- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Ormen

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Ormen

Hertha sade en dag till Yngve:

"Yngve, hjälp mig att tyda denna urgamla berättelse; men först vill jag läsa högt för dig -- dess motsägelser ha länge plågat mig." Hertha läste:

"Och ormen var listigare än alla djur på jorden, som Gud gjort hade, och sade till kvinnan: Ja, skulle Gud hava sagt, I skoten icke äta av allehanda träd i lustgården?

Då sade kvinnan till ormen: vi äta av de träds frukt, som är i lustgården.

Men av frukten av det träd, som är mitt i lustgården, haver Gud sagt: Äten icke därav, och kommen icke heller därvid, att I icke dön.

Då sade ormen till kvinnan: ingalunda skolen I döden dö.

Förty Gud vet, att på den dag I äten därav skola edra ögon öppnas och I varden såsom Gud, vetande vad gott och ont är.

Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och livligt att se uppå, och att det ett lustigt träd var, efter det gav förstånd; och tog utav frukten och åt och gav desslikes sin man därav ..."

Här avbröt Hertha, såg på Yngve och sade:

"Hon hade dock en mäktig ande denna vår första i moder, ty hon sökte vetande, sökte "bliva såsom Gud", även med fara att förlora livet och alla dess dagliga njutningar!... Hon lydde en mäktig ingivelse!..."

"Men ormen besvek henne!" invände Yngve.

"Ja, så står det skrivet; men hör mig nu, Yngve: Om kunskap, "förstånd" är medel till att uppnå fullkomligheten, "bli såsom Gud" -- och vi veta med oss, att den är ett nödvändigt medel för oss att komma till kännedom om Gud och hans sanning -- varför heter det att denna kunskap är förbjuden? Och då kärlek till kunskap, till ett högre vetande är den makt som drager Eva -- varför straffas hon (och efter henne alla hennes döttrar) med att utestängas från kunskapens träd, som lär "vad gott och ont är", och med detsamma från livets träd som låter evigt leva? Huru orimligt, hur orätt är icke detta, huru obilligt, huru hård framstår ej här laggivaren och domaren!"

"Från det kristna samvetets ståndpunkt, visserligen", svarade Yngve, "då vi taga berättelsens enskilda delar efter bokstaven (förutsatt att vår översättning efter urtexten är fullt trogen denna). Och mig har den alltid synts bära, i vissa delar, spåren av den oklarhet som vidhäftar folkens även djupaste skådningar, under deras barndomsålder. Men dess grundtanke synes mig klar och djup, och de enskilda delarna av berättelsen kunna förklaras ur dennas synpunkt. För att bli fullt självmedveten och fri måste människan genomgå en mäktig frestelse. Denna är (i följd av den andliga naturordningen) att sätta sitt jag till medelpunkt istället för livets sanna medelpunkt -- Gud. Själviskheten (såsom högmod och njutningsbegär) är frestelsen, "ormen", som kallar människan att avfalla från sin rätta herre och välgörare och i förtid och för sin egen storhets skull gripa efter den förbjudna frukten -- förbjuden blott under den barndomsperiod då människan icke kunde smälta den. Lydnad och tro till människans högste välgörare var väl hennes första plikt. Förbudet, som han gav, kunde han ju upphäva; kunde ha bestämt en dag då han, all kunskaps och vishets källa, ville själv taga det mänskliga barnet vid sin hand och föra det till kunskapens träd och lära det vad gott och ont är. Kunskapen liksom njutningen äro förbjudna endast för den själviska principen i människan. Hon skall komma till den endast genom den fria lydnaden och kärleken till Gud. Fallet var, att den själviska principen segrade, att människan gjorde sig själv till sin Gud och sökte vinna det högsta utom den högste. Fallets naturliga och nödvändiga följder äro förlusten av oskuldstillståndet, sjunkandet, förmörkelsen av hela människans värld. Återupprättelsen begynner med en ny ingivelse i människans medvetande, -- -- hur ditt öga blixtrar -- -- Hertha!"

"Det blixtrar i min själ, Yngve! O! jag ser det, jag förstår det nu, den mäktiga dragningen hos vår första moder, fallet, den långa bannlysningen, och återupprättelsen genom den nya födelsen i den nya Evas själ. Jag ser henne sitta vid återlösarens fötter, ser henne lyst av hans blick och ledd av hans ord av en ny, högre ingivelse ånyo nalkas kunskapens träd och där plocka en icke längre förbjuden frukt och dela med sin vän, sin make. Det yttersta vittnet om Skaparen i den första skapelsen skall uppträda som det yttersta vittnet om honom i den andra -- vittna om honom ur samvetets djup, genom en högre vetenskap, ett mera andligt vetande om livet och tingen. Ser du det icke, såsom jag, Yngve?..."

