- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Resan

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Resan
Jättar och ljusalfer

Vilket poem är det jätteverk, som i Sverge förenar österhav med västerhav och som vi kalla Göta kanal, "Sverges blå band", vilket poem genom dess historia, naturscener, djärva konstverk, stora och ljuvliga minnen! I tre århundraden ha Sverges konungar, allt ifrån den förste Gustav till den fjortonde Carl, understödda av landets snillen och fosterländska män (Brask, Polhem, Svedenborg, Thunberg, Platen), kämpat för dess utförande, burna av folkets armar och guld. Under brottandet med naturhindren, med alla slags svårigheter efter stora motgångar, förödande krig, under inre misshälligheter, efter stora förluster (såsom Finlands) ha regenterna och folket alltid på nytt vänt sig till detta inre storverk och begynt tillsammans arbeta därpå, liksom i gemensamt förstånd, att i landets inre makt och liv hade nationen sitt säkra stöd och sitt framtidshopp. Vilket poem är icke nu resan på detta "blå band" ifrån Birgers stad vid Mälarens och Östersjöns böljor och till Gustaf Adolfs stad vid västerhavets strand, då vi på dess vågor tränga in i landets innandöme, där urbergen öppna för oss dånande sina portar, och vi på osynliga armar lyftas högre och högre upp från platå till platå, ända upp i obebodda urskogen, i vilda bergsjöars famn, bryta så ljudlöst genom klippornas sköt, sänkas ur dessa ned i förtjusande sjöar, dem vi nyss sågo djupt för våra fötter likt speglar i ram av blomstrande bygder med städer och byar och slott; så genomila härliga parker vilkas lummiga träd i förbifarten förtroligt smeka oss med sina gröna kvistar, så komma ut i vida, vilda nejder, där naturjättarna brottas utan att dock kunna störa eller stänga vår väg --

"vilt forsen dånade från fjällen
och trollet från sitt Gullö röt
men snillet kom -- och sprängd stod hällen
med skeppet i sitt sköt!"

Sedan ur de mäktiga konstverkens armar bäras i skötet av den ljuvaste natur och ut i Göta älvs breda, lugna, livfulla vatten -- och detta allt under det en hel värld av forntida minnen och närvarande romantik följer oss på färden med sin valasång och sitt drapa, sina runor ur saga, legend och historia, sina kämpegravar och kummel, jättegrytor och heliga källor, urgamla slott, ruiner och f. d. kloster -- och vid vart och ett något stort och tragiskt eller ljuvligt romantiskt minne -- sina nutidsskapelser i fabriker och fästen, präktiga herresäten och små röda kojor under tallarnas skugga, allt i ständig växling och mångfald -- en underlig runosång, i vilken skogsfrun och statsmannen, bergskungen och skön jungfru, näcken och drottningen, dikten och verkligheten tävla om poesiens lager genom de livsdigra bilder de framställa, de känslor som de väcka.

Ingen punkt under färden är dock märkvärdigare än den vid Trollhättan. Du har lämnat höjderna och bergsjöarna bakom dig, Vättern med dess romantiska och fruktbara stränder: du är i den stora Vänern, dit fyra och tjugu större och mindre vattendrag kasta sig från provinserna och höjderna runt omkring; du lämnar på avstånd Kinnekulles fruktrika terrasser, och under de dystra skuggorna av Hunne- och Hallebergen tränger du in i Västergyllns skogar. Vänerns vatten, svällande av de fyra och tjugu älvarna från höjderna, följa dig och kasta sig utför bergen i Trollhättans vilda, stormande fall. Men du är i frid uti skogen. Du bäres tyst genom dess furuparker, genom granitbergen, på det blå bandets böljor och hör blott fjärran från dånet av naturjättarnas brottning. Du kommer åter ur skogen, just där den skummande forsen med sina väldiga grönblå vattenmassor framvältrar och på en gång förvandlas till den djupa, breda älven, som mellan idylliskt blomstrande och täcka stränder mot en grund av blågrå, fjärran vågande berg ilar mot havet.

"Och skaldens sånger till hans öra ljuda,
och skepp och männer dra med honom hän,
till gäst de rika städer honom bjuda,
och blomsterängar fatta om hans knän.

Men ej de hålla honom kvar, han hastar,
de gyllne torn, de rika fält förbi.
Han hastar oupphörligt, tills han kastar
sig i sin faders famn och dör däri." *

* Floden, av Tegnér.

Huru högtidlig, på en gång allvarlig och ljuv är icke naturen just i nejden, där denna förvandling sker, och skeppen ur de skogiga bergen komma på tvenne armar ned mellan gröna, lövklädda kullar för att sänka sig i älvens fria böljor; huru kontrasterande dess frid med den vilda kampen, fallen och forsarna där bredvid, Trollhättans klippor och fall!...

Så skön och huld stod hon en gång här, alfernas fosterbarn Ogn Alfafoster, då för hennes skull jätteälskaren Starkodder och hennes trolovade make Hergrim vid dessa klippor brottades och kämpade -- en dödlig kamp; dock var hon ej lugn som denna natur, ty hon älskade icke riddaren, världsmannen, som segrade, hon älskade jätten och följde honom i döden.

Men vi ha glömt oss i dessa minnen och återvända nu till den arma resande, som vi här följa och som föga kunde njuta av de scener, som vi omtalat.

Morgonvinden blåste kall, då ångfartyget med henne rullade fram över de dansande vågorna. Tyst satt hon och orörlig nästan som en bildstod, insvept i den stora, mörka ylleschalen och såg på de dansande böljorna, på de farande molnen, på de flyende stränderna, på de viftande, vinkande träden, vars löv redan gulnat av höstnätternas frost och som tycktes vifta till henne deras lev väl! Timma efter timma gick och Hertha satt så orörlig. Det var som om livets pulsar stannat under en krampaktigt tryckande hand.

