vissa fall tiga med vad jag tänker. Ty att tänka och tycka, det kan då ej förbjudas. Men du har ett lätt medel i din hand att hindra mig tänka och tala såsom nyss. Var ful, såsom du säger att du kan vara. Låt mig se din fulaste min."

"Jag vet inte om jag kan visa dig den, men jag vill försöka. Nu skall jag se i dig orättvisan och våldet livslevande!" Och Hertha antog trotsets och hotets uttryck. Sedan log hon, i det hon sade: "Var jag nu ful, avskräckande nog?"

"Ja och nej. Du var icke behaglig; men -- jag kände, som om jag måste göra förbund med dig mot den, som du skulle se så där på, och -- slå omkull honom, om det än vore -- jag själv!"

"Skulle du? O! Yngve, detta skall jag inte glömma!" sade Hertha; "ty nu har jag förstått huru god du är; och jag vet nu, att du fullkomligt förstår mig!" Tårar fyllde hennes ögon; men hon avtorkade dem hastigt, i det hon sade, "Men vi ha nu varit som ett par barn; och ändå ha vi nyss haft så allvarliga ämnen för oss. Vill du ej, innan solen gått ned, göra din aftonpromenad? Låt oss se solnedgången ifrån Almas grav; och under vägen, säg mig något om den sköna, gamla mannen, som jag nyss lärt känna och redan håller av. Jag kände mitt hjärta växa under det han var med oss. Det är en härlig känsla."

Snart voro de båda på vandring till den stilla graven, under det de talade om ämnen som låta hjärtat växa, ty de talade om en god mans och medborgares liv och verksamhet.

Kyrkogården låg på en höjd, och från Almas grav hade man en skön utsikt över Klarån, ängarna och gårdarna vid dess stränder och den skogiga nejden däromkring.

Yngve syntes denna afton mera tröttad av vandringen än vanligt. När Hertha satt sig ned på den grönmålade bänken vid graven, satte sig Yngve även, som vanligt, på en grästuva nära invid för att kunna bekvämligt sträcka ut sitt lidande ben. Solen gick ned i härlighet över den spegelklara floden, aftonvinden fläktade mild men frisk över de sovandes vilorum, resedan doftade ljuvligt ifrån graven. Yngve lutade stilla sitt huvud mot sin väninnas knä. Så sutto de och betraktade det sköna skådespelet framför dem, ända tills dess glans förbleknat. Ingendera talade, men att döma av uttrycket i deras blickar, tycktes Yngve med hängiven njutning vila i ögonblickets fullhet vid den ädla väninnans sida, under det att hennes själ lösgjorde sig från ögonblickets liv för att fatta en fjärran syn, som allt klarare syntes framstå för hennes inre öga och som lät hennes hjärtas låga brinna högre, hennes ögon stråla av ett allt skönare ljus.

Yngve såg det, men ville icke nu med någon fråga störa hennes inre skådning, hennes själs ingivelse. Han vördade hennes tystnad såsom man fordom vördade prästinnans, till vilken gudomligheten talar.

Från denna tid fick verkligen Herthas själs öga en klarare syn, hennes hjärta ett nytt hopp. Hon sammanträffade ofta på prästgården hos Yngve med sin nya bekant och vän, och de samtal som fördes mellan dem, och i vilka stundom den goda pastorn tog del efter sitt egendomliga lynne, blevo genom hennes ledande frågor och inflytande allt rikhaltigare allt mer ljusbärande.

Ofta, då hon från dessa samtal vandrade vägen hemåt, tyckte hon som om hennes kropp hade fått vingar, som om hon andades med nya lungor. Hennes tankar utvecklade och ordnade sig på ett sätt, som gjorde henne ett obeskrivligt nöje och som överraskade henne själv. Dissonerande ackorder upplöste sig för de eviga harmonier, som bröto in i dem.

När hon gick genom stadens bedrövliga ruiner, ertappade hon sig stundom med att vilja sjunga.

När hon efter sådana samtal återkom i sitt hem, tycktes nytt liv och ny levnadsfriskhet komma med henne dit; och där var intet som icke ordnade sig och ljusnade under inflytandet av hennes ljusnade och allt friskare, frimodiga sinne.

Men vi ha länge nog uppehållit oss vid "Herthas del"; vi måste nu även litet se till deras, vilka ha del i vår historia såsom blad och knoppar i plantans liv. som man på en vacker dag går ut för att avlägga besök hos vänner och bekanta för att fråga hur det står till, och ha en liten smula vänskapligt prat om hälsa och sjukdom, om giftermål och dödsfall, om ditt och datt, inom den krets där vi leva, så vilja vi nu hos gamla bekanta i Kungsköping avlägga några --

Korta besök
N:o 1

Professor Methodius sitter vid sitt skrivbord omgiven av böcker och bläckfläckar, tungt arbetande att med axiomernas nödvändighet och makt sammanbinda länkarne i världstankens och världshändelsernas kedja. På detta vis, och "begynnande med begynnelsen", skall han axiomatiskt och ovedersägligen kunna ådagalägga, huruledes och varigenom hela människosläktet skall förbättras och förlyckligas. Allt, säger professorn, kommer an på systemets fullständighet, på metodens följdriktiga genomförande på alla punkter, och att intet enda led överhoppas. Ännu har ej professorn fått sitt system att rätt gå ihop, rätt "ta skruv", eller "ta knäcken", som han brukar säga, men han ser dock stunden komma allt närmare, och nu skall att begynna med det första arket av: "Jordens och människosläktets danings, utvecklings, forntids, samtids och framtidshistoria" gå genom tryckpressen. Med hemlig stolthet och författarefröjd skriver nu professorn om och om, för att få den rätt om- och sammanfattande den storartade titeln till arbetet:

"Jordens och människosläktets danings, utbildnings, forntids, samtids och framtids historia."

