- Project Runeberg -  Hertha eller en själs historia /
Dödens ängel

(1856) [MARC] [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Dödens ängel

"I Adams barn som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mine, I ären dödens
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster,
och tusen röster,
i tidens gäster,
jag bär till eder med Herrens ord,
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga

sitt bo i sommarens gröna lund,
de sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
För stormen föllo." *
* "Dödens Ängel" av J. O. Wallin.

Vi se det ofta: en familj kan under flere årtionden stå liksom orubbad av tidens växlingar eller stormar, växande trygg och stilla, men plötsligen kommer en stormil, som inom få månader eller veckor bortrycker dess medlemmar eller förändrar dess villkor, så att den liksom utstrykes från jorden, och man nämner den där ej mer. Det är dödens ängel, som då gått där fram. Så ser man stundom en orkan, på några timmar meja, som ax, gamla och unga träd i skogen, vilka stått orörda under många år.

En sådan skickelse övergick Herthas hem. Efter Yngves död följde dödsfall på dödsfall därinom med hast. Först dog Yngves moder, eller rättare hon slocknade stilla få dagar efter sonens bortgång, tacksam och glad att få följa honom åt. Kort därpå träffades överdirektören av en slagattack, förorsakad av den våldsamma sinnesrörelse, som han erfor, då den stora rättegången avdömdes på ett sätt, som tvingade honom att utbetala en stor penningsumma. Han repade sig likväl något åter, men förblev lam till nedre delen av kroppen och hade en svår kamp med döden; ty han ville ej dö utan leva, och fortfor att som förr ensam styra familjens ekonomiska angelägenheter, meddelande sig med ingen. Han kände sig, så försäkrade han, lika stark och redig som någonsin till tankeförmåga och kände sig förvissad om att ännu fullkomligt återvinna sin hälsa; han kunde ännu leva länge. Han bråddes på sin farfader, sade han, och denne hade levat till hundra års ålder. Med denna utsikt framför sig sammanträngdes hans uppmärksamhet och omsorger alltmer uteslutande på honom själv allena och på hans vederfående såsom det enda viktiga i världen. Likväl var han icke alldeles känslolös för den omsorgsfulla vård, som hans döttrar ägnade honom, och han tryggade sig i synnerhet vid Hertha med en slags barnslig förtröstan; och hon -- if rån den stund, som hon i den despotiske fadern såg ett svagt, behövande barn, från denna stund kände hon sig åter kunna älska honom, kunna vårda sig om honom med kärlek. Hon tackade Gud härför och gav föga akt på de vakor och ansträngningar, som jämte hennes hjärtas tysta sorg alltmer undergrävde hennes hälsa. Men ehuru hennes far stundom erkände hennes hängivenhet och syntes nöjd blott han såg henne i rummet, så tänkte han därvid blott på sig själv, och hans egoism syntes tilltaga med hans krafters avtagande. En dag mot slutet av sommaren hade en geting inkommit i hans sjukrum och man sökte att jaga den ut genom fönstret. "Låt den vara!" sade han otåligt, "den stinger nog icke mig!" Under den yrsel, som inträffade hos honom få timmar före hans död, talade han oupphörligt om att "gå upp i högsta domstoln". Och han gick, men till en högre domstol än den han tänkte på.

Herthas oroliga aningar visade sig efter faderns död blott alltför sanna. Överdirektören hade gått bort som en ruinerad man. Hans döttrars mödernearv, moster Nellas fyrtio års besparingar och hans egen förmögenhet, allt var uppslukat av den stora rättegången, som fortfor ännu vid hans död och som han troligen ännu hoppades att i sista instansen vinna.

Stackars lilla moster Nella överlevde blott få veckor svågerns död och upptäckten av den stora rättegångens följder. Under sina sista dagar letade hon oupphörligt bland den stora portföljens papper, i det hon halvhögt talade om "förlorade handlingar" och om den "stora rättegången". Hennes orediga men oskyldiga själ gick även den att svara inför den högsta domstol, vars dom hon näppeligen behövde frukta. Gamla Anna följde snart sin husbonde.

Hertha stod i sitt hem allena med sina systrar, och ägde intet övrigt utom vad hon genom sitt arbete förvärvat, samt den lilla summa, som Yngve efterlämnat åt henne.