Åtskilliga av herrpassagerarna kornmo småningom upp på däcket ur deras sovrum. De rökte cigarrer och spottade, nedsmutsande däcket. De anmärkte det svartklädda fruntimret med den ädla gestalten, och hennes orörlighet framkallade skämtsamma anmärkningar. Man kallade henne "bildstoden" och begynte undra, om hon verkligen hade kött och blod, om hon kunde röra sig, kunde tala o.s.v. En viss halvherre beslöt att våga försöket att ge bildstoden liv.

Han satte sig bredvid henne, rökande sin cigarr, vars rökvirvlar nu av vinden drevos i hennes ansikte. Hon vände maskinmässigt bort huvudet.

"Aha!" tänkte den nya Pygmalion, "hon kan röra på sig. Få se om jag inte kan få henne att tala!" och han började emellan två puffar cigarrök:

"Mycke -- vackert väder i dag. Puff, puff, men -- något kallt! Puff!..."

Intet svar från bildstoden, ingen rörelse. Ny puff av cigarrök, spottning, rökpuff och nytt försök:

"En särdeles storartad utsikt ... tycker ni icke?... Va befalls?..."

Nu vände bildstoden huvudet och såg på den talande. Han drog sig litet tillbaka och såg förbluffad ut, drog sig åter litet tillbaka, anlitade cigarren, spottade, gnolade en visstump och gick åter till den tobaksrökande gruppen, i det han viskade: "Hon är visst galen. Hon såg på mig med en sådan blick! jag blev riktigt hemsk; det var en riktig Medusa, hu!..."

"En rätt väl växt Medusa", sade en storväxt äldre herre med en kännares blick på Hertha, "och inte så ful heller, fast hon nu är vid dåligt humör; hon torde väl låta tala vid sig, då hon är vid bättre lynne."

Flera herrar och fruntimmer kornmo upp på däck; snart blevo alla bänkarna upptagna. Den äldre herrn satte sig bredvid Hertha, rökte och spottade. Sedan han hållit på därmed en stund, talade han sakta några ord till henne. Hon svarade icke; åter talade han och nu steg Hertha upp och gick till en annan del av däcket. Men alla platser voro där upptagna, och hon förblev stående ett ögonblick liksom villrådig. En ung man med ett par allvarliga, själfulla ögon steg upp och tillbjöd henne sin plats. Hon emottog den tacksamt. Den var nära ett äldre fruntimmer, som snart började tala till Hertha, och då ett par enstaviga ord från denna gav henne hopp om att bli hörd, begynte hon redogöra för sin familj, sin resas ändamål, sitt levnadslopp, sitt hälsotillstånd och alla sina barnsängar. Hon frågade också, om "fruntimret var gift eller ogift", och underrättade Hertha att hennes eget namn var Taljqvist.

Herthas unga beskyddare gick ned under däck, men kom snart upp igen med en liten tryckt skrift i sin hand, som han med ett välvilligt och artigt uttryck tillbjöd henne till läsning. Den stora herrn stod nu helt nära Hertha och blåste väldiga virvlar ur sin cigarr. Den unga stannade också nära henne utan cigarr, och under det han syntes helt och hållet upptagen av betraktandet av nejden med sin kikare, trängde han sig emellan Hertha och den äldre förföljaren. Hon kände, att hon hade en beskyddare nära sig, och en tacksam rörelse därför var den första känsla hon erfarit på dygnet, som icke var plåga. Skenbart lyssnande, men i själva verket fullkomligt döv för den gamla fruns levnadsbeskrivning, satt hon med ögonen häftade på bladet, som hon höll i sin hand.

När ångfartyget kom till Trollhättans slussar och sällskapet ombord gick såsom brukligt i land för att besöka fallen, följde Hertha maskinmässigt med.

Men snart blev det henne odrägligt att gå bland de glada, pratande människogrupperna och hon lämnade sig efter dem.

Under det hon gick på gångstigen genom skogen, märkte hon, att någon där följde hennes spår; snart var denne i jämnbredd med henne och Hertha igenkände sin förföljare under morgonen, och som nu med en nyfiken och djärv blick på henne fattade hennes hand, i det han sade:

"Varför går ni här så ensam, ni som ändå ser så bra ut!"

Hertha ryckte undan sin hand och såg på den tilltalande med en blick, som lät honom säga: "Nå nå bevars, det är väl inte så farligt heller, och man måtte väl kunna få tala vid en flicka utan att hon..."

Otålig såg sig Hertha om efter någon av ressällskapet, och just i denna stund fick hon se fru Taljqvist andfådd och pustande komma efter henne, ropande:

"Hör, mamsell, mamsell! Huru många slussar är det häremellan och Stockholm? Taljqvist och jag ha slagit vad om dem, men som jag inte vet precis om jag har rätt, så vill jag höra vad andra veta och Taljqvist är i hack och häl efter mig. "

"Jag kan verkligen inte säga det!" svarade Hertha, ' "men vi kunna ju få veta det snart", tillade hon angelägen att behålla fru Taljqvists sällskap till dess hon träffade det övriga sällskapet, och fru Taljqvist hade så stort behov av att meddela sig om både ett och annat, att hon icke behövde bedjas att följa med, i synnerhet då herr Taljqvist nu uppnådde dem, ändå mera andfådd och pustande än sin fru och vid mindre gott humör över hennes oväntade eskapad i Herthas spår.

"Jag ville bara höra om slussarna", sade fru Taljqvist, "och vilken av oss som har rätt."

"Fan anamma slussarna", brummade herr Taljqvist.