På andra sidan av rummet sitter Mimmi Svanberg och skriver:

Min kära Gustav!

Det är visst att jag är den beskedligaste syster i världen, ty just nu har jag sagt nej åt fem invitationer och försummar som bäst minst tjugusju angelägna kommissioner, -allt för att sätta mig, enligt din nådiga befallning, att roa dig med skvaller ifrån vår goda stad, som nu vanvördigt och majestätsbrottsmålsmässigt (är det ej ett storståtligt ord?) i stället för Kungsköping kallar "skvallerköping!" Det är då ovärdigt!... "Först vill du veta om pappas och mitt befinnande." Tackar som frågar. Pappa skickar just nu till tryckning första arket av sitt stora arbete, med den där långa titeln, som jag aldrig kan komma ihåg. Han, nämligen pappa, är lycklig över sitt ark och som vanligt änglagod och fridfull. Jag har en hel hop -- myror i huvudet, och däribland huru jag åt tant Marianne skall kunna få en klädning, "inte för grov och inte för fin, inte för tarvlig och inte för rar, inte för gammal och inte för ung inte för allvarsam och inte för glad, inte för svai och inte för varm, inte rutig och inte randig och inte för dyr", och -- inte, jag vet inte allt vad, utan lagom och passande. Det är lätt och roligt! Tycker du ej? Men adjö nu med alla myror; jag vill skvallra för dig om alla dina "inklinationer och aversioner" i Kungsköping. Först om Kungsköpings Korsar (såsom du titulerar fru Tupplander), ty det är troligt, att jag snart kommer i fejd med henne huru ogärna jag vill det. Men jag kan icke se med lugn, att stackars Amalia Hård undanskjutes och förtryckes för ett en gång begånget fel, som hon vill gottgöra av hela sin förmåga och kan det även bättre än de flesta i hennes belägenhet. Och vore du här, så vet jag att jag hade en riddare i den kampen, som jag nu ej vill tala mera om. Fru Tupplander är sedan en tid i stor vigilans, går in och går ut i hus och stuga och hennes pirat riktigt vill brista, så tyckes den svälla av alla nyheter som den fylles utav, de må nu vara grundade eller ogrundade, och jag väntar mig att något ovanligt kommer ut därav, åtminstone -- en liten korsarbyting. Och nu till dina inklinationer; ty om dem gå varjehanda rykten och du får bruka din sinnesstyrka för att bära dem rätt.

Först din "höga inklination" Hertha. Hon tyckes inklinera starkt till en ung man, vars vårdarinna och stöd hon varit allt sedan eldsvådan, och det påstås att de tu skola bli ett framdeles, vartill jag hjärtligen önskar lycka, ty de äro ett vackert och ädelt par Blott att gubben Falk icke säger nej, ty den unga mannen är utan förmögenhet. Emellertid är Hertha betydligt vackrare och hyggligare än förr och -- det är bäst att du är i din expedition i Stockholm.

Din "lilla inklination" Alina Duva! Kära bror! Akta dig! där är en Örn som falkar på henne och tyckes ämna föra henne bort i sitt bo. och det ser ut, som om fru Uggla skulle snart icke få mer än fem mamseller Duva att sörja och sucka för.

Din "gamla inklination" Ingeborg Uggla -- jag bereder dig på, min bror, att hon icke torde vänta på att du kommer och bugar dig för henne. Vår hederliga doktor Hederman torde gå dig i förväg. Jag tror honom vara på väg därtill. Häromdagen, i ett sällskap där vi båda hade tämligen ledsamt tillsammans, satte han sig mitt emot mig och började samtalet så här:

"Är inte Ingeborg Uggla bra förändrad sedan en tid?"

"Huru, menar doktorn?"

"Jo, hon är nu så vänlig och verksam för andra; sitter inte jämt och petar med sin virkning eller sin paryr och syr små grannlåtssaker som alltid förr; -- hon kläder sig enkelt, och styr inte ut sig som förr; är ej heller jämt i sällskap och vad jag kallar utsjuk, utan begynner bli helt tarvlig och trevlig."

"Vet ni!" sade jag, "att om mången flicka är 'utsjuk', så är det emedan hemmet är sjukt eller tungt för henne och så har det varit för Ingeborg. Modern är behagsjuk och giftassjuk för dotterns räkning och gör henne livet surt. Men om Ingeborg sysselsätter sig mycket med sin toalett och syr själv sin grannlåt, så är det emedan hon därmed besparar penningar för andra ändamål, ty hon gör i tysthet mycket gott och har alltid gjort det, så länge som jag känt henne."

