Vi läsa i patriarken Jakobs historia, att de sju år, som han "tjänte för Rachel", syntes honom vara få dagar, och jag känner en svensk flicka, som stängde sig inne i tio år för att tjäna sin blinde och fattige fader, och som, ehuru hon var ung och blomstrande, då hon gick in i den tjänsten, och blek och vissnad, då hon gick därur (vid faderns bortgång), likväl icke hade tyckt de tio åren vara långa eller tunga. Det var emedan kärleken hade varit med på vägen, hållit själen uppe, givit tiden vingar; emedan den gör själva mödan kär och förvandlar arbetet i en lek.
Hur annorlunda, när man måste tjäna den man ej kan älska eller när våld eller orätt binder den fria själen vid den lott, som den ej valt; huru tunga bli dagarna, huru oändliga åren, huru mörkt hjärtat, livet, framtiden, försynen -- allt!
Över de år i Herthas historia, som vi nu ha att skildra, vilja vi vandra med lätta och hastiga fjät och endast med få drag teckna dess skuggor och ljuspunkter.
Ett halft år efter avskedet, som vi skildrat i föregående kapitel, återkom Yngve till sitt fädernesland frisk och sund, full av redlig vilja, av arbetshåg och förhoppning. Ett år senare hade han ernått en befordran, som betryggade hans utsikt till en tarvlig men säker bärgning för framtiden, och han förnyade nu hos Herthas fader sin anhållan om hennes hand. Direktören svarade, att han icke ansåg Yngves ställning tillräckligt betryggad ännu; dessutom tillät i denna stund direktörens hälsa honom icke att umbära sin dotters vård i hemmet, eller att nu utreda hennes förmögenhet. Han ansåg det bäst att de älskande väntade ännu ett eller par år.
Det var då, som Hertha för första gången bröt de band, som lång vana och den ärvda vördnaden för den patriarkaliska myndigheten inom hemmet hittills pålagt hennes tunga. Hon talade vid sin far starkt, allvarligt, påminte honom om hans löften, talade om sin mänskliga rättighet att få bestämma över sin person, förmögenhet och sin framtid. Hon talade i rättvisans, i billighetens namn, men ack! hennes far hade på sin sida emot henne lagarnas bestämmelser, "fädernas stadgar". Efter att ha åhört henne med ett nästan hånfullt lugn, bevisade han henne med lagboken i sin hand, att hon alls inga rättigheter ägde över sin förmögenhet, eller över sig själv och över sin framtid andra än dem, som han ville medgiva. Hon var "omyndig", som det heter i lagen, och skyldig att rätta sig efter sin förmyndares vilja. Sina löften kom han icke ihåg. Om han givit sådana, så var det under förutsättning, att han kunde uppfylla dem när han det fann för gott, att man icke skulle vilja truga eller tvinga honom till något, som han ej gjorde godvilligt. Han tänkte icke låta tvinga sig. Han hade nu sagt sin tanke och därmed var det punkt, och därefter hade man att rätta sig.
Hertha gav denna gång icke vika för den stolta känsla, som ville resa sig inom henne; hon besvor sin far att lyssna till billighetens röst, hon påminte honom med tårar om Almas sista bön. Och även hon själv pockade ju ej, hon bad endast, bönföll om sin frihet, om sin mänskliga rätt. "Ville hennes far ej bevilja den som rättighet, så måste han göra det som godhet, som gunst!"
Men direktören blev härvid utom sig, frågade häftigt om hon "ville döda honom", om hon "ville göra honom galen med sin envishet? Kunde hon inte vänta ett eller par år till? Mer begärde han ju ej?" Han slutade med att vädja till hennes dotterliga plikt. Hon borde lyda sin fader. Han visste bättre än hon, vad som tjänade till hennes väl. Sentimentala scener älskade han ej. Han visste vad han ville, och han ville vad han ville, och därmed punkt.
Läsare eller läsarinna! har du bedit någon om vad som är rätt och billigt, bedit mycket, lagt hela din själ i bönen, ödmjukat dig, försakat dig själv för att genom kärlek och offer vinna -- din rätt, och du blir likväl nekad, då skall du kanske förstå Herthas känsla, då hon reste sig från sin ödmjuka, bedjande ställning. Blek, stel med dyster blick och med mörk aning i sin själ reste hon sig långsamt och lämnade rummet utan att säga ett ord. Men hennes själ var i uppror.
Lugnare var hon och dystert besluten om eftermiddagen efter detta morgonsamtal, då hon omtalade dess utgång för Yngve och lagman Carlsson som kommo för att höra därom.
Båda upprördes häftigt och ville att Hertha skulle vädja till domstolarna och låta dem döma emellan henne och den obilliga fadern. Utan all fråga skulle de giva henne rätt.
"Det tror jag", sade Hertha, "men ett är visst, och det är, att jag aldrig skall vända mig till dem för att vinna rätt emot min far."
"Då älskar du mig icke!" utbrast Yngve uppbrusande, "du vill låta mig dö av tantaliska kval hellre än att ingå på en modig, rättvis handling. Du förstår ej hur jag älskar dig, du kan icke älska! Du är rädd för din far, rädd för världens omdöme om dig -- jag, mitt liv, min lycka äro dig intet!"
Hertha fäste på Yngve en blick av osäglig, förebrående smärta, men sade intet.
"Jag ärar er grannlagenhet, er barnsliga pliktkänsla", sade lagman Carlsson, "men dlenna kan gå för långt. Besinna att ni uppoffrar både er egen och en annans framtid för en egoistisk egenvilja, en envishet utan grund. -- Och ni har nämnt för mig era betänkligheter rörande er fars affärer och hans förmåga att sköta dem -- betänk, att ni möjligen uppoffrar, icke blott er egen men även era systrars förmögenhet som är i hans händer... deras framtid.
