- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Herthas hem. Om morgonen

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Herthas hem
Om morgonen

Högtidsprytt stod Herthas hem; högsommarens högblå himmel och dess lågande sol "som går ut såsom en brudgum utur sin kammare och fröjdar sig såsom en hjälte att löpa vägen", blickade in genom de öppnade fönstren till Idunasalen, strålande fjärilar dansade in på de varma sommarfläktarnas vingar för att hälsa syrenerna och liljekonvaljerna, som vifta och dofta kring ungdomsgudinnans sköna bild. Det är en härlig midsommardagsmorgon.

Ser ni denna höga och ädla kvinnogestalt, som står i snövit dräkt i det sköna rummet, såsom dess vårdande genius? Vinden leker med den lätta, svarta tyllmantiljen, som faller över hennes axlar, och smeker med föryngrande fläktar ett ansikte, som, ehuru ej mera ungt, synes skönt av själfullt allvar. I synnerhet äro ögonen och pannan av ovanlig skönhet. Det är Hertha, och Hertha väntar Yngve hem. I dag, denna morgon skall han komma. Och som Freya fordom gick att taga ed av alla naturens väsen, att de icke skulle skada hennes älskade son, så tyckes Hertha i denna stund besvärja dem alla att jämte henne välkomna Yngve att försköna hans återkomst till hemmet. Hon ser på de vackra växterna, bildstoderna, på allt som gör Idunasalen till ett tempel för själen, på fjärilarna, på den högblå himlen med en ny kärlek, ty Yngve skall snart se dem i detta rum, och hon liksom uppmanar dem att vara skönare än någonsin för att mottaga honom, ty allt som är hennes det är även hans. Mycket, mycket på jorden binder alltjämt hennes glädje och hennes hopp, men över alla tryckande band lyfter sig i denna stund hennes själ i lovsång till fadern i himlen för vad hon vunnit och för denna stunds rikedom på jorden. Som ett kraftigt träd efter stormen reser sig, lyfter åter sin krona mot höjden och breder på nytt ut sina grenar till skydd för fåglarna under himmelen, så hade Hertha rest sig efter den mångåriga kampen och stod nu där full av tacksägelse, av vilja och kraft.

Hennes unga systrar inkomma helgdagsklädda, även de vänta med längtan Yngve, ty "Hertha skall bliva så lycklig".

"Vad du är vacker i dag!" säga de, i det de omfamna henne, "du ser ut som en brud och som en prästinna tillika!"

"Tyst, tyst smickrerskor!" säger Hertha, i det hon sluter dem i sin famn, "ni få inte skämma bort mig. Var är vår lilla mor?"

Så kallades Yngves moder av döttrarna i huset.

Hon kom ur sitt rum, icke olik en lycksalig skugga, så blek men tillika så full av djup glädje över att snart få se den älskade sonen.

Frukostbordet är dukat i Idunasalen, mitt ibland syrener och de härligt doftande liljekonvaljerna, dukat med de läckraste rätter, som lantlivet består, endast den varma morgondrycken felas där ännu, den väntar på Yngve. Allt tyckes vänta på Yngve.

Det var morgonen i Herthas hem.

Vid samma tid såg man en halv mil därifrån ett uppträde av mycket olika art. Ute på sjön Vänern såg man ett ångfartyg som brann. Det styrde mot land. Stranden, mot vilken fartyget styrde såsom den närmaste, var en skogig och obebyggd. Folket i nejden omkring låg ännu försänkt i helgdagsmorgonens sömn, och de få, som hade bemärkt fartygets brand, kunde ej på länge få folk och båtar i rörelse från de bebodda stränderna. Händelsen av ett ångfartygs förolyckande är så sällsynt i Sverge, att man är nästan lika litet beredd därför, som för en explosion av månen.

Det var ett av kanalfartygen på väg från Stockholm genom landet, som denna morgon hade råkat i brand. Passagerarna, som väcktes ur deras sömn av eldens utbrott, funno sig, när de kornmo upp på däck, omvärvda av lågor. Båtarna ombord befunnos odugliga till tjänst, men land syntes nära, man nalkades hastigt stranden, man hoppades ännu. Då stötte fartyget på grund, maskineriet stannade och lågorna grepo omkring sig på alla sidor. Man var icke många famnar från land, men vattnet var omkring fartyget så djupt, att endast de som kunde simma kunde där finna räddning undan lågorna. En ångestfull villervalla uppstod, under vilken bleka mödrar besvuro männen att rädda deras barn.

En av männen steg upp på ett av hjulhusen och ropade högt:

"Alla som kunna simma göre som jag!" Och han kastade sig i sjön, vände sig så mot fartyget och ropade till en ung moder, som stod vid relingen med sitt barn på armen: "Hoppa över bord, jag skall ta emot er och föra er och barnet i land. Var inte rädd!" Hon följde hans uppmaning just som lågorna antände hennes klänning, och han simmade med henne till stranden. En annan ung man hade på ögonblicket följt den förres exempel, ännu tvenne gjorde så. Dessa fyra simmade till och från fartyget, bärgande alla, som icke kunde simma. Den förste unge mannen, som var den mest energiske samt den säkraste simmaren av alla, räddade ensam på detta vis över sjutton personer, de flesta kvinnor och barn. Hans både hjärtliga och modiga uttryck, den livfulla blicken av hans ovanligt sköna ögon, hans säkerhet och skicklighet, allt bidrog att draga allas förtroende till honom, allas förnämsta hopp syntes fästat vid honom. Så raskt och så väl fortgick räddningsarbetet, att ingen enda av fartygets passagerare eller besättning förgicks eller blev ens illa skadad, och ehuru de från stranden måste se fartyget brinna upp, och mången sörjde över sin förlorade egendom, var dock känslan av räddningen från "en ond bråd död" och tacksamheten till Gud och de modiga män, som räddat dem i denna stund övervägande.

