- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Samtal under ett paraply

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Samtal under ett paraply
Fråga om en -- dromedarius

Efter det aftonsamtal vi förut omtalat i de "korta besöken", dröjde doktor Hederman flera dagar borta ifrån Ingeborgs hem. Hon började tro att han glömt henne och den fråga han ville göra henne, och det gjorde henne mera ont än hon ville tillstå det för sig själv. Hon var därför glad att kunna förströ sina oroliga känslor genom frisk verksamhet. Den fann hon alla dagar uti en så kallad "barnkrubba", som doktorn hade inrättat strax efter branden och som han satt under Ingeborgs tillsyn. Dit gick Ingeborg dagligen, medan hennes mor suckade över alla nymodiga tillställningar, som "gjorde fröknar till detsamma som tjänstflickor" och förhindrade de "goda partierna" i världen.

En dag gick Ingeborg till sin barnkrubba utan att akta på att himlen såg hotande och mulen ut och utan att medtaga paraply.

När hon kom i barnhemmet begynte det regna och snöa. Ingeborg lät tända en brasa och lät de små ungarna sätta sig omkring den. Själv tog hon en liten gråtande gosse, som troligen saknade modersfamnen, på sina armar och gick fram och åter i rummet, i det hon sakta vaggade barnet, som i det varma skötet snart tystnade.

Brasan flammade och knastrade lustigt, de små barnen språkade och lekte muntert på golvet i dess sken; vaggad på Ingeborgs armar somnade den lilla gossen stilla med huvudet mot hennes bröst. Stundens trevnad kom över Ingeborgs hjärta. Hon kände med glädje vad som skulle hiälpa henne att övervinna all dess oro, tackade tyst Gud och slöt innerligare till sig sin lilla värmande börda. "Barnlös och dock en moder!" viskade hon till sig själv, och medan ett par tårar (icke av smärta) föllo ned över det sovande barnet, begynte hon småsjunga ord, dem stundens och känslans liv ingåvo henne:

"Makalös, barnlös om än jag är,
en mor kan jag vara ändå,
den Herre, som haver barnen kär
mig ger sina värnlösa små."

Så sjöng Ingeborg sakta, men kastade då och då en frågande blick åt fönstret till, som piskades av det nedströmmande regnet och tänkte på, att hon icke medtagit ett paraply, och att hennes mor snart skulle vänta henne hem till middagen. Men hennes oro skulle snart upphöra. ty bäst det var såg hon doktor Hederman gå förbi med ett stort paraply, och bäst det var stod han med det inne i rummet. Barnen höjde jubelrop, sprungo fram och klungade sig kring hans knän. Doktorn hälsade vänligt på Ingeborg, satte paraplyn i en vrå och gick att sätta sig själv framför brasan, under det han med synbart nöje lät barnungarna klättra upp på hans knän, armar, axlar, och lät dem där utföra varjehanda evolutioner. Ingeborg såg han ej vidare till, ej heller talade till henne. Men då hon efter att sakta ha lagt ned den lilla gossen på dess bädd samt talat vid barnens sköterska lagade sig att gå hem, då skakade doktorn hastigt av sig barnungarna under vänliga handplagg till höger och vänster och lät dem tumla ned huller om buller, i det han steg upp. Han tog sitt stora paraply och följde Ingeborg utan att säga ett ord.

Och där gingo de nu båda i det hällande regnet, och doktorn höll sitt paraply över Ingeborg.

"Jag är rädd att ni blir våt för min skull, doktor Hederman", sade Ingeborg med en orolig blick åt doktorns för regnet blottade vänstra axel.

Doktorn svarade icke, men rätade icke på paraplyn och Ingeborg anade med klappande hjärta, att han beredde sig på den där frågan. Äntligen tog han till orda och sade:

"Jag har en fråga att göra er, fröken Ingeborg men skall ni även besvara den uppriktigt?"

"Ja, helt visst, så vitt jag kan det", svarade Ingeborg med en oro, som hördes i hennes röst.

"Nå väl", fortfor doktorn med allvarlig röst, "säg mig då, är det sant att ni -- skrattat åt mig, gjort narr av mig med era unga vänner?"

Efter något dröjsmål svarade Ingeborg: "Ja, det är sant... men -- det är flera år sedan!"

"Är det sant", fortfor doktorn som förut, "att ni kallat mig en dromedarius eller en kamel, jag minns nu icke vilkendera av de bestarna."

