Direktionen för stadens småbarnsskola är församlad, herrar och damer.
"Nej, det sker inte!" skrek fru Tupplander med gäll stämma, "nej, hon får aldrig min röst, den som har ett oäkta barn får icke bli förestånderska i småbarnsskolan. Hur skulle det se ut? Vackra exempel hon skulle ge att efterfölja! Det vet jag visst!..."
"Men", sade saktmodigt Mimmi Svanberg -- "då hon numera ger exempel av moderlig omsorg, plikttrohet, arbetsamhet och alla goda egenskaper!"
"Vad betyder det", skrek fru Tupplander, "när hon har ett oäkta barn, som bäst bevisar huru dygdig hon är. Nej, bättre då taga fröken v. Schaf, som ingen fläck har på sitt renommé, eller fru Meritander, som har uppfostrat sju egna barn och är på allt vis en meriterad person."
"Men", sade pastorskan, "fröken v. Schaf är ett sjåp, och fru Meritander är alltför skarp och sträng, och hennes egna barn äro ej de bästa bevis för hennes talang att uppfostra barn. Av de tre, som äro ifråga, synes mig onekligen Amalia vara den bästa lärarinnan för barnen, ehuru jag medger, att det är en ledsam sak att hon icke är tadelfri. Men hon har under flere år uppfört sig förträffligt och har under fru N--s långa sjukdom nu sedan tvenne år skött både henne och småbarnsskolan på ett sätt, som verkligen förtjänar beundran."
"Men hon har ändå en fläck på sin conduit!" skrek fru Tupplander. "Det har inte fröken v. Schaf eller fru Meritander. Vem känner Amalia Hårds meriter? Mycket få; men alla kunna veta, att hon har ett oäkta barn, helst hon har den oblyg... den besynnerligheten, vill jag säga, att icke kaschera det utan att alltid ha med sig ungen."
"Hon är ju aldrig ute i sällskap", anmärkte en röst som var Herthas.
"Vad gör det?" genmälde fru Tupplander, "om hon är ute eller inne, alltnog att hon har sitt barn hos sig och att det är oäkta. Hon får aldrig min röst. Det skulle ge misskredit åt hela skolan. Man måste litet akta på vad folk tänker och säger- man måste ha avseende på tukt och goda seder. Vad skulle världen säga?"
Fru Tupplander fick många inom direktionen på sin sida, och debatten började bli het och stormig, då Yngve Nordin begärde ordet och sade:
"Tillåt mig framställa den frågan: Äro vi icke alla här överens om, att Amalia Hård är både genom sin vilja och förmåga och i synnerhet genom sitt moderliga sinnelag den för barnen bäst passande av de tre sökande till lärarinneplatsen i skolan?"
Flere röster jakade härtill.
"Nåväl", fortfor Yngve, "så låt oss se till barnens bästa och antaga den bästa lärarinnan för dem, och låta världen säga vad den vill."
"Men det går inte an", skrek fru Tupplandler. "Hon har som mor åt ett oäkta barn ingen rättighet, ingen kompetens därtill och -- vad skulle man kalla henne, huru titulera henne då ..."
"Kalla henne mor!" sade Herthas melodiska, allvarliga röst, "hon har lidit nog och uthärdat nog för att förtjäna att få kallas så med aktning, och jag vet, att hon önskar icke nämnas med något annat namn än mor Amalia. såsom hon redan kallas av alla skolbarnen. Inför Gud är ju intet barn oäkta och borde ej heller kallas så av människor. Låt oss alla, som icke förverkat världens tillfälliga aktning genom en tillfällig förseelse, förena oss om att ge Amalia det skydd och den upprättelse, som hon genom sin senare vandel förtjänat, låt oss i stället att förskjuta henne och hennes barn hjälpa dem till -- rättvisa."
"Jag lägger inte hyende under lasten, inte jag!" skrek åter fru Tupplander och hävde sig från höger till vänster, "utan jag voterar för fru Meritander!"
Yngve Nordin, som tyckts med flit velat låta de olika meningarna inom direktionen fritt uttala sig, tog nu åter till ordet och sade:
"Om det i synnerhet är rangen av fru, som här felas Amalia Hård, så är jag befogad att tillkännage inför direktionen, att hon om ett par veckor bär detta namn. I morgon lyser det i stadens kyrka för hennes giftermål med den man, som är fader åt hennes barn."
Det blev härvid en allmän, häpen tystnad. Utom sig av förvåning blir fru Tupplander sittande med öppen mun och med vitt uppspärrade ögon häftade på Yngve, som fortfor:
"Förmögenhetsomständigheter tvinga honom att för några år resa utrikes, där han lyckats att få ett förmånligt arbete. Emellertid är det hans önskan att ge sin trolovade och sitt barn den upprättelse, som ett namn kan ge, ända till dess han kan återkomma och uppfylla sina plikter som man och far."
"Vem ... vem är han? Om jag får fråga?" inföll fru Tupplander utom sig av nyfikenhet.
"Det" -- sadeYngve leende -- "blir kungjort i morgon ifrån predikstolen, och den som vill gå i kyrkan kan få veta det. Men låt oss nu återgå till saken, nämligen till valet av lärarinna i skolan."
Debatten kom åter i gång men nu med avgjord fördel för Amalias val,
vilket slutligen gick igenom, ehuru med knapp pluralitet, ty fru
Meritander hade åtskilliga gynnare i direktionen, som ville hjälpa
henne och hennes barn till "ett brödstycke", och fru Tupplander
förklarade mycket röd och mycket ond, att hon utträdde ur direktionen
för småbarnsskolan. Ingen protesterade däremot och ingen beklagade
sorgen.