"Jag ser det så, om -- vittnet är rent, ädelt, heligt i vilja och hjärtelag. Ju djupare skådning ju högre vetande. Men hjärtats liv är evigt kvinnans styrka; och medlet till högre vetenskap blir förnämligast för henne en högre kärlek. Tror du icke även det Hertha?"

"Ja, hon måste älska sanningen, Gud över allting."

Båda tystnade. En smärtsam känsla tycktes intaga Yngves själ; och om en stund sade han med djup rörelse:

"Kan man älska Gud, kan en människa förstå hans kärlek och kärleken till honom utan att först älska -- sin like? Kan du det, så -- är du olik mig. Jag har icke rätt förstått vad Guds kärlek är, förrän jag lärde älska -- en medmänniska."

Hertha teg. Yngve betraktade henne ömt forskande i det han fortfor:

"Skulle du icke -- av hela hjärtat -- kunna älska en medmänniska -- din like?"

"Jo", svarade Hertha dröjande, "men -- jag skulle frukta det själviska, det inkränkande i en sådan känsla."

"Men om du älskades av någon, som liksom du älskade det högsta, skulle du då frukta att besvara hans känsla? Hertha -- skulle du frukta att älska -- mig?"

Hertha bleknade, kastade en blick på Yngve lik en blixt, som hastigt höljer sig i moln, och svarade sakta -- "ja!"

Den underliga bekännelsen i detta ord fläktade till låga den länge närda glöden i Yngves bröst; han fattade Herthas hand, tryckte den till sitt bröst, i det han utbrast: "O älskade, älskade flicka! frukta mig icke; älska mig såsom jag älskar dig!... Gud har givit oss åt varandra; -- djupt känner jag det. O! du är min ... min!..."

Men under den blick av brinnande kärlek, som Yngve fäste på Herthas anlete, blev hon endast blekare och blekare, och då hans varma läppar vilade på hennes läppar, hennes ögonlock, i outsäglig innerlighet, viskade hon smärtfullt: "O Yngve, varför skulle du bryta friden emellan oss?" Hon syntes nära en vanmakt. Men hastigt samlade hon sig, slet sig ur Yngves armar och med orden: "Luft, luft!" hastade hon till fönstret. Yngve steg upp.

Det var icke bra att pastorskan kom in i denna stund och avbröt de älskandes samtal, och den utsökta anrättning av melon och andra frukter, som hon medförde, hindrade icke Yngve att önska den goda frun dit bort där pepparn växer, och ej Hertha att om en liten stund begagna hennes närvaro för att avlägsna sig.

Yngve följde henne utom dörren, i det han sade med häftig och orolig ömhet: "Hertha, jag måste se dig, tala med dig i morgon. Jag kommer till dig!..."

"Icke i morgon, Yngve", svarade Hertha, "i morgon är jag hindrad, men snart... när du vill det."

Men det var i Herthas uttryck en sorgsenhet, som Yngve icke förstod, och som gjorde honom ängslig.

"Har jag förtörnat dig?" frågade han, "o! så besinna att jag älskat dig så innerligt och så länge i tysthet, att jag..."

Det var icke bra, att pastorn nu skulle komma och avbryta förklaringen, och han märkte väl att han icke var välkommen, varför han utropade skämtande:

"Åh hå! Ni ha något att säga varandra som jag ej har rätt att höra, kan jag se! Nå nå, jag går min väg, och -- när ni behöver prästgubben, barn, så -- sägen mig bara till. Jag skall genast komma med boken!"

Men innan han avlägsnat sig, hade Hertha, med en flyktig hälsning till båda männen, hastigt skyndat sin väg.