"Ja, det är sant", sade åter Ingeborg med lågande kinder och tårar i ögonen, "men, doktor Hederman det var icke av elakhet utan i tanklös flickaktig munterhet, framkallad av det något ovanliga i ert väsen och sätt, då ni först kom till vår stad. Om ni visste, huru ofta jag sedan blygts över det dumma prat, som så ofta unga flickor föra endast för att väcka ett litet skratt eller säga något, som de tycka är lustigt, huru jag ångrat rnig, så skulle ni förlåta mig och inte därför tänka mycket ont om mig, inte tro mig otacksam, ty då -- kände jag er inte ännu. Sedan..." Ingeborg fullbordade icke, ty hon kunde icke återhålla sina tårar.

"Jag tänker icke mycket ont om er" sade doktor Hederman med vek röst, "jag tycker, att det var helt naturligt, att en ung, vacker och fjäsad flicka skulle finna en grovhyvlad figur, som jag är det, löjlig och..."

"Men", återtog Ingeborg ivrigt, "jag var då ett tanklöst, världsligt barn, kunde ej döma om människor, icke förstå..." åter ville icke orden fram för stackars Ingeborg.

"Jag tror er", sade doktorn, "och nu, nu är ni förändrad, dömer annorlunda?"

"Ja, mycket annorlunda!"... Ingeborg kunde ej tala för tårar.

"Jag tror er", sade doktorn åter, "och tackar er, fröken Ingeborg, för det ni så uppriktigt besvarat min fråga. Och nu äro vi -- vid ert hem och ni skall väl bereda er och kläda er för att fara till det stora förlovningskalaset på***?"

"Nej, vi fara ej dit. Min mor har tillåtit mig att bli hemma."

"Ni är således hemma i afton?"

"Ja."

"Tar ni emot någon?"

"Om någon vän kommer, blir han välkommen."

"Anser ni mig som en vän?"

"Ja, en den bästa, i synnerhet sedan ni gjort mig den där frågan."

"Jaså. Nå men -- om jag nu hade en fråga till -- en helt annan fråga att göra er? Men den vill jag gömma till i afton."

"Och ni är ej mer ond på mig, tror mig ej mera vara en av dessa 'fina och falska', själlösa, ovärdiga? ..."

"Det skall jag säga er i afton!" sade doktorn och lämnade Ingeborg med en blick, som ej röjde långsinthet eller vrede.

En annan fråga

Om aftonen, just samma afton, som den stora balen gavs till vilken Ingeborg och hennes mor voro bjudna, satt fru Uggla i sitt lilla vackert möblerade förmak, runkande i en länstol med sin snusdosa i hand och med en högst grämlig fysionomi betraktande sin dotter, som satt vid ett litet sybord sysselsatt med att fålla grova handdukar. Det grova arbetet kontrasterade med den vita, fina handen, som flög däröver under synålens snabba evolutioner, och även med den eleganta sömmerskan och rummet, i vilket hon satt, ty det var ett prydligt möblerat rum med många små onödiga lyxartiklar, och den nästan alltför varma temperaturen var på ett behagligt vis uppfylld av doften av "eau de portugal", som fru Uggla hade bredvid sig i en luktflaska. Fru Uggla satt och såg på sin dotter, suckade och snusade och tänkte på våra förvända tider, som göra fröknar lika med tjänstpigor, låta dem fålla grova handdukar i stället för att virka eller sy i båge små vackra saker, och som giorde att Ingeborg nu satt där rödögd och såg ingenting ut, i stället för att som andra fröknar i staden nu lysa i elegant baldräkt i den stora danssalen på***. Fru Uggla suckade djupt och såg på Ingeborg och tänkte: "Hon kommer aldrig att göra ett gott parti. Det är förbi med henne."

Just i denna stund ringde det på dörren.

"Vem kan det vara?" sade fru Uggla bekymrad, "det är visst någon tiggare."

Men det var doktor Hederman, en av de personer, som fru Uggla helst såg i denna världen, men som aldrig brukade besöka henne denna tid på dagen. Då hon yttrade sin förvåning och sin förtjusning häröver, sade doktorn:

"Jag tyckte, att det var så tråkigt att sitta ensam hemma i afton, och därför beslöt jag att komma hit och se om jag kunde få min kvällsvard här. Men om ni vill behålla mig, så måste ni låta mig få pannkakor till kvällen."