Men en av dessa räddare, den förste, den verksammaste, hör ej mer tacksägelserna, som ställas till honom. Han ligger ett litet stycke från mängden, utsträckt på skogens mossbädd och en klar blodström forsar fram ur hans mun ned över mossan och ljungen. Hans kinder, nyss högröda som av feberflammor, färgas askgrå, och de sköna ögonen slutas liksom av dödens sömn. Tysta och förfärade samla sig kring honom de nyss räddade; fruntimren gråtande, ty han dör av de ansträngningar han gjort för deras och deras barns skull. Dock kunde en uppmärksam betraktare av hans insjunkna kinder döma, att döden långt förut begynt sitt arbete med honom och undergrävt hans hälsa. Skön är han likväl ännu där han ligger med det välbildade bröstet blottat för vinden och det vattendränkta, rika, mörkbruna håret tillbakakastat från den rena pannan. De mörka granarna, sträcka stilla ut över honom sina vaggande grenar, som om de ville skydda honom för solens heta strålar.

"Vem är han?" så fråga alla tyst eller högt. Klädseln synes utmärka en främling, men tungomålet och ansiktet med dess goda, manliga uttryck, de äro svenska.

"Min bror, min bror!" ljöd en röst hemsk av bitter smärta, och en ung man trängde genom hopen, kastade sig ned på marken till den förbleknade och lade sitt öra till hans hjärta. Sedan sprang han åter upp och ropade: "Vården honom väl, men ingen röre honom härifrån förrän jag återkommer", och med dessa ord störtade han in i skogen åt den sida, där staden Kungsköping var belägen.

De övriga stanna rådvilla kring den bleknade unga mannen. Tacksamma händer tvätta blodströmmen från hans läppar och bada hans tinningar med friskt källvatten ur skogen. Han ligger alldeles stilla med slutna ögon, och man vet ej om han är död eller lever ännu, man kan ej se att han andas. Röra honom vågar man ej. Emellertid börjar en stor del av sällskapet troppa av åt staden till, ty därifrån kan man skicka hjälp och man måste dessutom sörja för sig och de sina, söka härbärge, torra kläder o.s.v. Från den kringliggande nejden däremot samlar sig allmogen och slår en tät ring kring den unga mannen, vars liv redan synes ha förblött, eller betraktar fartyget, som på den spegelklara sjön ligger med slocknad härd men brinnande skrov.

Man talar om den avsvimmade. "Han är visst död!" säger en. "Han borde icke ligga så här", säger en annan. "Man borde bära honom till staden, till doktorn!"

"Rör honom icke", säger ett fruntimmer, ett av dem han räddat och som troget vaktar vid hans sida, "han torde begynna blöda ånyo och dö på vägen. Vi skola vänta, säkert kommer någon snart till honom från staden." Och hon omtalar för det lyssnande, undrande folket främlingens bedrifter denna morgon.

Man väntar stilla, solen stiger allt högre på fästet och skickar sina strålar in i den dunkla skogen. Dagen blir varm. De kringstående samtala halvhögt: "Skada på den unga karlen", säger en kvinna, "han ser just ut som en Guds ängel!" -- "En rask fyr", säger en gammal bonde, "och av herrskapfolk ändå! Sådana vore gott att ha många i landet om fienden kommer." Solen stiger allt högre och granarna skydda ej den döende mer för dess heta strålar. "Vi kunna ej stå här hela dagen", säger bondfolket, "vi måste hem, men vi skola först bära honom in i närmaste stuga!" "Vänta", ber ännu den trogna väktarinnan, "vänta litet ännu. Någon torde snart komma!"

Någon kommer. Ett högväxt, vitklätt fruntimmer kommer ur skogen med hastiga steg, efter henne följa män med en mjukt bäddad bår. För hennes befallande uppsyn delar sig hopen hastigt och ger henne väg. Hon knäböjer vid den avsvimmades sida, lägger sin hand på hans hjärta och sedan sitt öra till hans mun. Då ler och blickar hon upp. "Han andas ännu, han lever!" Hon vinkar männen med båren, hon lyfter själv den förbleknades huvud på sin arm och försiktigt med männens hjälp flyttar hon honom på den tillredda bädden.

"Vänner", säger hon till de kringstående, "gån förut och rödjen väg genom skogen, att intet må uppehålla oss. Ingen tjänar denne man i dag, som icke skall hederligt lönas av mig."

Villigt och tyst lyder man Herthas bud. Man känner och vördar henne i bygden, ty hon är väl känd i de betrycktas boningar, och alla dessutom deltaga för den unge mannen, vars vackra handling denna dag man känner.

"Nu sakta, steg för steg genom skogen åt staden till!" bjöd Hertha. Och fram går tåget av män och kvinnor och barn klädda i provinsens och helgdagens högtidsdräkter, rödjande vägen för båren genom skogens snår. Men närmast invid Yngves huvudgärd gå vaktande tvenne kvinnor, den som han nyss räddat och den som han länge älskat. Hon avvärjer med sin hand var gren i skogen, som kunde slå hans ansikte, ack, kärare för henne nu under dödens skugga än någonsin i livets fulla glans. När tåget kommer ur skogen på den solheta vägen, då bryta de tvenne fruntimren lummiga grenar av träden och hålla dem över den slumrandes huvud. Så komma de fram till målet, till --


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap31.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free