"Är det möjligt?" sade doktorn, som syntes både förvånad och rörd. "Jag tänkte", fortfor han, "att hon var en sådan där fin fröken, som hemligen rynkar näsan åt fattigt folk och åt simpelt, hederligt folk."

"Då bedrar ni er", sade jag. "Ingeborg är verkligen en fin fröken, men hon är också en god och ädelsinnad människa, har ett varmt hjärta för de nödlidande och värderar ingenting så högt som en person av verkligt värde, till exempel -- er!"

"Mig!..." sade doktorn och blev helt röd i synen. "Det är inte möjligt!..."

Jag skrattade och sade: "Fråga henne, så får ni höra!" Och jag berättade honom nu några vackra drag, som jag visste om Ingeborg. Vår goda doktor hörde snålt på och såg helt hjärtnupen ut, men sade blott:

"Hur man kan misstaga sig!..."

Och nu misstänker jag att dessa båda människor, som hittills av luttor rädsla för varandra icke vågat närma sig varandra, kommo att -- förstå varandra bättre. Du förstår mig. Ingeborg har, det vet jag, länge hyst en känsla för doktor Hederman, som hon ansett odelad och det har gjort henne försagd och blyg i hans närvaro. Jag hoppas, att du bär den här upptäckten med sinnesstyrka. Men, stackars min bror, vad skall du säga, när jag nu går att tala om din "feta inklination". Sätt en vattenkaraffin i ditt grannskap då du läser detta och hör:

Som du vet, så tycker jag om att vara med i alla våra fem eller sju sällskapskretsar och kotterier i staden, och därför var jag för någon tid sedan i den tredje eller fjärde rangens societet, på en av de där subskriberade balerna, som du känner. Hökar-ålderman Jönssons fru och döttrar, Adelgunda och Concordia voro där, alla tre så vita, feta och frodiga som någonsin kunde önskas av släkten, som du vet håller mycket på det goda hullet. Jag sökte som vanligt att få litet kommers med fru Jönsson, som roar mig mycket, och jag satte mig nära henne under dansen och sade: "De äro ändå bra trevliga de här balerna och för gott pris!"

"Det kan jag just inte säga!" svarade fru Jönsson buttert; "det kostar tolv skilling för var bal, och i afton blir de bara fyra danser, det är tre skilling dansen. Det är dyrt nog det, tycker jag. och hur man flänger i valsen! Inte lär man få något hull på det viset. Jag är säker på att Adelgunda blir helt mager av det flänget!..."

När valsen var över, kallade fru Jönsson till sig Adelgunda och gick med henne ut i tamburen. Jag följde med litet nyfiken och såg den ömma modern taga upp ur sin påse en stor smörgås med medvurst på, som Adelgunda måste förtära på stående fot

"Fru Jönsson vill motarbeta flängets verkan på hullet?" sade jag litet skämtsamt.

"Ja, det vill jag", svarade hon allvarsamt, "må tro det, man får minsann icke så lätt på sig igen det hullet, som man dansar av sig. Och till när man är förlovad -- flickor bli alltid magra då."

"Förlovad?" utbrast jag, "är Adelgunda förlovad?"

"Ja då, kors! Vet inte mamsell av det? Jo, hon är nyss förlovad med löjtnant Krongranat. Så nu blir hon en liten hennes nåd; joho, jag tackar, jag!"

Jag gratulerade och förundrade mig och såg på Adelgunda, som stod där och åt sin smörgås med medvurst på och såg lugn och fet och vit och verkligen rätt bra ut.

"Nå, det kan jag säga", sade jag, "men var är då fästman?"

"Bortrest nu till Stockholm för att köpa upp några småsaker" -- svarade fru Jönsson, i det hon blinkade betydelsefullt med ögonen halvt till mig och halvt till Adelgunda.

"Jaså, jag förstår", sade jag, "och jag undrar inte på om mamsell Adelgunda blir mager; det måtte vara oroande att veta fästman så där långt borta, helst i Stockholm!"

"Åh, ingen fara!" sade Adelgunda med orubbligt lugn.

"Tänk om han blir borta?"

"Åh ingen fara; han kommer nog igen", sade Adelgunda.

"Och när skall bröllopet bli, om jag får fråga?"

"Till Mårtens gås", svarade fru Jönsson; "jag tänker, att mina gäss ska vara tillräckligt gödda till den tiden. Vi ska ha ett stort bröllop, ty hela släkten måste bjudas, och jag får minsann inte lägga händerna i kors på hela tiden dit, och ingen hjälp kan jag ha av Adelgunda, för jag vill inte hon skall fäkta och bråka och mista hullet på det. Nej, då må jag hellre slita. Det är nu mödrars lott och världens gång."

Du ser nu, min bror, "världens gång" med dina inklinationer i Kungsköping; och jag ser härifrån hur det griper dig, jag ser hur du går till kakelugnen och tänder på -- din cigarr och sätter dig i soffan att röka den!