Det finns personer som alltid äro välkomna, och om fru Uggla hade fått en stor present, så hade det knappt kunnat göra henne mera nöje än denna begäran av doktorn, ty fru Uggla hade i grunden en svensk husmoders hjärta, och detta vet ingenting kärare än att få undfägna en vän. Också steg hon upp med ovanlig skyndsamhet för att ställa om kvällsmåltiden och låta baka pannkakor.

Doktor Hederman satte sig mitt emot Ingeborg, bad att få hålla hennes söm och sade under det hans röst röjde en häftig inre rörelse:

"Ni besvarade så ärligt min fråga i morse, fröken Ingeborg, att det givit mig mod att komma fram med ännu en, som torde synas er nog dumdristig, men hur det är, så är jag viss på att ni skall svara mig ärligt och uppriktigt."

Ingeborg tilltrodde sig icke att svara eller se upp. Men då doktorn tycktes vänta på ett svar, sade hon slutligen:

"Nåväl, frågan?"

"Kan ni hålla av mig?"

Ingeborg släppte sin söm och såg på doktorn med de klara, ärliga ögonen, i det hon svarade:

"Ja, jag kan det."

"Tycka om mig som -- er äkta man?"

"Ja", sade Ingeborg som förut.

"Är det möjligt ... är det verkligen möjligt?" sade doktorn förvånad och rörd, "men jag måste tro det då ni -- nej för fan, jag säger du härefter, jag vill säga du härefter -- när du säger mig det och ser på mig med de där ärliga ögonen, och min välsignade, söta Ingeborg, jag ville kunna säga dig huru lycklig det gör mig, men jag kan det, besitta mig, icke!" Och doktorn tog Ingeborgs hand, tryckte den till sina läppar, till sina våta ögon och höll den kvar i sina stora händer, i det han fortfor:

"Ser du barn, det är en underlig sak, men det är nu en gång så underligt, att så grovhyvlad kurre som jag än är, så har det alltid legat hos mig att tycka om fina fruntimmer, att finna mig väl i deras sällskap och njuta av allt det där prydliga hos dem och omkring dem, som jag dock inte vill ge en pris snus för, när jag tänker rätt på saken. Men det har nu varit min svaghet, och då jag tänkte på en maka, så sökte jag en kvinna, fin som en äkta pärla i guld, men ändå en riktig människa i hjärta och gärning, som kunde ta ihop med det grova likaväl som sköta det fina i livet. Jag blev för många år sedan kär i en sådan där pärla i guld, jag älskade henne nästan avgudiskt. Hon -- lät sig dyrkas av mig, men gjorde narr av mig bakom min rygg med en annan kurtisör lika fin och falsk som hon. När jag kom underfund därmed blev jag först -- sjuk, sedan ond, sedan bitter och rädd för fina fruntimmer, jag misstänkte dem allihop att vara falska och blev mot dem som en fiende utom när jag blev deras läkare. Och när jag blev kär i er, fröken Ingeborg, för väl femton år sedan, då hämnades jag på er och på min svaghet genom att mästra och pika er ända till dess ni fick den där ögonsjukdomen; -- då såg jag något i djupet av de där ögonen, något som rörde mig och gjorde mig vek -- jag tyckte mig där se en ängel med bundna vingar, som blickade med himmelsk klarhet fram ur de töcken, som sökte att skymma dess anlete. Men jag trodde icke synen, trodde icke min känsla, ända till dess verkligheten av ert liv övertygat mig om, att ni är den kvinna jag sökt -- fin som en äkta pärla och likväl en riktig människa i hjärta och gärning, en ängel i godhet, en ädel, sannfärdig kvinna, och allt vad jag nu undrar över är att jag verkligen funnit en sådan, och att en sådan kvinna verkligen kan hålla av mig, tycka om mig!"

"O, doktor Hederman ..."

"Kalla mig David och du, eller går jag min väg!..."

"Om du visste", återtog Ingeborg under stilla tårar, "huru mycket underligare det synes mig, att du kan tycka om mig, som varit så flärdfull, så felande och dessutom icke ung mer..."

"Ung nog för mig!" sade doktorn, "du är tio år yngre än jag!... och tusen gånger mer skön i mina ögon nu än förr. Och det är mig svårt att begripa huru du verkligen kan tycka om mig."

