"... jords och himmels under,
du salighetens andedräkt,
gudomlighetens friska fläkt
i livets kvalmuppfyllda lunder;
du hjärta i naturens bröst,
du människors och gudars tröst!"
Men vi mena här den höga och härliga, som verkligen förtjänar att kallas
"Gudomlighetens friska fläkt
i livets kvalmuppfyllda lunder;"
icke någon av dess många avarter eller dvärgsläktingar, åt vilka man i missbruk giver dess namn.
Cupidonerna, som flyga omkring, avskjutande sina pilar på måfå, fjäriln som fladdrar från blomma till blomma; "Lokes eld", som tänd i spånor, brinner häftigt och slocknar snart, "husvärmen", som man talar om i Norge, barn av vanan och sömnaktigheten, tjärblomman som klibbar vid om våren, men förtorkas under sommarens hetta, lyktgubbarne irrblossen, som dansa över livets sumpiga marker, glimma i mörkret, men försvinna som dunster vid ljusets uppgång; alla dessa och flera symboler för kärlek ha sina motbilder i det verkliga livet i går som i dag; och vi vilja låta dem leva deras lilla liv, blott de hålla sig på mattan dit de höra och icke giva sig ut för mer än de äro, icke göra anspråk på namnet av sann kärlek. Ty
"Den sanna kärleken förändras icke,
när den förändring eller brister finner,
den vänder sig ej bort när lyckan vändes.
O nej, den är ett stadigt fästat märke,
som ser på stormarna men skakas icke,
en stjärna klar för seglarns färd i natten.
Sann kärlek är ej tidens narr; ovansklig,
fast röda läppar eller kinder blekna
för härjarns andedräkt han bleknar ej;
han växlar ej med tidens korta dagar,
men håller ut utöver domedag,
och bär sin himmel uti himlens sköte." ** Fritt efter Shakespeare.
Den sanna kärleken älskar det eviga uti sitt föremål, och ju ädlare föremålet är, dess mer växer den heliga lågan, närande sig av aktning, gillande, beundran, en gudomlig och mänsklig fröjd över det goda, det älskvärda hos den älskade, stundom även av ett gudomligt förbarmande över dess brister, då likväl dess själ är ädel, dess vilja god. Lycklig du som älskar ett ädelt föremål, ja, även om du ej är älskad åter; hela livet skall förädlas och förstoras för dig; du själv skall växa av din kärlek, växa upp i himmelen och där förenas med den älskade i den eviga kärlekens sköte. Men om du älskar så, och är så älskad av den som du älskar...
Så älskade Yngve och Hertha varandra av alla själens bästa krafter. Ju mer de lärde att känna varandra, dess mer kände de en ren och innerlig fröjd över varandra, dess mer kände de sig djupt förbundna. Men det allvarliga i deras samliv, de ämnen som upptogo deras samtal och tankar, höll länge tillbaka den magiska och tjusande känsla som skalden kallar:
"hjärta i naturens bröst", som i hela naturen kläder i underbar skönhet föremål för föremål, som gör att havet lyser, att blommorna dofta, fåglarna sjunga och pryda sig med de grannaste fjädrar, och som gör att människan ser i sin medmänniska icke en like utan ett väsen av övermänskligt behag och övermänsklig makt, vars blotta steg och röst låta pulsarna slå av underlig fröjd, och vars även tysta närvaro förvandlar hela tillvarelsen till en högtid.
Yngve och Hertha hade begynt med ett vänskapsförbund av nästan spartansk stränghet, som skulle utesluta alla vekare och vanligare känslor. Det onämnbara behaget vid varandras väsen, tycket, tjusningen, kärlekens pil smög sig på dem liksom sommaren in i vårens sköte, liksom solstrålen smyger in i den slutna knoppen och öppnar den för ett nytt liv. Om Hertha i förhållande till Yngve alltid hade förblivit den stolta kvinnan med de hårda, avskärande orden, sådan hon visade sig i begynnelsen, så hade hon väl för honom förblivit ett föremål för högaktning och även beundran, men hon hade icke blivit honom innerligen kär. Men det älskande sant kvinnliga hjärta, som utgjorde djupet av hennes väsen, hade under hennes samliv med honom allt mera framträtt i dagen. Det rättrådiga och ädla sinne, den ljusa blick för det sanna, som hon städse fann hos Yngve, den manliga mildhet som var huvuddraget i hans lynne, hade verkat på henne som en klar, lugn dag på havets vreda vågor, upprörda av nattens storm. Ovillkorligen blevo hennes sinne och hennes ord allt mildare, hela hennes väsen skönare och ljuvare; den klara, blixtrande blicken uttryckte ej sällan en djup fast bunden värme.
