- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Den stora rättegången

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Den stora rättegången

Just som Hertha och Yngve inkommo i förstugan, kom moster Nella störtande fram ur sitt rum med sin stora portfölj under armen, ögonen uppspärrade, och ett i hög grad förvirrat utseende.

"Ja", tilltalade hon Hertha med en häftig och förebrående ton, "du kommer i tid, för att kanske följa din far i fängelse, om inte jag kan rädda honom och oss alla! Jo, nu har det kommit i dagen, nu gäller det!" Och med dessa ord började moster Nella skyndsamt gå trappan uppför med den stora portföljen i famnen, under ideligt talande om "fiender och fängelse" och "process" och "jag visste väl jag att det skulle komma därtill... Men jag skall vara så god som dem; jag skall visa dem mina papper ... de skola få se ... få se ... få se!..." o.s.v.

Med bestörtning följde Yngve och Hertha moster Nellas steg. De förde in i matsalen, från vilken en dörr stod öppen till direktörens rum. Därinne brann ljus och genom den halvöppna dörren såg Hertha sin far stående blek av vrede framför tvenne herrar, vilka Hertha icke kände; de tycktes ha framlämnat ett skriftligt dokument, som nu låg på ett bord emellan dem och direktören, och på vilket han emellanåt sköt vredgade blickar.

"Jag skall processa med er så länge jag lever!" sade han med en av harm skälvande röst.

"Som ni vill, herr direktör", sade med kall hövlighet en av herrarna; "men ju längre ni processar, dess mer kommer ni att förlora. Hovrättens utslag..."

"Hovrätten!" skrek moster Nella i det hon störtade fram med sin stora portfölj, "hovrätten måste först höra vad jag har att säga och se mina papper..." Och inför de förvånade herrarnas ögon upplät moster Nella den stora portföljen i det hon fortfor: "Och kommer det an på att fria min svåger och mig från lagens klor och fängelse, så skall medel icke tryta oss, se här, och se här!..." och moster Nella begynte bland ett virrvarr av brev, urklippta tidningsbitar och symönster plocka fram små papperslappar, som snart tillvunno sig herrarnas uppmärksamhet. De små papperslapparna voro nämligen reverser, somliga på några hundra, andra på tusen riksdaler, vilka sammanräknade visade sig motsvara ett värde av omkring 10,000 riksdaler.

De två främmande herrarna hade tydligen begynt med att tänka: "Gumman måtte vara tokig!" men tycktes sedan mena: "Gumman torde vara klokare än man kunde tro!..."

Moster Nella fortfor: "Mina fiender ha länge förföljt mig i lönndom, men nu då deras ondska blivit uppenbar, och de vilja indraga även min svåger, så är det min plikt att lämna i hans händer de medel, som kunna befria både honom och mig!" Moster Nella sade detta med patos och ej utan värdighet. Men direktören, som önskade göra slut på denna scen, sade tvärt:

"Behåll dina penningar, min svägerska. Jag behöver dem icke, men tackar för din goda vilja. Mina herrar, vi ha, som jag tror, ingenting vidare att säga varandra. Jag har emottagit er stämning; jag skall svara därpå inför rätta. Farväl."

De båda herrarna bugade sig kallt för direktören samt med ett halvt leende för moster Nella.

Direktören åter fäste på henne förvånade och högaktande blickar. De sade tydligen: "Detta av moster Nolla! Vem hade kunnat tro Nollan värd tio tusen riksdaler! Moster Nolla värd en halv tunna guld!"

Moster Nella såg direktörens förvåning och tankar och solade sig i uttrycket av hans blickar, utan att rätt fatta att de endast kommo av de tre nollornas tillkomst till den nolla som han tillförene hade bestämt som hennes värde. Den spänning, i vilken han nyss befunnit sig, gav för övrigt hastigt vika efter de två främmande herrarnas bortgång. Han sjönk ned i sin länstol med en djup suck och nästan vanmäktig.

Hertha gick då fram till sin far, i det hon sade: "Min far, -- jag är här. Vill du ej säga mig vad som oroar dig? Kan jag ej tjäna, ej hjälpa... på något vis?...."

"Och jag", sade Yngve, i det han även gick fram och fattade direktörens hand -- "kan jag ej vara er till någon tjänst? Låt -- o! låt mig få tjäna er som er son och Herthas make! Mitt hela liv skall visa huru högt jag skattar denna lycka!"

