- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Samtal under vägen

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Samtal under vägen

Fullmånen var uppgången och lyste de älskande på vägen, under det hon än höljde sig i de skyar, som en ojämn men ej omild vind jagade fram över fästet, än blickade klart strålande fram ur dessa.

Yngve gick stödd på Herthas arm, och båda gingo tysta i känslan av den kommande stundens avgörande betydelse.

Men snart bröt Yngve tystnaden i det han sade:

"Vi måste snart skiljas, Hertha, jag måste lämna dig. Om några dagar reser jag, du vet det, för att utrikes, under vintern, söka fullt återställa min hälsa för att kunna i vår återkomma frisk till min förra verksamhet, till allt, som är mig kärt, mitt land, min mor och -- o! låt mig få tillägga, min brud! Utan att du sagt ja därtill, utan att du avgjort vårt öde kan jag ej resa med lugn; och viktigare än alla hälsobrunnar i världen är för mig tanken att jag skall vårda min hälsa icke blott för min utan för din skull. Du vet det, ty jag har sagt dig det, jag är utan förmögenhet, men jag har ingen skuld, och mina utsikter på den bana jag omfattat giva mig hopp att snart vinna självständig bärgning för mig och de mina. Du känner mitt hjärta, du vet huru jag älskar dig, Hertha -- vartill flera ord? -- Kan du ej älska mig, ej förtro dig till mig av hela ditt hjärta och av hela din själ, tro på mig såsom jag tror på dig, då -- vill jag intet begära av dig. Du har fordrat ett odelat hjärta. Jag begär, jag fordrar intet mindre av dig!..."

"Så hör då min bikt, Yngve!" svarade Hertha, "och sedan beslut över vår framtid! Du är inte min första kärlek, Yngve! -- ehuru jag inte älskat någon man före dig. -- Jag har haft en glädjelös barndom och ungdom; mina första intryck av livet voro bittra, mina första intryck av hemmet och äktenskapet voro -- den ängslan och ångest som ingöts hos mig av tvisterna därigenom, av min moders tårar och spasmodiska jämmerrop. Det ingav mig tidigt avsky för äktenskapet, och jag lovade mig mången gång under senare år, att intet barn skulle av mig framkallas till världen, för att under bedrägliga smekningar uppfödas till att smaka den bittra malörtsdryck, som man kallar livet. Jag såg ädla och milda kvinnor förtryckas, hörde deras tysta suckar, såg dem blekna och sjunka i graven efter ett liv utan glädje och utan mål; och i det mitt hat till förtryckarne växte, växte även ett oändligt förbarmande, en brinnande kärlek till alla förtryckta själar, som jag väl kan kalla min första kärlek, och jag lovade mig att leva för den, och att aldrig giva mitt hjärta och min hand åt en man."

"Men du kom, Yngve, jag lärde känna dig, och i dig fattade jag tro till manlig rättvisa, manligt högsinne. Det var mycket, men du gav mig mer, du gav mig tron på Gud genom begreppet om hans vägar, förståndet i hans uppenbarelse, o, för huru mycket, mycket har jag ej att tacka dig!"

"Är det då endast tacksamhet?" -- sade Yngve, "som fäster dig vid mig, då, Hertha, kunna vi lätt kvitta ..."

"Nej", utbrast hon, "ack nej! Yngve, du kan ej önska mer än mitt hjärta givit dig, först motvilligt, jag bekänner det, men numera frivilligt och gärna, sedan jag lärt känna dig fullt, och likväl, Yngve, fruktar jag äktenskapet, även vid din hand, ty jag fruktar dess följder, fruktar att bli moder, i synnerhet att bli moder åt en dotter! ... Hur är det Yngve, att kvinnan över hela jorden prisas som dotter, maka, moder, syster, väninna, fostrarinna, hugsvalarinna -- och likväl, hos alla folk hur vanligt är det ej att betrakta en flickas födelse med likgiltighet eller missnöje, ja även med medömkan? -- är det icke därför att kvinnans lott på jorden ännu är en underordnad, att hon icke som män är av folkens lagar berättigad till frihet, självbestämmelse och sällhetens sökande; att hennes lott oftast är att ringaktas och att mycket lida! Och här, i vårt fädernesland i synnerhet, huru dunkel är ej hennes väg, huru mörk hennes framtid, huru inskränkt hennes del, huru är ej hela hennes liv underkastat orättvisa lagar och människors godtycke? Nej, nej, jag vill ej bli moder åt en dotter!"