Hertha böjde sitt huvud ned i sina händer och satt en stund tyst. När hon åter höjde sitt ansikte var det översköljt av tårar.
"O! mina vänner", sade hon, "varen icke hårda emot mig; jag kan icke annat; mitt samvete förbjuder mig det. Därför att min far är en hård far, skall jag vara en onaturlig dotter? Skall jag uppträda emot den, som givit mig livet och förbittra hans liv? Kasta skugga på honom genom att för hela landet blotta hans svaghet eller orättvisa! Nej, jag skall ej förtjäna den förebråelse, att ha handlat oädelt som dotter. Jag skulle då ej känna mig värd att en gång bliva moder. Nej, jag skall ej uppträda offentligt som anklagerska emot min far. Må hellre Yngve och jag försaka, bida, dö, om så måste vara. Allt vill jag ännu försöka vad pliktuppfyllelse, övertalande förmå; -- kanske kommer en stund, då min fars hjärta ej är så slutet som nu -- men aldrig, nej aldrig skall jag genom våld och trug förtjäna hans hat, hans forbannelse. Och om du därför vill anklaga mig, Yngve, så är du ej mer den ädla, den rättsinniga Yngve som jag älskat!..."
"Men era systrar?"... återtog lagman Carlsson.
"Visa mig", sade Hertha, "en utväg att betrygga deras förmögenhet och framtid utan att ge vår fars anseende och hjärta ett dödshugg, i det jag inför konung och folk offentliggör mina misstankar om hans förvaltning av vår förmögenhet. Kan ni visa mig ett annat medel? Giva våra lagar ett annat vid hand?"
Lagman Carlsson och Yngve tego. Hertha steg upp.
"Räck mig era händer", sade hon, "ni kunna ej ogilla mig. Stödjen mig snarare i den tunga prövotid som förestår mig. Yngve!..." Herthas blick sade vad inga ord förmådde uttrycka, det lidande, som hon kände för hans skull.
Han förstod den och svarade därpå med att trycka henne till sitt hjärta. "Förlåt", viskade han, "aldrig skall du av mig höra ett förebrående ord mer!..."
Men Yngves beslut var även i denna stund fattat, och det var att för en tid skiljas vid sitt fädernesland och mottaga ett tillbud av arbete som utomlands gav honom utsikter till större förtjänst än dem han för närvarande hade i hemlandet. Ty att leva nära Hertha under det tvång, som hans halva förhållande till henne och hennes vilja pålade honom, var för honom outhärdligt.
Yngve hade rätt: Hertha älskade Yngve icke såsom han henne. Ingen flicka förstår fullt den passion, som glöder i en älskande ynglings hela väsen, och kan ej dela den. Hon älskar lika mycket, ofta mer eller bättre än han, men annorlunda.
Lagman Carlsson betraktade de två unga vännerna med djupt deltagande, och Hertha med verklig vördnad, ty han förstod henne fullkomligt. "Kom ihåg ert löfte", sade han vid utgången av detta samtal, "kalla på mig, när helst ni vill, som ni skulle kalla på en faderlig vän, en som ville vara er far, och -- Gud give att jag vore det!..."
Yngve avreste kort därefter med en av sina unga vänner till Piemont, dit ett förmånligt anbud av arbete kallade dem. Lagman Carlsson reste till sin domsaga. Hertha blev allena i sin faders hem.
Direktörens hälsa förbättrades något följande år, under vilka han smickrades av åtskilliga offentliga hedersbetygelser, ty han hade gjort sig känd och aktad som en duglig och driftig ämbetsman. Han blev riddare av Nordstjärneorden, fick titel av överdirektör och adlades under namn av Falkenhjelm, vilket namn bars av en äldre gren, längesedan adlad, av samma familj. Han talades i allmänhet om som en "fast gubbe", en "tät man", en "klok karl", "kraftig gammal man" o.s.v. och var ansedd som en man av stort praktiskt förstånd samt säker förmögenhet. Under tiden fortgick den hemlighetsfulla rättegången, över vilken moster Nella fortfor att i stor tysthet giva betydelsefulla vinkar och göra viktiga miner, men om vilken hon, av fruktan för sin svågers missnöje ej mer vågade tala högt, och om vilken han själv aldrig talade med någon, utom med den advokat, som han kallat till sitt biträde, och med vilken han hade långa och hemlighetsfulla konferenser. Denna rättegång och dessa konferenser hade tydligt ett stort inflytande på direktörens lynne, som därunder blev allt mera mörkt och retligt, oaktat de ljusningar som förorsakades av strålarna från nådens sol över hans medborgerliga verksamhet. Hertha, som ibland tvivlade på rättvisan av sina misstankar över faderns förmåga att vårda familjens angelägenheter, oroades dock åter och åter av nya bevis av slapphet och oredighet i hans minne och tankegång, men till full visshet kom hon ej.
Det uppstod i hennes liv ett av dessa långa skymningstillstånd, som äro så vanliga i kvinnornas liv här i norden, i synnerhet i Sverge, skymningstillstånd, under vilka alla föremål insvepas i skuggor och man ej är i stånd att arbeta eller verka, så vida man ej kan själv tända en liten låga för att lysa sig vid -- tillstånd, som märkvärdigt påminner om våra fäders skildring av det skandinaviska "Hades", denna hemska töckenvärld full av regnfulla skyar, benlösa troll, sega, giftbärande floder.