Till straff därför måste du nu höra litet om våra föreningsaffärer, om vårt syskonförbund. Det går bättre därmed än du, fru Uggla & C:o förespått, ja så bra, att det är en glädje åt det, och de där nya familjeförbindelserna tyckas särdeles ägnade att göra människor på gott vis bekanta med varandra och föra till vänskapsförbindelser och även till några av varmare art, sådana jag nyss omtalat. Och sedan de där besöken i de fattiga hemmen, deltagandet för deras angelägenheter; jag säger dig, broder, att det verkar mera gott än du kan tro; ja, endast det att en fattig familjemoder eller fader får tala ut sina bekymmer, sina utsikter och önskningar för sina barn, redan det skaffar frisk luft i bröst och boning för dem som i mörkret sitta. Arbetsamhet, trevnad, förhoppning växa tydligt under den trogna tillsynen av de bättre lottade. Och man kan deltaga och hjälpa i månget avseende även utan penningar. Grevinnan B. är outtröttligt verksam och god. Det är en glädje att följa med henne i hennes kvarter. Greven är också förträfflig i råd och dåd. Vår goda pastorska strävar för småbarnen och småbarnsskolan utan rast och ro, (är i synnerhet de moderlösas moder) och arbetar på att förskaffa den en bättre lokal än den nu har att fägna sig av! En mängd arma mödrar komma alla dagar och bedja, att man måtte där upptaga deras barn under dagen, på det de må kunna vara ute och arbeta för dem. Med pastorskan besökte jag härom dagen skolsalen, där barnen blivit inrymda efter eldsvådan. Där var en förfärlig trängsel, men likväl snyggt och ordentligt. Ett par små frispråkiga barn berättade oss skolans öden efter branden på följande sätt:

"Alldeles när frun slutade morgonbön!... dä va ju månda'n då? -- Jaha, för si torsdan brann dä; och freda'n va alla människor yra i huvet, och lörda'n va helgda'; -- först om månda'n kom barna hit igen -- då så steg herrn in -- han som styr för huset. Och han sa, att frun och vi alla skulle laga oss till att flytta på eviga momangen för att byggningen skulle bli åt di oppbrända så mycke som stog te. Och då bli ett förskräckligt kolorum kan veta; och vi fick gå våra färde. Men se'n rätt som dä va, så talte frun med arbetsdirkschonen riktigt riellt, å sa att dä va ingen bit bättre för henne och oss än för andra att bli rakt bums husvill. Å då va dirkschonen så go' å packa ihop oss här inne, så vi fick hålla på igen. Men si dä allarvärsta ä att di lever så oregerligt därinne i di andra kamra här breve, där så många av de oppbrända nu bor. Ibland vet vi inte vårt lilla liv te oss vi, bara av förskräckelse helst efter sen frun nu blivit sjuk av strapaserna; och om inte mor Amalia vore, så visste vi oss ingen levandes rå'! Men hon är så rar hon och så beskedlig och lär oss så bra så -- dä riktigt rolitt nu!"

Det var under mattimman som vi så språkade med barnen. Men vet du vem den "mor Amalia" var, som gick omkring och gav barnen mat, samlade dem sedan till bön, läsning och sång och undervisade dem med en bestämdhet och moderlig huldhet tillika; som gjorde att barnen lydde henne som naturen lyder vår Herre, denna mor Amalia som barnen så mycket berömde, jo, det var just samma Amalia Hård, som du nog minnes i hennes glada dagar och vars senare sorgliga historia du även vet. Småbarnsskolan hade blivit inrymd (rättare inklämd) i en sal i huset där hon bor; och hon har tagit den sjuka skolfrun in i ett av sina två rum och vårdar henne där under den tid, som hon icke förrättar hennes tjänst i skolan. Bredvid hennes lilla gosses vagga sitter nu en liten nioårs flicka med lama ben men friskt sinne, klara ögon och den vackraste barnröst, och sjunger så att det är en lust att höra. Amalia lär henne nya visor och låter henne sedan sjunga dem med skolbarnen. Amalia har alltid haft ett gott hjärta även i sina yra ungdomsdagar och visar det nu, ävensom en förmåga och god vilja, som man icke trott henne om. Kärleken till barnet synes ha förädlat henne och utvecklat hos henne ett moderligt sinne även för andra barn. Om fru N. dör av sin sjukdom, vilket är sannolikt, emedan det är ett gammalt bröstlidande, så kunde möjligen Amalia bli antagen till lärarinna för skolan, om icke om och i synnerhet fru Tupplander vore i vägen. Världen är ändå bra litet rättvis, som gör mycket av en stunds felsteg och så litet avseende på år av trohet, pliktuppfyllelse, försakande kärlek, arbetsamhet och i allt detta den goda viljans synbara allvar och kraft. Amalia synes nu såsom pånyttfödd, och helt lycklig av sin nya verksamhet. Få se blott hur länge den får räcka. Jag förutser ett duktigt napptag med vår Korsar. Pastorskan är ej heller rätt nöjd med saken. Men jag hoppas att vår herre hjälper oss, jag menar Amalia, Hertha och mig.