Herrskapet Taljqvist, Hertha och hennes objudna följeslagare uppnådde snart det övriga ressällskapet, församlat på bergshöjden över Helvetesfallen, och i begrepp att lämna den för att fortsätta vägen till de nedre slussarna vid Åker.

När sällskapet här åter steg ombord, för att fortsätta resan, var Hertha icke med. De vilda, dånande fallen, den ensliga nejden, de skogbeväxta bergen omkring dem, naturjättarnas kamp och deras symboliska, mäktiga språk drogo henne med magisk kraft. Det tycktes henne skönt att här vila och få gömma sig undan människor som plågade henne, undan den närgångne herrns förtroligheter och fru Taljqvists förtroenden.

Då fartyget ur Trollhättans slussar bröt sin väg fram i den sköna älven, satt Hertha på Gullön ombrusad av de dånande fallen, ensam med den skriften i sin hand, vilken hon behållit utan att tänka därpå.

Det dövande dånet av fallen tycktes henne en vaggsång, som ville söva den vilda kampen i hennes bröst och gjorde det för ett ögonblick. När aftonen och mörkret kom gick hon till värdshuset, begärde och fick därstädes ett rum.

Sömnlös tillbringade hon där natten. När morgonrodnaden grydde gick hon ut. Hon vandrade från Toppö- och Gullöfallen, genom skogen och över klipporna ned till Helvetesfallen; hon vilade ett ögonblick vid jättegrytorna i urbergen, för att strax åter begynna sin vandring, i behov att genom kroppens trötthet lindra själens kval och vinna ett ögonblicks förgätenhet av livet och lidandet, ett ögonblicks sömn. Men allt mer överväldigande syntes mörkret och dess fasa komma över hennes själ. Energiska naturer kunna mycket lida utan att krossas eller brytas. Men det är ett tillstånd, i vilket de ha svårt att hålla sig uppe, och det är då sömnen överger dem och prisger dem åt de mörka fantomer, som intagit deras själ. Sömnlösheten, som förvandlar dygnen i en oavbruten dag och tvingar de torra, heta ögonen att oavvänt stirra på en enda mörk punkt, den är lik den gamla kvinnan, som fällde Thor till marken, sedan han segerrikt brottats med gudar och jättar. Lidandets högsta makt är att det låter oss förlora vårt högre medvetande, vårt ljus och vår styrka. Om man hade frågat den rastlösa vandrerskan vid Trollhättefallen i dessa dagar vad hon sökte, så hade hon kunnat svara: "Mig själv!"

"Yngve, Yngve! Huru var det möjligt!" var den mörka, ständiga tanken i Herthas själ, som låg där liksom en ormlik knut. Och tro och kärlek, avsky och förakt växlade i försöken att lösa den -- fåfängt. Hennes tankar begynte bli orediga, och hon befarade vansinne.

Det står på Gullö klippa en enslig svartnad tall, som med en krona av vilt förvridna grenar stupar över djupet, såsom ville den störta dit, en underligt demonisk gestalt, som framkallar mörka känslor och synes ett foster av sådana. Har den växt upp i spåret av den sköna jättebruden, som en gång stod där och störtade sig i djupet för att undfly livets kval? Den mörka gestalten fäste Herthas blickar med jättemakt. Den visade nedåt djupet och tycktes säga: "Där, där!" Det var en stund då allt blev mörkt för henne. Men då kom en smekande vind och rörde vid hennes brännande tinningar och lät klippans tallar susa. Hertha tyckte sig i den känna sina unga systrars smekning och höra deras ord: "Övergiv oss icke!" Och hon vände sig bort från de frustande forsarna och beslöt att göra allt för att vinna några timmars sömn och därmed klar besinning åter. Hon förskaffade sig sömngivande droppar av läkaren vid Trollhättan; men de skänkte henne ingen sömn, endast en dvala full av feberfantasier.

Hon var i en kyrka i midnattsstunden och månen sken full och högtidlig genom mörka, hotande moln in genom korets gallerfönster. Tysta människor sutto likt skuggor i koret och i dess djup stod på svart grund ett högt gyllne kors, som spred ett svart skimmer.

Orgeln brusade och en röst sjöng:

"O, Guds Lamm, som borttager världens synder!..."

Då reste sig de skugglika människorna, gingo till altaret och knäböjde där. Hertha följde av en oemotståndlig dragning och mottog med de andra "Kristi lekamen och blod".

Så lämnade hon kyrkan och gick till Yngve, såg honom ligga i sin morgonslummer skön och leende på sin bädd. Men hon väckte honom och sade till honom med sorgset allvar:

"Yngve, du har ljugit inför himmelen och inför mig, och nu måste du dö, men jag har helgat mina läppar i det blod, som kan göra dig ren, och jag har kommit för att helga dig."

Och hon böjde sig ned över honom och kysste honom. Då bleknade Yngves röda läppar och en marmorstelhet antog hans drag och hans lemmar. Han såg på henne med en förebrående och ändå kärleksfull blick, till dess den stelnade. Hon tillslöt hans ögonlock, och han var död och all livets fröjd med honom för henne.

*

Hon sig en annan värld, ett underligt dödens och tystnadens rike. Där var en stor stad med gator och gränder och torg av -- gravar och minnesvårdar huggna i sten. Intet träd, ingen blomma, intet grässtrå syntes vid dessa. En stjärnlös, stålgrå himmel sträckte sig ut över gravarnas, över de dödas stad, som tycktes sträcka sig ut i oändlighet över jorden. Djup skymning rådde där, och intet ljud, ingen ton av livet hördes utom ett dovt sus, som stundom höjde sig och sjönk och dog bort likt det av djupa, bedjande suckar.