"Men tror ni mig då vara en tanklös, ytlig flicka ännu", sade Ingeborg livligt, "låt mig då säga, huru ni, förlåt, du omvänt mig. Då jag fick den där svåra ögonsjukdomen, som hotade att göra mig blind, och du blev min läkare, då rördes jag djupt av din godhet, din sorg, din glädje över mig, och då du återgav mig min syn, såg jag i dina ögon, vad jag sedan aldrig glömde. Dina samtal, ditt exempel, hela ditt liv blev väckelser för mig och hjälpte mig att småningom befria mig ur de band, varmed vana och min goda mors missförstådda ömhet bundit mig vid det tomma i livet. Jag älskade det aldrig och åtrådde något bättre, men visste ej vad, förrän du visade mig vägen. Sedan har jag följt dig tyst i vad jag kunnat, utan hopp att någonsin kunna hinna eller vinna dig, ofta olycklig av din bitterhet och misstro till mitt kön, men dock mera lycklig i de nya plikter, som du anvisat mig i ett liv för andra, än jag någonsin ett ögonblick var det, då jag levde blott för mig själv."

"Och du är då icke rädd för ett arbetsliv med mig och vid min hand, Ingeborg? Ty jag döljer ej för dig, att jag anser mig som en vår Herres ringa förvaltare på jorden, och vad jag har fått av honom av andligt eller lekamligt gott, det vill jag använda i hans tjänst; jag tycker ej om att lägga penningar i middagar och fina viner, och sådana onödigheter, utan vill leva ett enkelt, tarvligt liv som en arbetare på jorden -- är du ej rädd därför, Ingeborg, du är ej van därvid."

"Jag skall snart bli det, om du anser mig värd att dela det med dig!"

"Och du kan förtro dig fullt till mig?... Jag är fnurrig, burrig ibland -- underlig till lynnet, säger skarpa ord -- du skall ej bli rädd för mig?"

"Om jag blir det så -- skall jag säga dig det."

"Men om jag blir ond, orimlig?..."

"Så -- skall jag vänja dig av därmed."

"Bra talat, Ingeborg! Tack för löftet. Din ärlighet och mildhet skola bli mina tuktomästare. Jag vill underkasta mig dem. ser du", fortfor doktorn med en hastig ansats av humoristisk munterhet, "när en dromedarius eller en kamel skall taga sin ledsven på ryggen, då faller han på knä framför denne, så här -- och denne sätter sig på honom så här och tar betslet i sin hand och så reser han sig och låter sig leda av den handen, vore den även en svag kvinnas, och bär henne fram till härbärget genom världens öken!" Och härmed hade doktor Hederman lyftat Ingeborg på sin axel och gick stoltserande med henne fram i rummet.

Intet under att fru Uggla, som i denna stund kom in och fick se det "underliga upptåget", trodde att doktorn blivit tokig, och att hon höll på att få slag av förskräckelse. Men då hon såg Ingeborgs lugna och leende uppsyn, så stannade hon på tröskeln med stirrande ögon och vidöppen mun, under det att doktorn glad ropade till henne:

"Vi anställa bara en repetition av ett upptåg, som vi kommit överens om att utföra under vår livstid. Jag är en slags dromedarius, som åtagit mig att föra Ingeborg genom öknen, och Ingeborg vill vara min nådiga ledarinna och härskarinna, dock med det villkor, att Ingeborgs mor ger oss sin välsignelse på färden."

"Låt mig komma ned, min dromedarius", sade Ingeborg, "min mor förstår ej detta skämt!"

"Så vilja vi översätta det i allvar!" sade doktorn, i det han lydde Ingeborg och vände sig till hennes mor, med en förklaring och en anhållan om Ingeborgs hand och om hennes mors välsignelse, så hjärtlig, att fru Uggla överraskad och rörd icke fann tid eller ord att yttra de flera betänkligheter, som hon fann vid detta parti, eller sin förvåning över sättet, på vilket det blivit uppgjort. Fru Uggla hade verkligen aldrig tänkt på doktor Hederman som sin måg, och ansåg i grunden honom icke alls som ett parti "comme il faut". Men hon hade alltför stor respekt för honom och hans medicin för att låta honom märka det.

"Han är ju inte en gång en adelsman", sade hon suckande till Ingeborg, då de blivit ensamma.

"Men han är en hedersman och den bästa man", inföll Ingeborg, "och mammas dotter skall bli lycklig med honom."

"Och han är en förmögen man -- har eget hus -- och folket i staden kommer att säga, att Ingeborg gör ett gott parti!" suckade fru Uggla in petto med en känsla av hugsvalelse.

Hon var av gamla världen, den goda frun, och hängde fast vid den gamla stilen.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap27.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free