Apropos om mig så håller jag på att förlora mitt hjärta, kan du gissa till vem? Jo, till din vän och fruntimmersföreningens avsvurne fiende, protokollsekreteraren N. B. Han är så beskedlig mot vårt fattiga folk! Och han må då vara så ond som han vill mot fruntimmersföreningar. Det håller emellertid på att ge sig något därmed. Mot mig är han särdeles gunstig (fast jag ofta vänder mig till honom i varjehanda församlingsärenden); och det är som jag tror emedan jag merendels narrar honom att skratta. Han gör allt vad jag ber honom om. Jag har i allmänhet märkt, att vad man ej får för nödens skull, det får man ofta för ett gott skratts eller skämts skull. Och därpå ha din vän N. B. och jag blivit rätt goda vänner. Men du vet vad jag sagt: Träffar jag en gång en förmögen man -- ty fattig vill jag icke bliva, om jag kan hjälpa det, allra minst som gift -- hjälpsam och god (på förnuftigt vis, förstås!) som jag kan tycka om och som vill ha -- mig och pappa med mig, så -- svarar jag icke för vad som kan hända!

Nu skrattar du åt mig och jag gör så med och går att ställa om pappas kvällsvard och sedan sjutton andra ting, men förblir dock evigt och innerligt

Din tillgivna syster
Mimmi S.

N:o 2

Fru Uggla sitter i sin länstol och läser tidningarna, under det hon emellanåt smuttar på sitt eftermiddagskaffe. Nu lägger hon bort tidningen, tar av sig glasögonen och sätter sig lite bättre upp i stolen, suckande med hemlig tillfredsställelse:

"Så många gamla fruntimmer döda och tre av dem mina goda vänner!... Det är visst att de här tidningarna ändå äro bra intressanta. Man får veta så mycket. Vad är det nu igen, kära Ingeborg? Kan jag då inte få vara i fred?..."

"Inte nu, mamma lilla, omöjligt! Jag måste ha femtio små barnblusar tillklippta tills i övermorgon; jag har inte hälften färdiga därav ännu, och om inte mamma hjälper mig, så kommer jag att stå mig illa i min familj och att få pikar av doktor Hederman. Nu måste jag gå ut med Hertha för att besöka våra sjuka utom staden, och om mamma ville vara så god och fortsätta klippningen under tiden, så kunde jag komma med heder från mitt uppdrag, eljest går det icke väl!"

"Nå, då måste jag väl", suckar fru Uggla, i det hon stiger upp, "men det är då för bedrövligt med alla de här upptågen, som bara göra folk besvär! Nå, var har du nu saxen och tyget? Det är visst att jag borde få titel av mutter i tillklippningsfamiljen!" Och med denna suck begynte fru Uggla verket, i det hon till hälften smålog mot Ingeborg, då denna kvsste handen, i vilken hon satte den stora saxen och avlägsnade sig, i det hon glättigt sade:

"Var bara inte för snäll, mamma lilla, och lämna något kvar åt mig att göra!"

Ingeborg gick och fru Uggla begynte med verklig iver sitt arbete. Fru Uggla var verkligen både mera sysselsatt och mindre tungsint sedan en tid. Ingeborg hade forstått att taga moderns intresse och deltagande i anspråk för åtskilliga av de göromål som syskonforbundets verksamhet framkallade, och det hade givit en ny riktning åt dennas tankar och tal. Människan är -- naturforskarna må säga därom vad de vilja -- ett idisslande djur. Hon idisslar känslor och tankar, de bittra liksom de ljuva, då hon har tid därtill.

"Människans hjärta", säger Luther, "är som ett par kvarnstenar. Om man slår god säd på dem, så mala de den och giva gott mjöl. Men om man icke ger dem någon säd att mala, så mala de sig själva"

Med denna sanningsfulla anmärkning övergå vi till vårt besök --

N:o 3

Två unga fruntimmer gå tillsammans på vägen i den vackra sensommarkvällen. Vi igenkänna Hertha och Ingeborg. Deras steg äro vända mot staden. Aftonhimlen glöder varm och mild, luften är stilla, syrsorna sjunga i gräset. Ingeborgs ansikte bestrålat av aftonrodnaden och livat av vandringen är mycket olika hennes utseende i balrummet för några månader sedan. Hon ser nu bra och frisk och frimodig ut. De båda unga vännerna ha gått tysta en stund, då Ingeborg säger: "Man talar så mycket om det vackra i en välgörande verksamhet för nödställda likar, men aldrig om dess nöje, dess välgörande upplivande verkan för dem som öva den. Och likväl synes mig denna så stor, att den liknar en himlens lön för arbetet i dess tjänst. Jag bekänner, att jag på många år icke känt mig så frisk och så lätt till sinnes som under dessa månader, då j ag fått vara i frisk verksamhet inom vår förening. Ack, det gör så gott att slippa tänka på sitt fattiga jag, att få tänka på andra och verka för dem, och sedan känslan att man gör någon liten nytta, något litet gott med sitt liv och sitt arbete, det upplivar sinnet. Sysslorna under dagen, vandringarna i den fria luften, under besöken i de fattiga hemmen blåsa bort månget frö till sjuklighet i själ och kropp. -- Varför, Hertha, skall livet för så många av oss vara som ett stillastående marvatten, då vi likväl ha både tid och krafter att giva och då det finnes så oändligt mycket och många i världen, som behöva dem?"