Så ömt och hjärtligt som när man talar till en sjuk, sade nu Yngve:

"Jag förstår dig, älskade. Men du är för mycket intagen av dina mörka intryck, och ännu ej van att betrakta ljusare syner. Men tror du på Güd, så -- huru kan du låta bli att hoppas på hans rikes, rättvisans och kärlekens utbredande på jorden? Våra lagar med avseende på kvinnans frihet och framtid kunna förändras, ja måste förändras, om icke vårt folk vill avstå från sin del i de fria folkens sanna upphöjelse och framgång. Det kan omöjligt dröja länge innan alla folk inse det sanna medlet till deras moraliska förädling, och innan den andliga befrielseströmmen, som genomgår världen, även skall befria och upplyfta vårt folk i dess mest vitala lagar och institutioner. Jag kan ej tvivla därpå med tanken på vad svenska kvinnor varit och äro för deras fosterland, även under lagar så trångsinnade som våra, med avseende på kvinnans rätt, ännu äro det; jag kan ej tvivla därpå inför en kvinna sådan som du. Och du och jag och alla goda medborgare skola arbeta att påskynda den dagens ankomst."

Hertha blickade upp, i det hennes ögon lyste av en slags bitter glädje. "Ja", sade hon, "jag vill kämpa därför, om också det skulle stänga mig för alltid ifrån livets ljuvaste fröjder. Ja, jag skall bliva trogen min första kärlek!"

"Huru? vad menar du?" frågade Yngve förundrad.

"Låt oss vila en stund här, Yngve. Du måste vara trött av gången; och dessa murar" -- de voro nu ibland ruinerna -- "erbjuda bekväma viloplatser; vi kunna bättre tala här."

Yngve satte sig på en nedfallen mur och såg med spänd väntan på Hertha, som blev stående mitt över honom, under det hon stödde sin arm på en svartnad mur; månen belyste fullt hennes uttrycksfulla anlete, hennes ädla gestalt. Hon fortfor i stilla allvar:

"Gives det intet högre mål för man och kvinna, inom äktenskapet, än det, att bygga sig ett eget litet bo, och där leva lyckliga med varandra och med de sina, liksom de vilda folkslag, som stå nära djuren? -- Jag vill ej tadla dem, som ej söka något högre i livet, men mig har ej Gud tillåtit att stanna därvid. Jag vore då otrogen min första kärlek; jag hade levat och lidit förgäves. Yngve, jag älskar dig av hela mitt hjärta, och likväl vill jag ej, kan jag ej leva blott för din och min sällhet; jag skulle då ej förtjäna att leva."

"Underliga flicka! För vad då vill du leva?"

"För att befria mina bundna systrar", svarade Hertha med eld, "de själar, vilkas längtan och lidande Gud givit mig att känna och förstå; för att i min mån och i min lilla krets på jorden bryta de bojor som fängsla dem, och inge dem den vilja, som jag äger, det hopp som blivit mitt, sedan jag lärt att känna dig, Yngve, och genom dig frihetens och kärlekens Herre. Jag är icke så sangvinisk i mina förhoppningar som du; jag vet, Yngve, att män sådana som du och lagman Carlsson, äro få i världen, och jag fruktar att det skall dröja länge ännu innan Sverges lagstiftare skola medgiva kvinnans rätt till full mänsklig och samhällelig utveckling, länge innan de för Sverges döttrar skola öppna läroanstalter, som ge dem tillfälle till kunskap och självbestämmelse. med ett ord, innan de göra för dem vad de gjort för landets söner. -- Jag vet också att jag är endast en ringa kvinna, omyndig inför lagen, utan rätt att råda över min förmögenhet, och mina handlingar, okunnig i mycket, som vore mig av vikt att veta, men jag känner inom mig en vilja, och sedan någon tid ett ljus, som skall sätta mig i stånd att verka för en kommande befrielse.