Yngve överlät sig med fröjd och av hela hjärtats fullhet till den känsla, som så mäktigt och lycksaligt började intaga hans själ. Icke så Hertha till den känsla som gjorde henne vek för Yngve. Hennes åsikt om kvinnans ställning och liv, i synnerhet i norden, och intrycket av hennes särskilda förhållanden hade gjort henne misstrogen och stolt i sitt sinne mot män i allmänhet; och lät henne liksom motsätta sig det intryck som hon emottog av Yngve. Han var ju en man och hon hade sagt i sitt hjärta: "Jag vill icke älska; jag vill icke giva min själ och min sällhet i en mans våId." Och denna vilja, tillika med den dystra bakgrunden av hennes liv, som lät henne anse kärleken och dess fröjder för en lek för svaga själar, en lek för ringa för jordlivets allvar, gåvo henne förmågan av ett lugn och en självbehärskning mycket över dem, som voro i Yngves makt. Hon sade sig: "Jag skall vara Yngves vän, jag skall vara honom såsom en äldre syster och älska honom som min broder!" Men allt mer och mer blev Yngves älskvärda bild till ett stadigt ljus i hennes själ och följde henne även i hennes drömmar.
En gång syntes det henne, att hon svävade genom rymden strävande uppåt mot solens hem, men en blytyngd lade sig på hennes bröst, hon kunde icke andas och kände sig därunder sjunka nedåt mot ett svart, bottenlöst svalg, som gapade under henne. Men på en gång avlyftes tyngden, hon andades friare och kände sig buren av en ny kraft, lättare och säkrare än förr sväva uppåt mot ljusvärlden, "Gimle det höga" borgen "fagrare än solen". Då märkte hon att hon icke var ensam. En strålande genius med morgonrodnadens glans på sitt sköna anlete svävade fram jämte henne, höll hennes hand och fäste på henne sin strålande blick, och den blicken var -- Yngves.
En annan gång såg hon åter, under det grönskande världsträdet, de höga nornorna sitta vid Urdabrunnen. Men strängheten, som hon förr sett i deras anleten, var mildrad till moderligt allvar, och hon hörde dem säga:
"Hell de hjältemodiga,
de som ha syn
och som redligt kämpa för denna.
De skola segra,
de bli välkomna;
de skola dricka av Urda-brunnen."
Hon såg den livsförnyande källan springa, o, så klar, så underbart klar och härlig, medan lysande regnbågar kretsade i dess silvervita vattenstoft. Hertha nalkades den och nornorna togo med en gyllene bägare vatten ur källan och räckte henne den. Men när hon med högt klappande hjärta närmade den till sina läppar, se, då var den i en ynglings hand, och ynglingen syntes skön och god som Eddasången beskriver Baldur; han log mot henne, i det han räckte henne bägaren, och hon kände i honom igen -- Yngve.
Hertha antecknade dessa drömmar i sin dagbok och skrev därjämte:
"O Yngve! Mycket kunde jag härefter förlora mycket umbära, endast icke hoppet om befrielsen och tron på dig!"
Under inflytandet av dessa känslor sökte Yngve och Hertha, nästan ofrivilligt, att behaga varandra på ädelt vis även i yttre mån. Yngve antog allt mer i sätt och seder den renhet och finhet som utmärker den sanna "gentlemannen". Detta behagade Hertha och det behagade i grunden honom själv. Hertha åter, ehuru alltid allvarlig och även sträng i sin klädsel, bar dock gärna de färger, den dräkt som Yngve sagt klädde henne. Dag för dag blevo de skönare för varandra, lyckligare, men också oumbärligare för varandra.
När högsommaren var inne och apollofjärilen med sina stora vita vingar och purpurröda ringar svingade över de vilda rosorna, som i så stor rikedom smycka våra hagar och lunder, när skördarna blommade och rökte vågande i vinden, då gingo Yngve och Hertha nästan var dag ut tillsammans (han stödd på hennes arm) än längs med åkerfälten, där säden sakta susade i vinden, eller genom furuskogens hundrade kamrar, där solens strålar liksom skygga smögo sig emellan de pelarraka, höga stammarna, och där linnean doftade i mossan, som bredde gröna, sammetsmjuka mattor för de vandrandes fötter, eller längs med älven som flöt klar fram mellan de blomrika stränderna; och de talade om ämnen, som låta själen växa, eller ock gingo de tigande i djup och ljuv känsla av deras själars inre samliv, under det de lyssnade till skogens sus och trastens själfulla toner, och allt var på en gång liv och frid.
Blott då Hertha förblev någon dag borta, så fann hon nästa dag sin vän vid ett upprört lynne, ond, öm, retlig men likväl älskvärd; och Hertha skyndade då att med något samtal av allmänt intresse avleda åskmolnet, som hon kallade "en liten själviskhet", och Yngve glömde snart sin förstämning.