Men det finnes aftonskymning och morgonskymning. Den förra är ett sjunkande i natt, den andra ett gående mot dagen. Svaga eller melankoliska naturer underligga nattens välde; men energiska själar, eller ock de, i vilka Guds kärlekskraft tänt sin lyftande låga, de äro -- ja, om än hela deras jordiska liv kvarhölls i skymningen, de äro dock morgonrodnadens barn, och deras själ och deras verksamhet färgas av denna.
Vi behöva ej säga vilken av dessa riktningar blev Herthas. Hennes energiska själ, det ljus som kommit till henne genom den vän, som "försonat henne med livet", tron på en faderlig försyn, vilken aldrig övergav henne, sedan hon så tydligt känt dess ledning i sitt hjärta, i sitt liv, skärheten och skönheten av hennes forhållande till Yngve; vissheten att ha handlat efter pliktens och samvetets högsta bud -- det hjälpte henne att bekämpa bitterheten, som hennes bundna tillstånd ville uppväcka hos henne, det hjälpte henne att även under det ängslande skymningsförhållandet i hennes liv och hem tända ett ljus, som icke blott lyste henne själv utan även andra, ja, nästan alla som kommo inom hennes levnadskrets.
Mot sin far förblev hon en lydig och uppmärksam dotter, även när hon måste uppgiva allt hopp att i honom finna ett faderligt stöd i något avseende. Älska honom kunde hon ej, ej heller bevisa honom den kärlek, de sköna omhuldande omsorger, som blott kärleken kan ingiva. Och ehuru han erhöll allt vad han fordrade i punktlighet, lydnad, ordning i allt, som rörde honom, beklagade han sig mer än en gång för sin gamla trotjänarinna över sin äldsta dotters styvsinthet, brist på kärlek och undergivenhet mot honom. "Hon var en oböjlig natur", sade han, "som icke vinnlade sig om att behaga sin far eller göra honom lycklig, hon var envis, oförsonlig, långsint, egoistisk" m.m.
Ack, du dåre! Du begär kärlek och försonlighet, medan du själv visar motsatsen; du klagar över köld, stolthet i blick och väsen, då du själv framkallar dessa genom ditt förhållande, då du själv ingenting gör för att uppväcka de goda känslorna. Den du anklagar kan ha skatter av kärlek och ömhet i sitt hjärta, men du skall ej erfara dem, och du skall aldrig få se en sann blick av dess öga, ty detta ögats sol har du tillyckt för dig genom din oädelhet, din hårdhet, du har upprest en gråstensmur emellan det ögat och ditt öga. Du dåre, som ser grandet i din nästas öga och märker icke bjälken i ditt eget, anklaga dig själv och bliv annorlunda, och den du anklagar skall bli annorlunda för dig. Denna själ är "kall", säger du. Men om hon blott är sann, är ärlig emot sig och dig? Bättre, ädlare då, att hon visar sig sådan hon är, än att hon hycklar en vänlighet, ljuger ett behag till dig, som hon ej känner, ej kan känna. Aktning och kärlek låta sig icke befallas. De måste vinnas.
Förhållandet till Yngves hulda moder, ävensom det till de unga systrarna voro ljuspunkter i Herthas liv inom hemmet, och småningom uppstod en ny genom den verksamhet, som vi redan antytt.
Under de trenne år, som Hertha använde till de förberedande studier, som hon ansåg sig nödvändigast behöva för att bringa i verkställighet den läroanstalt, som hon bar i sina tankar, hade hon den lyckan att bli bekant med ett par män av mer än vanlig sinneslyftning och kunskaper. De togo sig broderligt henne an och meddelade henne det bästa de kunde meddela av insikter och praktiska kunskaper, under det att de siälva i hög grad livades av den ovanliga, unga kvinnans anda. Hertha fick erfara vad den, som här tecknar hennes levnadshistoria, även erfarit, och bär i ett av tacksamhet genomträngt hjärta, såsom en av sina dyrbaraste erfarenheter på jorden, att, ehuru missgynnande ett samhälles lagar och anda må vara för kvinnans fulla utveckling, så skall det sällan fela, att en kvinna, begåvad med några ovanliga själsförmögenheter eller anlag, förr eller senare finner manliga vänner, som trofast giva henne handen för att hjälpa henne att uppnå det mål, som hennes naturgåvor anvisa henne.
En annan fråga är om denna handräckning även kan bliva henne nog, om icke den alltid kommer för sent, eller är, nödvändigtvis, för partiell för att tillåta hennes fulla utveckling. "Ingen", skrev en gång Mozart till en dilettant musikkompositör, "ingen blir dock mästare, som ej redan från barndornen fått vidkännas Maestrons "donnerwetter" och skolans disciplin." Visst är, att teknisk säkerhet, klar insikt av medel och mål samt av egen kraft icke vinnes utan tidig, säker ledning, lång övning och prövning. Ohjälpliga brister vidlåda även snillet, som länge lämnas att på egen hand leta sig fram genom den villande världen.
Hertha insåg snart med smärta allt detta; insåg med vilka ohjälpliga brister hon skulle få att kämpa inom sig själv under utförandet av sitt värv. Men hennes modiga ande manade henne dock städse framåt mot målet, som hon föresatt sig. "Något är dock", sade hon sig "som jag, bättre än de lärdaste, skall kunna bibringa unga, ljussökande själar."
Emellertid blev det henne även snart tydligt att hon, för att kunna verkställa sin plan, måste utföra den under en form, som slöt sig nära ståndpunkten och åsikterna av den krets, i vilken hon levde. Därtill kom, att hennes ekonomiska beroende inomhus och faderns lynne tvingade henne att söka genom eget arbete vinna medel att verka med någon frihet.