Under vägen till sitt hem sökte hon att läsa i sin själ och få klarhet över sina upprörda känslor. Vad hade hänt henne? Det allra vanligaste, som händer de vanligaste kvinnor, med de vanligaste män; hennes sinnen hade väckts under den brännande strålen av den älskades kyss. Misshagade henne hans djärva närmande? Nej, i grunden ej. Detta misshagar ingen kvinna från den älskades sida, då hon känner däri en eld, icke blott av jorden. Och Hertha kunde ej misstaga sig över innerligheten, sanningen av Yngves känsla. Men ändå sörjde hon över detta utbrott därav och de känslor det väckt hos henne, sörjde som sylfiden sörjde, då han snärjd i det förtrollade skärpet ser sina vingar avfalla. Tjusande likt tropikens välluktsrika fläktar, som den känsla var vilken nu flammade i hennes själ, kände hon den som ett avfall ur den rena region, i vilken hon hittills levat och andats med Yngve. "Det kan aldrig mera bli som förr emellan oss!" tänkte hon med orolig saknad, i det hon kände att Yngve hade fått en makt över henne, som hon icke frivilligt givit, och som hon icke ville underkasta sig. Och sedan viskade misstroendets gamla orm:

"Kanske talade han ävenså, kanske var han ävenså med den första flicka han älskade och sedan -- övergivit. Kanske var hon som jag -- svag, och att jag är dåraktig som hon! -- Yngve har ju varit flyktig -- kanske brottslig -- har jag ej sett, en gång, bekännelsen därom i hans blickar? Och jag skulle... Nej, Yngve, så lätt vunnen skall du ej finna mig! Icke för sådant känslojoller, för sådan självisk kärlek har jag under hela mitt liv längtat och lidit och nu av Gud blivit benådad med ljus och hopp! Nej, bort med denna veklighet, dessa usla, själviska känslor och tankar!..." Och Hertha gick med stolta steg genom ruinerna av den nedbrända staden. Så kom minnet av Yngves ädelhet och älskvärdhet, minnet av den sköna tillgivenhet, som han ägnat henne, av det myckna ljus som han skänkt hennes själ, och uppfyllde henne med känslor av outsäglig ömhet och tacksamhet. Och dessa, i förening med hennes rena sedliga känsla, visade henne snart en väg till försoning och harmoni.

"Jag skall tala öppet med honom", tänkte hon; "jag skall öppna för honom min själ, och om han är den Yngve som jag tror på, den ädla yngling, som jag vill älska, så skall han lyssna till mig och förstå mig och bli klar inför sig själv och inför mig. Jag vill taga hans hand, leda honom in i det innersta av livet och låta en helig eld bränna sinnlighetens glöd bort från våra läppar, ur våra hjärtan. Jag skall rena honom och mig till offer åt det heliga. Så endast Yngve kan du bli min och jag din."

Och Herthas hjärta klappade åter fritt och högt, och hennes ögon lyste av en eld så glödande och så ren, att seraferna där uppe då kunnat tro sig se en av deras likar uti vandrerskan på jorden.

"Vad dina ögon lysa; vad du ändå är vacker, Hertha!" sade de unga systrarna som kornmo emot henne i hemmet. "Jag tror, att du är den vackraste människa i hela världen!" sade den lilla entusiastiska Maria, i det hon omfamnade henne.

Hertha kysste sina systrar och log. Hon kände sig nu frimodig och tillfreds.

Men då hon sent om aftonen kom in i sitt rum, låg där på bordet, bredvid hennes säng, en biljett, vid vars anblick en ofrivillig, obehaglig känsla genomilade henne. Den innehöll följande, med en för Hertha främmande handstil, skrivna ord:

"Vänner till Hertha F. anse det vara en plikt att underrätta henne därom att den unge man, i vars sällskap hon nästan dagligen är, och med vilken man har allt skäl att anse henne vara förlovad, emellanåt gör hemliga besök hos en person med mindre gott rykte i huset n:o 3 på --gatan, samt anses vara fader till hennes barn. Denna person kallar sig Amalia Winter."

"Det är en lögn!" sade Hertha kallt, i det hon kastade angivelsen på golvet, "skändlig lögn. Yngve! vi ha sett varandra i sex månaders tid, öppnat för varandra våra själar, lovat varandra sanning och uppriktighet, och du skulle kunna... nej, det är icke sant!" Och hon trampade på biljetten med stolt förakt och harm. Men hon hade feber om natten och sov icke en blund. Nästa dag sysselsatte hon sig ivrigt med husets angelägenheter och var i oupphörlig verksamhet för dessa. Men när skymningen kom, tog hon hatt och schal och vandrade till Amalias bostad.

Då hon nalkades den var det redan mycket skumt; likväl såg hon en man komma ut ur husets port och gå fram åt gatan i en riktning motsatt den, från vilken hon kom. Väl var det skumt och den vandrande i skymningen lik en skugga, men själva gestalten, den svårighet med vilken han gick, i det han stödde sig på en käpp, en onämnbar men säker känsla, som ej tillät ett tvivel, de sade henne hans namn.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap17.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free