Stundom, under deras vandringar, vände Hertha Yngves uppmärksamhet på naturen och dess föremål för vilka hon, såsom de flesta kvinnor, ägde ett djupt sinne, men om vilka hon, även som flertalet, saknade all kunskap. Hon frågade Yngve om träden och blommorna, om stenarna och om insekterna. Yngve nämnde deras namn och egenskaper. Han tog i sin hand de vackra mossarna och lavarna, som växte kring dem på granithällen, och visade henne deras underbara byggnad, och talade om de sköna färger och välgörande krafter, som Skaparen nedlagt hos dessa naturens mest ödmjuka barn. Han talade med henne om gnistan i stenen och om livet hos insekterna.
"Vad du ändå är lycklig, vad ni män äro lyckliga", suckade Hertha, "som få lära så mycket. Hur fruktansvärt okunniga äro icke i allmänhet fruntimmerna om en mängd ämnen, som likväl ligga dem så nära och kunde giva rik näring åt deras själar och hela deras liv. Så framför allt naturen. Vi älska den, vi leva i den, den har väsentliga likheter med oss, och likväl är den oss främmande och vi leva i den likt främlingar. Vad veta vi, vad känna vi om dess underbara rikedom, ordning och liv?"
"Ack!" svarade Yngve, "säg icke så. Ni känna, ni förstå mycket mera än i allmänhet vi. Vi veta något om yttre kännemärken, klasser, ordningar, delar, men ni uppfatta naturen i dess helhet, i dess innersta, dess gudomliga liv!..."
Hertha skakade huvudet och sade leende: " Jag skulle tacka dig för komplimangen, om den ej liknade en mängd andra komplimanger, varmed man söker komplimentera oss ut ur de livets kretsar, där man dock är lycklig att själv få leva. Jag vet, Yngve, att du tror och menar vad du säger. Men om det är sant, att Gud givit kvinnorna förmågan att företrädesvis uppfatta livet, det gudomliga i naturen, skulle väl denna förmåga förminskas därav att vi även visste något mer om detta liv, dess ordning, karaktär dess tankar om jag så får säga? Skulle det bliva oss mindre rikt, mindre gudomligt om vi finge studera det, lära oss att tänka däröver, lära uppfatta det med vaket sinne i stället för att drömmande förlora oss däri? Skulle naturen icke då först verkligen föda vara själar, och vi, kanske just genom denna vår djupare känsla, och med blicken stärkt av vetenskapens synglas, kunna göra iakttagelser, upptäckter, som -- nu icke göras, och som därför icke komma naturkunskapen eller människolivet till godo. Skulle vi icke därigenom lära känna naturens verkliga, gudomliga mening i stället för att, som vanligen nu sker, inlägga däri våra egna oklara fantasier. Redan i min barndom såg jag med outsäglig längtan på klipporna, träden, gräsen, alla föremål uti naturen, önskande att veta något om deras art, deras liv och mening. Men brist på kunskap, brist på tillfälle att vinna den har gjort naturen för mig till en sluten bok, och ännu i denna stund är den mig snarare en tantaliskt lockande och mig flyende våg än en livgivande källa, som jag kan njuta, och njutande tacka Skaparen."
"Är det så", sade Yngve, "o, då bör det bliva annorlunda för dig. och du har rätt, du har fullkomligt rätt! ... Jag hade icke tänkt rätt på saken. Vilka egoister vi män dock äro! -- Vill du begynna i morgon en liten förberedande kurs i naturvetenskap? Allt vad jag vet vill jag lära dig. Det är icke stort, men det kan tjäna dig som inträdeskort, och med goda böckers tillhjälp skall du sedan kunna orientera dig på egen hand. Till börja med skola vi studera tillsammans."
"Tack, Yngve, du är god!" sade Hertha och såg på honom med en blick som lyste genom tårar, och saktare tillade hon liksom för sig, i det hon såg på naturen omkring dem, som stod liksom brudklädd i nordisk högsommarfägring: "Jag skall då lära känna dig bättre! ... Livet är ändå skönt!"
Dessa ord av Herthas läppar skänkte Yngve en känsla av himmelsk fröid, han hörde i dem uppfyllelsen av sitt hjärtas önskan, den att försona henne med livet. Och skönare och skönare blev för dem livet under det de så tillsammans levde och lärde betraktande Guds verk och vishet i naturen, i historien, och framför allt i den historia, som allena förmår fullt förklara de förras både oordning och ordning. Ty Hertha hade förstått djupare än Yngve, att
"ock naturen är en fallen ängel,
men i den fallnes anlet genomskina
de höga dragen av ett himmelskt ursprung
och Dafnes hjärta klappar under barken."
De nämnde aldrig kärlek, men de ägde, de levde den, och dess ljuva
förtrollning kastade ett tjusande skimmer över deras liv och allt som
omgav dem. De vandrade rena och fridfulla, allt för varandra, lysta
av Guds öga liksom det första älskande par på vår Jord, i paradisets
lustgård.