Mången av våra unga läsarinnor har säkert redan undrat på, att icke Hertha sökte som skriftställarinna medel till något oberoende. Men Hertha kände sig icke äga de gåvor, som fordras härtill: hon skrev icke gärna, och hon talade bättre än hon skrev. Handling och liv voro de makter, som inspirerade henne; det var i levande beröring med andra själar som hennes egen själ kände och utvecklade sina vingar".
Dessutom -- men vi vilja låta henne själv tala i några av sina dagboksanteckningar.
Jag har beslutat mig att anlägga en vardagsskola eller s.k. pension, där man skall lära alla de ting vilka man anser framför allt nödvändiga för unga kvinnor i denna världen, nämligen språk, historia, geografi, fruntimmersarbeten, rita, spela m. m., vilket allt visserligen är gott; och den skolan skall hjälpa mig att utföra min plan med den där andra, högre skolan, vars själs- eller tankeövningar jag tänker kalla "språk- och samtalsövningar" för att icke väcka någon "oro i lägret" och misstankar om något befrielseföretag.
Vardagsskolan skall med tillhjälp av en lärare och en lärarinna hållas alla veckodagar; helgdagsskolan -- (språk- och samtalsövningarna) -- endast tvenne gånger i veckan, och endast frivilliga och utvalda elever skola ha tillträde där. I den förra inträder man emot betalning, i den senare endast genom kärlek till det eviga.
Emellertid behöver jag något penningar till förlag för böcker och materialier till vardagsskolan, och därför måste jag vända mig till min far. Jag skall be att få den lilla summan av räntan på mitt mödernearv. Jag skall endast bedja om vad som är mitt eget och för att bereda framtida utkomst, och likväl säger mig en bitter aning, att det skall nekas mig. Men jag måste försöka! Ack, att en billig begäran till en fader skall kännas som något så förskräckligt att framföra!...
Min aning slog in. Jag fick -- nej. Det var "onödiga tillställningar", sade min far, tjänade bara att göra flickor anspråksfulla, opraktiska, odugliga i hemmet o.s.v. Det fanns dessutom redan en flickpension i staden, och det var mer än nog. En till skulle icke bära sig. "En förmyndare var pliktig", sade min far, "att se till, att myndlingens kapital icke minskades utan ökades genom räntans läggande till kapitalet, och denna plikt skulle han uppfylla, så långt som han förmådde". Jag kunde göra "huru jag ville" med skolan, men penningar till den kunde han ej försträcka mig.
Jag har nu skrivit till lagman Carlsson och bett honom om ett lån. Detta är mig mycket emot, men det är min enda utväg. Få se om han håller vad han lovat!...
"Kan ni inte mala?!" hörde jag en kvick äldre fru med ett slugt leende säga till en annan, som klagade att hon ej kunde av sin man erhålla uppfyllandet av ett givet löfte. Och det finnes, jag vet det, ett visst malande inomhus, ett ständigt återkommande påminnande, käxande, bråkande, som med tillsats av gråhet, tårar eller ispiggar i ord och blickar förmår övervinna det starkaste motstånd, och som ger åt dem, som äro skickliga i denna konst, en oberäknelig kraft att genomdriva vad helst de vilja. Men ett vet jag även, och det är, att jag ej kan och ej vill begagna sådana medel och vägar. Kärlekens och sanningens kungsväg är den enda jag vill gå. Och det samhälle eller det hem, där denna förer mindre rätt till målet än underjordiska kryp- och krokvägar, där är det icke väl beställt.
Må den ädle lagman Carlsson förlåta, att jag ett ögonblick tvivlade på hans ridderliga sinne, må han förlåta, att jag ej fullt trodde på hans vänskap och löften! Han har nu genom ord och handling visat sig vara min vän. Fader i himmelen! Detta är ditt verk och din vink. Härefter ser jag till dig allena för hjälp och råd, följer din ledning. Du skall bistå mig. Och nu framåt, framåt i bön och arbete!
Om hösten samma år skriver Hertha:
Min vardagsskola är i fullt flor; elever komma flera än jag väntat. Det ger mig mycket arbete och icke av den art som jag älskar. Min helgdagsskola kan jag först på nyåret begynna.
På nyåret står det i Herthas dagbok:
Jag har begynt mina språk- och samtalsövningsstunder med några av de äldre flickorna och begynt med dem läsningen av Sophokles' Antigone. Denna härliga kvinna, som trogen samvetets och pliktens lag, i ord och i handling trotsar tyrannens maktbud, samhällets slaviska varningar, systerns klenmodiga råd och själva den älskades böner och står fast i det hon åberopar sig på.
De Högstes obeskrivna ofelbara lag,
Som -- ej från i dag ej från i går den lever, nej
från evighet, och ingen vet den stund den gavs --"
hon som med ungdomens och kvinnlighetens djupa känsla av livets härlighet och naturliga rysning för den förfärliga död, som hon vet sig gå till mötes, om hon framhärdar i sitt trots mot tyrannens bud, likväl framhärdar, likväl står fast, och ehuru, i sin sista stund tvivlande på själva gudarnas rättvisa, likväl icke tvivlar på sanningens röst i sitt samvetes djup, utan i stort medvetande anklagar sina fäders stad för det att hon lider och dör
"för det hon
höll heligt vad heligt bör hållas",
denna ädla samvetets hjältinna skall föra mina unga flickor att bättre fatta idealet av den kristna kvinnan, icke blott -- som nu är vanligt -- ensidigt i dess ödmjukhet, som då lätt blir slavisk, utan även i dess heroism.