Då Herthas blick hunnit vänja sig vid den djupa skymning som härskade, såg hon vid många minnesvårdar gestalter, som lågo där i bön och berörde åter och åter med sina läppar gravarnas murar. Däremellan tycktes de vänta på något. Även Hertha stod vid en minnesvård, en enslig pelare, som hon hade omfattat med sina armar och höll sluten mot sitt bröst; och hon visste väl vem som var gömd därinne, och varför hennes varma hjärta klappade mot den hårda stenen. Så gingo många år, och många av de bedjande vid gravarna tröttnade och lämnade sina poster för att återgå till livets städer och nöjen. Men Hertha tröttnade ej, utan stod troget med det varma hjärtat klappande mot den hårda graniten, avbidande stunden, "då de som i gravarna äro skola höra Guds röst".

Plötsligt flammade det i öster och en stark röst ropade: "Stunden är kommen", och jorden skalv och gravarna rämnade. Pelaren, som Hertha omfattat, rörde sig, och hon kände ett hjärta slå mot sitt hjärta. Hon höll Yngve i sina armar och han slog upp sina ögon, men o, med vilket nattlikt allvar i sin blick, i det han sade:

"Varför väckte du mig -- blott för att föra mig till domen."

Hertha svarade: "Jag har vunnit dig ur domen, Yngve, vunnit dig genom vakor och mycken bön. Kan du blott älska mig? Minns vårt förbund och tala sanning!"

Yngves ögon vände sig då bort från hennes och sågo åt andra nejder och åt en skugga, som stod nära, liksom väntande på honom och som har Amalias drag. Hertha kände därvid sitt hjärta sammandragas av outsäglig smärta och -- snart såg hon sig åter allena irra som en skugga bland gravarna i dödens rike.

Så och ändå mycket mera fantiserade Hertha feberaktigt, i det hennes själ sökte någon punkt, vid vilken den kunde vila.

Efter en dylik dröm steg hon en morgon upp och vandrade ut i landsbygden långt ifrån fallen, vars dån nu begynte bli henne en plåga. Då hörde hon klockorna ringa samman, och därav och av folket som gick i helgdagskläder, förstod hon att det var söndag. Hon följde folket och kom till en liten landskyrka vid kanten av skogen. Det var en enkel men i ädel stil byggd kyrka av sten med ett högt kor, och i korets djup stod ett högt gyllne kors, som glimmade klart mot den mörka grunden. Det liknade det som hon sett i drömmen. Hon stannade kvar. Allmogen i provinsens dräkter fyllde kyrkan. Prästen trädde för altaret. Hertha kunde ej följa med vad han sade, förstod blott att han bjöd alla att komma till en helig, hugsvalande måltid. Och när sången höjde sig: "O, Guds Lamm",... och församlingen reste sig och gick fram mot altaret, då gick Hertha med den och böjde sitt trötta huvud vid korsets fot.

Kyrkans frid, sången, de mystiska orden som i stilla högtidlighet uttalades av prästen, de miida, allvarliga ansikten som omgåvo henne, bland vilka många voro åldriga, några saknande ögonens ljus, anblicken av korset, som lyste högt och mäktigt, tanken på honom vars tecken det var, allt verkade mäktigt på Herthas själ, och när prästen nalkades henne och såg på henne med en förvånad och tveksam blick, då såg hon åter på honom med ett uttryck av så mycket lidande och så mäktig längtan, att han ej kunde vägra henne måltiden, till vilken hon enligt svenska kyrkans lagar dock ej var berättigad, då hon ej varit anmäld därtill, ej heller närvarande vid skriftermålet. Men han lydde ovillkorligt stundens mäktiga ingivelse, viss att om någonsin, så hade han för sig en människa, som behövde nådemedlen. Hertha emottog dem, böjde huvudet och -- grät.

En hög och härlig gestalt trädde emellan henne och den älskade men brottslige yngling, som vallade hennes kval, trädde emellan henne och allt, som icke var det gudomliga. Vid hans hjärta, vid hans fötter lade hon ned sig själv, sitt liv, sin sorg, sin älskade, hans synd, hans och hennes eget liv, allt i djupt, fullkomligt överlåtande, och hon kände sig -- räddad. Som den försmäktande ökenvandraren låg hon vid den friska källans rand och drack nytt liv.

Tysta måltid! Vem täljer de förborgade, frälsande under, som du verkat och verkar allt sedan din instifitelses stund, i själar som du giver nytt liv.

Religionsformer må växla, kyrkor föråldras och förvandlas, släkter komma och gå, men du stilla, mystiska måltid står kvar, alltid densamma, samlande de spridda hjordarna, födande själarna med samma lekamen, samma blod och alla tillvarelsens mysterier samlas i dig och utstråla av dig. Tysta, heliga måltid, alla sekters kommunion, alla själars hemliga samband med varandra och med den ena, bevararinna av kärlekslivet i en kärlekstorftig men kärleksbehövande värld, bevararinna av hoppet, fostrarinna för himmelens samfund, så länge du dukas inom kyrkan eller därifrån sändes ut i de lidandes kamrar, så länge lever ännu därinom Kristi liv och kraft -- och om jag liksom många, med längtan se mot en framtidens kyrka mera sann och mera verksam än den, som nu i vår nord vill behärska människornas samveten, så är det emedan de då skola allmännare, innerligare komma till dig, smaka din fullhet, tysta heliga måltid, källa av evigt liv!...

När Hertha genom den susande furuskogen vandrade tillbaka mot fallen, kände hon att allt icke var förlorat; att en stod kvar oförvansklig, ren och trofast, en som hon kunde älska och se upp till och sluta sig till med hela sin själ och hela sin kraft -- alla själars herde och vän. De fallande forsarna, den brusande stormen, all jordelivets oro, de hade sin tid och sin övergång; men han stod kvar. De voro mitten, icke slutet, ty vid detta stod han, och hon hade smakat hans närvaro, hans liv. I världen var strid, men i honom kunde hon ha frid, det kände hon klart. En stilla, hög, kärleksfull resignation intog hennes själ i förening med en tacksam glädje över den förvandling hon erfor och den erfarenhet, som blivit henne till del.