"Den frågan har jag ofta gjort, Ingeborg", svarade Hertha -- "men ännu icke fått svar. Mycket fel ligger i samhällets sätt att betrakta vårt livs uppgift, och därav i vår uppfostran och samhällsställning. Mycket ligger även i vår egen tröghet eller rättare själviskhet. Det råder mycken egoism hos vårt kön och det kvinnliga jaget är alltför böjt att se hela världen i den lilla trånga krets, som det kallar sin. Många vilja väl även men våga ej. Emellertid äro de välgörande föreningar, som nu bilda sig i alla kristna länder, tecken på en vidgad synkrets och ett högre, mer omfattande liv. Hjärtat begynner vidga sin värld. Detta är gott och de goda viljorna få därav luft och ledning. Men jag bekänner att den riktning, i vilken det huvudsakligen vidgar sig, icke är mig nog. Dessa barmhärtighetsverk, som de kallas, denna verksamhet för de lekamligt fattiga -- fyller icke min själs, min andes behov. Jag önskade en verksamhet för tanken, en tjänst i andens tjänst. Och -- icke behövde den vara mindre gudstjänst än arbetet för de hungriga eller nakna!"

"Ack nej", sade Ingeborg, "tvärtom, den bittraste fattigdom är den andliga, den mest plågsamma hunger är själens. Men icke många mäkta stilla den. Du, som är av de ovanliga och starka själar, du skulle kunna det, och många, många skulle välsigna dig därför. Frihet och framtid behöva vi alla mer än vi äga det för de krafter, som Gud nedlagt hos oss. Men icke så många av oss känna den törst till vetande och ljus, som du talar om. De flesta fruntimmer synas mig skapade att finna deras skönaste lycka som hustrur och som mödrar, och de åstunda vanligen ingen högre."

"Men detta är en brist, Ingeborg, och bundenhet, så vida icke de med detsamma åsyfta någonting högre. Och vad som framför allt synes mig fela vårt kön är just detta medvetande om dess högsta kallelse. Därför leva, lida och njuta så många av dem som tanklösa, själlösa varelser, behärskas av omständigheterna i stället för att behärska dem, begära allt av andra och leva som parasiter i stället för att ha liv och frid i Gud, leva som hans vittnen och sina likars välgörande."

"Du talar sköna och stolta ord, Hertha!" sade Ingeborg, i det tårar fyllde hennes ögon, "och de göra mig gott att höra, ehuru de låta mig känna, huru långt jag är från den ståndpunkt som de framhålla. Och många liksom jag bundna av förhållanden dem vi icke själva valt, kunna blott med matta vingslag höja oss över dem, ja, även många höja sig aldrig förr än de brutit det jordiska livets boja."

"Även jag", sade Hertha sorgligt leende, "är betydligt svagare än mina ord. Jag blott säger vad jag ville, vad vi borde vara!..."

"Det var fan till flickor att marschera!" ljöd nu en barsk röst bakom vandrerskorna, i det någon närmade sig dem med hastiga steg. De vände sig om och sågo doktor Hederman, som, i det han upphann dem, avtog hatten, torkade sin panna och sade:

"Jag tror, att ni ha vingar vid fötterna. Här har jag nu strävat och travat efter er under en fjärdedels timma (allt ifrån byn där borta) för att hinna upp er. Men ni rände av som om ni varit rädda för mig. Bekänn bara, att ni sett mig komma och skyndat er undan, emedan ni tänkte att jag varit i stugorna efter er, och ni voro rädda för bannor av den stygga doktorn, som alltid finner fel med folk och i synnerhet med fruntimmer och deras görande och låtande. Bekänn bara! Vasa?..."

Men de unga fruntimren hade intet sådant att bekänna, tycktes alls icke vara rädda för den stygga doktorn, utan snarare glada att se honom och få hans sällskap under vägen. Snart voro alla tre i fullt samtal om deras gemensamma familjeangelägenheter inom föreningen och åtskilliga mått och steg rörande de fattiga barnens hälsovård. Den goda doktorn och Ingeborg kommo synnerligen väl överens i dessa ämnen, och under det att skymningen föll på och stjärnorna framträdde på fästet, framkornmo även tankar och planer för de värnlösa små, som skulle lysa upp deras dunkla framtid.

Nu voro de vandrande vid Herthas hem och hon tog här avsked av sina vänner. Doktorn följde Ingeborg till hennes hem. Men samtalet, som hittills fortgått så ledigt, tycktes nu på en gång fastna. En viss vemodig stumhet bemäktigade sig doktorn och han svarade ingenting på ett par försök av Ingeborg att äter få samtalet i gång. Även hon blev tyst; doktorn plockade då och då en liten blomma i det daggiga gräset, en vit, doftande väppling eller en kvist Maria sänghalm, och så kornmo de in i staden och till Ingeborgs hem.

Här stannade doktorn.

"Kommer ni inte in och språkar litet med mamma?" sade Ingeborg nästan bedjande.

"Inte i afton!" svarade doktorn bestämt, "utan ... en annan gång, då jag vill fråga er om något. Men... tycker ni om ängsblommor, fröken Ingeborg, simpla, vardagliga blommor?"

"Bättre än alla praktblommor!"

"Nå, det hade jag inte trott; men ... man begår många misstag hår i världen. Nå det var roligt, att ni tycker om simpla blommor, se här några! -- god natt!"

Och i det doktorn gav Ingeborg den lilla buketten, fäste han på henne en djup, underligt forskande blick, en blick som gick likt en pil till hennes hjärta och väckte där en känsla på en gång orolig och ljuv. Så hade han ännu aldrig sett på henne.