Jag läser Antigone i Stollbergs tyska översättning för språkets skull, och vi samtala sedan över vad vi läst. Jag låter de unga skriftligen uppsätta sina tankar däröver till nästa samtalsstund. Det skall öva dem att tänka i ämnen, som stärka det moraliska självmedvetandet.
Vi ha nu slutat läsningen av Antigone och jag är glad över utgången av detta experiment. Bland de tio unga flickor, som bevista mina samtalsstunder, äro några, som av denna läsning hämtat ett outplånligt intryck; alla ha i någon mån blivit höjda därav, och deras blick för det högsta i livet har klarnat.
Aurora, vars gåvor och natur driver henne till stark manifestation, och som säkert framdeles (om hon får utveckla sig) blir utmärkt som konstnär, har av Antigone lärt sig försmå låga ingivelser och små segrar. Hon skall låta sig inspireras allenast av solen.
Eva -- Maria, dessa Egeria-naturer, vilka helst vilja leva dolda i den heliga lund, ur vilken de framviska sina ingivelser i den lyssnandes öra, ha lärt förtröstan till sig själva eller till rösten i deras samvetes djup under umgänge med gudomligheten.
På varje plats, i varje kall på jorden kan kvinnan vara en samvetets hjältinna. Det kan, det bör var kristen kvinna veta, och i gladare medvetande än antikens hjältinna. Men denna kan väcka hennes slumrande tanke på hennes plikt och företrädesrätt.
I maj samma år skriver Hertha:
Vi skola nu företaga språkövningar i franskan och engelskan, vilkas inre syfte skall bli betraktandet av det kvinnligt kristliga medvetandet i förhållande till en viss given uppgift inom samhället, genom egendomlig gåva eller kallelse. Ädla och utmärkta kvinnors biografier (dels ur det offentliga dels ur det mer enskilda livet) skola även här tjäna oss till texter för betraktelsen. Tankens medvetande bör bli levande åskådning och vilja. Den biografiska teckningen är härför ypperlig.
Härefter skola följa: Samtal i samfundsläran. Samfundets idé: dess förhållande till familjen, kommunen, staten, konsten, vetenskapen, industrien, alla de grenar eller sfärer, i vilka den verkliggör sitt innehåll, och slutligen till religionen såsom den sol, i vars ljus och liv alla naturgåvor förhärligas till nådegåvor (charismer) och samfundet i Guds rike.
En blick på det mänskliga arbetet i stort och i smått. Var människa en arbetare. Arbetarens ställning i förhållande till sitt arbete och till samfundets idé i dennas högsta betydelse.
Kvinnans del i det mänskliga arbetet, i varje sfär av livet, på grund av hennes kvinnliga natur. Hennes särskilda kallelse som moder, uppfostrarinna, läkarinna (hygæa). Hennes allmänliga makt som inflytande. Utan Egeria ingen Numa.
Den svenska kvinnan förr och nu. Svenska kvinnor i fäderneslandets historia. Den svenska kvinnans framtid: inflytande på Sverges framtid.
Fosterlandet: fosterlandskärleken: äkta; oäkta. Samtalen över samfundet skola leda oss till betraktelsen av dettas innersta liv och ledande makt -- religionen. Allmän religionshistoria. Den s.k. naturliga religionens och de förkristliga (förberedande) religionernas förhållande till människohjärtat och förnuftet: till den uppenbarade religionen. Kristlig religionslära. Förkristliga religionsstiftares biografier. J. K. historia. Gud i Kristo.
Kristendomens befrielsearbete i själen och världen. Naturläran i dess väsentliga delar och djupare förhållande till människans liv skall särskilt behandlas och bli ämne för helgdagsskolans samtal när -- Yngve kommer hem och kan hjälpa mig som lärare i den vetenskapliga delen. Jag vill tala om kvinnans del som naturens prästinna, som hemmets Iduna.
Kan icke hela huslighetens värld förskönas, förädlas genom själens förmälning med idén, även det ringaste ädlas? Kan icke t.ex. även barnkammaren bliva ett tempel för den barnsliga själen, i stället som nu -- ett sov- och skräprum?...
Allting måste betraktas i förhållande till dess högsta mål. Först då får det sin rätta betydelse.
Umgänget med dessa unga själar är en uppfriskande vårvind för min själ. Det är skönt att se dem dagas, och att vara ljusbärerska för dem! Kunde jag även omgiva dem i helgdagsskolan med ädla och sköna föremål, så skulle deras högre utveckling mäktigt befordras. Jag skulle vilja inreda orangerisalen * till ett slags tempel, ett rum sådant jag sett det i mina vakna drömmar. En skön staty av den nordiska ungdomsgudinnan ser jag då i dess mitt, omgiven av blommande rosenlager och andra levande växter; omkring henne byster av mänsklighetens ädlaste heroer, och i övrigt böcker, goda tavlor, vackra konstsaker, tjänande att utveckla tanken på det höga, sinnet för det sköna! Huru skulle ej här de unga människosjälarna öppna sig och slå ut såsom i ett vänligt solsken och lära att bättre fatta och älska alla goda gåvors givare och gärna inviga hela deras liv, alla deras gåvor i hans tjänst...
Även det kristna templet har en port, som heter "den sköna".
* Ett stort rum eller galleri inom huset med flera höga fönster åt ena sidan.
Sommaren är härlig i år. Jag förer mina unga flickor ut i skogen och på fältet; det förfriskar kropp och själ. Vi botanisera tillsammans, och jag talar med dem om deras förhållande till naturen, om naturens liv, "kreaturens suckan" och dess förklaring i "en ny himmel och en ny jord". Läser med dem under den stora asken våra djupsinniga nordiska legender om necken, högfolket m.fl. i "Svenska Sagohävder".
