- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Namnet

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Namnet

I en sinnesförfattning, som är lättare att föreställa sig än att beskriva, gick Hertha upp till Amalia. Hon fann henne allena och sittande vid sitt barns bädd. Amalia var tydligen i en upprörd sinnesstämning, men icke blott av smärta, ehuru hon tycktes ha gråtit. Med en orolig häftighet skyndade hon mot Hertha, omfamnade henne och gömde en stund sitt ansikte mot hennes axel.

Hertha lösgjorde sig sakta ur hennes armar, tog hennes huvud emellan sina händer och såg med sina djupa, allvarliga ögon i hennes, i det hon sade:

"Hur är det, Amalia? du är upprörd, du har gråtit?"

"Ja", svarade Amalia, i det hon vände sig bort och återgick till sitt barn, "ja, men icke av sorg. Jag har haft en glädje, en tröst; -- det blir bättre för mig härefter -- bättre än jag förtjänat. Men fråga mig ej om något, Hertha. Jag kan, jag får icke säga mer!..."

"Du måste säga mig mer, Amalia", sade Hertha med fruktansvärt allvar, "du måste säga mig dens namn, som är fader till ditt barn."

"Omöjligt!" svarade Amalia. "Begär det icke av mig, Hertha. Allt, allt vill jag säga dig, blott icke det. Jag har svurit att icke säga det. Jag skulle göra honom olycklig, stänga hans framtid ... nej, nej, aldrig!..."

"Svara mig", sade Hertha med en röst, som lät hemsk, så lugn, så sakta och likväl fruktansvärt befallande var den, "är namnet -- Yngve Nordin?"

Amalia sprang upp. "Min Gud, Hertha! Huru huru -- har du fått veta namnet?... Jag har aldrig nämnt det för någon; jag har svurit att dölja det!... Jag var skyldig honom det, ty -- jag hade mera skuld än han. Mitt oförlåtliga lättsinne var skulden -- jag lockade honom, och icke han mig -- det är sanningen, hela sanningen. Han var svag, men han är god. Han vill nu gottgöra -- han vill sörja för sitt barn, o! han är i grunden ädel och god!..."

Amalia hade kunnat länge fortfara så, Hertha hörde henne, efter den första bekännelsen, knappast mer. Rummet, jorden, hela världen liksom rörde sig av sitt rum; hon svindlade och måste sätta sig. Tyst och med ansiktet nedlutat i sina händer satt hon orörlig, ända tills Amalia nalkades henne, oroligt frågande:

"Hertha! Varför sitter du så? Vill du inte se på mig, säga mig ett ord? -- Mår du illa!"

"Ja", svarade Hertha, i det hon långsamt reste sig upp -- "mitt huvud känns underligt, och -- jag måste lämna dig nu, Amalia; men -- du skall snart höra ifrån mig. Farväl!" Hon var dödligt blek, men skymningen hindrade Amalia att se det. Hon följde Hertha orolig:

"Du blir väl bra snart åter?"

"Jag hoppas -- jag tror det."

"Och du kommer snart igen till mig?..."

"Snart. Så snart jag kan det."

"Och du gömmer hemligheten, namnet, som graven!"

"Som graven!" upprepade den stackars Hertha med dov röst, i det hon lämnade rummet. I trappan måste hon stanna. Hon satte sig ned på ett trappsteg och lutade huvudet mot muren och önskade sig ett ögonblick att förlora medvetandet och livet. Gående steg i trappan jagade henne upp. Som en tungt drömmande gick hon hemåt. En odräglig tyngd låg på hennes bröst, och det eviga mörkret tycktes henne utbreda sina svarta vingar över livet och världen. När hon gick igenom stadens nedbrända tomter, måste hon åter stanna. Hon satte sig på en svartnad mur. "Var livets och verklighetens yttersta sanning, yttersta verklighet en -- ruin! Yngve! Yngve! "

Hon kom hem. Hennes unga systrar kastade sig i hennes famn.

"Du har dröjt så länge! -- och det är så mörkt. Vi ha varit så ängsliga!" Hertha kysste sina älsklingar, bad dem lämna henne allena en stund och gick in i sitt rum.