En sådan erfarenhet är av onämnbart värde för hela livet och ger vår själ en visshet om Guds väsen och omedelbara förhållande till henne, som ingenting mer förmår rubba. Och antingen han lyfter henne upp till sitt hjärta och låter henne smaka de fröjder, "som ingen tunga kan uttala", eller böjer henne till jorden, såsom vinden böjer säven vid stranden, så är hon tillfreds, tillfreds att han är med henne och att han är kärleken. I djupaste vinternatt är detta hennes ljus.

Sådana voro Herthas känslor, under det hon gick hemåt genom den ensliga skogen, och i det ljus som nu lyste i hennes själ, tycktes livets alla dunkla gåtor ljusna. Även över Yngves förvirrade, förvridna bild kom en förklaring. Var det ej den lära, som hon hört av hans läppar, som hon nu fattat med en ny känsla av dess sanning. Kunde väl han vara falsk, vara en lögnare? Måste icke allt vara lögn förr än detta vore sant! Och Hertha fattade hastigt beslutet att ställa frågan till honom själv och låta sanningen döma emellan dem. Men först måste hon se Rudolf. Hon kände sig nu i stånd att gagna honom, och åter klar och bestämd, beslöt hon att följande dagen resa över till Köpenhamn. Hon behövde blott en natts vila. Det var nu sju nätter, på vilka hon icke sovit.

Denna natt sov hon djupt och starkt. Men själens kamp återverkade på kroppen och hon vaknade om morgonen med en förfärlig huvudvärk. Hon eftersände läkaren på stället, begärde och erhöll en stark åderlåtning. Det var med ett slags bittert nöje som hon såg sitt blod rinna, tills hon var nära en svimning. Kunde hon dock med allt sitt blod köpa Yngve fri från denna synd!

Efter åderlåtningen och under inflytande av en stillande dryck blev Hertha liggande jämförelsevis smärtfri. Så låg hon hela dagen med ögonen slutna, och blott en och annan tår, som långsamt rullade genom de mörka ögonhåren utför de bleka kinderna, tillkännagav den tysta sorgen i hennes själ.

Så låg hon ännu om aftonen, då hon hörde dörren öppnas och någon sakta inträda i rummet; men i tron att det var någon av husets pigor, som lovat se om henne, förblev hon liggande stilla med ögonen slutna. Då kände hon en varm kyss tryckas på sin hand, som med detsamma vättes av tårar. Hertha slog upp ögonen och såg en ung, vacker flicka på knä vid hennes säng, betraktande henne med uttryck av den innerligaste kärlek.

"0, förlåt, förlåt!" bad i detsamma Eva Duvas ljuva röst; "och skicka ej bort mig. Jag hörde, att någon som syntes mycket sjuk och bedrövad låg här, och jag ville höra om jag kunde vara henne till någon tjänst, ty också jag är bedrövad och sjuk till sinnet. Men nu sedan jag känt igen dig, så kan jag inte lämna dig mer. 0! låt mig få bli hos dig, tills du blir bra åter. Låt mig få vara som din syster, eller din tjänarinna. Vem vet, kanske den ringa och svaga kan vara den starka till någon liten tjänst. Det skulle vara mig så gott! Säg icke nej... Jag skall vara så tyst, men jag kan ej lämna dig. Jag behöver bli nära dig; det skall göra mig mer gott än allt annat!..."

"Huru kom du hit?" frågade Hertha, i det hon smekande lade sin hand om den unga flickans nacke.

"Med mina föräldrar", svarade Eva; "vi äro på resa till Köpenhamn, där min far har affärer, och de ha låtit mig och syster Marie följa med, för att förströ mig och muntra mig, som de säga. Ty jag har varit och jag är mycket orolig till sinnet allt sedan -- men allt det där vill jag tala om sedan, om blott jag får stanna hos dig; -- du skall lysa över mitt dunkla inre, du skall göra mig klar över mig själv och vad jag bör göra; ingen kan det om icke du. 0! låt mig stanna hos dig. Jag frågar ej efter hela Köpenhamn, om jag blott får sitta här, vid din bädd. Syster Marie skall följa föräldrarna till Köpenhamn."

"Bed din mor, att jag får tala med henne!" sade Hertha, och Eva, som i de orden hörde ett samtycke, kysste varmt Herthas hand och skyndade till sin mor.

Emellan fru Duva och Hertha blev det snart uppgjort, att Eva skulle stanna hos denna ända till dess hon var bra nog för att själv resa över sundet, då hon skulle återföra Eva till sina föräldrar. Hertha sade fru Duva sin avsikt att i Köpenhamn besöka en ung, sinnessjuk släkting, och Hertha, ehuru icke egentligen älskad i kretsen av sina bekanta, var så allmänt högt aktad, att fru Duva utan frågor och betänkande överlämnade Eva i hennes skydd.

Eva Duva var överlycklig åt denna uppgörelse. Hon var i de år, då det är så vanligt hos unga, varmhjärtade flickor att fatta en exalterad tillgivenhet för utmärkta personer av deras eget kön, i synnerhet då dessa utmärka sig genom en karaktärsstyrka som de själva känna sig sakna; och längesedan hade Eva Duva känt till Hertha den dragning, som den veka rankan känner till det starka trädet, kring vars stam den behöver linda sig för att höja sig mot ljuset.

Det lilla rummet vid Trollhättefallen, som under föregående dygn bevittnat ett så mörkt lidande, erbjöd denna afton en vänlig syn.