Ingeborg fann sin mor i en ovanligt upprymd sinnesstämning. En bjudning hade kommit till en stor fest i grannskapet av staden, hos kammarherren v. Q--s. "Hela stadens och landsortens grädda kommer dit", sade fru Uggla, "och baron B. och greve S. och -- Ingeborg, du måste ha dig en ny balklänning."

"Nu mamma!" sade Ingeborg, "nu, då så många äro utan kläder i följd av branden, inte skola vi nu tänka på nya balklänningar. Ack, nej, utan om mamma håller av mig, så låt mig hellre få penningarna, som den skulle kosta, och låt mig använda dem som jag vill!"

"Men kära barn, det går inte an att komma på den balen med din gamla klänning, alla människor?..."

"Så låt oss inte fara på den balen", sade Ingeborg.

"Inte på den balen!" sade fru Uggla med förskräckelse.

"Nej, låt oss ej fara dit", sade Ingeborg med mera bestämdhet än vanligt. "Jag vet, att mamma far dit blott för min skull, men jag blir mycket hellre hemma."

"Det vore så gott att du blev nunna, att du gick i kloster", sade fru Uggla, både ond och bedrövad, "efter du ändå nödvändigt vill bli en gammal flicka och leva ett tråkigt, onaturligt liv!"

"Är då min mor så ledsen vid mig, att hon "à tout prix" vill bli av med mig?" sade Ingeborg, -- "det gör mig ont att mamma är så ledsen vid mig!..."

"Det är jag visst inte, mitt söta barn!" sade den stackars gumman suckande, "men ser du, det är för ditt eget bästa. Jag vet att mitt lynne är tungt (allt sedan din far dog har det blivit allt tyngre) och att jag inte kan göra någon lycklig i hemmet, och det kostar på mig att se, att du skall vissna där, få brulljerad hy och nervös huvudvärk, och att höra folk undra på att du inte blir gift, och jag vet att du ännu kunde göra ett gott parti, om du inte vore ett sjåp, och om du, som andra flickor, ville göra dig litet besvär för att behaga herrarna."

"Aldrig, aldrig mer på detta vis!" svarade Ingeborg med ovanligt eftertryck. "Och kan jag ej vinna en bra man utan genom min klädsel och min dans så låt mig för alltid bliva ogift. Min söta mamma, vi ha hittills för mycket tänkt på den saken. Låt oss nu försöka att inte alls tänka på den mer, lägga den helt lugnt i vår Herres hand och tänka på något annat, till exempel huru vi skola göra varandra lyckliga i vårt hem och -- tjäna Gud med det pund han givit oss. Säg mig, finner mamma mig icke mycket friskare och gladare se'n en tid?"

"Jo, det är du verkligen!"

"Ja, ser mamma, det är emedan jag begynt att gå en annan väg än bal- och supévägen och begynt arbeta med något annat än att söka behaga, som är det tyngsta arbete i världen, i synnerhet när man kommer över ungdomsåren. Vill nu mamma låta mig fortgå på den väg som jag begynt, så lovar jag, att mamma skall ännu bli fullkomligt nöjd och lugn för sin Ingeborg!..."

"Det förstår du inte", svarade modern grämligt "och det kan jag aldrig bli förr än!... Ack! du vet inte du vad det vill säga att leva i ensamhet och knapphet. Men det vet jag, därför önskar jag dig inte en sådan lott; men efter du vill så, så skall jag inte hindra dig. Du må bli en gammal fröken gärna för mig; men bättre vore att du kunde gå i kloster; ty det vore då någon heder därmed!" och fru Uggla gick i vredesmod in i sin sängkammare.

"Gud give att vi hade kloster i vårt land!" suckade tyst Ingeborg; "huru skönt och stort att där, uppburen av en gemensam helgande ande, lyftad av heliga sånger, i kärleksfullt systersamfund ägna sina dagar till en verksam gudstjänst undan världens blickar i frid med sitt samvete och med livet! Men nej", fortfor hon, i det hon blickade uppåt till den stjärnljusa himlen, "jag vill icke sucka eftcr det omöjliga, utan fråga vad här och nu Guds ande vill av mig!"

En stråle, en fläkt av den nya tidens ljus och liv som även i "Nordlanden framkallar nytt liv och nya bildningar", rörde med aningsrik friskhet Ingeborgs själ; hon påminte sig aftonens samtal med Hertha och med doktorn, och hon kände det klart att även hon fått en kallelse i tidens frihetsarbete och utsikt till en ny, skönare framtid. En ny tillförsikt till Guds faderliga ledning, och att hon nu valt den rätta vägen, den väg han ville, uppfyllde henne med en ovanlig glädje. Livad av denna känsla gick hon in till sin mor, omfamnade henne, kysste henne och sade:

"Sörj icke över mig, mamma! Allt skall bli gott, tro mig!"

Den stackars grämliga modern såg förvånad i dotterns klara, strålande ansikte, men då Ingeborg fortfor att söka meddela henne de känslor och tankar, som uppfyllde henne, sade hon:

"Du är en god flicka, Ingeborg, bättre än din mor. Du har kanske rätt, men jag är av gamla världen, jag kan inte följa med era moderna teorier. Vi få väl se vem som får rätt på längden. Gud vet bäst. Men du må följa din tro."