Våra samtalstimmar ha under dessa sköna aftnar hållits i fria luften. Där ha vi läst nordens mytologi och betraktat sanningen i dess åskådningar och symboler. -- I afton dansade flickorna i det gröna, och det var en glädje att se den friska levnadsglada ungdomen så njuta och försköna naturen. Alla uppfostringsanstalter för flickor borde vara på landet.
Jag skriver till Yngve om mina skolor och framtidsplaner för dem. Hans brev stärka och uppmuntra mig alltid men göra mig även ont, ty han är tydligen icke lycklig, fastän han aldrig klagar. O Yngve, ej heller jag vilar endast på rosor!
Vid slutet av året står det i dagboken:
Jag är djupt trött efter flera nätters vakor med arbete för elevernas examen i vardagsskolan, avslutande av årets räkenskaper m. m. Och frukten: medvetandet att föga eller intet grundligt blivit bibringat, och att jag efter utbetalning av löner m.m. har -- intet över! Min helgdagsskola får länge vänta på den sköna salen!
Förhållandet till mina elever binder mig allt starkare vid livet, men en hemlig oro sitter vid mitt hjärta. Yngve, Yngve! Min själ ropar efter dig. Giftermål kan jag undvara, men icke din närvaro, ditt deltagande, icke att se dig, sörja för din sällhet, min vän, broder, make inför Gud. Något säger mig att du nu behövde mig, min vård, min kärlek. Det är midnatt; alla sova omkring mig, men mitt hjärta vakar och tänker, Yngve, på dig.
Brev från Yngve! Och i brevet en växel. Yngve säger, att han vill betala för sin mors vistande i min fars hus. Men, så mycket, Yngve! så mycket mera än ... men jag förstår dig, och mot dig har jag ingen stolthet mera. Jag skall göra såsom du vill, Yngve, och Orangerisalen skall förvandlas till Idunasalen. I dess samtalsstunder skola härefter, enligt din önskan, några ynglingar taga del.
Även från Rudolf har jag fått brev i dag samt en liten summa penningar "för brandskadade" skriver han. Stackars Rudolf!...
Min helgdagsskola börjar bli ryktbar, Yngve; och besökes nu även av några utmärkta fruntimmer och tänkande män, som följa den med intresse. Det gläder mig för mina unga flickors skull, som det gör gott att lyssna till de äldres tankar och ord. Dock binder de äldres närvaro för mycket deras frimodighet, varför jag blott en gång i veckan har dessa större samkväm. Dessutom lockar nyfikenheten många till Idunasalen, som icke ha några friska, livgivande frukter att meddela. Och hur det är, de unga och jag är lyckligare, när vi äro allena tillsammans på samtalstimmarna. Den blyga Eva, min tänkande stilla Maria och den av liv översvallande Aurora äro aldrig fullt sig själva såsom då. Aurora behöver vinna reda och takt, men hennes hjärta och huvud ha ovanliga förmågor; hon är den enda av mina unga flickor, som röjer snille. Ynglingarna voro ovissa och blyga i förstone, men begynna nu komma fram i ett vackert ljus och synas lyckliga här. För dem, liksom för flickorna, känner jag moderlig ömhet, och det är mig kärt att se deras förtroende till mig.
För några dagar sedan kom till mig den unge man som en gång var min beskyddare i en stund, då -- jag behövde en vän. Nu önskade han en lärareplats i min vardagsskola, och jag var lycklig nog att just nu kunna lämna honom den. Ty även denna skola måste utvidgas för att emottaga allt flera lärjungar. Olof E. ar en ädel ung man och skall bli ett stöd för vardagsskolan, en välkommen deltagare i aftonsamtalen. Blir du svartsjuk, Yngve?...
I går afton var samtalet i Idunasalen ovanligt livligt, jag kunde säga lysande. Det var min större mottagningsafton, och jag utkastade frågan om rätta begreppet av frihet som axel för samtalet. Den lilla själfulla fru R. kom fram på ett riktigt präktigt sätt -- hon överraskade mig och livade alla genom sin friska uppriktighet. Aven Ingeborg Hederman yttrade frisinnade och kloka ord. De unga talade ej, men hos några av dem såg jag strålande blickar. Lagman Carlsson var med och talade klokt och ädelt i frågan om religiös frihet. Med flit höll jag samtalet blott inom det allmänliga och undvek all tillämpning på förhållanden i vårt land. Tillämpningen skall komma av sig själv."
Herthas dagboksanteckningar under trenne följande år vittna om stigande utveckling i hennes tankar och planer.
Om våren 18... skriver hon:
"Yngve! kunde jag nu införa dig i Idunasalen -- ty nu är den färdig -- låta dig se den ädla, allvarliga och dock så hulda bilden av vår Nordiska ungdomsgudinna, omgiven av blommande rosenlager, och den ändå mer upphöjda av honom, som står med uträckta armar, inbjudande hela människosläktet i sin frälsande famn, däromkring huvuden av ädla och visa män, som från fotställningar blicka fram mellan evigt gröna träd; du skulle glädja dig Yngve, ty detta är ditt och mitt samfällda verk. En vacker boksamling -- dina böcker däribland -- några goda tavlor fullända salens prydnad; den är vacker och glad och lärorik, ett passande hem för unga rena, uppåtsträvande själar. Kunde jag framför allt se dig, Yngve, ibland den flock ungdom, som samlas här, höra dig tala till dessa unga, lära dem såsom du förr lärde mig! När skall den stunden komma?