Det var den bleka sjuka, som nu, tydligen mycket bättre, satt högt uppbäddad i sängen, med det rika gyllne håret tillbakakastat ifrån tinningarna och i fria vågor fallande över de vita kuddarne, under det att hennes ännu febermatta ögon med moderlig huldhet vilade på den unga flickan, som på knä vid hennes bädd och med hennes hand emellan sina, ömsom tryckande den till sina läppar, ömsom lutande emot den sin heta kind, utgöt för henne sitt överfulla hjärta.

Eva omtalade huru hon, följd av herr v. Tackjerns uppförande vid eldsvådan, känt den motvilja, som hon alltid hyst för ett giftermål med honom, så tillväxa, att tanken därpå blivit henne odräglig, och huru hon förmått sina föräldrar att samtycka till upplösandet av hennes förbindelse. Emellertid hade familjens belägenhet genom eldsvådan och genom nya förluster på annat håll blivit mycket betryckt; hon såg sina föräldrar sörja däröver och tydligen önska, att förbindelsen emellan deras dotter och den rika v. T. skulle återknytas. Han å sin sida hade förklarat sig färdig därtill; han ansåg hennes uppslående av deras förlovning som en vanlig "kvinnonyck", den han ville förlåta, och föreslog, att, för att förekomma ett förnyande därav, bröllopet skulle försiggå ju förr dess hellre. "Och nu vet jag vad som förestår mig", fortfor Eva. "Efter denna resa som skall 'förströ mina grubblerier', skall man yrka på mitt avgörande. Föräldrarne skola säga, att jag 'får göra som jag vill, att de ej vilja övertala mig', men de skola se bekymrade ut; jag skall läsa i deras blickar och uttryck vad de önska; jag skall se, huru jag kunde lätta deras och systrarnes framtid genom mitt giftermål, se att jag därmed skulle göra alla nöjda utom -- mig själv. Ty aldrig, nej aldrig kan jag bli lycklig i detta giftermål. Jag behövde en man, som jag kan högakta, se upp till som ledande vän och man. och det kan jag ej i detta fall. Men har jag rätt att se blott på min egen lycka? att för min egen sällhet göra alla emot? Är detta icke orätt, egoistiskt? -- Ack! jag har gått ur kyrka och i kyrka för att av prästernas ord finna råd och ljus, men de ha predikat om en undergivenhet och lydnad, som -- ändå mitt hjärta uppreser sig emot, emedan jag ej vet om den, i detta fall, är Guds vilja. Kunde jag blott veta det! Jag har bett Gud om ljus både bittida och sent, och ändå har intet ljus kommit i mitt stackars sinne, och det har gjort mig hemsk, och -- ibland har jag känt mig liknöjd för mig själv och allt i världen, så att jag kunde vara färdig kasta bort mig själv, efter Gud icke bryr sig om mig. Ack, det var väl syndigt tänkt, ty -- han har ju fört mig hit till dig, och du, jag känner det, skall lära och upplysa mig."

Hertha lät den unga flickan fullt uttala sig, sedan sade hon:

"Har du någonsin tänkt på att du kunde få barn i ditt giftermål?"

"Nej", svarade Eva, -- "åtminstone har jag ej dröjt vid den tanken, nej..."

"Det är ändå endast den, som kan ge dig ljus på din väg", sade Hertha. "Om du skulle välja en fader, till ledsagare och föredöme för ditt barn -- skulle du välja herr v. T.?"

"Nej", sade Eva med full bestämdhet, "nej, det skulle jag ej!"

"Tror du att han kan bli annorlunda, att han kan förändras genom ditt inflytande?"

"Ack!" suckade Eva, "man har väl sagt mig det, men -- jag tror det icke. Han är så mycket äldre, världsligt klokare, starkare i vilja än jag. Jag skulle aldrig ha mod att vara fullt mig själv med honom, att be honom om något; -- jag skulle, förenad med honom, bli mindre öppen, mindre frimodig än nu, jag tror att jag kunde bli konstig, ty jag är rädd för honom. -- Jag ville ej bero av honom, ej vara hans son eller dotter!"

"Nå väl, så bliv ej hans maka!" sade Hertha med stor bestämdhet, i det hon lade sin hand på den unga flickans huvud, "du syndar eljest emot Gud och den kallelse som moder, som han givit dig, att vårda barnets väl, som han kunde låta födas i ditt sköt. Ack, Eva, jag undrar alla dagar på, huru människor, dels inom, dels utom giftermålet kunna så lättsinnigt föda barn till livet, det stora bittra, fruktansvärda livet, med himmel eller helvete till utgångspunkter -- barn, varelser med odödliga själar, som kunna så mycket lida, så mycket förtvivla, och en gång förebrå sitt livs upphov att ha givit dem livet!... Det är i synnerhet åt kvinnans modershjärta, som skaparn förtrott ansvaret, vården om den varelse, som hon skall bära under sitt hjärta, och likväl -- huru ofta tänker hon väl därpå, då hon går att ge sig åt en man?... Eva! -- Det är mitt sista ord till dig i denna sak -- gift dig icke med den man, vars dotter du ej ville vara!"

"Hertha!" utbrast Eva, "du lyfter en sten från mitt hjärta; du tar täckelset från mina ögon, och jag ser nu allt klart!... O! du har rätt, du har rätt, och det är Gud som fört mig till dig, ty... Men Hertha, övergiv mig icke härefter, ty jag kommer att behöva ditt stöd och ditt råd. Föräldrarna äro goda, mycket goda. Men de tro, att en flicka måste antingen gifta sig eller också sitta hemma med små fruntimmersarbeten och ingenting företaga utom att sköta sin toalett eller göra visiter; och detta har aldrig varit mig nog och blir det allt mindre härefter. Vi äro många i hemmet; vi behövas icke alla där, och jag måste nödvändigt nu lämna det på en tid. Kunde jag blott företaga något för att hjälpa föräldrarne, syskonen!... men jag är så okunnig; kan litet av varje, ytligt, men intet grundligt. Likväl skulle jag så gärna vilja arbeta, duktigt arbeta med vad som helst, om blott jag kunde göra nytta därmed och komma ifrån det tillstånd av ovisshet och halvhet, som nu är mitt själsliv och även mitt hemliv. Jag går såsom i en skymning; jag vet icke vad jag är, vad jag kan. Jag söker mig själv. Jag är lik en åker, som ligger i träde men som kunde bli fruktbar genom odlarens hand."