Åter i sitt rum, lade Ingeborg den lilla väpplingsbuketten på bordet vid sin huvudgärd och hade ljuvliga tankar om ett friskt arbetsliv i det godas tjänst och i ädla vänners sällskap; och varje tanke blev som en friskt doftande klöverblomma på livets gröna marker. Hon skulle ha sovit gott, om det icke varit för den där blicken som doktor Hederman vid avskedet fäste på henne, och -- vad, månne, kunde han vilja fråga henne? Den stygga doktorn, det var så dags att komma med sådant nu, om det varit för sju år sedan!... men nu, nu hade han kunnat låta bli att -- hindra henne från att sova.

Fru Uggla sov icke heller utan tänkte suckande: "En sådan krona till flicka! men hon är ett sjåp och -- de där moderna idéerna!... hon blir aldrig gift! Aldrig gift! Håhå!"

N:o 4

Fru Tupplander är i en upprörd sinnesstämning, slänger sin pirat på en stol, sin kappa på en annan, sin hatt på en tredje och ropar:

"Fröken Krusbjörn! fröken Krusbjörn! Var är hon då? Kom så skall hon få höra nyheter... Det är då en skandal, en riktig skandal, men jag tänker icke låta den fortfara, jag tänker inte lägga hyende under lasten. En sådan otäcka. Fröken Krusbjörn! Har hon hört på maken? Amalia Hård är återkommen till staden, bor här med sitt barn och kallar sig Amalia Winter (för familjens skull kantänka) och bor i samma hus där småbarnsskolan är och går nu och undervisar barnen där, vad tycks? En sådan oförskämdhet! Vackra lärdomar hon lär ge dem, hon, som har ett oäkta barn. Och därtill tar hon sent om aftonen emot besök av en herre, som lär vara far till hennes barn. Vem han är, har jag inte kunnat få reda på, men det skall jag minsann leta ut. En sådan historia! Och det kan pastorskan och Mimmi Svanberg tillåta, och få se om inte Hertha spelar under täcket med dem för att få någon försörjning åt sin kusin. Ty de äro kusiner, Amalia Hård och hon. Men om jag har någonting att säga direktionen för skolan, så skall det snart bli slut på de funderingarna. Kan man inte få en människa med hedeligt namn och god konduit att förestå småbarnsskolan under skolfruns sjukdom? Det vet jag visst! Det är inte ont om sådana personer. Och en sådan och ingen ann' skall komma dit, så sant som jag heter Karin Tupplander. Men nu är det fullt av intriger i staden. En sådan där har gjort att förlovningen emellan rika v. Tackjern och Eva Duva är uppslagen, rakt uppslagen. Flickan har hört något skvaller om något gräl vid eldsvådan, något dumt prat, och så har hon tiggt och bett föräldrarna, tills de sagt ja, att hon skulle få slå upp sin förlovning. Men nu lär hon vara helt konstig efteråt och föräldrarne äro rädda att hon skall bli en läserska, och därför ämna de resa bort med henne på en tid. Men om en förlovning är uppslagen, så är det väl fem andra som äro i verket att knyta sig. Unga människor bli så bekanta i de där föreningsfamiljerna så det är riktigt hiskligt, fröken Krusbiörn.

I min tid blev man inte så där lätt och ledigt bekant, men därför rådde också tukt och goda seder. Salig Tupplander, fröken Krusbiörn, fick, då vi voro förlovade, aldrig kyssa mig, endast kittla mig på armbågen. Men därför hade han också i all sin dar respekt för mig. Man förlovade sig icke på den tiden så hastigt och lustigt som nu. En flicka vände tungan sju gånger i munnen, innan hon sade ja! Hon satt då vid sin bågsöm från morgon till kväll och dansade menuett på balerna. Hon sprang inte omkring och flängde inte i valsen, som nu, fröken Krusbjörn! Men andra tider andra seder!...

Nu är det inte mindre än två av Duvorna, som det är fråga om ska gifta sig med de två bröderna Örn, och Hertha Falk sedan, ja, hon lär då vara så gott som eklat förlovad med löjtnant Nordin, se'n hon nu varit hans sjukvakterska under hela sommaren. Åtminstone passar det sig inte att man umgås på det viset, om inte man är fästman och fästmö. Det tänker jag låta min kära Hertha förstå, och då får jag väl veta huru det är med förlovningen. Nå nå, pappa Falk torde väl ha ett ord att säga härvidlag.

Men nu måste jag framför allt veta vem den herrn är, som går om aftnarna till Amalia Hård. Två gånger i förra veckan har han varit hos henne. Hör på, fröken Krusbjörn, jag får lov att ha en kaffebjudning tills om söndag eftermiddag. Man måste väl se sina vänner allt emellanåt och förbereda vad man vill ha utfört, och sedan får man alltid reda på en hop saker då man är så där tillsammans, helt förtroligt. Låt oss nu tänka på kaffebröd och tebröd för en tjugufem a trettio personer. Fasligt dyra tider, fröken Krusbjörn! Men -- man måste ändå se sina vänner ibland! ..."

* * *

Efter detta besök vid utkanten av livet vilja vi återvända till dess innersta.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap15.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free