Jag har i senare tider ofta haft en syn, som allt mer klarnat för mina blickar ända till dess den blivit ljuset och målet av mitt liv. Jag ser -- mig själv i höga, ljusa lärosalar omgiven av unga kvinnor och samtalande med dem om deras själars inre röst och om Guds röst i denna, om livets och samhällets yttersta mål, om vart enskilt livs, var enskild gåvas betydelse och sammanhang därmed, om deras värde som medlemmar av ett gudomligt samfund på jorden liksom i himmelen, om deras värde såsom sanningens vittnen. Jag ville stifta en bildningsanstalt, en högre skola, där man icke skall lära franska eller tyska eller musik eller rita -- det kan läras annorstädes -- men där unga flickor -- ur vilken samhällsklass som helst -- vilka vaknat till en känsla av de högre behoven, och för vilka den andliga stugan, i vilken de leva, blivit för trång, skola kunna bli medvetna av sig själva och sin kallelse som samhällsmedlemmar, skola lära sig att besinna och att besvara frågorna: vad är jag? vad kan jag? vad bör jag?

Du förstår mig, Yngve, jag vill bibringa dessa unga människosjälar en insikt av sig själva och av samhällets väsen och liv, som skall lära dem fatta deras egen plats och uppgift i detta, öppna deras öra att höra Guds kallelse, inviga deras vilja att göra allt för att följa den. Var och en skall bryta sin egen väg, men för ett gemensamt mål, var särskild befrielse skall verka för allas. Bön och arbete skola bli våra verktyg; allas vår lösen: "Frihet i Gud genom Kristus". * Och det skall komma en dag, Yngve, då rösterna ur denna lilla flock befriade och klarnade själar skall uppstiga och hinna hans öra, som sitter på vårt fäderneslands tron, och hinna lagstiftarnas församling, icke såsom nu, emancipationsropen för kvinnan, i spridda, svaga, ofta oharmoniska, oklara toner, utan som en starkt harmoniskt, sammanstämmande kör. och då skola de -- lyssna, då skola de förstå, då kanske skola de handla enligt rätt och sanning.

* De personer, som torde tycka att Hertha här predikar någon irrlära, taga vi oss friheten påminna om följande skriftspråk bland en mängd i samma syftning:

"I ären alla Guds barn genom tron på Kristus Jesus."

"Här är icke man eller kvinna; alla ären I en i Kristus Jesus."

Gal. 3:26--28

"Alla de som drivas av Guds anda, de äro Guds barn."

"Äro vi nu barn så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar"

Rom. 8:14--17.

"Allt är det edert."

1 Kor. 3:21, 22

Jag skall kanske ej se denna dag, men jag skall bereda dess ankomst, se dess morgonrodnad uppgå i unga kämpande bröst på rena pannor, och då skall jag dö nöjd.

Mycket i min plan är ännu omoget, oklart. Men jag känner att det skall klarna och att jag skall mogna därför. Ej heller vet jag tid och stund, då jag skall kunna sätta den i verkställighet, men jag känner inom mig att den skall komma. Och emellertid vill jag bereda mig för den, söka vinna kunskaper som felas mig, söka knyta förbindelser med personer som kunde vilja biträda mig i råd och gärning, ehuru jag föga förlitar mig därpå -- ty huru sällan är det ej, att människor räcka varandra handen till utförande av ett gott verk, som har uti sig något icke vanligt eller vardagligt! Var och en som vill ett sådant måste bereda sig på att stå ensam och oförstådd, ofta kanske smädad och motarbetad, men detta bekymrar mig föga. En vet jag i himmelen, som skall förstå mig, och en på jorden -- du min Yngve! Det är nog; och nu frågar jag dig Yngve: kan du, vill du räcka mig handen som hjälp vid mitt företag, ingå i mitt arbete, kan min kärlek bli din kärlek, mina vänner dina vänner, mitt levnadsmål ditt?"

"Du öppnar för mig en förgård till himmelriket!" utropade Yngve, "och frågar om jag vill ingå dit! Ja, Hertha, ja, jag vill det, vill det av hela mitt hjärta och hela min själ! Ej heller kan jag inse att min närvarande befattning kan hindra mig att verksamt deltaga i ett arbete av högre vikt än alla befordringsanstalter i tid och rum. Ja, jag känner att just genom en sådan andens verksamhet skall först mitt livs strävande, min själs längtan rätt få sin fulla mening, sin uppfyllelse. Du måste endast lova mig ett; även jag har mina villkor, älskade!"

"Säg dem, Yngve!"