En stund senare kom hon ut, skenbart lugn, för att med den övriga familjen sätta sig till bords. Direktören och moster Nella voro språksammare och muntrare än vanligt. Hertha sörjde, som vanligt, för alla vid bordet, åt och drack även litet, men ändå kastade de unga systrarna emellanåt på henne frågande och nästan hemska blickar. De sågo att allt icke var som vanligt, att någonting ovanligt och mörkt var inom henne.

Då familjen åtskilts för aftonen, tog Hertha sina systrar in till sig, satte sig och lade ena arm om vardera av dem i det hon sade till dem:

"Små barn; jag måste resa bort på en vecka, kanske för två, och ni måste emellertid styra för huset och göra det trevligt för pappa och moster. I morgon skall Maria lämna denna biljett till pappa och sedan i mitt ställe läsa för honom tidningarna. Martha skall emellertid styra för hushållet. Där äro nycklarna till skafferiet, källrarna och vinden, och där hushållspengar för den övriga delen av månaden. Låt se, att min lilla Märtha sköter väl allt detta, såsom du redan begynt det som min adjutant. Låt se, att när jag kommer igen, jag kan ge gott beröm åt er båda. Vad ni kunna tänka ut bäst för pappas trevnad och för hemmet, det gören. Ni måste också tänka på mig, små flickor, och be Gud för mig, och jag skall...

Jag skall skriva till er och säga dagen då jag återkommer, och kanske är jag åter hos er förr än ni tror det. I alla fall, skall jag skriva till er..."

De unga flickorna började gråta: "Vad har hänt?" frågade de, "du är så blek, Hertha! och dina händer äro så kalla. Något ledsamt har hänt!..."

"Ja, men fråga nu icke mer. En gång, kanske skall jag kunna säga er... men nu, god natt, systrar små. God natt!"

Hon slöt dem i sin famn, kysste dem och bad dem gå in i deras rum. Men de hängde sig ängsligt fast vid hennes hals:

"Övergiv oss icke!" bådo de gråtande, "vi ha ingen att hålla oss till, att se upp till, utom dig. Du är vårt enda stöd och all vår glädje i världen. Lämna oss inte!"

"Nej, nej aldrig!" sade Hertha med fasthet, "aldrig med min själ och mitt hjärta; och om jag nu reser bort ifrån er på en liten tid, så är det endast för att så mycket lugnare bli hos er, mina systrar, mina älskade."

Men Hertha kunde ej skilja dem vid sig utan att låta sig en stund höljas av deras smekningar och tårar.

"Syster! Om det finns ett ord, som är mig ljuvt att höra, mer ljuvt än den skönaste musik, så är det ordet syster!" sade en gång till mig en moder med flera döttrar, av tvenne kullar, vilka hon lärt att nämna det ordet i kärlek.

Lyckligt det barn där namnet "syster" uttalas i kärlek och glädje. Himmelens oskuld och änglarnas samliv lever även där och blommar i ljuvliga bildningar, ur en ingivelse, som näppeligen i något annat förhållande är så ren, så fri och förfriskande. Ingen tillgivenhet är på en gång så öm och så glad, så alstrande av det oskyldiga skämtet, det friska, evigt unga skrattet och med detsamma så rik på frid, på hugsvalelse, som den emellan syskon.

När Märtha och Maria kommo in i deras lilla rum, gåvo de en stund fritt lopp åt sina tårar samt åt gissningar, som likväl icke förde dem till något ljus. Slutligen sökte de trösta varandra med planer över allt vad de skulle verkställa inom hemmet under Herthas frånvaro, och som skulle glädja henne vid hennes återkomst. Och dessa små framtidsplaner kastade ett rosenskimmer in i aftonens djupa skymning.

Hertha åter hade i sina systrars omfamning känt förnyad den fasta viljan att leva för dem, men därför, just därför måste hon nu lämna dem för en liten tid; hon kände att hon måste det.