"Vi äro nu fattiga!" sade hon till sina systrar i det hon slöt dem i sina armar, "men vi kunna arbeta; vi skola förtjäna vårt bröd i vårt anletes svett och aldrig klaga, endast tacka Gud. Det skall göra oss starka. Loven mig, att aldrig säga ett ord till anklagelse mot vår far!"

I sin dagbok skrev Hertha vid denna tid:

"Yngve är borta och slut all glädje på jorden. Arbetet återstår. Och nu -- till arbetet, arbete för dagligt bröd, för de kära systrarnas framtid och för det värv, som blivit mig givet! Jag skall ej fälla vandringsstaven, så länge min hand förmår att hålla den. Men -- jag känner den redan darra. Gud vare mitt bistånd och styrke mig för mitt värvs, för mina moderlösas skull."

Utan en klagan över det förflutna vände sig Hertha med ny iver till de göromål, som härefter ensamt kunde uppehålla henne och hennes systrars liv samt betrygga deras framtid.

Men under de ansträngningar, som detta krävde, och i följd av de tärande kval, som hon genomgått, kom snart till henne med omutlig visshet den känslan, att hon icke länge skulle kunna fullfölja sitt värv och att hennes bana skulle avbrytas i förtid.

Det finnes en sjukdom, som angriper kvinnor vida oftare än män, och helst dem, som blivit träffade av någon häftig sorg, eller ock, som blivit, som man kallar det, utslitna av ett strävsamt, glädjelöst liv. Som den lömska parasiten i tropiska länder kommer till det härliga ceibaträdet, fäster sig i dess mjuka bark och växer och växer, ormlik snärjande sig kring dess stam och grenar, sugande dess märg ända till dess den lever endast på ett -- lik, så kommer denna sjukdom, fäster sig vanligen först vid de kroppsdelar, som äro skönast och mjukast, de ur vilka livets källor flöda, och sprida därifrån sitt hemliga gift till alla kroppens delar.

Man nämner ej utan rysning den sjukdomens namn, ty man vet, att den hörer till de obotliga och att svåra plågor följa därmed.

Hertha anade sitt tillstånd, och då hon kände plikten att leva och verka för sina systrar och för sitt livs uppgift, samt hade en naturlig fasa för den sjukdom, vars symptom hon tyckte sig känna, rådfrågade hon doktor Hederman. Han kallade hennes onda ett "hjärtlidande", men varnade henne för dess följder och förordnade vad läkare alltid förordna i sådana fall: vila från tröttande arbete samt bad och brunnskur. Hertha tackade honom, bad honom förbliva hennes enda förtrogna i denna sak, och han lämnade henne utan att ana att vad han anbefallt var just det, som nöden förbjöd henne att följa. Men bekännelsen därom ville icke komma över hennes bleka läppar.

Hon sade det åt ingen, hon lät ingen ana vad som föregick inom henne. Med stilla, stadig blick stod hon upprätt, uppbjudande all sin förmåga att fylla var dags plikter och lämnande framtiden i den Herres hand, på vars faderliga ledning hon fast trodde, till vars ingivelser hon ständigt lyssnade. Med vaksam, hjärtlig välvilja, med vältaliga läppar stod hon ibland ungdomen, som hon samlade omkring sig; med öppet sinne mottog hon dem, som kommo till henne för råd eller tröst, och ingen anade den nidhögg, som gnagde på hennes levnadstråd. Stundom blott arbetade sig en våldsam suck fram ur hennes bröst, och mången tyckte sig med detsamma höra ett klagande ljud; men suck och klagan kvävdes så hastigt, att man knappt hann bli uppmärksam på dem. Hon gick ut en stund alla dagar, vanligen åtföljd av en av sina elever för att hämta frisk luft. Det hände stundom då, att hon hastigt stannade och stod en stund helt tyst. Det var då hon kände en vanmakt nära. Sedan smålog hon vänligt och fortsatte vandringen och samtalet. Snart likväl blevo härjarens framsteg synbara för alla i hennes avmagrade gestalt, och hon var ej mer i stånd att dölja det för dem, som älskade henne -- dödens ängel satt vid hennes hjärta.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:08:37 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hertha/kap36.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free