Ju längre Eva så talade, dess mer klarnade Herthas blickar, strålande över den unga flickan; hennes huvud höjde sig och återtog uttrycket av självmedveten kraft och vilja, som var henne eget, och hennes allvarliga blick trängde ömt forskande in i den unga själ, som här öppnade sig för henne.

"Jag förstår dig", sade hon, "och vad du säger gläder mig. För oss kvinnor ligger ännu större delen av livets åker i träde och man vill hindra oss att bruka den. Men klar och stadig vilja kan genombryta månget stängsel. Finner du i din själ någon längtan till en större, allmänligare verksamhet i någon bestämd riktning?"

"Nej, icke det", svarade Eva, "jag fruktar offentligheten och fruktar min otillräcklighet att verka på egen hand. Men jag skulle vilja sluta min lilla verksamhet, mitt lilla liv till något mål, som jag kände stort och ädelt, värt att leva och arbeta för. Och -- jag skulle gärna sluta ett fattigt barn till mitt hjärta, leva och arbeta för det. Det skulle göra mig lycklig. Jag skulle ej frukta fattigdomen med detta; jag skulle nog kunna förvärva ett tarvligt bröd för det och mig. Detta har varit och det är min framtidsdröm. Men först vill jag bli en bättre, en klarare, en starkare människa än jag är det, och därför låt mig älska dig, se dig, höra dig ibland, se upp till dig. Det är så skönt, så härligt att få se upp, älska, beundra!..."

"Ack, se då icke upp till en människa, din like!" sade Hertha med djupt och sorgset allvar. "Du skall finna dig bedragen; se upp till Gud allena! Det kan ej nog upprepas: Människan är svag; den bäste ofullkomlig; och sant, bittert sant är vårt gamla ordspråk: Ovisst är allt vad man äger i en annans bröst! "

Det låg ett så dystert allvar i Herthas uttryck under det hon fortfor att varna Eva att för mycket tro eller "förlita sig uppå människor", att Eva djupt skakades därav. Men hon sade ändå smekande: "Du tror ju på mig och min tillgivenhet för dig? -- Jag vet, att jag kunde dö för dig. Den som älskar dig en gång, måste älska dig alltid och bli en allvarligare, en bättre människa. Jag begär ej, jag är inte värdig att få veta vad som låtit dig tro så mycket ont om människor, men säkert har du lidit mycket. och lidandet förmörkar sinnet och låter det -- kanske inte alltid döma rätt. Förlåt mig, att jag vågar så tala till dig -- men jag håller så mycket av dig, och det gör mig så ont att du skall känna så där!..." Och Eva badade Herthas hand med sina kyssar och tårar.

I den gamla sången om Gudrun, som sitter vid Sigurds lik, men kan icke "gråta, som andra kvinnor", ty "dö blott hon ville", säges huru

-- "de ädla
Jarla-döttrar,
gullbeprydda,
sutto för Gudrun:
var av dem förtäljde
sin tyngsta sorg,
den som bittrast
plågat hade."

Det hugsvalar slutligen den sörjande, så att hon utbrister i tårar och sång.

Så lindras den ensliga sorgen av medkänslan för en annan. Så ock hugsvalades nu de båda unga kvinnornas lidande av det djupa deltagandet i varandras. Snart sågs Eva med lugnat sinne täckt och tyst sysselsätta sig att för Hertha ordna en lätt kvällsvard och tycktes glömma sig själv för att tjäna henne, under det att Hertha i stilla överlåtenhet lät sig av henne vårdas och även med ett leende emottog ett glas mjölk och bröd av hennes hand.

"Läs för mig något!" bad Hertha senare på kvällen sin unga väninna, "läs för mig detta", tillade hon, i det hon räckte Eva det lilla häfte, som hennes okände vän på ångbåten satt i hennes hand, men som hittills förblivit henne en förseglad bok. Det var det härliga skaldestycket "Dödens Ängel" av J. O. Wallin, som nyss blivit utgivet efter den store mannens död. Eva läste och läste skönt. Vid ljuden av denna mäktiga poesi liksom reste sig Herthas själ, ty allt vad livet har förfärligt och allt vad det har stort och skönt framträder där i bjärta skuggor och dagrar, framslungade av mästarehand ur ett hjärta, som druckit djupt av livets malörtskälla, men även ur evangelii frälsande brunn, och därför kunde tala till människohjärtan såsom blott sällan en dödlig. Det var Dödens Ängel, som nu genom "Davidsharpan i norden" talade till Hertha:

"Jag sveper vingen om nordanstormen
Och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen
Och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
Jag sekler jagar;
Och mänskosläkter
Och verk och dagar
Som böljor välva sig för min fot,
Tills sista böljan där lagt sitt knot."

Och sedan:

"Hör anderösten, den klara, djupa,
Och i hans ärende upprätt gack;
Du sen ej spörje om du skall stupa,
Ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet
Och frukte icke!
Ur själva fallet
Du uppåt blicke,
Så skall dig fatta en ängels hand
Och stilla föra dig till ditt land."