Läsare! Har det genom ditt eget eller en annans förvållande hänt dig en olycka, som du känner ohjälplig, som slår dig med en slags panisk förskräckeise, låter en förfärlig tyngd vältra sig over ditt bröst, liksom förtaga din andedräkt, och fördunkla din syn så att det synes dig, som om du aldrig mer kunde bliva glad, aldrig mer draga andan fritt, då skall du förstå vad Hertha kände. Om du ej dör av detta slag eller blir tokig -- sådant händer stundom -- så bemäktigar sig dig en vild oro och du känner att för att undkomma rovdjuret, som hotar att sönderslita dig, natten som synes vilja uppsvälja dig, måste du fly, fly bort if rån stund och ställe, bort ifrån dig själv om möjligt, ifrån den förfärliga tryckning, som pressar dig, ifrån det, som är där, såsom ett lik, ett spöke för dina blickar, och hindrar dig att tänka eller känna redigt under fasan av dess stumma, hemska närvaro. Och om du så känt, o, väl dig om du kan taga vingar och resa bort från stunden och stället! Det är väl blott ett jordiskt, kroppsligt medel, men det är dock ett verkligt hjälpmedel, en liten hjälp till att vinna andrum, att ge själen tid och kraft att besinna sig över sig själv och det som hänt. Resa förströr. Svartalfen, som bitit sig fast vid vårt hjärta, söves därav. Vi känna ej oupphörligt dess hugg, dess sugning, och vi kunna vinna kraft att kämpa med den. Dock, detta icke av resan allenast!

För att komma ifrån det krossande kval, som hade bemäktigat sig henne, för att undfly Yngves närhet och besök och vinna tid att besinna sig över den väg hon måste taga i förhållande till honom; för att i sin egen själs djup söka vinna någon klarhet uti det mörker, som nu omvärvde henne och honom, kände Hertha, att hon måste bort på en tid, varthän var henne likgiltigt, endast bort, bort ifrån honom.

Hela natten gick hon oupphörligt fram och åter i sitt rum, fridlös, sömnlös. Ibland stod hon vid fönstret och såg upp till himlen, men utan bön och nästan utan tankar utom det avgrundsmörka tvivlets, som så länge likt en Nidhögg legat vid roten av hennes själ, och som nu åter stack upp huvudet genom blomsterhöljet, som senare tider lagt däröver. Stjänorna gnistrade mot henne klara och kalla och mörker betäckte jorden.

I dagningen klädde hon sig resfärdig, tog en liten nattsäck, i vilken hon nedlagt några klädespersedlar, samt en summa penningar av faderns gåva, och med denna i sin hand begav hon sig på väg till hamnen, en halv fjärdings väg från hennes hem.

Som Rudolf, några månader förut, vandrade hon ensam och med känslan av en förfärlig olycka i sin själ på den ödsliga landsvägen. "Stackars Rudolf!" suckade ofrivilligt Hertha. Hon kände ett stygn i sitt samvete att nästan ha förgätit honom (ehuru hon skrivit till honom liksom han till henne mer än en gång sedan hans flykt), för de känslor och tankar, som under senare veckor hade uppfyllt hennes själ; och hon fattade plötsligen det beslut att -- besöka honom i Köpenhamn.

"Jag skall se honom! tänkte hon, gråta med honom, hugsvala honom med mitt deltagande, min systerliga ömhet. Jag skall vara för honom en bättre vän än förut; ty jag skall förstå honom bättre än förr, och det skall hjälpa honom att bära olyckan ... livet!..."

"Och kanske även hjälpa mig!" viskade sakta en röst i Herthas själ. Hennes resa hade nu ett föremål utom henne själv, och detta mål lyste som en liten stjärna på hennes nattliga väg. Den gled framför henne på den mörka himmelen, den lyste och ledde hennes steg. För energiska och på samma gång djupt kvinnliga naturer finnes ingenting så uppehållande under egen nöd, så upprättande för själ och sinne som att vara en annan -- helst en vän -- till tröst och stöd. Vid denna tanke håller sig själen fast som vid ett ankare, under det stormen rasar och vågorna svalla högt, hon känner då mindre sin egen fara -- det händer att hon kan glömma den.

Då Hertha kom till hamnen, var en av kanalbåtarna färdig att avgå till västra kusten, och dess mörka rökpelare virvlade högt mot den klarblå himmeln. Just som Hertha gått ombord, drog man in landgången.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap18.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free