Skall du då känna igen mig, Yngve? Jag har mycket åldrats och åldras hastigt för var dag som jag lever i vardagsskolan, och var natt jag vakar för dess arbete. Likväl vårdar jag mitt yttre nu mera än jag någonsin gjorde det i min ungdom. Då var jag för stolt att vilja behaga genom mitt utseende och för olycklig till min själ att bry mig om min kropp. Nu vårdar jag den och pryder den för att behaga -- mina lärjungar, för att på dem göra ett intryck, som ej strider mot föremålen i helgdagsskolan i Idunasalen, jag vill även jag göra på dem ett skönt eller åtminstone ett förädlande intryck, och jag rådfrågar härför min smak och min spegel samt (i tysthet) en -- frånvarande vän; modet däremot föga och blott för att icke rent av stöta däremot. Var människa, som har en bestämd individualitet och karaktär i sitt utseende, borde kläda sig i enlighet därmed så mycket som möjligt.
Mina unga vänner smickra mig, kalla mig skön, men om jag stundom synes så, så är det emedan glansen i deras blickar, av deras unga själar, i det de utveckla sitt solljus, kastar ett återsken på mig."
Det kunde ej fela att icke Herthas samtalsstunder och övriga "upptåg och tillställningar", såsom fru Uggla kallade dem, framkallade mångahanda ofta föga gynnsamma omdömen i Kungsköping och dess grannskap. Mången såg med misstänksamma blickar på Idunasalens församlingar, fann dem "onödiga", fruktade "nya och förvillande läror och fruktade ungdomens förledande till för stora tankar om sig, anspråk o.s.v." Men ungdomens entusiastiska tillgivenhet för sin moderliga lärarinna och vän förde henne triumferande genom alla försök att nedsätta hennes inflytande, alla tvivel om hennes hälsogivande lära. Och då fäder och mödrar sågo sina unga döttrar utveckla sig ej blott i håg och förmåga att vinna kunskaper, utan även i ädelhet och behag under Herthas ledning, så läto de dem "tills vidare" följa den. Många föräldrar erkände även uppriktigt hennes ovanliga förtjänst med avseende på ungdomen. Vad de unga själva vidkommo, så sågo de upp till Hertha som till ett väsen av högre natur. Hon stod ibland dem som det fruktrika Bananas, moderträdet, över flocken av unga telningar, som växa upp vid dess fötter. Var och en av sina lärjungar kallade hon vid namn och du; hennes förhållande till var och en av dem var av djup personlig art, hennes starka men kärleksvarma blick vilade på var och en av dem med fostrande makt. Likväl var hon aldrig vek eller smeksam, hennes moderliga ömhet var av en högre natur. En ung man skrev om henne:
"Nu har jag sett 'Sibyllan' och även bevistat några av hennes 'samtal'. Hon är en kristen Wala och i hennes ingivelse rör sig ett kärleksfullt, för allt gott och stort klappande hjärta. Jag bekänner, att jag icke kom till henne utan fördomar och med ett mera kritiskt än just välvilligt sinne. Men hon har besegrat mig genom intrycket av sin själs ställning (attityd) till den högsta sanningen. Den strålar ur hennes öga, hennes enkla men imponerande hållning, hennes röst, hennes åtbörd, hennes tystnad, hennes ord. Denna hennes själs riktning har gjort på mig ett outplånligt intryck och har väckt hos mig en kärlek till det sanna, det ädla, som skall leda mig härefter genom världens skymning eller villoljus. Hon måste göra ett upphöjande intryck på en var, som ej är till själen en dvärg eller mullvad. Hon är icke vacker men ändå pittoreskt skön i sin ädla hållning, sin enkla men värdiga dräkt, och jag -- skulle bli kär i henne, om -- jag vågade det."
*
"Du vill veta något om hennes utseende, klädsel, väsen m.m.", skrev en av Herthas äldre elever (Eva Duva) till en sin väninna; -- "hon bär vanligen en snövit klänning, alldeles ostärkt men som faller i rika veck kring hennes vackra gestalt; över axlarna bär hon en svart mantilj av sammet om vintern, av tyll om sommaren. En liten vit spetskrage viker sig däröver kring halsen. Hennes rika, guldfärgade hår, som av naturen går i mjuka vågor, är tillbakastruket från tinningarna, så att man där ser det vackra hårfästet samt ådrornas eteriska grenar och det härliga ansiktet med de underliga, strålande ögonen framstår fritt och klart, håret faller enkelt flätat nedåt nacken, såsom vi se det på antika byster. Hon bar inga ringar eller armband -- hennes händer och armar behöva ej någon prydnad -- ej heller något annat smycke, icke ens en blomma. Men ofta bryter hon av blommorna i salen och pryder därmed våra huvuden, ty hon älskar att se oss väl och smakfullt klädda efter vår ålder; men tycker ej om att se på oss glittrande grannlåter eller färger, som ej passa ihop, och fel emot ordning och smak anmärker hon alltid. Hon vill att den yttre människan skall uttala själens harmoni, men icke som gamla "ma bonne", att vi skola vara "som alla andra", utan att var och en skall söka att vara fullt sig själv men på ett ädelt sätt -- "såsom Gud velat det". Och jag bekänner, att jag gör mig mera besvär att även till mitt yttre behaga henne, än jag någonsin givit mig att behaga en man. Själv drager hon oss genom sitt väsen till det ädla och vackra, så att hon ej behöver många ord för att hos oss väcka längtan därtill. Den kommer till oss såsom av sig själv med henne i Idunasalen. Hon ser så ståtlig och -- om jag så får säga -- högboren ut, att man i begynnelsen känner sig bli helt liten inför henne, man liksom krymper; men när hon begynner tala, se på oss, då är det hos henne något så hult och moderligt, att man lever upp därav, och rätt som det är tycker man att man begynner växa, och det gör man verkligen, åtminstone i längtan till det goda och sanna, i vilja att hinna det. Det är stunder, då det kommer åt mig en längtan att ligga vid hennes knän och lägga mitt huvud ned i hennes sköte och låta henne se hela min själ, på det hon må lysa över den, upplyfta den!...