Och senare:

"Väl dem, som redligt det ädla velat,
Det rätta sökt och det milda tänkt,
Som älskat mycket fastän de felat,
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
Allt vad de skulle,
Men änglar skrevo
Så kärleksfulle
Vad genom dem uti minsta mån
Den världen glätt som de kommo från."

Och slutligen den ljuvliga profetian:

"Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom hans kärlek stor.
De ögon trötta
en stund de somna ...
de verktyg nötta,
en stund de domna ...
en annan stund till ett annat lopp,
I edra huvuden lyften opp!

Och ny är himlen och ny är jorden

Och ny är himlens och jordens son
Och saknar icke odödlig vorden
Det trånga hemmet han kom if rån.
Det är försvunnet,
Det är förvandlat,
Men tro som vunnit,
Men dygd som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
Av låga sinnen ej hörd och sedd.

Då äro torkade alla tårar,

Då äro helade alla sår ...
Ej mer på travar av lik och bårar,
Med fackla nedvänd och släckt jag står.
Jag facklan vänder
Och i detsamma
Den åter tänder
Vid livets flamma,
Och blandar, evig seraf, min ton
I eder lovsång vid ljusets tron!"

Hertha lyssnade till sången över döden och livet från "Davidsharpan i norden", lät den försänka henne i människosläktets gemensamma lott, och för en stund syntes henne hennes eget öde, hennes livs prövningar och kval ringa. Hon liksom lösgjorde sig från sig själv; och vid det sken som "Dödens Ängel" spred över det jordiska livet, syntes det henne ädelt, i all sin bitterhet, värt att leva. Vilande i denna syn och med ögonen fästade på den unga föreläserskans oskuldsfulla ansikte, kom över hennes själ en högtidlig, stilla frid. Med händerna sammanknäppta och huvudet nedlutat mot bröstet insomnade hon stilla. Eva fortfor ännu en stund att läsa, för att ännu fastare insöva henne; redde sedan till åt sig en liten bädd vid foten av hennes säng och vilade där så gott, som hon icke gjort det på länge, den goda, unga flickan.

Följande dagen kände sig Hertha fullkomligt frisk. Hon skrev till sin far och sina systrar, utsatte tiden för sin återkomst till hemmet och begav sig dagen därpå med Eva Duva över Kattegatt till Köpenhamn, där hon överlämnade den unga flickan till sin familj -- icke utan att ha djupt förbundit sig med henne för framtiden -- och gick att uppsöka Rudolf.

Väl att hon kom till honom i denna stund! Den olycklige ynglingen, jagad av namnlös oro, av brandnattens förfärliga minnen, som allt starkare tycktes uppstå i hans själ, var i begrepp att lämna det hem där han blivit upptagen och att vandra ut i världen utan annat mål än det att fly sig själv.

Hertha avstyrkte honom icke från denna vandring; hon styrkte honom fastmer i avsikten att göra en lång fotresa; och i samråd med de släktingar, som tagit honom i sitt hägn, utstakade hon en marschroute för honom och försedde honom med brev, som skulle låta honom på åtskilliga orter under vägen finna vänner och skydd om han behövde det. Detta var gott för den olycklige, men o! huru outsägligt mycket mer hennes egen närvaro, hennes styrkande, hugsvalande ord, tanken att hon kommit dit till Köpenhamn blott för hans skull, att han var något för henne, att hon hade honom kär! Glädje och tacksamhet häröver gjorde honom till ett barn i hennes hand. Hon åter, styrkt av det dop som hon nyss genomgått, talade nu till den arma "skvmningens son" med helt annan visshet och helt annan kraft än förut en gång, hugsvalade och styrkte honom. Sedan Hertha med moderlig omsorg besörjt Rudolfs utrustande för hans vandring, sedan hon sett honom med ränseln på ryggen, gråtande, men ändå lycklig, lycklig av hennes välsignelse och av hennes kyss på hans panna, med vandringsstaven i sin hand gå sin ensliga väg, då, utan att ha sett en skymt av de konstens härligheter, som Nordens Athén sluter i sitt sköte, vände Hertha om till sitt land och sitt hem.

Där, i hennes hem, mottogs hon med outsägligt jubel av sina unga systrar, vars tårar och smekningar läto henne känna vad hon var för dem. Fadern återsåg henne med mörka och stränga blickar, men utan att säga ett ord, ehuru han inom sig svor och förbannade "fruntimmernas emancipation". Men han kände numera för sin äldsta dotter en högaktning blandad med fruktan. Man behövde henne och fruktade att stöta henne bort. Moster Nella var ytterligt konfunderad av Herthas oförklarliga bortresa och återkomst och muttrade oupphörligt sina misstankar halvhögt för sig själv, under det hon fördjupade sig i de intressanta trassliga härvor, som hon åtagit sig att reda för en stor väv, som skulle vävas i huset.

De unga systrarne hade mycket att säga om Yngve Nordin. Han hade samma dag som Hertha avreste kommit till Kullen, blivit ytterst bestört vid underrättelsen om hennes plötsliga resa, och på hans många, oroliga frågor om henne, kunde de blott giva sorgsna och otillfredsställande svar. Han hade återkommit flere gånger för att få höra nyheter om henne och slutligen lämnat för henne en biljett. I denna fann Hertha endast dessa ord:

"Hertha! Varför detta? Jag har rätt att fordra en förklaring!

Yngve."

Varföre, månne, tryckte Hertha dessa ord med en krampaktig häftighet till sitt bröst. Det var emedan deras trotsiga, nästan utmanande ande likväl förde till hennes hjärta, med blixtens snabbhet, känslan att de voro skrivna av en oskyldig, av en förorättad, en som med oskuldens frimodighet fordrade upprättelse. O! att så måtte vara, att hon måtte ha blivit vilseförd. Men huru var det möjligt, tänkbart?... Huru skulle den mörka gåtan kunna förklaras?


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap19.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free