"Att du lämnar ynglingar lika väl som unga flickor tillträde i dina lärosalar, dina samtal! Specialstudier, abstrakt filosofi kunna vi få nog av vid våra lärdomsskolor och akademier, men icke en levande skådning av livet, samhället och oss själva, sådan den kan givas av en kvinnlig själ, ädel och stor som din! Således -- även ynglingar få komma, Hertha?"

"Vem som helst som du tillförer mig, Yngve, skall vara mig välkommen som en ung broder."

"Gott! Vi äro då ense. Giv mig din hand min brud min maka, till hjälp i arbete och njutning, i lust och nöd, i liv och död."

Till svar öppnade Hertha sina armar för sin vän, i trofast, innerlig omfamning.

Aftonvinden virvlade omkring dem och strödde över dem aska och grus från de grusade ruinerna omkring dem. De kände det ej. De hade byggt sig ett hemman och hus, icke med händer gjort, ett som skulle stå sedan deras händer domnat, och där de kunde bo även sedan deras hjärtan upphört att klappa på jorden, såsom de gjorde det nu. Det kände de och voro lyckliga, nej lycksaliga! Himlens fröjd förenade sig med jordens i deras rena bröst.

"Låt oss nu gå till din far!" sade Yngve, "ännu denna afton måste allt vara sagt. För att kunna fördraga tanken att nu skiljas på långt avstånd från dig måste jag kunna tänka, att jag i vår kan återfordra dig som min maka."

Hertha skakade sorgset huvudet, och måste nu bereda Yngve på de svårigheter, ja, det motstånd, som de sannolikt skulle röna av Herthas fader. De hade att vänta långa uppskov, möjligen avslag. De måste väpna sig med tålamod.

Yngve ville icke höra härpå; han kände sig otålig och retad vid tanken att en kvinna, sådan som Hertha, vid hennes ålder och med en henne ensamt tillhörig förmögenhet icke skulle få bestämma över sin hand eller sin framtid. "Det är orimligt, otänkbart", sade han, "att din far skulle vägra dig det!"

Men den visshet som Hertha hade, att det icke blott var möjligt utan även troligt, meddelade sig småningom till Yngve och gjorde honom nedstämd. Vissheten om deras hjärtans innerliga förening och tanken på det förbund som de knutit, var icke nog att uppehålla hans glada mod i denna stund, då den förestående skilsmässan dessutom låg som ett tungt moln över hans himmel.

Den senare delen av vägen tillryggalades under tystnad. Då de kornmo nära Kullen sade Yngve:

"Jag har en bön till dig, Hertha. Jag har småningom låtit komma till Solberga prästgård hela mitt lilla bokförråd. Vill du taga emot det och behålla det, och låta mina böcker tala med dig om mig medan jag är långt borta?"

"Du kunde icke ge mig en dyrbarare skänk, Yngve", sade Hertha, "utom -- en som jag nu vill bedja dig om!"

"Mig", utropade Yngve glatt överraskad "vad, vad kan jag giva dig!"

Aldrig hade Herthas röst varit så melodisk som nu, då hon sade med ett ödmjukt, innerligt uttryck:

"Din förbön hos din moder -- att hon ville samtycka att komma och bliva en husmoder i mitt hem, en mor för mig och mina unga systrar. Dotterlig vördnad och kärlek skall möta henne där. Jag har talat med min far och han ser denna sak såsom jag. Vårt hem behöver en god och klok husmoder, mina unga systrar en säker, moderlig tillsyn, och jag, lugn att kunna i förlitande på denna överlämna mig åt förberedelser till mitt framtida företag. Så, som jag genom dig lärt känna din moder, känner jag att jag skall älska henne, att hon skall bli en god ängel i mitt hem, och -- för mig, som av henne vill lära att bli den hulda kvinna, som du, Yngve, älskar så högt. Det är i mitt hem ett rum, invid mitt, med fönster åt aftonsolen, ett vänligt litet rum, som det glatt mig att ordna enligt din moders smak med grön möbel och vita gardiner, och som jag längesedan bestämt för henne. Bed henne, Yngve, komma och intaga det och kalla det sitt; det skulle göra mig så lycklig!... Vill du det, Yngve?"

"Jag kan ej tacka dig", sade Yngve djupt rörd, "men jag förstår dig, och -- jag skall skriva till min mor!..."

Och nu voro de framme vid Kullen och inträdde i huset med oroliga aningar om mötet, som där förestod, men föga anande, att de skulle där mötas och motas av --


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap23.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free