Livet och dess mål synes så stora i det ljus, varmed hon belyser dem, och ändå får även det minsta i gåva, i anlag och handling betydelse och värde i detta ljus. Hela livet klarnar för oss i hennes blick. Många anse henne vara sträng. Men jag och alla mina unga vänner känna djupt hennes godhet. För många av oss är hon mer än en moder, vårdande sig om vår kropp liksom om vår själ, vår hälsa, vår framtid, vår sällhet. Hennes systrar nästan dyrka henne!"
Så de unga. Vi ha redan till någon del sett huru det såg ut inom Herthas egen själ, under det att hon så skönt utvecklande verkade för andra. Olycklig var hon ej, men lycklig -- nej.
Hon hade ett högst ansträngande och för henne icke tillfredsställande arbete i vardagsskolan och därunder en ständig kamp med vardagslivets små bekymmer; ofta även med föräldrars oförstånd eller missförstånd vid deras barns uppfostran. Inom sig kämpade hon och ej alltid segerrikt med den bitterhet, som faderns brist av rättsinne mot henne samt stigande njugghet inom hemmet väckte i hennes själ; mest led hon dock av den outsägliga ömhet och oro, som hon kände för Yngve, då hans brev allt mera röjde hans bittra saknad av henne och hemmet, och då hon allt tydligare tyckte sig läsa mellan raderna, att han icke var frisk. Han skrev mera sällan, och en viss smärtfull nedslagenhet röjde sig ofta i hans brev, ehuru rika de i övrigt voro på kärlekens och tankens liv.
Det hade blivit överenskommet emellan de båda vännerna vid deras skilsmässa, att om något skulle inträffa inom Herthas hem, som öppnade en ljusare utsikt för deras framtid, så skulle Hertha därom genast underrätta Yngve, och han då genast återvända hem. Men år efter år hade gått, och ingen förändring hade inträffat, som tillät Hertha att kalla hem Yngve.
Sju år voro gångna sedan dagen, då de lovade varandra trohet i döden och sedan måste skiljas. Och Hertha var nu icke ung mer. Då kom åter ett av dessa brev från Yngve, som, utan att det yttrade en klagan, likväl lät Hertha föra handen till sitt bröst, såsom kände hon där ett kvävande ont och tårar långsamt fylla de i fjärran skådande, sorgfulla ögonen. Efter detta brev satte hon sig ned och skrev:
"Yngve kom hem! Kom hem, älskade vän. Jag uthärdar icke längre att vara skild från dig, att se dig lida, att själv erfara däröver känslor, som likna samvetskval. Ty jag ser det, Yngve, fast du ej säger det, du är sjuk till själ och kropp. Ack, kom igen och låt mig än en gång bli din läkarinna, jag skall bli ung på nytt därför, och Gud skall än en gång välsigna vad du kallade min "läkedomskraft". Jag har ingenting nytt ur mitt hem att säga dig; allt är där oförändrat, som rörer min far, kanske syns framtiden mera mörk, mera hopplös, ty hans lynne är betydligt strävare och dystrare sedan en tid, men ändå, säger jag: Yngve, kom hem! En aning, en mig oförklarlig, darrande men ljuvlig aning säger mig, att vi snart, snart skola förenas för att ej skiljas mer. Detta livet är kort, och -- kom igen, älskade Yngve! Din moder ber därom med din Herthal"
På denna kallelse svarade Yngve med att utsätta tiden för sin återkomst, dagen kunde han utsätta först då han kom till Sverige. Om en månad kunde han vara där.
Ifrån den stund, som Hertha med visshet motsåg Yngves nära återkomst, kom en stilla frid och fröjd över hennes själ. Under det vårliv, som tanken därpå födde hos henne, uppblommade hon liksom till ny ungdom, den sköna gestalten, som begynt luta och avfalla, tycktes återtaga sin spänstighet, allt omkring henne tycktes ljusna, även faderns lynne, som då hans dotter ej mer begärde penningar av honom, utan nu mera bestred hushållet nästan helt och hållet med egna medel, icke mer blandade sig i hennes enskilda verksamhet.
Yngves hulda moder, vars tilltagande svaghet tydligt visade, att hon icke hade länge att dröja på jorden, levde upp på nytt i tanken på den älskade sonens återkomst och önskade blott att få leva för att se honom förenad med hennes hjärtas dotter, Hertha.
Medan Herthas hem visar denna glada anblick och hon själv med
klappande hjärta väntar Yngve hem och biträdd av sina unga systrar
ordnar sitt hem skönt och behagligt för honom, vilja vi ge oss en
stunds ro för att hälsa på gamla bekanta och vänner i Kungsköping och
se vilka förändringar de sju åren torde ha medfört för dem. Vi taga
således med läsarnas tillåtelse ett lunkentussteg tillbaka i tiden,
till den tid, då vi sist i Kungsköping avlade våra "korta besök".
Läsaren torde påminna sig, att vi då träffade Ingeborg Uggla och
doktor Hederman tillsammans, samt att han lät henne (den stygga
doktorn) tillbringa en sömnlös natt, funderande på den "fråga", som
doktorn sagt sig vilja göra henne. Som vi ha en särskild liten
vänskap för Ingeborg Uggla så begiva vi oss först till henne, då vi nu
gå att omtala frågor och förhållanden i Kungsköping.
