"Människan -- växer upp såsom ett blomster och faller av; flyr bort såsom en skugga och haver ingen varaktighet."
Ofta återljödo dessa ord i Herthas minne under de dagar som följde, och hon såg Yngve allt mera avtaga i krafter och luta mot graven.
Men den som Gud älskar, den giver han att under veckor och månader försköna en älskad varelses vandring mot "det andra ljuset". Det blev Herthas del.
Likväl syntes Yngve tidtals, och i synnerhet under de första veckorna efter sin hemkomst, liksom uppleva och hämta nya krafter; så välgörande verkade på honom Herthas och även hans moders närhet, deras omsorg och kärlek, samt den frid och behaglighet, varmed Hertha omgav honom i sitt hem. Tvenne rum blevo inredda för Yngve på andra sidan om Idunasalen -- ty huset var rymligt och hade flera rum än familjen behövde -- och direktören lät sin dotter handla och besluta därutinnan, då han såg att Yngves vistande i huset medförde en kontant penningvinst för honom.
Dagligen kunde Yngve gå ut och vistas några timmar i Idunasalen. Sommarens inflytande, den hälsosamma diet, som han förde, gåvo honom en känsla av kroppsligt välbefinnande, sådan han ej erfarit den på mycket länge. Han började att själv tro på sitt vederfående.
"Huru kan jag annat än bli frisk här hos dig", sade han ibland till Hertha. "Du har en hälsogivande kraft!"
Men mot hösten återkom med stigande fart den dagliga febern. För att kunna ägna sig åt Yngve, måste Hertha till stor del lämna vardagsskolan åt sin syster Marias och den unge Olof E.--s ledning. Men hon fortfor att hålla sin helgdagsskola, och dess samtalsstunder utgjorde ett av Yngves största nöjen. Dock blandade han sig i dem endast med ett och annat ord. Om hans iver lockade honom att tala något mera, om han blev varm i samtalet, kom en öm, på en gång bönfallande och befallande blick av Hertha att förbjuda honom det. Kärleksfullt skämtande anvisade hon honom ett annat fält för hans verksamhet, i det hon hade för honom tillreds en stor korg med friska blommor och årstidens frukter, vilka det blev ett nöje för Yngve att få dela ut bland de unga. Att få dem av hans hand blev för dem aftonens bouquet; och det var vackert att se den lilla, levnadsfriska ungdomsflocken omgiva Yngves stol med blickar av vördnad och kärlek.
Hertha såg därpå med ett uttryck, där en rörande glädje stridde med sorgen. Ty hon kunde ej göra sig illusion däröver: denna hand, som nu så vänligt delade ut frukter och blommor och som sedan tryckte hennes så varmt, denna feberheta hand skulle innan långt ligga stel och kall i jorden. Vid den tanken kände hon ett stygn i sitt hjärta och kvävde med möda en konvulsivisk suck. Dock -- hon kvävde den.
När vintern kom med sina klara dagar, sin friska snö, och domherren sjöng i de av iskristaller glittrande träden, då reste sig än en gång Yngves krafter och hans hopp på livet. Han njöt så hjärtligt av hemlandets härliga vinter, av den hemmets trevlighet, som få länder äga så som vi i våra lantliga hem. Han kunde nu stundom hålla sin svärfar sällskap vid hans aftonpipa framför den knastrande furubrasan, och överdirektören var aldrig ovänlig mot Yngve och tycktes alltid se honom gärna. Yngve hjälpte även någon gång, lekfullt, moster Nella att trassla in en härva under föregivande att reda den, med ett ord, han var ibland den förre levnadsglade Yngve. Men det var som lampans uppflammande ljus kort innan det slocknar. Mot våren avtogo Yngves krafter synbart och hastigt, och en ovanlig dysterhet intog ibland hans sinne. Hertha såg att en kamp föregick i hans själ. Hon förstod den, ty hon kämpade tyst som han och för hans skull. Och de segrade tillsammans. Yngve hängav sig i sin dom i kärleksfull lydnad och tycktes därefter blott fullare njuta allt vad livet ännu skänkte honom, framför allt i Herthas kärlek. Ju svagare han blev, dess mer älskade han att sitta vid hennes sida, vila sitt huvud mot hennes skuldra.
Så sutto de en dag i slutet av maj, då fruktträdens blommor slogo ut i den varma solen och varma vindar genom de öppna fönstren lekte med växternas löv i Idunasalen. Yngve gladde sig åt den ljuvliga vårluften. I Herthas sköte låg en kvist full med nyss utspruckna äppelblommor, och Yngves hand lekte med den, under det han beundrade blommornas skönhet. Kontrasten emellan den uppblomstrande naturen och den döende unge mannen var stor, och Hertha, eljest så vaksam över sig själv, kunde ej nu hindra sina tårar att falla. En föll på Yngves hand; han förde den till sina läppar och sade sedan:
"Huru skönt, min Hertha, att veta, att naturen är blod av vårt blod och kött av vårt kött, liv av vårt liv, att den skall uppstå och förklaras med oss bortom döden genom honom, som har liv i sig själv! -- En ny himmel är icke utan en ny jord! Iduna och hennes frukter äro oförgänglig sanning!..."
Hertha kunde ej svara, men hon kände att Yngve förstått hennes tankar, och att han, som försonat henne med livet, nu ville försona henne med döden, med sin död. Hon böjde sitt huvud mot hans och kysste hans panna. Den kändes så underligt fuktig och kall.
"Hur är det, min Yngve?" viskade hon.
"Bra", svarade han, "mycket bra just nu!" och han tycktes inslumra stilla.
Hertha omslöt honom stödjande. Hans huvud sjönk ned mot hennes bröst och kändes tungt; hon hörde ej mer hans andedräkt. Så satt hon orörlig, och då hennes systrar inkommo, funno de henne sittande så, nästan lika stel, lika kall som den, vilken hon höll i sina armar, tryckt till sitt bröst.
Tysta buro de tre Yngve i hans rum och på hans säng. Han sov, sov
djupt, och hans jungfruliga makas kyssar kunde ej väcka honom mer.