Alldeles som en mur reser sig i en forsande flod och dammar dess lopp, så reste sig nu direktören och såg på de två med förvånade blickar, som blevo allt stelare och hårdare, under det han i avbrutna satser yttrade:

"Jag tackar... tackar för tillbud om så mycken hjälp,... men... jag tror mig icke ännu alldeles ur stånd att hjälpa mig själv, att själv sköta mina affärer... jag känner ännu icke något behov av biträde; -- jag känner mig så rask och redig som någonsin...

Vad ert tillbud, herr löjtnant, till min dotter beträffar, så förvånar det mig, att hon icke förberett mig därpå, såsom det, enligt min tanke, varit hennes plikt att göra, och ... jag är -- i följd därav -- icke beredd på ett svar. Min plikt som far och förmyndare förbjuder mig att lämna min dotter åt den förste bäste som begär hennes hand, och om vilken jag ej känner någonting närmare; och... Jag ville inte säga något förnärmande för er, herr löjtnant; men jag tycker att stunden för ert andragande kunnat vara bättre vald!..."

"Om så är", svarade Yngve lugnt och hjärtligt, "så tillåt mig att återkomma på en annan, mer passande stund, den herr direktören själv värdes bestämma, och då lämna de uppgifter om mig, som ni har all rätt att fordra."

Det låg något så gott i Yngves uttryck, så mycket behag och tillika så mycken frimodighet i hans väsen, att det mer eller mindre verkade på alla de människor, med vilka han kom i beröring. Även direktören erfor detta intryck och böjde huvudet tyst, samtyckande till Yngves anhållan. Då Yngve nu nämnde sin förestående avresa och bad om utsättande av det begärda samtalet till någon dag helt nära, så svarade direktören: "I morgon eftermiddag klockan sex."

Sedan Yngve avlägsnat sig bröt direktören häftigt ut mot sin dotter, i det han förebrådde henne, att hon icke förberett honom på Yngves tillbud. "Säg mig icke", sade han, "att du ej själv var beredd därpå! En så pass gammal flicka som du är det, vet alltför väl när en karl ämnar fria till henne, och det är då hennes plikt att i förväg därom underrätta sin far. Du vet dessutom, att jag icke är någon vän av syrpriser."

Till moster Nella sade direktören:

"Jag behöver väl ej nu dina penningar, min svägerska; men -- du bör icke ha dessa reverser liggande så här, bland allt annat skräp; det är bäst att jag gömmer dem åt dig, och jag skall sörja för att du får dina räntor ordentligt. Det kan jag bättre vaka över än du. Och skulle jag behöva låna dina penningar, så vet du, att du har säkerhet för dem hos mig..."

"Det är fyrtio års besparingar, min svåger!" sade moster Nella och begynte gråta, rörd över sig själv.

"Ja, som du gjort i mitt hus för det mesta", sade direktören, "och under det att du där levat fritt och ingenting behövt depensera. Men i alla fall, det är mycket vackert, mycket vackert av dig min svägerska, och jag högaktar, jag högaktar dig mycket för din klokhet och omtanke, samt för det bevis av vänskap, som du givit mig i dag. Jag skall inte glömma det! Jag skall anse allt ditt som om det vore mitt eget, och vårda det med samma omsorg." I detsamma lade direktören moster Nellas reverser i sin plånbok, varefter han tryckte och skakade hennes hand, i det han halvt skämtande sade: "Tänk att en så liten människa är värd tio tusen riksdaler! Vem kunde tro något sådant."

Moster Nella neg och myste och var lycklig åt sin svågers beröm och vänlighet. Under vägen ned till sitt rum tycktes det henne väl, som om den stora portföljen blivit betydligt lättare, och det var ej utan, att hon erfor en orolig känsla häröver, men så tänkte hon åter på huru hennes och hennes svågers intressen härefter skulle bli ett i den stora rättegången, och dessutom tycktes det moster Nella hemligen, att hon uppfört sig storartat, som en riktig romanhjältinna; (moster Nella var -- jag vet ej om jag nämnt det förut -- i tysthet, en stor romanläserska) och hon förutsåg att det skulle komma en stund i den stora rättegången, då hennes ädla förhållande i denna stund skulle komma i dagen och bli offentligt upptaget i något slags protokoll, ty så brukar det ske i romanhjältinnors historia. Stackars moster Nella!...

Emellertid njöt hon dock den glädjen, att hennes svåger betraktade henne efter detta med helt andra ögon än förr; han såg tydligen i henne icke längre en nolla utan fyra nollor med en etta framför.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap24.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free